Folkhemseliten e´ liten men mäktig

I våras hade vi det senaste stort uppslagna blottläggandet av det svenska skoleländet, Maciej Zarembas serie i DN (och senare boken) Hem till skolan. Dessförinnan hade vi Gunnar Ohrlanders bok Den gudarna älskar ... Dessförinnan hade vi många många fler varningsrop om att skolan var på väg att bli allt sämre på att skänka svenska barn nödvändiga kunskaper, allt mer ojämlik och allt mer socialt stökig. Jag vill påstå att  varningsklockorna började ringa ordentligt redan 31 maj 1979. Då kom det så kallade ”Uppropet för kunskap i skolan” i Dagens Nyheter. Seden dess har den svenska (S)kolvärlden varit uppdelad i grovt sett två läger; för och emot ”kunskap i skolan”. Denna långa strid har varit djupt ofruktbar och vi kan idag konstatera att båda sidor haft både rätt och fel. Ingen har vunnit.

Ännu en skolkatastrofserie har nu startat, denna gång i Utbildningsradion (UR), Världens bästa skitskola. 1,5 klocktimmar ägnade jag åt att än en gång mycket pedagogiskt få orimligheterna på alla områden i skolan bekräftade. Vi konstaterar åter (för vilken gång i ordningen?) att svenska skolan sammantaget är en veritabel katastrof.

I programmet Eftersnack, illustrerades tydligt att alla ”vet” vad som bör göras, men alla ”vet” olika saker. Samtidigt som alla inser att drastiska åtgärder är av nöden, vågar ingen riktigt tro att det ska fungera på riksplanet. Göran Greider (som ska vara orakel på alla områden) ser ett återförstatligande som en nyckelåtgärd. Karin Olsson från Expressen vill gå in och låta varje skola fås att förstå att höga förväntningar på elever är nyckeln till ett lyft för skolan. Filmaren Zanyar Adami, föreslår allt och ingenting men låter mycket klok. Ann-Marie Begler från Skolinspektionen avslutar med att som prioritet nummer ett vilja göra något för alla bokstavsdiagnostiserade barn. Programledaren Natanael Derwinger kunde knappt styra dessa ostyriga skoltyckare.

Läget i skolan påminner faktiskt om läget i det Socialdemokratiska arbetarpartiet. Alla är överens om att det är värsta krisen på 50 år, men alla i toppskiktet bekämpar varandra med alla till buds stående medel. Det är säkert ingen slump att denna likhet nu framträder så tydligt. Socialdemokraterna och den svenska grundskolan är båda mäktiga inkarnationer av det svenska folkhemmet. Båda dessa inkarnationer har framfött en i långa stycken gemensam generation av ledande byråkrater (politiker), en maktelit som varken är som det gamla finanskapitalet eller kulturkapitalet (för att tala med Bourdieu), utan en slags ny folkhemselit som bygger sin makt på kontroll av skattepengar. De kommer ur fackföreningar, partier, folkhemsföretag (Konsum, Folksam, Posten, Televerket, SJ … ), stora organisationer, statliga verk etc och är i allt större utsträckning ingifta i varandras familjer. De är i princip lojala med ”det starka samhället”, som Palme talade så vackert om, men som för länge sedan berövats sin gloria. Anders Isaksson beskrev fenomenet utförligt i boken Den politiska adeln, som kom i två upplagor 2003 resp. 2006.

Denna ”folkhemselit” har under den senaste generationen omorienterat sig politiskt på alla sätt, utan att för den skull släppa ifrån sig sina surt förvärvade privilegier. Jag säger bara Björn Rosengren, så får fenomenet ett ansikte.

Ett annat typfall är Ylva Johansson som utbildade sig till lärare och inledde sin politiska karriär i Kommunistisk Ungdom (dåvarande VPK:s ungdomsförbund). I riksdagsvalet 1988 kom hon in i riksdagen där hon satt 1988-1991 bl a som suppleant i Utbildningsutskottet. Senare gick hon över till Socialdemokraterna (skilde sig från V-riksdagsmannen Bo Hammar och gifte om sig med Erik Åsbrink, socialdemokratisk finansminsiter) och värvades av Ingvar Carlsson till skolminister (1994-1998). Efter skolministertiden blev hon verkställande direktör för utbildningsföretaget ”Att Veta AB”, ett företag som ägdes av Svenska kommunförbundet, ett antal fackförbund och Lernia. Idén var att sprida IT inom skolan. Det gick emellertid mycket dåligt och 2004 avgick hon som vd och blev istället biträdande socialminister i Göran Perssons regering. Ett år senare lades bolaget ned, förlusterna uppgick då till 200 miljoner kronor.

Socialdemokratiska kommunpolitiker har bevisligen utnyttjat den nyöppnade skolmarknaden för att personligen tjäna pengar. I Kungsbacka har socialdemokraten Ola Salsten tjänat miljoner via friskolekoncernen Baggium. Även här i Uppsala har ett före detta socialdemokratiskt kommunalrådet Stavros Giangozoglu startat en fri förskola och nu i sin iver att maximera vinsten slarvat med att anställa behörig personal.

När det nyliberala drömprojektet nu kraschat (finanskris, vårdkris, skolkris, EU-kris, FN-kris, oljekris, miljökris, krig …) sprider sig förstås oron i folkhemseliten och dess kommunala svans. Håkan Juholt talar med stor övertygelse emot marknadslösningar inom välfärdssektorn. Sina utspel har han provat ute i landet bland vanliga S-medlemmar och känt starkt stöd. Eftersom den nye S-ledaren inte är tillräckligt lojal mot den gamla folkhemseliten (som han borde känna sig som en del av), hamnar partiet i kris. Det var faktiskt länge sedan som medlemmarna hade något avgörande inflytande i det socialdemokratiska partiet. ”Medlemsstyre” anses säkert av eliten som katastrof i dubbel bemärkelse, dels för partiet men också för Sverige.

Folkhemselitisten känner sig allvarligt hotad och bekämpar därför Håkan Juholt med alla medel. Här vidgas nu sprickan till en avgrund både i det Socialdemokratiska partiet och i skolsverige. Striden är på liv och död och risken är överhängande att partiet spricker i två delar.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , ,, , , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *