Förbrytare och kriminella byggde landet

Delar av den engelska flottan landar den 26 januari 1788 vid Sydney Cove utanför nuvarande Sydney.

I dag är Sydney Australiens största stad med en befolkning på cirka 4,6 miljoner, men för drygt 200 år sedan fanns inte värst många själar i grannskapet. Över hela den australiska kontinenten levde under andra hälften av 1700-talet, har man beräknat, enbart 300.000–400.000 aboriginer (som namngivits efter latinets aborgine, vilket betyder ursprung) på en areal i det närmaste lika stor som Europas. Det innebar inte fullt 0,05 invånare per kvadratkilometer.

Men den 28 april 1770 anlände James Cook med sitt stolta skepp Endeavour och en besättning på 94 man till Botanist Bay på sydostkusten bara några sjömil från dagens Sydney. Farvattnen var ingalunda obekanta: holländare, portugiser och spanjorer hade kastat ankar längs väst- och nordkusterna redan på tidigt 1600-tal men utan territoriella anspråk. Cook och hans manskap hade vidare syften. Engelsk flagg hissades, och den väldiga kontinenten utropades under övliga former som en del av det mäktiga Albion.

Nästan ett dussin vetenskapsmän med naturforskaren Joseph Banks i ledarrollen hade påpassligt nog stuvats in i Endeavours väl tilltagna lastutrymme. Bland de utvalda fanns även en svensk – botanisten Daniel Solander (1733 – 1782) från Piteå, känd som en av Carl von Linnés främsta adepter. Under den 120 dygn långa seglatsen norrut, utefter ostkusten, insamlades och registrerades nya växter och djur, hela tiden med norrlänningen Solander som primus motor.

Därigenom föregrep exkursionsdeltagarna Charles Darwins upptäcktsresa till Sydamerika med Beagle ungefär 60 år senare.

Vid återkomsten till Europa fick Daniel Solander en högre befattning vid British Museum i London och promoverades i samma veva till juris och medicine doktor vid Oxfords universitet. Enligt Biographiskt Lexicon öfver namnkunnige svenska män (1848) behövde Solander mindre än halvtannat månvarv för att lära sig flytande engelska. Med tiden blev han ”en mästare af detta språk och utmärkte sig genom en sällsynt förmåga att tala det correct samt med en behaglig och tydlig prononciation”.

Så långt hunnen i berättelsen måste jag tillåta mig en utvikning med viss dramatisk touche:

Den begåvade Solander var inte bara en av Linnés älsklingselever utan även dennes tilltänkte svärson och vetenskaplige arvtagare. Linnés dotter Elisabeth Christina, som i familjekretsen vanligen fick heta Lina Stina, hade nämligen förälskat sig i botanikern från Piteå och han i henne – varför bröllop mellan de unga tu ställts i utsikt. Solander hade uttryckligen lovat ”min sötaste mamselle” att snarast möjligt återvända hem till Uppsala efter ett kort besök i London å sitt yrkes vägnar … då han plötsligt nåddes av beskedet att hans lärofader och mentor Linné helt oförmodat gift bort Lina Stina med en major.

Orsaken KAN ha varit att blomsterfursten hastigt och mindre lustigt kommit till insikt om att Solander inte i första hand var hans presumtive svärson utan rentav hans köttslige SON! Ty i 25-årsåldern hade Linneaus, ännu o-adlad, hedrat Piteå med sin närvaro och där passat på att hoppa över skaklarna och tumla runt i sänghalmen med sin värdfamiljs kvinnliga part. Nio månader senare föddes Daniel.

Sannolikt var Linné måttligt road av att gifta bort sin dotter med en gosse som troligen var hans son…

De här pikanta uppgifterna är dessvärre inte mina. Men den intresserade hittar dem utan svårigheter på sid. 42ff i Erik Bengtsons utsökta fjolårsbok Lektor Fryxell och stjärnorna (Norlén & Slottner).

Kapten Cooks jungfrutur följdes av nya resor i Söderhavet åren 1772 – 75. Ännu en av Carl von Linnés disciplar, Anders Sparrman, gick ombord -72 och blev den andre svensken genom tiderna i Oceaniens övärld. Senare besökte denne Sparrman även ”Hottentott- och Kafferlandet” i Afrika.

Engelsmännen kom att få stor praktisk användning för Australien. Sina överbefolkade straffanstalter i London och andra städer hade man tidigare kunnat avfolka genom att transportera fångarna västerut över Atlanten till de jungfruliga trakter som alltjämt behärskades av indianer – men efter frihetskriget i Nordamerika blev sådana mått och steg alltmer problematiska. I stället beslöt man, på Joseph Banks initiativ, att utnyttja Australien-kontinenten som ett gudagivet avstjälpningsställe för det klientel som inte ansågs önskvärt hemmavid. Ja, i tongivande kretsar betraktades den nya besittningen helt enkelt som en jättelik fångvårdsanstalt för kriminellt förfarna och erfarna trasproletärer.

I maj 1787 avseglade fångkontingent nummer 1 från Portsmouth under Arthur Phillips befäl med en last på sammanlagt 772 arrestanter, varav 191 kvinnor, samvetsgrant fördelade på elva skepp.

Den 26 januari året därpå ankrade man vid den plats som James Cook närmare två decennier tidigare låtit döpa till Port Jackson och som är upphovet till dagens moderna Sydney. Nykomlingarna dog som flugor av svält och umbäranden i den kväljande Söderhavsvärmen; efter två år hade nästan hälften av de 772 pionjärerna dukat under. Men förstärkningar anlände hela tiden via nya transporter. Bostäder uppfördes, vägnät byggdes, marken odlades upp och befolkningen ökade. I runda tal 5000 människor bodde i trakten av (vad som i dag är) Sydney, när 1800-talet randades. Svåra brottslingar förpassades flinkt och fermt ner till helveteslägret Port Arthur på Tasmaniens sydspets.

Allt som allt fraktades 162.000 interner (138.000 män och 24.000 kvinnor) den långa sjövägen från de brittiska metropolerna i norr till den koloniala sopstationen i söder under åren 1787–1868 i totalt 85 skeppslaster. Majoriteten av fångarna kom från Irland, Skottland och Wales.

Australien är följaktligen till väsentlig del uppbyggt av ett kriminellt underproletariat från de brittiska öarna. Tidigare har australiensare i gemen generats av detta faktum; numera ser de snarast med viss stolthet på sitt ”brottsliga förflutna”. Störst anseende åtnjuter den som i rakt nedstigande led är släkt med någon av de 772 föregångarna i förbrytarbranschen. Detta nyare synsätt kan ses som ett uttryck för det växande självförtroendet i landet Down Under. ”No worries, mate!”

Men även otaliga golddiggers från när och fjärran har betydande aktieposter i nationsbygget. Den 15 maj 1851 upptäcktes guld i Bathurst utanför Sydney, kort därefter också i Ballarat längre söderut. Det fick till följd att allmän guldrush utlystes. Än en gång invaderades kontinenten från norr, inte minst av förhoppningsfulla kineser. Från 1850 till 1858 steg Sydneys invånarantal från ca 190 000 till nästan en miljon och sedan till två miljoner under den kommande tjugo-årsperioden. Allt som glimmade ansågs guld värt.

Aboriginerna är ungefär lika många i dag – 400 000 – som på 1700-talet och källan till en rad kroniska svårigheter. Alkoholism, kriminalitet, arbetslöshet, sjukdomar och social diskriminering är aboriginska fenomen i avsevärt högre grad än generellt australiska. Ungefär hälften av alla manliga aboriginer dör av alkoholrelaterade skador före femtio års ålder, och i brottsstatistiken är deras överrepresentation enorm. Med viss rätt kan den aboriginska folkspillran ses som Australiens samer – om vi lägger till att problemen är mångdubbelt större där än hos oss.

Först år 1967 erhöll aboriginerna fullvärdigt medborgarskap i det land som de bebott i hela 60.000 år, eventuellt ännu längre. I modern tid har de också beretts möjligheter att återköpa vitala delar av sina ursprungliga landområden, och i städer som Alice Springs och Adelaide meddelas i dag undervisning i ett av de närmare 250 aboriginspråken – pitjantjatjarna. Allt detta är förändringar till det bättre, men det är ändå svårt att värja sig för intrycket av pliktskyldig fasadputsning.

Tennisesset Evonne Goolagong-Cawley, i dag 66, var länge en aboriginsk nationalsymbol med sina sju vunna Grand-Slam titlar. Cathy Freeman, som tände elden i Sydney-OS år 2000 och blev guldmedaljör på 400 meter slätt, har spelat en liknande roll.

Sydney har sitt aborigin-getto – The Block i stadsdelen Redfern – men även ofantliga kontorskomplex, skyskrapor, bankpalats och börshus. Dessutom har man i Sydney Opera House ett av världens kanske mest spektakulära byggnadsverk. Det skulle, enligt ursprungsplanerna, ha kostat drygt sju miljoner kr och invigts fem år efter att spaden första gången satts i marken. I realiteten färdigställdes byggnaden inte förrän 1973 efter hela sexton år och till en kostnad av nästan 102 miljoner. Allt byggnadsmaterial är inhemskt med två undantag: fönsterglasen är franska, och de 1.056.000 vita takplattorna i keramik kommer från Höganäs.

Australien är ett rikt land och Sydney en stad i medvind. Men allt fast löper risken att förflyktigas. Det gäller som alltid att se upp för bumerangeffekter…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *