Harri och stenarna

harri_kallaren

På morgonen regnade det, men framåt 11-tiden blev det uppehåll. Lyfta och bända stenar i väta är riskfyllt så vi började inte förrän vid 12-tiden. De tyngsta stenarna i botten som ankare och stöd för resten som minutiöst staplades ovanpå. De flata långa ut mot kanerna och för att få till kryssförband.

Mura med natursten utan bruk är en skön konst som Harri verkade behärska till närmast fulländning.
– Flytta dig så du int kommer i vägen, säger han när jag försöker hjälpa till med en stor tung rackare. Han flåsar, bänder, slår och tippar sten efter sten i läge, som om de vore avpassade till just där de hamnar. Om den vickar lite, finner han en kilformad flisa som gör allt stabilt.

Efter ett par intensiva timmar bjöd jag på pulverkaffe och några havrekex. Vill du ha socker, frågade jag?
– Nej, jag är söt ändå, svarar han och släpper lös det stora skrattet.
Jag frågade om han sysslat mycket med stenarbete.
– Nej, aldrig, sa han med stort eftertryck. Men jag har vaari arg och bråkat med stenar mycke i mina da´r,  och, nok kan jag bryta sten allti. Allt på sin omisskännliga finlandssvenska dialekt.

Harri är pensionär och bor ensam i en upphottad sommarstuga med alla saker på sin rätta plats. Han verkar lite bitter på ”fruntimmer”. En dotter bor i närheten och sonen jobbar på en rörfirma i Uppsala.

Varje jul draperas stugan och allt runt omkring i tusentals lampor, lysslangar och lysdioder, lysande tomtar, renspann och små blinkande troll. Det blir som ett tivoli som lyser upp vintermörkret. Det har varit i tidningen och bilar kryper fram efter den lilla vägen för att kika på ”ljussurprisen” mitt i skogen.
– Ja, Vattenfall ska ha lite inkomster de också. Och så det stora skrattet.

Harri kommer från finlandssvenska bygderna på andra sidan Östersjön. Pappan var trädgårdsmästare, så Harri vet mycket om blommor. Han odlade mycket penséer i kulörtmålade eternitrör för några år sedan, som han fick billigt på Sandvik. Han verkar ha tröttnat lite på det och sköter nu bara sina perenner och håller gräset disciplinerat kortklippt liksom håret på huvudet. Och flera hundra meter vägkanter, fram till väg 288, snaggar han med sin trimmer, till glädje för oss alla som bor efter denna lilla väg. Vi känner oss mycket civilicerade tack vare detta.

Han flyttade till Sverige på 60-talet för att jobba. Han jobbade på Sandvik Coromant i Gimo i många år fram till pension.
– Jag, träffar arbetskamraterna på Konsum i Gimo ibland. Då står vi och praatar lite. De frågar om jag int saknar dem. Ska du int komma och hälsa på? Men då säger jag, nej det gör jag faktiskt ikke. Jag tittar inte ens på Sandvikfabriken när jag far förbi. Jag har inga problem med att få tiden att gå. Man måste lära sig att planera. Då går det braa.

Harri kallar mig helst för ”Kuurt”. Det ligger liksom bättre i munnen. Men han har nu efter lite tjat lärt sig att säga ”Knuut”. Det låter lite frökenaktigt med hans stora röst.

Men var lärde du dig stenarbete? frågade jag.
– Ja, farsan byggde såna där källare av natursten, slog valv och så. Det minns jag. Och jag var väl med och tittade på lite.
Det är alltså nästan medfött.

Harri går hem till sitt med sitt eleganta järnspett och sin slägga. Han lämnar mig ett stort steg närmare en fungerande jordkällar. Vad kan jag hjälpa honom med? Ska fundera.

Andra bloggar om: ,

  11 kommentarer for “Harri och stenarna

  1. 2009-09-03 kl. 8:19

    Mycket fin berättelse!

  2. Julia
    2009-09-04 kl. 13:06

    Vad fint det blev! Får ni upp storstenen också?

    • Knut Lindelöf
      2009-09-04 kl. 13:43

      De gamla stenarna räckte inte riktigt, så jag måste skaffa lite mer sten. Det blir nog offerdalsskiffer från Landbergs i Norrskedika. Måste bara låna en släpvagn.

  3. 2009-09-09 kl. 17:03

    Kanontext. Det här borde vi ju ha i FiB.

  4. Knut Lindelöf
    2009-09-09 kl. 17:36

    Du har fria händer att föreslå publicering i FiB.

  5. DZ
    2009-09-12 kl. 19:53

    Folkets kultur kan vi aldrig få för mycket av i FiB/K (OBS! Gäller såväl tidning som föreningen!).

  6. Knut Lindelöf
    2009-09-12 kl. 23:08

    Är det det jag på något sätt fångat i denna alldagliga händelse – som var viktig och angenäm för mig?

  7. 2009-09-16 kl. 17:45

    Knut!
    Det var nog bra att du inte tänkte i termer av ”folkets kultur” när du skrev din berättelse om Harri och stenarna. Då hade den nog inte blivit lika bra. Din avslutande fråga (Vad kan jag hjälpa honom med?) öppnar dock för vidare diskussion eller spekulation. Har du redan svaret?

  8. Knut Lindelöf
    2009-09-18 kl. 21:20

    Han har mycket svårt att ta emot saker. En gång gav jag honom trimmertråd för att något visa uppskattning för trimmningen av vägkanterna. Då sa han bara lite generat att det fanns en mycket bättre tråd som han brukade köpa. Han vet inte hur man beter sig när man får något. Det är inte lätt att ta emot.

    Långt senare sa han till en annan granne – så att jag hörde det – att han verkligen uppskattade att han fått trimmertråd och att någon uppmärksammat att han trimmade våra vägkanter.

  9. 2009-09-19 kl. 11:20

    Nej, det är inte lätt att vara underklass och umgås över klassgränserna. När någon är snäll mot en kommer omedelbart misstanken att personen i fråga tycker synd om en. Och det är den känslan som är så oerhört svår att hantera. Därför kan det också vara svårt att ta emot och tacka på korrekt sätt. Man vill ju liksom inte förlora den lilla, eventuella, självkänsla och stolthet som man förhoppningsvis ändå har.

    Det fina i din berättelse och i ditt lilla tillägg om trimmertråden (vad fan nu det är?) är att du inte skriver läsaren på näsan vad gäller hela denna fråga om samhällsklass och kulturkrockar. Ändå finns den aspekten där, som en osynlig klangbotten.

    Det var det jag menade med mina dunkla ord om ”folkets kultur”.

    • Knut Lindelöf
      2009-09-19 kl. 15:13

      Jag blir djupt berörd av dina reflektioner. Här skulle jag vilja gräva mer. Har alltid själv försökt knyta likvärdiga (jämlika) relationer med andra oavsett personers status. Men jag vet samtidigt att det är omöjligt. Min överhetsbakgrund går inte att dölja, på samma sätt som personer med underklassbakgrund signalerar denna på olika vis.

      Men, det är inte omöjligt! Jag tror dessutom att jag har lyckats överbrygga denna klyfta många gånger. Kanske blir det lättare med åren. Kanske är det därför ”folkblidning” är ett för mig närmast sakralt begrepp. Kanske har jag faktiskt delat ”folkets villkor” under så lång tid att de faktiskt satt vissa spår i min personlighet. Jag känner mig idag främmande från mycket i min uppväxtmiljö och bland dessa människor.

      Kanske är det här förklaringen finns på varför jag gräver och gräver i min morfars anteckningar, dagböcker och fotoarkiv – ett fascinerande material.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *