Guillou har förtjänat sin stora publik

guillouKGB_520

Jag såg JanGuillou i förra veckan framträda på restaurang KGB på Malmskillnadsgatan, några meter från trappan där Olof Palmes mördare försvann, där han elegant och glasklart svarade på frågorna om hans förhållande till både de svenska maoisterna och sovjetiska KGB. Det var i samband med att FiB släppte nytrycket av IB-reportagen som bilaga till novembernumret. Han står för det han gjort, även för sina misstag alltså.

Kanske var jag lite för nyanserad i mina skriverier om Jag Guillou tidigare här på bloggen. Men det skadar väl inte att vara lite nyasnerad ibland. Jag vill i alla fall instämma i helhetsbedömningen … som Åsa Linderborg gör i AB 2009-11-15: att Guillou har gjort folket och rättvisan oerhört stora tjänster med sina krönikor, reportage och böcker. Han har förtjänat sin stora publik. Det är den naturliga förklaringen till alla gemena angrepp som kultureliten idag ägnar sig åt mot honom.

Andra bloggar om: Intressant, ,

  3 kommentarer for “Guillou har förtjänat sin stora publik

  1. 2009-11-18 kl. 7:09

    Instämmer också i Ã…sa Linderborgs analys av Guillou. Trots att jag ett antal gånger inte delat hans kanske förhastade slutsatser så går det inte att förminska hans betydelse. Han är en av landets största vänsterintellektuella. Vi behöver fler Guillous som utmanar hegemonin, inte färre.

  2. 2009-11-22 kl. 14:32

    Guillou skriver idag (22 nov) en alldeles utmärkt och klarsynt krönika i Aftonbladet. Mycket enkelt ger han förslag till en valvinnande politik inom några centrala sakområden. Guillou som den siste rättänkande sossen? Vem kunde tro det för några år sedan.

  3. Anders Persson
    2014-11-20 kl. 11:30

    Jag trodde inte mina ögon när jag för en vecka sedan såg att Jan Guillou skulle framträda och tala om sin senaste bok här i Storvreta bibliotek – och bara där. Jag lyckades komma över den sista biljetten och bänkade mig igår (19.11 2014) med ett 100-tal andra seniorer (knappast någon såg ut att vara yngre än 50).

    I försnacket med de som satt omkring fick jag klart för mig att de inte kommit för att se en superkändis, utan för att de är ivriga läsare av hans böcker, i synnerhet den aktuella ”brobyggarsviten”.

    Och han gjorde oss inte besvikna. Till skillnad från andra författarpresentationer invigde han oss i hur han, efter stor tveksamhet och många svårigheter att handskas med, som det syntes, hopplösa och motsägelsefulla uppslag, till slut hittat en berättarlinje som höll och var fruktbar.

    Speciellt fascinerande var att få veta att han lät ”manligheten” dominera i första delen (norskt brobygge snöstormar och lejonjakter i Afrika) eftersom inslag om kultur osv skulle ha trasslat till berättartråden. Detta kom istället väl till pass i andra delen där vi rör oss i den lite dekadenta, men ack så kulturella eliten i England på 1920-talet.

    Det var också ett genialt drag att låta 1:a världskriget avspeglas, inte i de sedvanliga trista skyttegravarna, utan i tysk-brittiska sammanstötningar i Östafrika.

    Medan 4:e delen ser 2:a världskriget ur ett tyskvänligt perspektiv, så ska samma period upprepas i del 5 (under arbete) genom att huvudpersonen då blir Joanna, en av döttrarna, som jobbar i den norska motståndrörelsen under brittiska Special Operations Executive (SOE):s ledning.

    Kanske får vi då möta en av mina (och Hans O Sjöströms) gamla bekanta nämligen (Sir) Peter Tennant, som tjänstgjorde vid brittiska ambassaden i Stockholm 1939-45, en tid han skildrat i boken ”Vid sidan om kriget” Översatt av Hans O).

    Han var (och är) misstänkt för att ha varit inblandad i ”Krylbosmällen”, sprängningen av ett järnvägståg i Krylbo station sommaren 1941. Vi får se när boken ”Den blå stjärnan” kommer ut nästa höst.

    PS: Till frågan om vad man visste och inte visste om Förintelsen innan de egentliga förintelselägren befriades, gav jag i den efterföljande debatten JG ”eldunderstöd” genom att påpeka att när denna förhandsinformation spreds i Storbritannien 1942 blev den inte riktigt trodd av den brittiska allmänheten (som ju inte kan misstänkas för tysksympatier). Det hela lät för hemskt och kunde misstänkas vara, visserligen ”legitim”, men ändå krigspropaganda.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *