Hets eller eftertanke?

Bild ur Alf Sjöbergs film Hets med manus av Ingemar Bergman

Jag trodde att det var omöjligt för någon att lyckas finna en förnuftig tredje ståndpunkt i den under en generation så upphettade skolfrågan – en väg mellan blindskären – utan att göra avkall på varken intellektuell skärpa eller djup i framställningen och utan att kategoriskt stöta bort någon av krigets två huvudkontrahenter.

Efter att själv ha blivit utkastad ur skolan för att jag motsatt mig det gamla (80-90-tal) etablissemangets förenklingar, känner jag mig svårt förbittrad över alla dessa rövslickare som under 30 år gjort karriär på att ensidigt döma ut ”den gamla skolan” som vore den ett entydigt uttryck för det som skräckfiguren Caligula (Stig Järrel) stod för i Alf Sjöbergs/Ingemar Bergmans film Hets från 1944. Ja, jag skulle kunna räkna upp en rad namn på personer jag i mina drömmar sett doppade i tjära och rullade i fjäder för dessa skamgrepp. Men i vaket tillstånd inser jag att detta hönsfölje egentligen bara är utnyttjade av starkare och synnerligen svåråtkomliga krafter.

Istället är det dags att börja söka förnuftet i nuet genom att noga betrakta de stora linjerna i historien bland de många framsynta skolreformatörerna ända sedan antiken. Här har Sven Erik Liedman med sin bok Hets – En bok om skolan givit oss ett viktigt bidrag. Han målar med bred pensel och rör sig frimodigt över hela utbildningsfältet genom alla tider. Vårt aktuella svenska skyttegravskrig i skolfrågan ter sig i detta perspektiv onekligen aningen grönköpingsmässigt. Det är nyttigt för oss alla, inlåsta som vi äro i våra respektive skansar, att se fienden i ett nytt ljus. För det finns vid det här laget förstås blinda fläckar, överdrifter och förenklingar på båda håll.

Boken kom ungefär samtidigt med att Maceij Zarembas stora skolreportage släpptes i DN. Mottagandet av boken blev översvallande från det gamla skoletablissemanget som fortfarande dominerar den pedagogiska forskningen, dem jag nattetid ibland drömmer blir doppade i tjära och rullade i fjäder och som fick sina fiskar glödheta av Zaremba. Den andra sidan, min sida – de som representeras av Jan Björklund och hans närmaste krets, samt den lilla falang inom den pedagogiska forskningen som etablerat sin praktik i Haninge kommun – måste enligt skolkrigets dramaturgi därför ogilla boken. De två sidorna läser boken på sitt eget sätt och tar till sig det man tycker stöder de egna käpphästarna och glömmer det som eventuellt kan uppfattas som maningar till eftertanke kring samma käpphästar.

Några exempel: Liedmans långa och intressanta resonemang om pseudokvantiteter, d v s den sjukliga samhällstrenden att fånga även mänskliga kvalitéer och ”kompetenser” i siffror, tar det gamla skoletablissemanget som bevis för att all typ av betygssättning är av ondo. Att Liedman, torts detta resonemang, hävdar att betyg är en självklarhet i skolan, bryr man sig inte om.

Liedman för också ett intressant resonemang om vad han kallar ”intressena” hos elever. Han väljer detta ord för att han förmodligen anser att ordet ”motivation” är utslitet. Han ser att begreppet faller isär i två olika typer, instrumentella (man vill göra läraren glad, det är bra för karriären etc.) och genuina (inifrånkommande, levande och äkta). Kul att se hur intuitivt han beskriver saken genom att de känns igen för en utomstående på att ”Ett genuint intresse lyser i ögonen, ett instrumentellt ser man på de hopbitna käkarna.” Nå, detta läses förstås av det gamla skoletablissemanget som att all undervisning måste utgå från elevernas intressen. Man väljer att bortse ifrån att Liedman på sid 250 även framför att ”vissa grundförutsättningar för undervisningen inte är förhandlingsbara. En klass kan inte slippa undan mödan att lära sig det som är viktigt. I själva verket har vi här ett utmärkt exempel på det motstånd som undervisningen på varje nivå måste innebära. Skolarbetet har ofrånkomligen sin Lastcharekter.”

Så kan man hålla på och granska käpphäst efter käpphäst och konstatera att det alltid är frågan om att se kunskaper som det sammansatta och rikt förgrenade mänskligt förvärvade egenskaper som det i sanning är, allt från den enklaste utantillramsa över hantverkarens och konstnärens intuitivt och känslomässigt grundade förmågor till de mest intrikata insikter om livets mening och tillvarons komplexitet. Allt hänger ihop, men mycket sällan i en enkel progression eller i prydliga matriser, som pseudokvantiteternas förfäktare så hett åstundar.

Jag har definitivt fått en meningsfrände i Liedman, trots att han inte positionerar sig i min skyttegrav, utan håller sig kvar uppe i ljuset med sina tankeväckande resonemang. Det är aningen frustrerande, men perspektivvidgande.

Frustrerande som sagt. Han drar på sid. 104 en rak linje mellan Björklunds politik på 2000-talet och Kunskapsrörelsen på 80-talet, den rörelse som jag var med att initiera. DN var då mycket följsam mot dem som var emot Kunskapsrörelsen. DN vände sedermera på klacken i frågan under 90-talet under Hans Bergströms ledning. Dennes två stora förebilder var Loraine Monroe (framgångsrik rektor för en skola i Harlem) och Arne Helldén (idéhistoriker i Linköping och ledande ideolog i Kunskapsrörelsen), framför allt hans bok Platon eller soptippen. Bergströms kampanj kan mycket väl ha öppnat ögonen på Jan Björklund, men Kunskapsrörelsen var i sitt upprop 31 maj 1979 alls inte en enögd rörelse av Björklundskt snitt. Den var en rörelse för att kunskap i skolan måste vara målet och fostran ett medel parat med ett närmast Liedmanskt bildningsideal. Kunskapsrörelsen var ett försök att bromsa den pedagogiska enögdheten då mer än ett alibi för Björklund att lyfta upp Caligulas underviningsmetoder.

Liedman är kunnig och klok, men i DN 2011-04-27 gör han ett olyckligt ställningstagande emot Zaremba och placerar sig själv i farlig närhet av förenklarna i det gamla pedagogetablissemanget. Han serverar dem alldeles i onödan argument att slinka undan med. Min uppfattning är att Zaremba sett ovanligt mycket, ja mycket mer än någon journalist sett på många många år. Hans beskrivning av skolsituationen är i huvudsak riktig och sammanfaller med vad Liedman skriver i långa stycken. Däremot är Zarembas grundförklaring till eländet – den sociala ingenjörskonsten – minst sagt tveksam. Där håller jag med Liedman.

Liedmans bok är mycket välskriven för att vara en bok om skolan. Han är en god stilist och undviker all tråkig och fördunklande skoljargong. Den kan således förstås av även icke fackfolk. Tillsammans med Gunnar Ohrlanders bok Den gudarna älskar … (som kom för ett par år sedan) finns nu en kort men förträfflig litteraturlista åt en stimulerande studiecirkel över den svenska skolans problem. Lägg därtill Zarembas reportageserie och du får ett högintressant diskussionsstoff. Dessa tres här nämnda alster är ofrånkomlig läsning för alla som snabbt vill få ett grepp om den annars så oöverblickbara skolfrågan idag.

————————–

Haninge kommuns skolchef Mats Öhlin skriver insiktsfullt om Liedmans bok på sin blogg. Är skolan bra eller dålig? Också mycket läsvärd är Johan Kants blogg.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , ,

  11 kommentarer for “Hets eller eftertanke?

  1. 2011-06-04 kl. 15:38

    Även jag lockades av Kunskapsrörelsen och hamnade i diskussion med de som stod för den andra linjen.
    Någon ska jag kanske läsa Sven-Erik Liedmans bok och det andra, även om jag för närvarande dragit mig tillbaka, som en ”dålig lärare.
    Jag vill inte ens kommentera de senaste månadernas skolerfarenheter, även om det finns mycket jag reagerat emot. Jag har blivit rädd och tänker att väggarna har öron.

  2. 2011-06-06 kl. 9:20

    Knut – mycket intressant när du skriver detta: ”Däremot är Zarembas grundförklaring till eländet – den sociala ingenjörskonsten – minst sagt tveksam.”

    Nästan alla texter av Zaremba utgår från denna föreställning. Han är aristokrat, vilket Erik Wijk så tydligt blottlägger i sin idéhistoriska essä över kameleonten Zarembas utvecklingshistoria. Jag hyser hatkärlek till den polske skribenten.

  3. Knut Lindelöf
    2011-06-06 kl. 10:45

    Bo!
    Var kan jag finna Erik Wijks Zarembaessä?

  4. 2011-06-06 kl. 15:29

    Knut!
    Du hittar den här:
    http://www.karnevalforlag.se/bocker/bunta-ihop-och-sla-ihjal-dom
    För 25 kr får du en ljuplodande essä om den polske skribenten. Boken innehåller mycket mer. Det mesta mycket bra.

    Jag har tidigare skickat dig min egen lilla krönika över Zaremba, fast då handlade det om folkhälsa och social ingenjörskonst.

    ___________
    Knut tackar för länktipset och meddelar att han minns din förra kommentar om Zaremba.

  5. Kjell Martinsson
    2011-06-10 kl. 11:30

    Om man som utomstående studerar skolans värld kan det ibland vara svårt att orientera sig, tror jag och utgår då från mej själv… Min fråga blir därför: Finns det konkreta paroller eller krav som kan formuleras mellan de två huvudlinjerna och en ev. tredje ståndpunkt?

    • Knut Lindelöf
      2011-06-13 kl. 12:56

      Ja förvisso finns det konkreta paroller. Men din förvirring är begriplig med tanke på att frågan är oändligt omfattande, har beröring med i stort sett alla andra samhällsfrågor, samt att olika linjer inte enkelt kan placeras på en höger-vänster-skala. Vad som idag skulle vara till nytta för skolan, om det är varken högern eller vänstern internt överens om. Det närmaste en förnuftig tredje ståndpunkt i frågan på mycket länge finner jag att Sven-Erik Lidman placerat sig. Men det har jag ju redan försökt förklara.

  6. Kjell Martinsson
    2011-06-20 kl. 22:38

    Då blir min fråga: Vilka är parollerna? Jag menar inte att köra debatten slagordsmässig, men jag kan inte en enda paroll från skolans värld.

    Om vi bortser från Stoppa nedskärningarna i skolan! men den är ju inte i första hand pedagogisk.

    • Knut Lindelöf
      2011-06-21 kl. 7:29

      Vad sägs om:
      Inte en skattekrona till friskolor!
      Den närmaste skolan ska vara den bästa skolan!
      Ge lärarna maken över undervisningen!

  7. Kjell Martinsson
    2011-06-21 kl. 10:04

    Nu börjar det likna något! För att det skall bli en folklig rörelse i skolfrågan måste alla se skogen och inte bara träden! Proletären hade en genomarbetad intervju med S-E Liedman häromsistens – men ingen konkret paroll formulerades – vad jag kommer ihåg. Det blir lätt ”verbiage” som en del brukar säga … En plattform som skulle kunna skapas måste (som t.ex. FiB/K:s tre paroller …) vara förankrade i samhället innan skolbyråkraterna fattar poängen. Det är också viktigt att parollerna håller i t.ex. fyrtio år – se återigen FiB/K:s …

  8. Dennis Zackrisson
    2011-06-22 kl. 0:43

    Det är dom långa vågorna som är intressanta, Kjell. Där har du verkligen fattat poängen!

    Men jag vet inte om skolan bör vara parollstyrd. Har en känsla av att det då kan bli såväl förstening som förytligande. Är det inte under en sorts sådant ”parollsystem” skolan dukat under allt sedan 1970-talet? Snarare gäller det väl att bevara och utveckla kunskapens dynamik!

    Och en kunskap som spänner över såväl innehåll som metod. Återigen passar det att dra fram devisen över universitetsaulan här i uppsvenskarnas enda (?!) lärdomsstad: Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större!

    Då har vi nog aldrig sett maken till undervisning, Knut!

  9. Bo Persson, Piteå
    2011-06-25 kl. 21:51

    Det är klart att det är både innehåll och metod. Är det någon som sagt något annat?
    Vad diskussionen handlar om är om innehållet skall bestämma metoden eller metoden innehållet? ”Materialism” eller ”idealism” alltså. Eller finns det någon tredje ståndpunkt här också? Jag har inte läst Liedmans bok. Men mitt intryck av det jag läst om den är att han gör det för lätt för sig. Måste man inte för att betraktas som seriös i det här sammanhanget oreserverat acceptera att en skola för alla måste bli en ganska fyrkantig historia?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *