Grotesken styr media

mediatan

Inte helt förvånande ställer sig Expressens bokrecensent skeptisk till Maria-Pia Boëtius senaste bok Mediatan (2007-02-21). Problemet känner recensenten förstås instinktivt och slinker därför elegant ur greppet.

Man kan känna hopplöshet medan man klöser sig igenom denna berättelse om vårt ofria och fjärrstyrda samhälle. Den onda oåtkomliga mediamakten (Mediatan) smider mediehydrans omänskliga gruppmenatlitet med mentalt narkotiska medel ända ut i journalistens fingersättning (Grotesken). Ingen i branschen kommer undan. I SvD (2007-04-08) medger Maria-Pia Boëtius att det finns undantag, det vill säga goda medier, men att det är för tidigt att tala om dem än. Endast den helt historielöse kan tänka att det är helt hopplöst.

Men mediehydran är svår att beskriva. Många har försökt och mediakrtik är en egen sektor inom media. Maria Pia Boëtius´ beskrivning är just så suggestiv och svårgripbar som det för närvarande uppfattas. Enkla recept finns inte. George Orwells 1984 är faktiskt här. Det är dags att inse det. Medierna styr oss, samtidigt som frihetshojtet blir alltmer öronbedövande. En i sanning grotesk motsägelse.
Ett oroande exempel är att en del av yttrandefrihetens själva själ (meddelarskyddet) görs om till bräckjärn för bluffskrivande, som när medier fejkar storys från påhittade uppgiftslämnare (som enligt lagen inte får efterforskas). Då vittrar förstås människors respekt för yttrandefriheten. Och, då jämnas vägen för nya inskränkningar – med ökat folkstöd.

Det är alltså en mycket bra bok. Hur man ska göra roman av detta komplexa material är förstås svårt, så själva konstruktionen blir lite krystad. Hon kallar det också mycket fyndigt en oroman. Men innehållet är kraftfullt. Hon ger sig modigt på den allra yttersta makten, den makt som förstås styrs av det allra främsta och mest ljusskygga finanskapitalet i världen. Denna allas vår övermakt, som är oförmögen varje etiskt eller moraliskt övervägande. Egenintresset är allt och behöver aldrig exponeras.

Drängar och drängars drängar gör jobbet. Medierna är de storas tjänare och bryter ner folkigt motstånd mot oförnuft och okultur för att kunna härja fritt på nya marknader. Till och med krig skildrar man som nyttiga, nödvändiga och spännande. Ibland är det skrämmande, men i alla fall oundvikligt. Man bäddar in journalister och betalar miljoner för soldaternas smaskiga storys. Det har gjorts normalt att exponera människor som kroppsöppningar i ett slakthus befolkat av dårar.

Jag har med egna ögon också sett hur unga författare idag måste anpassa sig för att få pengar till mat och hyra. Bjuds man in till en TV-soffa eller en radiostudio kotrolleras det att man tycker rätt innan man släpps in. Som när Caroline Salzingers ”Grotesk” skrev boken Hälsning från ondskans axelmakter. Ett seriöst förlag hade aldrig givit ut den, men Bokförlaget DN står till tjänst för Mediatans broilers. Boken lanseras nu hårt för att den är passaande – inte för att den kommer med något nytt.

Några unga skribenter fick chansen i Kulturnyheterna (SVT) och Kulturnytt (SR) – och de fattade galoppen; goda omdömen inför den breda publiken. Att kunna något och framföra det man kan är det absolut inte fråga om. Grotesken smyger sig in under skinnet.

Inflätat i maktkampen om marknaderna rasar könskkampen och kampen mellan männen om den yttersta dominansen. Den litterära referens som jag har lättast att förstå (för att jag har läst den) är Pierres (Bourdieu) Den manliga dominansen. Hon kallar honom oftast vid förnamn, som om han varit hennes gode vän. Å ena sidan är hon starkt fäst vid Pierre, men också besviken på att han uttrycker det enkelt självklara så krångligt och att han inte klarar av att ta sig ur konkurrensen om dominansen bland män och bli en ren människa.

Jan Guillou får sig tilldelat flera sidor i boken. Han får benämningen ”min svarta kristall, den mest begåvade av dem alla.” Hon beundrade alltså den unge Guillou för hans vänsterposition och hans ståndaktiga mod, men slår fast att dessa dygder nu underordnats den typiskt manliga strävan efter dominans bland män. ”Han blev den värsta av dem alla” skriver hon.

Måste till slut citera Maria Pia Boëtius från ett samtal med Johan Ehrenberg på Dagens ETC. På tal om hur man ska få fram något vettigt i media i framtiden tar hon Carl Bildt som exempel. ”Jag tror att det går via Internet om ett tag. Den skickligaste på media är naturligtvis Carl Bildt. Han borde ha avgått för länge sedan. Han är en av de största skandalerna i svensk politisk historia. Vi har finanskapitalets lobbyist som utrikesminister i Sverige. Men han har fattat hur han ska ta sig förbi media genom att kommunicera med sina anhängare direkt över bloggen på ett sätt som ingen annan politiker har fattat ännu. Men det är ju framtiden också för de radikala. Dessutom har Carl Bildt insett att det gått inflation i dreven. Inför mediernas upprördhet säger han bara att ´det här är ett drev mot mig´, när det i själva verket är en av de få gånger då man rättmättigt kan säga ordet skandal. Man får avgå om man har svart barnvakt men inte om man är lobbyist åt det militärindustriella komplexet. Det är helt fantastiskt.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *