Gamle Noa, arken och den väldiga syndafloden

En dag för ca 5000 år sedan ställdes allt på sin spets. Tiderna var sannerligen inte goda, och högt i det blå flockades orosmolnen även i strikt bokstavlig mening.

Bandit- och gangster-mentaliteten var utbredd, de rena lydnadsbrotten tenderade att bli allt fler, och en allmän omoral grep omkring sig i slott som kojor. På Vår Herres rättmätiga förbittring kunde ingen längre ta miste. Han ansåg att den tidens jordevarelser brast i nästan alla avseenden och drog sig inte för klartext: i sin himmelsblå kalender skrev han att deras ”tankar voro beständigt onda” (1 Mos. 6:5), och med denna formulering anspelade han på människornas rymliga samveten – eller kanske snarare på avsaknaden av samveten värda namnet.

”Allt som existerar på jorden skall förgås” (1 Mos. 6:17), antecknade han följaktligen. Nej, ingen hade gjort sig förtjänt av ett öde bättre än drunkningsdöden.

Men det fanns ett antal signifikanta undantag: Old Man Noah och dennes hustru, vidare parets söner – triumviratet Sem, Ham och Jafet – och slutligen dessas äkta hälfter (totalt åtta personer). Noa var ju av födseln hedersman och i den egenskapen en medborgare höjd över alla misstankar. Som den enda individen i hela världen hade just Noa bedömts som ”rättfärdig och ostrafflig”, granskad med Herrens ögon, och därmed befordrats till skeppsredare. På honom ankom nu uppgiften att bygga en gigantisk ark, ”trehundra alnar lång, femtio alnar bred och trettio alnar hög” (1 Mos. 6:15).

Det innebar att arken kom att få en jättelikt rätblocks form och de ungefärliga måtten 131x22x13,1 meter. Den tillverkades av äkta cypress – vilket försvenskats till ”furuträ” i Karl XII:s bibel –, penslades in- och utvändigt med jordbeck, utrustades med flera kammare och delades även in i tre olika etager. Byggjobbarna måste ha spänt sina arbets-krafter till det yttersta. Ja, faktum är att det skulle dröja till mitten av 1800-talet, innan innovativa herrar i rederibranschen lyckades tangera arkrekordet och sjösätta lika stora havsfarkoster som vad gamle Noa och hans anförvanter gjorde.

Emellertid hade den gamle inte bara sina närmaste att försörja och sörja för. Som bekant gavs ju Noa hela och fulla ansvaret också för djurens väl och ve och i praktiken för hela djurrikets fortlevnad:

Sju par av alla sorters rena djur, vilda som tama, sammalunda av himlens alla fåglar, därutöver ett par vardera av de ”orena” djuren – som t ex kamelen, haren, svinet och klippgrävlingen (3 Mos. 11:2 – 47) – skulle enligt känt och nådigt uppdrag beredas utrymme på antingen övre eller nedre däck. Till detta kom så hela faunan av mer eller mindre lömska kräldjur och allsköns flygfän helt vid sidan av fåglarna i skyn. Snart sagt allt och alla skulle tas ombord!

Spontant får jag en känsla av att det blev trångt om saligheten. Hur som helst började regnet trumma mot arkens enda fönster under det sjuttonde dygnet i katastrofårets andra månad, och det upphörde först efter sex veckor. Då var hela jorden totalt översvämmad och skulle länge så förbli. I den mäktiga Syndafloden dränktes allt levande – utom Noa och hans rikt fasetterade sällskap.

Först efter tio-elva månaders båttur uppenbarade sig korpen och duvan, och sedan förflöt ytterligare några veckor. I noga räknat 375 dygn tvangs arkens många passagerare invänta frihetens timme.

Massor av frågor inställer sig,
med given automatik efter denna korta resumé. Bland annat undrar jag, hur Noa och hans tre söner, eventuellt med hjälp av sina lagvigda, egentligen bar sig åt för att infånga sju par storskarvar och lika många skäggdoppingar, havstrutar, berguvar, strandpipare, rattugglor och nötknäppare etc, etc. Något verksamt bistånd från utomstående kunde de inte gärna räkna med; alla andra människor voro ju ”beständigt och allenast onda”. Vidare frågar jag mig, hur den stridbara men numerärt så begränsade Noa-klanen agerade på ormfronten. Att ge sig i lag med sju-åtta meter långa boaormar, läppkobror, spräckliga skallerormar, amerikanska majsormar, turkiska blomrabatts-ormar, javanesiska vårt-ormar, algeriska pisksnokar o s v är ju inte bara allmänt vanskligt; det är bokstavligen livsfarligt.

Till detta kan läggas ett antal trängande livsmedels- och utfodringsproblem. Hur lyckades folk och fän överleva i Noas ark i mer än ett års tid? Den sammanlagda areal man disponerade uppgick faktiskt till obetydliga 8000 kvadratmeter eller en tänkt kvadrat på ungefär 90×90 meter. Nou Camp i Barcelona är av samma storleksordning, och där har 22 fotbollsspelare i regel svårt att samsas om utrymmet.

Som kreationister eller skapelsetroende brukar vi ofta diagnosticera de bibelläsare som tolkar allting i Den Heliga Skrift efter bokstaven. Dessa människor är fast övertygade om att Herren Gud monterade upp jorden på endast sex dygn för att sedan vila det sjunde, att samma jord inte är stort mer än 6000 år gammal, att alla petrifikat och fossil har sin grund i Syndafloden … och att berättelsen om Old Man Noah och arken är en i alla avseenden helt autentisk skildring. I Sverige är de skapelsetroende relativt få, men i USA spelar de en viktig roll inom ”kristen höger” och uppgår till åtskilliga miljoner. Utom allt rimligt tvivel är de en politisk maktfaktor.

Ett avgörande kliv på den absolutistiska bokstavsvägen togs för exakt etthundrasju år sedan (1910) av den Presbyterianska Generalförsamlingen i Förenta Staterna. För att värna sin trosgemenskap och slå vakt om sina värderingar lanserade denna oförfärade generalhop fem ”tvingande fundament”, giltiga för alla tider och för alla bekännande kristna – nämligen tron på (1) Kristi mirakler, (2) Jungfrufödseln, (3) Uppståndelsen ifrån dödsriket, (4) Kristi lidande och död på korset för våra synder och, inte minst, (5) tron på Bibeln som ordagrant influerad av Gud. Dessa grundvalar från 1910 fortlever alltjämt. Den förre presidenten George W. Bush tillhör inte stabskompaniet men logerar i dess omedelbara närhet. Detsamma kan sägas om Donald J. Trump.

Kreationister finns av olika schatteringar, vissa mer sofistikerade än andra, men för samtliga varianter är det förbittrade hatet mot Charles Darwin och evolutionsteorierna en gemensam nämnare. På olika platser i USA har man spänt bågen till det yttersta, och gör så fortfarande, allt i det uttalade syftet att få skapelsetron jämställd med evolutionsläran i skolornas naturvetenskapliga undervisning.

Man vill helt enkelt att Herren Guds eventuella bedrifter ska få möjlighet att konkurrera med Darwins naturliga urval på lika villkor.

Emellertid rör det sig här om det som brukar kallas inkommensurabla (dvs icke jämförbara) storheter. I det ena fallet handlar det om god och beprövad vetenskap, i det andra blott och bart om trosnit och metafysiska variationer på väl kända bibelteman. Darwins grundidéer må vara generande enkla, men de många förgreningarna av hans teorier är oerhört komplexa.

Tyvärr har de skapelsetroende inte på allvar förmått reflektera över detta sakernas tillstånd.

Numera skulle väl nästan ingen komma på idén att ge astrologin samma status som astronomin. Inte heller jämställer vi en gången tids alkemiska harvande med organisk eller oorganisk kemi. Än mindre drömmer någon om att våra blivande läkares studier i cellära av ”rättviseskäl” ska kompletteras med lika ambitiösa studier av de fyra kroppsvätskorna. De moderna patologerna är dessbättre långt mera cell- än vätsketillvända.

Förhållandet mellan Bibelns skapelseberättelse och Darwins evolutionsteorier är likartat. Några tungt vägande skäl att premiera ”det som icke är” existerar inte.

  4 kommentarer for “Gamle Noa, arken och den väldiga syndafloden

  1. Anders Åberg
    2017-10-20 kl. 10:23

    Ja, det är lustigt att Bibeln nämner regn i sammanhanget. Regnet ingår i det hydrologiska kretsloppet och om det skall kunna regna måste först havsvatten kondenseras. Det kan alltså regna i tusen år utan att havsytan påverkas det minsta.

    Att samla in så många djur från polerna till dom mest ogenomträngliga djungler med den tidens teknik hade nog tagit tusentals människor hundratals år. Enligt kreationisterna var ju dessutom dinosaurierna med ombord.

    När floden var över kom en duva med ett färskt olivblad i näbben till Noa som ett tecken, men ingen verkar undra var det trädet hade växt!

    Man tycker att alla genast borde begripa att detta antingen är allegorier eller tokerier, men så är det inte. Min gamla flugfiskekompis från ungdomsåren Göran Schmidt är numera ordförande i föreningen Genesis, som är kreationisternas svenska variant. På sin hemsida sprider dom dessa häpnadsväckande dumheter.

    Dom är nog inte så många, men att dom ens finns är fantastiskt.

  2. Erik Skoog
    2017-10-20 kl. 11:18

    Ricky Gervais on Noah´s Ark. Fanatiskt rolig föreställning.

  3. Mattias Ålsander
    2017-10-20 kl. 12:03

    Erik Skoog!
    Tänkte precis länka till densamma, du hann före.

  4. Lars Erik Johansson
    2017-10-21 kl. 19:58

    ”Gamle Noah han byggde en båt,
    som galning han byrde sig åt.
    Byggde båten på land,
    långt fra nermeste strand.
    Gamle Noah har misst sitt forstand!”
    (svensk/norsk oversettelse)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *