”På stranden” 2017. Framlockandet av ett kärnvapenkrig

Republikaner och demokrater, med sina medskyldiga kompisar i de stora medierna, styr huvustupa mot krig med Ryssland. Detta är ett sinnessjukt grupptänkande, som kan göra slut på allt liv på jorden. Det konstaterar John Pilger i följande artikel.

Fred Astaire (venstre), Gregory Peck og Ava Gardner när de väntar på det raioaktiva molnet i filmen On the Beach (1959).

Den ameriaknske u-båtskaptenen säger, ”Vi måste alla dö någon gång, några snart och andra senare. Problemet har alltid varit att man aldrig är redo, därför att du aldrig vet när det ska ske. Nå, nu vet vi verkligen och det finns inget vi kan göra åt det.”

Han säger att han kommer att vara död i september. Det kommer att ta omkring en vecka att dö, men ingen kan vara säker. Djur överlever längst.

Kriget var över på en månad. Förenta Staterna, Ryssland och Kina var protagonisterna. Det är inte klarlagt om det startade av en olyckshändelse eller av misstag. Det fanns ingen segrare. Den norra hemisfären är kontaminerad och nu utan liv.

Ett moln av radioaktivitet rör sig söderut mot Australien och Nya Zeeland, södra Afrika och Sydamerika. I september, kommer de sista städerna och byarna gå under. Liksom i norr, kommer de flesta byggnader bli kvar som spöken, en del upplysta av de sista glimtarna av elektriskt ljus.

Så kommer det att sluta för världen
Inte med en stor smäll utan som en blinkning.

Dessa rader ur T.S. Eliot´s dikt ”The Hollow Men” (De ihåliga männen) dyker upp i början av Nevil Shute´s roman On The Beach (På stranden), som gjorde att jag nästan började gråta. Påståendet på omslaget sa samma sak.

Romanen publicerades 1957 under kulmen av det kalla kriget när alldeles för många författare var tysta eller ihjälkramade, det är ett mästerverk. Till att börja med antyder språket ett slags omtyckt relik; Men inget jag läst om kärnvapenkriget är mer drabbande i sin varning. Ingen bok är mer angelägen.

En del läsare kommer att minnas den svartvita Hollywoodfilmen med Gregory Peck som u-båtsbefälhavaren som för sin u-båt till Australien för att invänta tystnaden, det formlösa spöket som ska falla på det sista av levande i världen.

Jag läste På stranden för första gången häromdagen och avslutade den när kongressen godkände en lag som innebär ekonomiskt krig mot Ryssland, världens näst största kärnvapenmakt. Det finns inget försvar för denna vansinniga omröstning, förutom löftet om att plundra.

”Sanktionerna” tar sikte också på Europa, framför allt Tyskland, som är beroende av rysk naturgas, och på europeiska bolag som gör helt legitima affärer med Ryssland. Efter vad som rapporterats från debatten på Capitol Hill så hade de grymmaste senatorerna inga invändningar mot att embargot utformades för att tvinga Europa att importera dyr amerikansk gas.

Deras främsta mål verkar vara krig – riktigt krig. Ingen mer extrem provokation än denna är över huvud taget tänkbar. De verkar kräva det, trots att amerikaner har mycket lite hum om vad krig verkligen innebär. Inbördeskriget 1861–1865 var det senaste på hemmaplan. Krig är det som USA gör mot andra.

Den enda nation som har använt kärnvapen mot levande människor är USA, de har sedan dess undergrävt möjligheten att verka för regeringar, många av dem demokratiska, och ljugit för att rasera hela samhällen – de miljontals döda i Irak var bara en bråkdel i jämförelse med blodbadet i Indokina, som president Reagan kallade ”en ädel sak” och som president Obama reviderade till en tragedi för ett ”exceptional people (exeptionellt folk), och då menade han inte vietnameserna.

I samband med en filmning förra året vid Lincoln Memorial i Washington fick jag tillfälle att höra en National Parks Servcice guide föreläsa för en grupp tonåringar. ”Lyssna nu”, sa han. ”Vi förlorade 58.000 unga soldater i Vietnam, och dom dog i försvaret för Er frihet.”

I ett slag förvrängdes sanningen. Nej friheten försvarades inte. Friheten förstördes. Ett jordbruksland invaderades och en miljon av befolkningen dödades, missbildades, fördrevs, förgiftades; 60.000 av de invaderande tog senare sina egna liv.

Lyssna nu, sannerligen!

Lobotomi begås på varje generation. Fakta förnekas. Historien amputeras och har nu ersatts med vad tidsmaskinen kallar ”ett evigt nu”. Harold Pinter beskriver detta som ”manipulation of power worldwide, while masquerading as a force for universal good, a brilliant, even witty, highly successful act of hypnosis [which meant] that it never happened. Nothing ever happened. Even while it was happening it wasn’t happening. It didn’t matter. It was of no interest. (Maktens världsomfattande manipulationen, förklädd till godhetens universella makt, en brilliant, ja till och med kvick, succéartad handling av hypnos [som betyder] att det aldrig hänt. Ingenting har någonsin hänt. Till och med när det hände, hände det inte. Det hade ingen betydelse. Det intresserade oss inte (KLs försök till översättning)”.

De som kallar sig liberaler eller lite tendensiöst ”vänster” är ivriga påhejare i denna manipulation, och den hjärntvättar, vilket idag projiceras på ett enda namn: Trump.

Trup är galen, en fascist, en produkt av Ryssland. Han är också en gåva till ”liberala hjärnor marinerade i en slags formaldehyd för identitetspolitik”, skrev Lucialna Bohne som en påminnelse.

Besattheten av mannen bakom Trump – inte av Trump som symptom eller karikatyr av ett bestående system – innebär en stor fara för oss alla.

Medan de fortsätter sin antikverade anti-ryska agenda så undertrycker narcissistiska medier som Washington Post, BBC och the Guardian själva essensen av den viktigaste politiska historien i vår tid, när de krigshetsar i en omfattning som jag inte upplevt under min livstid.

Den 3 augusti – i motsats till vad the Guardian berättat om på framträdande plats; att ryssarna samarbetade med Trump (påminner om f ö den extremhögerfalang mot John Kennedy som påstod att han var ”sovjetisk agent”) – påpekade tidningen på sidan 16 samma dag att Förenta staternas president tvingades underteckna en lag som förklarar ekonomiskt krig mot Ryssland. Till skillnad från alla andra Trump-signeringar genomfördes denna under fullständig sekretess och bifogades med en reservation från Trump själv, att det var ett ”klart brott mot konstitutionen”.

En kupp mot mannen i Vita huset är på gång. Men inte för att han är en motbjudande människa, utan för att han konsekvent gjort klart att han inte vill ha krig med Ryssland.

Denna utslag av vansinne, eller enkel pragmatism, är anatemat till vad de som vakar över den ”nationella säkerheten” – med hjälp av krig, övervakning, vapen, hot och extrem kapitalism – står för. Martin Luther King kallade dem ”the greatest pulveyors (brukare) of violence in the world today”.

De har inringat Ryssland och Kina med missiler och kärnvapen. De har utnyttjat nynazister för att destabilisera och installera aggressiva regimer i Ryssland gränstrakter – f ö samma metod som Hitler använde för att invadera andra och orsaka 27 miljoner döda. Deras mål är att stycka upp den moderna Ryska federationen.

Som svar har Vladimir Putin oavbrutet talat om ”partnership” – ja vad som helst, som kan hindra denna gammaltestamentliga marsch mot krig i USA. En misstänksamhet i Ryssland kan möjligen nu ha vänts till fruktan och kanske pekar mot en annan sorts upplösning. Ryssarna har självklart planerat och övat motanfall med kärnvapen. Luftstridsövningar är inte ovanliga. Deras historia säger till dem att hålla sig redo.

Hotet kommer samtidigt. Först Ryssland, sedan Kina. USA har precis avslutat en stor militärövning med Australien kallad Talisman Sabre (Talismanska sabeln). De övade en blockad av Malackasundet och Sydkinesiska sjön, som utgör Kinas ekonomiska navelsträng.

Den amerikanske amiralen för Stilla havs-flottan sa att, ”om så krävs”, skulle han kärnvapenbomba Kina. Att han säger en sådan sak offentligt i dagens perfida atmosfär, börjar likna verkligheten av Nevil Shutes fiktion.

Inget av det här betraktas i medierna som nyheter. Ingen förbindelse ser man med blodbadet i Passchendaele när man firade 100-årsminnet. Hederlig rapportering är inte längre välkommet i snart sagt några medier. Luftballonger som pundits, dominate, s k sub-editing (d v s utgivning är infotainment). Där det förr fanns korrläsning och faktakoll i medierna har vi nu fått grindvakter i form av policyklichéer som sågar allt som inte uppfyller klichéerna, utan att någon person tar ansvar. De journalister som inte anpassar sig kastas ut.

Angelägnheten tar sig många uttryck. I min film, Det kommande kriget mot Kina, beskriver John Bordne (en medlem av ett flygvapenskyddsbesättning som grundades i Okinawa i Japan 1962 under den kubanska missilkrisen) hur han och hans kollegor ”fick order att färdigställa alla Missilerna” i sina silos.

Kärnvapenladdade, siktade missilerna mot både Kina och Ryssland. En underofficer ifrågasatte emellertid ordern, varpå den så småningom drogs tillbaka – men först efter att de alla utrustats med tjänsterevolver och beordrats att skjuta på andra i en missilbesättning som eventuellt inte ”stod pall”.

Under det kalla krigets kulmen var antikommunisthysterin i Förenta Staterna sådan att officiella företrädare på officiella uppdrag i Kina anklagades för förräderi och fick sparken. 1957 – året då Shute skrev På stranden – kunde ingen inom Utrikesdepartementet (State Department) tala det språk som talades i världens folkrikaste land. Mandarintalande spolades med metoder som åter ekar i den lag som just antogs, mot Ryssland.

Lagen hade stöd från båda partierna. Det är ingen grundläggande skillnad mellan Demokrater och Republikaner. Termerna ”vänster” och ”höger” är meningslösa. De flesta amerikanska moderna krig startades inte av konservativa, utan av liberala Demokrater.

När Obama lämnade Vita Huset, ståtade han med en lista med sju krig, inklusive Amerikas längsta krig och en våg av ”extrajudicial killings” (utomrättsligt dödande) – mord – med drönare.

Under sitt sista år, enligt en studie om Foreign Relations, släppte Obama, den ”motvillige liberale krigaren”, 26.171 bomber – tre bomber i timmen, 24 timmar om dygnet. Efter att ha lovat hjälpa till att ”rensa välden” från kärnvapen, byggde fredspristagaren fler kärnstridsspetsar än någon annan president efter det kalla kriget.

Trump är en fjärt i detta sammanhang. Det var Obama som – med sin utrikesminister Hillary Clinton vid sin sida – förstörde Libyen som en modern stat och startade flyktingvågen till Europa. Hemma, känner folk honom som ”chefsdeportatören”.

En av Obamas sista handlingar som president var att skriva under en lag som säkrade en budgetpost på 618 miljarde dollar till Pentagon, som återspeglar svängningen mot en uppstigande fascistisk militarism i Förenta staternas styrelseformer. Trump har godkänt detta.

Begravt i detaljer var myndigheten för ”Center for Information Analysis and Response”, ett slags sanningsministerium. Det har till uppgift att ta fram ”official narrative of facts (officiell historieskrivning och officiella fakta)” som ska förbereda oss på kärnvapenkriget – om vi går med på det.

John Pilger
Översättning: Knut Lindelöf


Artikeln först publicerad på John Pilgers hemsida johnpilger.com.

  18 kommentarer for “”På stranden” 2017. Framlockandet av ett kärnvapenkrig

  1. Sven-Eric Holmström
    2017-08-09 kl. 7:18

    Det är oklart om Stalin verkligen uttryckte sig på det där sättet. Det finns dessutom olika versioner om den exakta ordalydelsen. Det man måste fråga sig är varför Stalin, ledare för ett ortodoxt land skulle ha för behov av att ragga katolskt stöd. Det här kan mycket väl vara en skröna.

    Det här uttalandet kommer ursprungligen från Otto von Bismarck 1872 till den preussiske statsmannen Adalbert Falk i samband med genomdrivandet av anti-katolska lagar och ev. repressalier från Vatikanen. Lagarna var ett led i en preussisk ”kulturkampf” mot den politiska katolicismen.

    Det finns även uppgifter om att Napoleon skulle ha uttalat sig i liknande ordalag om påven: ”Och hur ska jag behandla honom? Ska jag behandla honom som om han har 200 000 man?”

  2. Bo Persson
    2017-08-09 kl. 10:13

    Håkan S!
    IS må ha vilka ambitioner som helst. Men politik är fortfarande det möjligas konst.

  3. Anders Persson
    2017-08-09 kl. 11:32

    Bo P!
    Fel av mig. Jag har alltid trott att citatet kom från Laval, men när jag nu går in på nätet ser jag att det kommer från Churchills memoarer, och då blir jag mycket skeptisk, i synnerhet som det också tillskrivs Stalin i diskussioner med Churchill 1944 om katolikerna i Polen.

  4. Bengt Svensson
    2017-08-09 kl. 18:02

    Håkan S!
    ”IS strategiska huvudmål är att erövra Rom för att, understödda av femtekolonnerna i Europas muslimska enklaver, upprätta kalifatet och förslava kristenheten.”

    Djisös Krajst! Men först måste de väl erövra Palmyra och Raqqa och Ankara och Konstantinopel? Vad säger Erdogan och Clintan och Trumpen och Hultqvisten och Påven och general Breedlove om denna nyhet?

  5. Bo Persson
    2017-08-10 kl. 10:46

    Bengt S!
    Men måste inte ett sådant ointresse för realpolitiska fakta som Håkan Sandins nästan definitionsmässig vara selektivt.

    Jag menar, man kan väl till exempel knappast på en gång vara övertygad om att Europa om några decennier kommer att vara såväl islamiserat som putiniserat.

  6. Knut Lindelöf
    2017-08-10 kl. 11:38

    Nu sätter vi stopp här i diskussionen om huruvida det finns ett hot om att ”Kalifatet” ska införliva Europa. Håkan Sandin kommer på söndag med ett separat inlägg om detta och om att allt ont började med franska revolutionen.

  7. Hans Andersson
    2017-08-10 kl. 14:09

    Bra att redax styr upp diskussionen. Den spretar iväg från artikelns innehåll inte bara Håkan utan Stalin kliver in och annat som inte tillför särskilt mycket.

    Världsläget är verkligen allvarligt och därför viktigt sprida positiva signaler, som att USA har stora problem i Syrien. Den så kallade koalitionen har massor av krigare från koalitionsstyrkorna (kopplade till al Tanf d v s baslägret i södra Syrien) som i allt större antal deserterar och ansluter sig till den syriska armen.

    Amerikanarna medger detta och om man dessutom beaktar att YPG, den kurdiska allianspartnern har markerat att man är villiga att fortsätta kampen mot ISIS vid striderna i Raqqa, men därefter dra sig tillbaka till sitt ursprungliga autonoma område i norra Syrien.

    USA:s och NATO:s upptrappning i Ukraina med vapenleverenser och fler soldater till de baltiska Nato-staterna är mycket illavarslande samt även deras byggande av flottbas i Svarta havet kopplat till Ukraina.

    En desperat agerande supermakt i slutstadiet av sin upplösning och imperialistiska gärning – men fortfarande livsfarlig för hela världsläget och det elände det innebär.

  8. Dennis Zackrisson
    2017-08-11 kl. 12:45

    Det är alltid bra med lite styrning! Egentligen slutar jag läsa när det står ”Trump är galen”. Pilger är ju vanligtvis en intressant och självständigt tänkande skribent. Varför då detta underliga påstående?

    Trump är ingen (och har aldrig varit någon) politiker. Han är affärsman och därför en tydlig produkt av kapitalismen. Vare sig han vill eller inte, som Marx så insiktsfullt skrev för 150 år (ungefär) sedan. Det går att se marknadslösningarnas fördelar och nackdelar i varje beslut (i stort sett) han fattar. Den viktiga och riktiga frågan är ju i stället:

    Går det att driva världen (eller ens ett enskilt land) som ett aktiebolag?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *