clarta-2009-3

Jag gör med denna text ett försök att förklara varför det gått som det gått med den sammanhållna och likvärdiga grundskolan i Sverige. Resonemanget bygger mycket på personliga erfarenheter av 25 års lärajobb och 10 år som skolledare. Artikeln är publicerad i tidskriften Clarté nummer 2009-03.

En skola som uttalat vänder sig till alla barn – i meningen fattiga och rika, pojkar och flickor, i staden och på landet etc – har vi i princip haft sedan 1842. En likvärdig skola för alla barn fick vi däremot inte förrän 1962 efter lång politisk kamp, alltså 120 år senare. Denna skola kallas fortfarande Grundskolan, men är i praktiken avskaffad. Alla väsentliga folkbildningstankar, rättviseidéer och jämlikhetssträvanden är bortreformerade.

Poängen med den likvärdiga skolan var att alla samhällsklasser hade glädje av den. En mötesplats för alla människor i sin mest receptiva ålder där de fick arbeta och lära känna jämnåriga med annan bakgrund ansågs motverka alltför iögonenfallande klassklyftor och knyta samman. Den var folkhemmets själva fundament. En idé som på vänsterspråk även kan kallas klassamarbete.

Teckning av Birgit Stål NybergI vårt nu alltmer klustrifierade samhälle borde det finnas intresse av att åter knyta samman och forma en ny form av nationellt medvetande, men ingen tror längre på kollektiva lösningar. Istället har den heliga valfriheten introducerats, som leder vidare mot segregering i alla former; getton, gated communities, etnotowns och annat. Barnens skola har alltså återtagit sin funktion som social sorteringsapparat.

~ ~ ~

Under mellankrigstiden gick industrialiseringen in i en ny fas, städerna växte, fabrikerna införde löpande band, som förutom en armé av tempoarbetare också behövde ingenjörer och organisatörer av en allt mer komplicerad produktionsapparat. Behovet av utbildade människor ökade kraftigt. Det gamla parallellskolesystemet förmådde inte leverera. Då startade en diskussion om ”övergångar” från folkskolan till läroverken. Trots nya övergångsregler tog ändå för få klivet, vilket nu blev ett verkligt politiskt problem. Arbetarrörelsen krävde då avskaffande av parallellskolesystemet och införande av en enhetlig skola för alla. Tanken var oerhört radikal och det skulle ta lång tid för den att förverkligas.

Skolreformerandet låg i träda under andra världskriget, men 1946 tillsattes ”Skolkommissionen” under ledning av Tage Erlander och med efterkrigstidens store svenske skolpolitiker Stellan Arvidsson som huvudsekreterare. Det fanns en väldig framtidstro och optimism. Nu skulle ett generalgrepp tas på skolfrågan för att genomföra en enhetlig skola för alla svenska barn.

Erfarenheterna av andra världskrigets fasor – Tysklands krigiska och rasistiska politik gentemot judar, zigenare, avvikande och oliktänkande, nazismens framfart i människors tänkande – ville skolkommissionen bygga in i den nya svenska skolan. John Deweys (filosof, psykolog och pedagog från USA) aktivitetspedagogik passade fint som motgift mot nazisternas stöveltramp, uniformering, raka rader och blinda lydnad. Nya generationer skulle vaccineras mot militarismens och fascismens idéer.

Skolkommissionen var starkt influerad av John Deweys idéer. Han myntade förresten begreppet ”learning by doing”. Nygamla idéer om denna aktivitetspedagogik” fick ett uppsving. De formulerades på ett nytt och slagkraftigt sätt av, men de hade länge levt som försynt kunskap bland goda lärare i folkskolan och även här och där i läroverken. De fanns formulerade redan i folkskolans undervisningsplan 1919.

En gammal idé om en 8-årig ”elementarskola” utvecklades i Skolkommissionens huvudbetänkandet 1948 till en nioårig ”enhetsskola”; en förlängd obligatorisk och demokratisk skola, som skulle ersätta både folkskolan och realskolan. Efter en segdragen riksdagsbehandling 1950 antogs Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling. Det djärva förslaget urvattnades till 16 mindre skolreformer. Den viktigaste av dessa var införandet av en nioårig försöksskola för att testa om en ”enhetsskola” skulle kunna fungera.

Planen var att försöksverksamhet med enhetsskola skulle leda till en helt ny skola 1973. Redan 1957 beslutade riksdagen dock avsluta försöksverksamheten och arbetet gick in i en genomförandefas. Någon enhetsskola fick vi inte, men 1962 fick vi det som kom att kallas ”Grundskolan”. Den var i huvudsak ett förverkligande av enhetsskoletanken, en revolutionerande reform som antogs med bred majoritet i riksdagen.

~ ~ ~

Sedan 1962 har vi alltså haft nioårig enhetlig grundskola i Sverige. De som föddes 1955 var de första som gick hela sin skoltid i Grundskolan. De är idag 54 år. De som föddes under andra hälften av 40-talet har i stor utsträckning också gått i Grundskolan, även om många gick i försöksskolor eller i övergångsformer. 67 årskullar av svenska barn har präglats av denna unikt enhetliga skola. Vi lyckades i Sverige med det många andra länder inte förmådde; att bygga ihop folkskolan och de privilegierades skola till ett enhetligt skolsystem. Det var en liten revolution i det svenska samhället och gav en kraftig skjuts åt utvecklingen på många vis. Den försörjde det svenska samhällets olika sektorer med arbetskraft på alla nivåer under efterkrigsperioden.

De som växte upp efter 2:a världskriget blev alltså ovanligt välutbildade. Många barn från arbetarklassen manades vidare av sina föräldrar till en utbildning de själva aldrig fick, för att få ett yrke de själva aldrig ens vågade drömma om. Det var de som var studenter åren efter 1968, den så kallade 68-generationen.

Grundskolans blev helt skild från kyrkan, vilket också ingick i den revolutionerande bilden. Kristendomen försvann som moralnorm och som skolämne (ersattes av religionskunskap). Det ledde 1964 till bildandet av ett nytt politiskt parti; Kristen Demokratisk Samling (KDS), det nuvarande regeringspartiet Kristdemokraterna (KD). För KDS var bibehållandet av kristendomsämnet och den kristna etiken i skolan grundläggande och en central del i partiets program från starten. Denna opinion ledde under 1970-talet till bildandet av ett antal kristna privatskolor ”med enskilda huvudmän”; Vasaskolan (1971), Annaskolan (1976) och Stefanskolan (1979). Sedan länge fanns två privata katolska och en judisk skola.

Redan här började kontrarevolutionen. Målmedvetet har opinionen bearbetats sedan dess. På 80-talet hade kampen för Grundskolan och varför den gjordes religionsfri fallit i glömska. Friskolefrågan började röra på sig. New-Age-rörelsens utbredning gav en extra skjuts åt intresset för konfessionella skolor.

En utredning Fristående skolor för skolpliktiga elever (SOU 1981:34)föreslog en väsentligt generösare inställning till att ”fria skolor” skulle kunna få statsbidrag. Det gällde främst skolor med alternativa pedagogiska program. Inledningsvis var de antroposofiska Rudolf Steiner-skolorna eller Waldorfskolorna vanligast. Redan år 1960 erhöll Kristofferskolan i Stockholm statsbidrag och 1982 beslöts att ytterligare åtta Waldorfsskolor och fem kristna skolor skulle beviljas statsbidrag.

I samband med införandet av Lpo 94, mer än tio år senare, lyckades KD få igenom en formulering i det inledande kapitlet att allt i skolan ska stå ”i överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism”. Här vältes den viktiga principen om religionsneutralitet över ända. Med ökade flyktingströmmar och en numera ”kristen Grundskola” röjdes nu väg även för muslimska skolor.

Under 80-talet förenades ”kulturradikaler” och nyliberaler i en gemensam kritik mot Grundskolans stelnade former – för ”friare skolor”. Dock med helt olika motiv; radikalerna för att Grundskolan var för ”pedagogiskt oprogressiv” och nyliberalerna för att den var för flummig. Av det blev det så småningom politiska strider inom skolbyråkratin. Som segrare ur dessa gick ”kulturradikalerna”, som kom att dominera SÖ (Skolöverstyrelsen) och utbildningsdepartementet, medan nyliberalerna drog sig tillbaka och bidade sin tid. Men båda grupperna var i princip redan överens i friskolefrågan och om ”valfriheten”.

Man kan fundera över vad som är de egentliga drivkrafterna bakom skolans utveckling. Är det stolta idéer om ett upplyst och välutbildat folk, det som man öppet helst talar om? Eller är det mer dolda ekonomiska och strukturella krafter, som man alltså helst inte diskuterar, sådant som istället kläs om i mer smakfull språkdräkt?

Redan på 70-talet ökade arbetslösheten, varvid behovet av att sysselsätta arbetslösa ungdomar ökade. Då kom SIA-reformen som pekade ut skolans inre arbete som förstelnat och tråkigt. Fritidens aktiviteter togs som förebild och skulle nu in i skolan och lätta upp det tråkiga pluggandet. Lika långa skoldagar för alla blev en jämlikhetsfråga, inte längre ”mer kunskaper till arbetarklassen”. Att det här innebar ett dolt förakt för det nödvändiga ”skolarbetet” var svårt att se. Få anade konsekvenserna, men många kände ändå obehag av de antiintellektuella och korporativa tendenserna i detta.

Utvecklingen mot det som kom att kallas ”flumskolan”, det som kunskapsrörelsen protesterade emot (skoluppropet i DN 31 maj 1979), kan nog förklaras med det minskade behovet av välutbildad arbetskraft. Jan Björklund uttrycker det här idag som att skolan odlar ett förakt mot praktiska yrkesutbildningar. Alla kan ju inte bli direktörer, läkare och advokater. Skolan behöver alltså inte längre förmedla kunskap till alla. Det räcker med basfärdigheter och yrkesutbildning åt de flesta. Men de utvalda behöver utveckla verklig spetskompetens för att vi ska kunna hävda oss i konkurrensen på världsmarknaden.

De dolda strukturella krafterna har visat sig mycket starkare än de goda argumenten för kunskap åt alla. Vadå kunskap? fick man till svar under hela 80-talet. Kunskap kan vara så mycket. Det kan vara att knyta skorna, uppföra sig väl, behandla alla med respekt, trafikvett, sexualmoral, humanistiska värderingar och förstås läsa, skriva och räkna. Skolans bildningspatos uttunnades och förvandlades till ett vittomfamnande psykologiskt, terapeutiskt värdegrundsbaserat stoff.

Efter grundskolans kommunaliseringen 1989 öppnade sig möjligheterna att rationalisera. Barnomsorgens och skolans personal var nu alla kommunanställda. En dragkamp mellan barnomsorg och skola startade. I konsekvens med det uttunnade kunskapsbegreppet kunde ”kunskapsskolan för alla” ifrågasättas även från barnomsorgen. Barnomsorg var ju också skola. Alla som jobbade med barn var lärare eller ”pedagoger” – som blev det samlande lärarbegreppet. Omsorg gick inte längre att skilja från undervisning och kunskaper. Barnomsorgen kom att kallas förskola och fick en egen läroplan. Förskolepedagogiken med sitt lekfulla, experimenterande och laborativa arbetssätt framhölls som föredöme för hela grundskolan. Plugg, katedrar, undervisande lärare, prov och betyg, ja allt som kunde kopplas till tidigare skolformer, ansågs förlegat.

På daghemmen fanns ”dagisskola” för 6-åringar. Där skulle barnen tränas i skolliknande förhållanden, syssla lite med bokstäver, siffror och läsa sagor. Det fanns också ”lekis” för de som inte gick på ”dagis”. För att spara in en årskull på dagis – som var dyr verksamhet, infördes ”förskoleklasser” i skolan istället – som var billigare verksamhet. Föräldrar fick nu välja om barnen skulle börja skolan vid 6 eller 7 år. Det kallades ”flexibel skolstart”. Den officiella språkförpackningen var att ”få in förskolepedagogiken i skolan, skapa arbetslag och att låta olika kompetenser samlas runt barnen och komplettera varandra”. På det här viset lyckades man skifta fokus från kunskap till omsorg, i alla fall tona ner kunskapernas betydelse.

~ ~ ~

I decennieskiftet var så marken plöjd för vågen av nedmonteringsreformer som då kom slag i slag: 1989 var Göran Persson skolminister. Då genomfördes ett helt reformpaket om ”Skolans utveckling och styrning”. Beslutsfattandet decentraliserades. Skolan kommunaliserades. Lärarna och skolledare blev kommunala tjänstemän.

Året därpå, när Göran Persson fortfarande var skolminister blev skolan ”målstyrd”. Det framställdes som att skolans personal skulle få större inflytande över den egna skolans utformning. Profilering, brukar- och elevinflytande skulle också öka. Istället för regler utfärdade via Skolöverstyrelsens (SÖ) författningssamlingar skulle nu politiskt beslutade nationella mål bli styrande. Därmed kunde man lägga ner det enorma SÖ och bilda ett nytt litet Skolverk. De kommunala skolplanerna blev nu obligatoriska och skulle konkretisera de nationella måldokumenten. Varje skola måste nu utarbeta en lokal arbetsplan, som pekade ut hur man tänkte förverkliga den kommunala skolplanen.

Det här har nu visat sig så iögonenfallande upplösande på grundskolan och byråkratiskt tungrott att kravet på lokala skolplaner kommer att försvinna med den nya skollagen. Behovet av mer detaljerade direktiv till kommuner och skolor kommer säkert att medföra att Skolverket växer till i storlek. Man har även slutat tala om målstyrning.

1991 förbereddes friskolesystemet genom två beslut i riksdagen; ett om att ”skolplikt i grundskolan får fullgöras i av Skolverket godkänd fristående skola” och införandet av ett systemet med ”kommunala bidrag till fristående skolor”.

Reformkarusellen på 90-talet runt skolan påverkade också lärarfacken. Svenska facklärarförbundet (SFL), som organiserade förskollärare, fritidspedagoger, slöjd- och bildlärare gick samman med Sveriges Lärarförbund (SL-TCO) till det jättestora Lärarförbundet (L-TCO). Motsättningarna till Lärarnas Riksförbund (LR-SACO), som organiserade ämneslärarna på högstadier och gymnasier skärptes. Två yrkesidentiteter stod emot varandra, barnomsorgens och lärarens. Missnöjet med Lärarförbundets ledning ökade och många låg- och mellanstadielärare (f d småskole- och folkskollärarna) gick över till LR. En period med en helt ny form av läraravtal, så kallade skolutvecklingsavtal, följde. Lärarfacken skrev under på att medverka till att de politiska målen uppfylldes, mot att de fick lite bättre löneutveckling. De här avtalen var korporativa till sin karaktär genom att de tvingade de enskilda lärarna till lojalitet med statens skolpolitiska mål. De gick också med på ”individuell lönesättning” som orsakade skadlig splittring, motverkade samarbete och uppmuntrade till rövslickeri och anpasslighet.

1993 hette statsministern Carl Bildt och skolministern Beatrice Ask. Då genomfördes den stora ”valfrihetsrevolutionen” där avregleringar och privatiseringar var hörnstenar. Utbildningen blev då en privatsak, vilket blev grundskottet mot den sammanhållna Grundskolan. Med införande av ”det fria skolvalet” försvann den gamla hederliga principen om att ”närmaste skola är alltid bäst”. Det allmänna garanterade ju att alla skolor skulle vara likvärdiga och i stor utsträckning likadana. Nu blev det möjligt att profilera skolor och likvärdigheten sågs som förlegat likformighetstänkande. Förutom den gryende konkurrensen med friskolor skapades nu även en skadlig konkurrens mellan kommunala skolor. Kommunal planering i vanlig mening omöjliggjordes härmed.

Året därpå klubbades i riksdagen en ny läroplan – Lpo 94. Samtidigt avskaffades det gamla och hårt kritiserade relativa betygssystemet till förmån för ett nytt målrelaterat. Eftersom det rådde högkonjunktur för ”medarbetarinflytande”, så fastställdes inga centrala betygskriterier. De skulle tas fram på varje skola för sig. Det ledde till en omfattande apparat av diskussionsgrupper och arbetsgrupper och genomförandeprocesser i alla svenska grundskolor. Under flera år upptogs den största delen av lärarnas fortbildningstid av det här. De allra flesta skolor kom aldrig fram till något vettigt, vilket gjorde betygssystemet mycket opålitligt. Skolverket fick till slut ta itu med det i alla fall. Det hela var ett slöseri med lärararbetsid och skolledartid av enorm omfattning. Den personarbetstid som satsades omräknat i lönepengar vore ett mått på det gigantiska slöseri som skolan ägnade sig åt dessa år, vilket orsakade ännu mer nedskärningar.

Flexibel skolstart, som jag tidigare beskrivit infördes 1997 när Göran Persson åter bildat regering och Ylva Johansson var skolminister. Utvecklingen har sedan fortsatt i samma riktning, mot mer splittring, segregation och mot en ny typ av multiparallell skola.

~ ~ ~

När upplysning genom skriftspråkliga aktiviteter i mitten av 1800-talet blev en rättighet för alla barn, blev det samtidigt en medborgarplikt för alla föräldrar (skolplikt) att se till att deras barn kom till skolan. Skolplikten blev alltså för många barn ett skydd mot skadligt slavliknande barnarbete. Så är det förstås fortfarande. Många invandrare behöver gå i en likvärdig sekulär medborgarskola där man lär känna Sverige och svenskarna. Det kan till exempel jämföras med folkskolan som integrerade landsortsungar i städerna eller Grundskolan som integrerade underklassen i ett gemensamt utbildningsväsende. Att stänga det lilla befrielsefönstret för elever som känner obehag av svensk skolas sexualundervisning eller simundevisning kommer att underblåsa motsättningar mellan ”muslimskt” och ”svenskt” och spela ”islamister” och friskoleprofeter i händerna.

Varför är denna lokala frihet plötsligt så provocerande när snart sagt all annan lokal profilering varit så uppmuntrad. Jan Björklund verkar plötsligt ha insett att upplösningen gått för långt och försöker nu med lagens hjälp rätta till det man under lång tid ställt till. Men det är fel väg. Det speglar en övertro på lagstiftning för att lösa integrationsproblem. I dagsläget en oklok skolpolitik.

Standarden i grundskolan har sjunkit sedan 80-talet, både i betydelsen likformighet och i rent materiellt avseenden. Många av dagens politiker ser skolplikten som en besvärande pålaga som tvingar kommuner att driva bra skolor för alla barn. När skolan – som alltså föräldrar tvingas skicka sina barn till – inte längre uppfyller föräldrars förväntningar, kommer systemet sluta att fungera. Det är det vi nu bevittnar.

25% klarar inte skolans krav idag (uppfyller inte kunskapsmålen). Avskaffas skolplikten blir det förstås dessa 25% som väljer att göra annat än att syssla med studier, medan medelklassen får den skola de önskar. Att 25% lär sig känna sin hemma på samhällets botten är funktionellt. Därmed får klassamhället den sortering man anser sig betjänt av. Det finns ju inte plats för alla på de anständigas arbetsmarknad. Därför är Grundskolan död.

Andra bloggar om: 

Föregående artikelTack Åsa!
Nästa artikelSvenska soldater har lidit nog
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

17 KOMMENTARER

  1. Jag läste din skolartikel i Clarté och kan konstatera att du är pessimist. Det är jag också, vad det nu ska tjäna till. Fast jag kanske är pessimist av andra skäl än du. Jag vet inte.

    Jag gick själv i den gamla goda grundskolan. Tyckte inte den var mycket att hänga i julgranen. Barnen slogs ut även då, men på den tiden fanns det jobb att få för dem som slogs ut. Därför kanske inte skvankerna syntes lika tydligt.

    Min pessimism har som sagt helt andra orsaker. Att skolan blir allt mer segregerad beror på att samhället blir det. Att klasskillnaderna ökar i samhället beror på att ekonomin Sverige ser ut på ett helt annat sätt än förr. För 35 år sedan hade vi framtidstro, en stor tillverkningsindustri som satte folk i jobb. Då kunde man kämpa för förbättringar. Idag kämpar vi emot ständiga försämringar.

    Idag la jag ut ett mycket intressant föredrag av Elisabeth Warren i min blogg (sök Toxiska epistlar på google). En gästföreläsning på Berkley om den amerikanska medelklassens kollaps. Paralleller till den svenska utvecklingen kan lätt göras. Men det finns naturligtvis skillnader också.

    Sahlin har idag talat om bland annat ökad jämlikhet i Nacka. Om att dela på föräldraledigheten. Sen vill hon lagstifta om rätt till heltidsarbete. I ett läge där heltidsarbete börjar bli ett privilegium för ett fåtal.

    Grundskolan är död. Ja det är kanske sant. Men mycket mer i det svenska samhället är på utdöende. Förr skulle fackföreningsrörelsen rädda människor. Improduktiva jobb skulle försvinna och ersättas med nya i andra mer produktiva sektorer. Idag räddar facket jobben. I första hand genom att gå med på sänkningar av medlemmarnas löner. Och i de flesta fall är medlemmerna med på noterna. Sänkta löner är bättre än att kastas ut i en oviss arbetslöshet. Eftersom marknaden numera är global blir lönerna också globala, dvs. en anpassning nedåt blir följden vare sig vi vill det eller inte.

  2. Bo!
    Pessimist, javisst! Försöker tänka på det möjliga enligt min praktiska erfarenhet i mitt skolarbete. Där genomfördes alla fnoskreformer under falska förespeglingar mot majotiteten av de arbetades vilja. Det hade gått att undvika om man visat större kollektivt mod. Men det misslyckades. Samtiden är onödig – enligt mitt sätt att se det. Egentligen är det en ganska optimistisk syn.

  3. Tack för en mycket intressant genomgång av skolans utveckling eller om det skall var avveckling som jag själv genomlevt som ”kund” och sen levererat 2 st små ”kunder” till.

    Intressant med stycket om konkurrensen mellan barnomsorg och skolan i kommunerna. Jag har bara ett svagt minne av detta som jag nog bara noterade i förbifarten när det hände, mina barn var på väg in i högstadiet då.

    Hela den här ”avvecklingen” har faktiskt administrerats med vänsterregeringar vid makten och avvecklingen har ju varit så mycket mer än skolan.

    För ett antal år sen prata jag och ett av mina vuxna barn om det numer normala inslaget av tiggare och hemlösa i gatubilden. Jag försökte förklara att så såg det inte ut i det landet jag växte upp när jag var i hennes ålder och att detta skapats på 1990-talet. Hon hade svårt att ta till sig att det funnits ett annat land. Man kan förstå det, hon har att leva i det landet som finns nu, men det ser inte riktigt ut som jag trodde att de skulle växa upp till. Det fanns ingen som helst ”ekonomisk nödvändighet” i att det skulle bli så.

    Folkhushållet Sverige är rikare än det någonsin tidigare varit, landet är fortfarande ett av de absolut rikaste i världen. Räknat i BNP per capita, i riktig gångbar valuta, är vi fortfarande i toppen och har så varit ”hela tiden”. Industriellt är vi en stormakt sett i per-capita-termer, en av världens allra vassaste och mest framgångsrika exporttigrar i globaliseringen. Man borde i alla fall bli förvånad över att våra s k fria medier aldrig upplyser medborgarna om detta, budskapet överlag är snarast tvärt om. När det nu är så undrar man hur mycket krävs för att alla skall få var med, hur mycket mer måste vi vara framgångsrika på världsmarknaden när knappt mer än en handfull om ens det slagit oss på fingrarna när det gäller export per capita och för att inte tala om handelsöverskott. Vad det blir av innevarande kris får vi ju se.

    När Ehrenberg upplyste Sahlin med bihang i en intervju om att man överlämnat ett finansiellt överskott på 640 miljarder i offentlig sektor till Alliansen verkade inte någon av dem begripa vad han talade om. Prognosen när Alliansen tillträdde var att detta överskott skulle uppgå till nästan 1000 miljarder 2010, nu blir det ju inte så i.o.m. den internationella krisen. Men i riksgäldens prognos häromsistens så hade de att meddela att trots kraftigt fallande BNP 2009 skulle offentlig sektors konsoliderade bruttoskuld i procent av BNP fortsätta att falla i år.

    Sahlin pratar om skattehöjningar i brinnande kris och arbetslöshet, det borde finnas utrymme att expandera den eftersatta hemmamarknaden för att mildra krisens effekter. Har vänstern överhuvudtaget ingen som analyserar ekonomin eller får de sin information/analys i Dagens Industri, DN:s och SvD:s s k ekonomisidor?

  4. Lasse, visst kan man räkna Sveriges ”rikedom” i termer av BNP och den offentliga sektorns konsoliderade bruttoskuld. Men när den öppna arbetslösheten närmar sig 10 procent kanske den rikedomen mera är av akademiskt intresse. USAs BNP slår Sveriges med hästlängder. Ändå är krisen där betydligt större och allvarligare där än här.

    Jag håller dock helt med dig om att ”vänstern” är totalt handfallen inför den situation vi befinner oss i. En stark vänsters förutsättning är en blomstrande marknadsekonomi som genererar mervärden att fördela. Just nu är det lite si och så med den saken.

  5. BNP mäter produktionen, sen kan man förstås ifrågasätta just vad det är för mänskliga behov som tillfredsställs med denna produktion. Men det ger ändå en bild av förmågan att tillfredsställa mänskliga behov.

    Den offentliga sektorns finansiella tillgångar har skapats genom att medborgarna överbeskattats, dvs man drar in mer än som pytsas ut igen och ägnar sig åt s k dött finansiellt sparande. Detta är den grundläggande definitionen på åtstramning av en nations ekonomi. När man stimulerar gör man tvärt om. Att framtvinga stora exportöverskott har samma åtstramande effekt på den inhemska ekonomin. Det stora faktiska utanförskapet som alliansen vann valet på har inte tillkommit genom en slump utan p g a den ekonomiska politik som förts. Den största förlust folk i gemen gjort är den uteblivna tillväxt som denna politik medfört, det finns faktiska negativa dynamiska effekter av att strama åt och vice versa.

    Ernst Wigforss noterade en sak om sparande 1932
    ”Att spara har aldrig för tänkande mänskor varit detsamma som att undvika utgifter, att låta bli att använda sina inkomster. Det har betytt att använda sina inkomster till största möjliga nytta, inte bara för ögonblicket utan också i längden.”

    Man kan notera när det som vanligen hyllas som våra stora exportdecennier då myten säger att vi levde på att exportera till efterkrigseuropa utgjorde exporten relativt BNP ca 1/5, på 70-talet 1/4, på 80-talet 1/3, och från mitten av 90-talet och framåt 1/2. Man frågar sig hur vi då kunde bygga skolor, sjukhus, infrastruktur etc som aldrig tidigare skådats i det här landet när vi exporterade så mycket mindre än i dag.

    Den svaga utveckling som den inhemska ekonomin haft är naturligtvis ett allvarligt hot mot utvecklande av ny exportindustri, var skall denna gro om inte på hemmamarknaden.

    Vänstern var förlorade när de övergav den fulla sysselsättningen, utan att ha detta som mål har de inget existensberättigande för folk i gemen. Det är ju inte så att man beskattat de rika för att skapa ett välfärdssamhälle, utan vanligt arbetande folk har stått för finansieringen av sin egen välfärd, marginalskatter mm har mest varit av symbolisk karaktär. Överger man den fulla sysselsättningen rycker man undan den ekonomiska grunden för välfärdssamhället för alla.

    Som den gode Grassman en gång konstaterade:
    ”Att sprida ut makt och välfärdens goda en smula jämnt bland människor går bara med en enda metod: att ha brist på arbetskraft. Över hela ekonomin jämnt fördelad brist på arbetskraft. I sista hand är det här vars och enda människovärde definieras. Det är detta som kan ge kvinnor och ungdomar ett egenvärde: att deras tjänster verkligen efterfrågas och behövs. Inte därför att någon tycker att det är rättvist och skäligt och vill vara storsint. Utan därför att deras tjänster har ett stort ekonomiskt värde.”

  6. Lasse och Bosse!
    Intressant att min skolartikel leder oss in i en debatt om nationalekonomi. Det är inte alls min bästa gren, men jag är övertygad om att allt för mycket skoldebatt bara skummar en aning på ytan. De stora krafterna syns ju inte.

    Intressant förhållande att när exporten var så låg som 1/5 av BNP var skolan som bäst och investeringarna i välfärd som störst. Ska fundera vidare.

  7. Knut – din bästa gren är skolpolitiken. Där kan vi inte göra dig rangen stridig. Citatet från Grassman är intressant och visar tydligt att vi idag lever i ett helt annat samhället än det han skisserade. Idag har vi ett samhälle som inte förmår att sätta folk i arbete. Allt fler blir onödiga för produktionens upprätthållande. Jag vill minnas att Grassman var inne på att om vi låter var och en tvätta varandras skjortor så blir allt frid och fröjd. Här nånstans kunde jag inte följa med i Grassmans tankegångar…

  8. Även jag kan erinra mig Grassman. Var det inte han som förordade investeringar i humankapital, bl a lärare i skolan. Ett typiskt drag i vårt nya samhälle är att Täby kommun kunde sälja Tibblegymnasiet utan att värdera lärarna som ett slags kapital (25-30 miljoner). Trots att lagen överträtts, gör det nya samhället som det vill. Borde vi inte se till att samhället följer lagen?

  9. Vi har inte ett samhälle som inte förmår att sätta folk i arbete, vi har ett samhälle som inte vill sätta folk i arbete.

    Som citatet från Grassman visar på, skulle det kraftigt förändra maktbalansen i samhället. Citatet handlar om hur makten är fördelad i samhället. När man förskjuter inkomsterna från de många till de få blir ju också köpkraften sämre och inte lika många behövs för att producera det som folk har möjlighet att konsumera, lägg därtill produktivitetsutveckling och än färre behövs. Som i den intressanta länken till Eliasbeth Warren föredraget där den amerikanska familjen nu har mindre konsumtionsutrymme (efter de fasta kostnaderna) med två heltidsarbetande än den hade för en generation sedan med en heltidsarbetande. Iofs har de ökat sin konsumtion av mjuka värden, de måste nu se till att deras telningar går 18 år i skolan mot tidigare 12 för att ha en chans att bli medelklassare, de ytterligare sex åren får de betala ur egen ficka medan de 12 åren har hela tiden varit gemensamt finansierade. Och för att få sina barn i en krympande andel bra public schools måste de betala mer för sina hus. Som EW visade har deras huspriser ökat inflationsjusterat med 100% medan den som inte behöver bekymra sig för vad för sorts skola som finns i området har priset ökat med 50%. Intressant var underökningen från Kalifornien om att familjer hellre bosatte sig intill en ”toxic dump” om det innebar en bra skola än att bo utan ”toxic dump” och det var en dålig skola.

    Även den indisk-amerikanske ekonomen Ravi Batra har länge försökt visa på att folks köpkraft har inte alls hängt med (till mycket stått still) produktivitetsutvecklingen sen 70-talet, iofs var produktivitetsutvecklingen något högre under efterkrigsdecennierna fram till 70-talet men här höll folks köpkraft jämna steg. Maktförhållandena i samhället var något annorlunda då. (för tydlighetens skull kan man klargöra att det inte har någon betydelse om man konsumerar via det privata eller offentliga).

    Jag tror knappast Grassman var inne på att tvätta varandras skjortor, det där med att tvätta skjortor var vad de som tyckte vi hade för lite arbetslöshet framförde som argument mot den sk serviceekonomin, vilket naturligtvis inte alls handlar om att tvätta varandras skjortor även om rena skjortor och persedlar naturligtvis är en dygd.

    Om man tror att det var det Grassmans argument handlade om har man nog helt missat vad han sade.

    Grassman var internationellt erkänd expert på bytesbalans och handel. Redan i början av 70-talet förespråkade han en flytande krona. Grassmans forskning tvingade i alla fall fram den kraftigaste revidering av ett lands nationalräkenskaper som gjorts i ett modernt industriland. Inget land i världen har i modern tid haft oegentligheter av den storleken i nationens bokföring. Det konstiga är att den grovt felaktiga bokföringen på något sätt än i dag tas för den sanna bilden av 70-talet.

    Och därmed var Grassaman persona ingrata och inte längre önskvärd i det lilla inkrökta svenska etablissemanget. Grassman var ihärdig trots utfrysningen och lyckades med egna medel, eller om det var hustruns konstsamling, skriva ett antal debattböcker om det ekonomiska spelet i Sverige.

    Grassman fick i princip rätt i allt han förutsåg om vart utvecklingen skulle leda. De hårda värdena i samhället skulle förskjutas mot de mjuka, det är det vi ser i den intensifierade kampen om att skydda immateriella rättigheter, må så vara piratköret eller högre skydd runt patent och mjukvara. I dag är fasta tillgångar som fabriksbyggnader, maskiner etc en mindre del i framgångsrika företags balansräkningar, det stora är immateriella världen goodwill etc. dvs kort och gott kunskap. Eller om man så vill servicedelen av ekonomin.

    Så har det naturligtvis alltid varit men förr kunde man låsa in kunskapen i fabriker och maskiner. En träbit, en bit malm, olja etc är av noll och inget värde om man inte tillför kunskap. Som Grassman sa: skolan är ekonomins motor. Det har våra politiker haft svårt att ta till sig då de drömt om 50-talets peak i industrisysselsättning, att en fantastisk produktivitetsutveckling gjort att den tiden aldrig kommer tillbaks undrar man om de överhuvudtaget insåg. Det är naturligtvis alldeles utmärkt att man kan producera allt mer med allt mindre arbetskraft. Det frigör arbetskraft till att tillfredställa andra mänskliga behov, dvs om man bedriver en ekonomisk politik som tillåter det.

  10. Lasse!
    Här stryks inget. Vi behöver friska upp vad som driver utvecklingen framåt och vem som tjänar på olika ekonomiska synsätt. Har svårt att se att det som sker idag följer naturens lagar.

  11. Grassman hävdade också tesen om tjänstesamhället, där han jämförde med hur jord och skogsbrukets andel av ekonomin och sysselsättningen sjunkit drastiskt och att liknande utveckling skulle ske inom industrisektorn.

    Här är ett diagram https://www.bokeh.freei.me/sysselsatning.html
    över den historiska sysselsättningsfördelningen som Grassman hade i en av sina böcker i början av 80-talet, tror jag det var. Faktiska siffror fram till 1980 och resten Grassmans prognos, jag ritade in det faktiska utfallet till i början av 2000-talet.

    Om man ser privatiseringsvågen av offentliga verksamheter ur detta perspektiv blir det ganska logiskt varför kapitalintressen är drivande för detta. Detta är då framtidsbranscher som kommer att uppta en större del av ekonomin. Just vård och skola är sådant som folk prioriterar mycket högt och kommer att utgöra en större del av deras konsumtionsutrymme när sådant som produceras av industrin blir relativt sett billigare.

    Man kommer ihåg när det fortfarande var en debatt om vilken ekonomisk politik vi skulle föra här i landet. Sådana som Grassman sa sådant som att ”skolan är ekonomins motor” när den offentliga sektorn kom under attack och man skulle ”spara” på t.ex. skolan. Vilket kontrades av näringslivsintelligentian som t.ex. överviktiga kylskåpsdirektörer med att vi inte kunde ha en ekonomi där vi ”tvättade varandras skjortor”.

    Tyvärr vann de överviktiga kylskåpsdirektörerna och sedan länge kan ett av världens absolut rikaste länder stoltsera med ett ständigt ökande antal tiggare och hemlösa i den pittoreska gatubilden där de kommunala makthavarna prioriterar festivaler och tingeltangel. Äntligen har vi lämnat det provinsiella och blivit globaliserade och internationella.

  12. Lasse – Jag har förstått att du hyser respekt för Grassmans nationalekonomiska filosofi. Den som idag mest påminner om honom är nog Johan Ehrenberg.

    Tack för tankar, som jag inte delar, men läser med stort intresse.
    Jag är emot den privatisering av all mänsklig aktivitet som idag pågår. Jag tror inte på ett samhälle där produktionen ligger för fäfot och där skolan skulle utgöra ekonomins morot. Jag sympatiserar med tanken men jag tror inte att den håller.

    I takt med att oljan sinar så kommer vi att tvingas ersätta den med mänsklig arbetskraft. Gunnar Lindstedt talar om att det kommer att behövas en miljon människor i det svenska jordbruket inom en inte alltför avlägsen framtid. Arbetet kommer att bli mindre produktivt och levnadsnivån kommer att sjunka en smula. Men jag tror inte vi går mot katastrof. Kanske samhället istället blir ett vänligare samhälle att leva i?

    Kylskåpen kommer att produceras där det är billigast, dvs i Asien, fr a i Kina. Det är den utvecklingen som gjort att vi svenskar ännu har råd att köpa billiga konsumtionsvaror. Det är samma utveckling som idag har lett fram till att de svenska bilfabrikerna går på knäna. Jämviktsbrädan vippar över till Asiens fördel. Tror inte Grassman, om han levat idag, kunde ha gjort så mycket åt den saken.

    Hur rikt Sverige i grund och botten är lär framtiden få utvisa. Ser med viss bävan fram mot pensionsdagen. Vad blir över att leva på den dag man går i pension?

  13. Ett realt exempel med att olja tar slut och betydelsen av skolans produkt – kunskap – är när Sovjet föll. I ett slag försvann Kubas och Nordkoreas tillgång till billig olja, detta hade svåra konsekvenser för deras jordbruk. Kuba med sin högre utbildningsnivå klarade att bemästra detta mycket bättre när man kunde sätta in folk med hög kompetens i biologi etc. Den sena men stora satsningen på att industrialisera Sverige hade inte kunnat gå lika fort och kanske inte lika framgångsrikt om vi inte haft en befolkning som lärt sig räkna, läsa och skriva med hjälp av folkskolan.

    Jag vidhåller att kunskap, skolans produkt eller borde vara det, är fundamentet i all ekonomisk utveckling.

    ”Ett lands lycka och välgång står och faller med den kunskap och bildning vi ger våra unga.”
    Drottning Kristina

    Jag är nog en aning skeptisk till det omedelbara scenariot; en miljon svenskar som går och hackar i betraderna om 10 år. Men om det blir så kan vi spara in mycket på skolan, den miljonen behöver nog bara enklare utbildning och för mycket kunskap och bildning ger bara folk idéer om att en bättre värld är möjlig.

    ”Gossar och flickor i åldern 12 a 17 år tvångsmatas i läroverken och folkskolans överbyggnader med bokligt vetande, som ofta i sina egna ögon för fina att draga en kärra eller skura golv och kanske även ej sällan kroppsligen för svaga till hårt arbete.”
    Skattebetalarnas förening –Sunt Förnuft-1923

    Grassman försökte flera gånger förklara hur det här med pensioner fundamentalt fungerar. I grunden är det så att de som skall åtnjuta pensioner skall leva på vad de då aktiva generationerna producerar. Med pensionsutfästelser har man ensidigt slutit ett avtal om detta med kommande aktiva generationer. Man har ensidigt tilldelat sig rätten att ta del av deras produktion. Det bästa man kan göra för att säkra pensionerna är att ha hög produktivitet och tillväxt, att bromsa tillväxten försämrar möjligheten till pensionsuttag hos den aktiva generationen. Mona Sahlin tror att man kan s k spara och bromsa tillväxten i ekonomin för att ägna sig åt dött finansiellt sparande som göder spekulationsekonomi och sen ha en hög av fiktiva artificiella pengar tillgodo åt pensionärer etc.

    Ernst Wigforss om sparande på nationell nivå:
    ”Att spara har aldrig för tänkande mänskor varit detsamma som att undvika utgifter, att låta bli att använda sina inkomster. Det har betytt att använda sina inkomster till största möjliga nytta, inte bara för ögonblicket utan också i längden.”

    ”Vi får inte föra en politik så vi inte har råd att arbeta”

    Extremvarianten på en politik där man på fullt allvar ansett att vi inte har råd att låta alla arbeta är de senaste decennierna i Sverige. Det försämrar naturligtvis produktionsförmågan i landet och därmed kommande pensionsuttag.

  14. Lasse – Grassman och du själv anser att skolan är ekonomins motor. Tänkte på de orden när jag i söndagens DN läste om de svenska friskoleentreprenörernas exportsatsningar i Tyskland och Storbritannien. Du kanske har rätt, fast på ett annat sätt än du själv avsåg 🙂
    Hög produktion om tillväxt. Jo, jo – den visan har vi hört förut. En av alla nyliberala marknadsekonomers mantran.

  15. Mycket snyggt layoutad artikel om Sven Grassman och co. Innehållet också spännande, ska läsa noggrant i morron.

Lämna ett svar till Bo ZackrissonAvbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.