Före och efter mina år med Socialdemokraterna, del VI

En Östhammarsk kommunhistoria från småkommuner till dagens S-C-samarbete.

Östhammar i skuggan av Forsmark

Storkommunen Östhammar är resultatet av en nästan 20 år lång, delvis smärtsam process av sammanslagningar. Utgångsläget var sex ”kommuner”, de två små kuststäderna Öregrund och Östhammar, landskommunerna vid kusten Frösåker och Gräsö, samt inlandskommunerna Oland och Dannemora. De representerade traditionellt flera olika bygder. Kustbygden med näringar som fiske och småjordbruk, handel, hantverk, småindustri och badgäster. Inlandskommunerna med betydande jord- och skogsbruksområden och de gamla bruken med gruvor och järnhantering. Allt i det förindustriella samhället fanns i Östhammar; adel, präster, borgare och bönder.

Efter andra världskriget när folkhemsbygget tog fart på allvar var kommunerna för små och saknade den skattebas som krävdes för att bygga vidare. 1957 försökte de små Ö-städerna att skaffa sig lite större skatteunderlag genom att gå samman med sina närmaste landskommuner Frösåker respektive Gräsö. Tio år senare blev Öregrund den första staden som upphörde att vara stad, då den gick samman med Östhammar. Antalet städer i Sverige minskade från 133 till 132.

Men vilken ort skulle hysa borgmästare, stadsfullmäktige och stadshus och vem skulle ge namn åt den nya staden? Den frågan löstes upp genom 1971 års kommunreform. Med den försvann alla städer i ett nafs, utom Stockholm. Tätorterna kunde då behålla sina namn, trots att de ingick i större kommuner. Och, enligt vad som förtäljs på bygden eftersom var IOGT-logen starkare i Östhammar än i Öregrund. Därför landade namnförhandlingarna i att Öregrund fick Systembolaget och Östhammar fick kommunalkontoret och kommunnamnet.

1971 etablerats en ny och mycket betydelsefull storhet strax norr om Östhammars och Öregrunds tätorter – ett kärnkraftverk utanför det gamla anrika bruket Forsmark. Östhammars kommun behövde nu ännu mer ekonomiska muskler, så 1974 uppgick även inlandskommunerna Oland och Dannemora i Östhammars storkommun.

Det moderna Östhammar var nu bildat. Det blev en kommun med stor landsbygd, många små tätorter och ”centralorten” Östhammar i östra utkanten. Säkert ett ganska svåradministrerat pastorat med många inbyggda och motstridiga intressen.

Centerns blev relativt starka tack vare många bönderna på kommunens vidsträckta landsbygd, medan Socialdemokraterna hade sin starka bas i brukens industrier. De övriga partierna var små och spelade liten roll – så länge Östhammarsandan rådde.

Den urgamla dragkampen mellan Öregrund och Östhammar ersattes av dragkampen mellan bruken – främst Gimo – och Östhammars tätort. Båda krävde simhallar och konstisbanor, vilket var omöjligt. En stor simhall hamnade därför i Gimo, medan Östhammar fick nöja sig med en liten 12-metersbassäng. Länge hade bara Gimo konstisbana. Och så vidare.

Många små byskolor fanns runt om i storkommunen. När tätorterna växte expanderade skolorna där, särskilt i Gimo och Östhammar. Byskolorna försvarades frenetiskt av alla, utom av de som skötte ekonomin. Flera av skolorna var som små familjeföretag. Mannen var folkskollärare och hustrun var småskollärare eller speciallärare. När dessa lärarpar gick i pension blev situationen labil. Det här sammanföll med 70-talets förflumning, vilket inte gjorde förhållandena mindre komplicerade. Birger Norén och hans Socialdemokrater drev så sent som på 90-talet igenom flera kostsamma byskolerenoveringar, som senare visat sig strategiskt felaktiga. Men det mesta av detta var ju den allmänna skolpolitikens fel.

70-talet var kulmen på folkhemsperioden. Pragmatiska samarbetspersoner i Socialdemokraterna och Centerpartiet förstod att kommunens utveckling hängde på om de avgörande besluten kunde fattas i brett samförstånd. Det lyckades man med under de avgörande åren. En koalition av Socialdemokrater och Centerpartister styrde. Den så kallade Östhammarsandan rådde. Forsmark var den sista stora industrisatsningen som man hann besluta i samförstånd innan miljörörelsen med sitt kärnkraftsmotstånd exploderade och komplicerade livet för samförståndspersonerna inom C och S.

I oktober 1975 flyttade min fru och jag dit med vår fyra månader gamla dotter. Vi visste inte mycket annat än att min fru fått jobb och att jag säkert också skulle kunna få ett efter några månaders barnledighet. Det rådde ju lätt klondikestämning. Nya villaområden hade växt ut runt den gamla staden med inflyttade vattenrallare och kärnkrafttekniker och många nya barn. Två nya skolor byggdes och den ganska nya högstadieskolan byggdes ut. Östhammars tätort ändrade karaktär de där åren. Vi var en del av den förändringen.

Socialdemokraterna var mycket välorganiserade och hade lokalföreningar på varenda liten ort. Man var dessutom starka inom fackföreningarna och i IOGT. I Östhammar hade IOGT en stor biograf, fina konferenslokaler och en eget litet Skansen som hette Gammelhus. Centerpartiet var också en äkta folkrörelse och hade lokalföreningar i varje liten by, kvinnoföreningar och 4H-rörelsen.

Idag är det Centern som i viss mån utvecklat sin folkrörelseorganisation, medan Socialdemokraternas helt fallit samman. Socialdemokraternas storhetstid sammanföll förstås med storhetstiden för industrierna på bruksorterna. När den basen krympte blev det svårt att förnya sig. Man blickade mest tillbaka. Sista stora Socialdemokratiska satsningen var kärnkraftverket. Centern däremot hade redan genomlidit sin stora kris med bondesamhällets försvinnande och lyckats ta sig upp på banan igen i ny skepnad, men med rötterna kvar på storkommunen Östhammars landsbygd.

Dock, än är Socialdemokraterna största parti med 19 av 49 mandat i fullmäktige. I realiteten har man minskat med 4 mandat sedan valet 2002. Centern har hållit sina 9 mandat tre val i rad. Moderaterna består av minst tre inbördes stridande fraktioner, fick ändå 10 mandat 2010, men blev satta åt sidan av Centern och Socialdemokraterna som bildade koalition – Östhammarsandan håller kanske på att återuppstå. Övriga har 2 mandat vardera (inklusive SD), utom KD som har 1.

S har minskat bland annat på grund av att Birger Norén inför valet 2002 bildade ett eget parti med namnet Solidaritet och Samverkan (SoS). Han var då djupt besviken på sitt eget parti, bland annat på grund av EU-inträdet och tyckte att han och hans närmaste bland Norénarna var de enda kvarvarande ”riktiga Socialdemokraterna”. I två val knep han 2 mandat, samtidigt som S fortsatte att tappa. Nu har Birger med ålderns rätt lagt politiken på hyllan, SoS är nedlagt och hans väljarskara har återvänt till S, som därmed ökat 1 mandat. Men S och SoS har tillsammans sedan 2002 minskat från 23 till 19 mandat.

För närvarande företräds de två ledande partierna av pragmatiska och kompetenta personer. Det socialdemokratiska kommunalrådet har konkurrerat ut Centerns borgerliga allianspartners och tagit plats i kommunledningen. Främsta orsaken är förstås moderaternas inbördes splittring. Men en annan viktig orsak är att Centerns starke man är kompetent, strategiskt medveten och väl förtrogen med vänsteridéer från sin egen ungdom. Det gör honom lämpad att samarbeta med Socialdemokrater på ett sätt som vore hans koalitionspartners från förra mandatperioden främmande.

Socialdemokraterna har trots sin organisatoriska kollaps ändå kvar ett starkt stöd i kommunen. De har gått tillbaka, men kan fortfarande få fram ganska dugligt folk. Men lyckas de inte reorganisera sig och vitalisera sig som folkrörelse kommer tillbakagången att fortsätta och Sverigedemokraterna att ta plats bland de stora partierna. De håller nämligen på att organisera sig som en folkrörelse med allmänt politikermissnöje och islamofobi som bärande programpunkter.

Fortsättning följer …

Bloggportalen: Intressant

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

  5 kommentarer for “Före och efter mina år med Socialdemokraterna, del VI

  1. Bror Kajsajuntti
    2010-12-30 kl. 16:12

    Vilket blir nästa steg, när det gäller din ickevalda befrielse från skolan? En bok om Östhammars politiska strider, eller en uppgörelse med socialdemokratin.

  2. Knut Lindelöf
    2010-12-30 kl. 16:41

    Det finns ingen plan för mitt fortsatta skrivande. Mitt partipolitiska liv tycker jag är en parentes trots allt. Men en spännande historia med tanke på vad som hänt nu 15 år efteråt. Kanske man kan lära sig själv och andra något om man berättar den. Bloggandet om detta är ett försök att berätta denna historia. Och, visst är det en uppgörelse med Socialdemokraterna, precis som med skolan, fast hjärtat klappar för ursossarna. Kanske blir just Birger Noréns livslånga och ”misslyckade” kamp något vi bör förstå, visa en smula respekt för och månne lära oss något av. Vi får se.

  3. 2010-12-30 kl. 21:05

    Enligt en trovärdig version jag har fått mig till livs var det Ragnar Edenman, tidigare statsråd (S), sedan landshövding i Uppsala, som fixade att Systembolaget hamnade i Öregrund och inte i Östhammar. Edenman hade nämligen sommarställe i Öregrund, och han lär ha använt alla sina avsevärt många och inflytelserika kontakter för att Systemet skulle hamna i hans älskade Öregrund.

  4. Knut Lindelöf
    2010-12-30 kl. 22:06

    Det var intressant. Månne är min version byskvaller. Men Systemet ligger fortfarande i Öregrund, så länge vi nu får ha kvar detta goda alkoholförsäljningsmonopol. Apotek har vi snart bara i metropolernas köpcentra. Men där finns å andra sidan fler än någonsin.

  5. DZ
    2011-01-08 kl. 21:21

    Om inte jag minns alldeles galet från min skoltid var
    Ragnar Edenman Sveriges näst siste ecklesiastikminister. (Vem som
    var den siste är ju för den historiskt bevandrade och intresserade
    inte svårt att räkna ut, även om man har lika dålig kunskap om
    aritmetik som den, som just nu besitter den stadsrådstaburett, som
    en gång tjänade som ändamål (OBS! ofrivillig humor!) för chefen för
    ecklesiastikdepartementet). Det enda som vi kan vara säkra på om
    historien är att den förändras. När det gäller ecklesiastiken (som
    man sa på departemental slang, när det begav sig, dvs när
    ”rörelsen” bestämde taburetternas besittare) är detta uppenbart.
    Det är ett gammalt departement (i vart fall med våra dagars mått)
    som fanns sedan departementalreformen 1840, dvs gott och väl en
    generation före representationsreformen 1866! Från början
    dominerade det som givit departementet sitt namn av något
    högtravande karaktär (illvilliga bedömare hävdar att namnändringen
    inte hade så lite att göra med att rättstavning under åren närmast
    sjunkit under medborgarnas medvetandehorisont), men redan från
    början härleddes det som senare blev departementets huvuduppgift ur
    det ansvar, vilket emanerade ur det fina namnet, vars
    svårbegripligt kan skyllas på dess i grunden grekiska (om än till
    stavningen lätt försvenskade) karaktär! Huvuduppgiftens rötter
    ligger långt tillbaka i tiden med husförhör och den speciella form
    av tortyr (ofta psykologisk, men givetvis materiell i allra högsta
    grad om så krävdes, jmf häxprocesser o dyl) som präglar av
    överheten präglad kontroll av kunskapstillägnande. Med tanke på att
    den av kapitalismen skapade produktionstillväxten även gynnade
    ökning av befolkningsnumerären (se det var väl en riktig akademisk
    skrivning!) är det inte svårt att förstå den nutida huvuduppgiftens
    tillväxt. Den ökade så att den fick ge namn åt det nya
    departementet. Därmed gick det också så (illa, enligt en del) att
    den gamla namnbärande uppgiften inte ens numera författningsmässigt
    är en statlig angelägenhet! Därmed kan man ju också förledas att
    tro att Sveriges siste innehavare av detta ämbete (som vid sin grav
    fick något av ett Edenmanskt skimmer, enär denne nu blev den som
    innehaft ämbetet näst längst tid, lite drygt 10 år mellan
    1957-1967) fick ett passande slut med fler internationella
    kopplingar än rent nationella! Detta är dock ännu höljt i dunkel
    genom att statsapparatens brottsbekämpning tyvärr genomgått den
    förflackning som all statsförvalting drabbats av och då i synnerhet
    rättsapparaten! Men i kampen om Systembolaget i norra Roslagen kom
    alltså Edenman inte bara näst längst fram utan vann segerpokalen.
    Det tycker jag nog vi ska hålla honom räkning för!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *