Min mobiltelefon ringer inte särskilt ofta. Men idag fick jag två helt oväntade samtal inom en timme om i stort sett samma sak.

Det första var från kompisen kommunalrådet som brottades med skolutvecklingen i sin kommun. Vad ska jag göra? Man måste ju ha något att föreslå också, inte bara att man ska lägga ner skolor för att elevantalet sjunker. Känner du till några framgångsrika skolor man kan studera? Och det gör jag. Jag rekommenderade studium av Haninge kommuns skolutvecklingsarbete och Hjällboskolan i Angered utanför Göteborg.

Det andra samtalet kom från kompisen konstnären med barn i låg- och mellanstadieåren. Vad ska vi göra? undrade han. Dom ska lägga ner den enda välfungerande skolan i vårt område. Den stora högstadieskolan som har dåligt rykte och som ingen gillar ska ta emot även mellanstadiebarnen från i höst. Vad ska man säga om det här? Hur ska man protestera?

Samma fråga nästan samtidigt. Jag kunde nästan kopplat ihop dem. Småbarnsskolor fungerar ännu hyfsat på många ställen, men högstadieskolor är överallt i kris. Det här är grundskolans största pedagogiska problem. Ingen verkar veta hur man ska få högstadieskolor att fungera. Kommunalrådet är rådvill och konstnären likaså.

Men saken är i princip enkel, i praktiken dock svår. Vad alla enkelt borde inse är att ingen skola har förutsättningar att bli bra utan ett pedagogiskt program som all personal omfattar och arbetar för. Det allra vikigaste är just att detta program äger legitimitet hos alla skolans intressenter. Ledningen måste dels peka ut en väg (programförklaring) och sedan genomdriva den i samspel med lärare, föräldrar och elever. Det finns mycket lite utrymme för kompromisser. Men att i praktiken få ett litet område som det i konstnärens grannskap att fungera bra är svårt och tar lång tid. Måste man strukturera om, som kommunalrådet nu måste och som man även måste i konstnärens grannskap, måste alla få vara med. Politiker, tjänstemän och skolledningar måste presentera bra och trovärdiga förslag i god tid. Många måsten!

Några snabba ryck fungerar inte.

Ingen går med på försämringar bara för att pengarna verkar vara slut. Politiker och byråkrater som bara stirrar på pengar och kvadratmeterytor och glömmer bort att skolor är komplicerade och sköra sociala system kommer inte att lyckas lösa några väsentliga skolproblem. De som alltså inte förstår att skolor rymmer det allra viktigaste kapitalet – humankapitalet – och att det måste förvaltas långsiktigt med både omsorg och klokhet kan slänga sig i väggen.

Kompisen konstnären tänker förstås på sina egna barn och kan aldrig gå med på att deras välfungerande skola ska rivas sönder. Kompisen kommunalrådet funderar på hur man ska skapa förståelse för en omstrukturering för att få budgeten i balans. Förmår man inte göra en ny struktur trovärdig och lockande kommer de nya friskoleentreprenörerna enkelt att ta hem spelet.

Föregående artikelBocken till trädgårdsmästare
Nästa artikelFolkhemmet
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.