Lärarnas riksförbund har undersökt hot och våld mot sina medlemmar. Det är som vanligt skrämmande siffror. Jag ska inte upprepa dem här.

Jag har en nära vän och kollega som för ett par år sedan provocerades av en elev, vilket ledde till att denne gode lärare slog till killen i ett reflexmässigt självförsvar. Inget hände med eleven, men min vän blev indragen i en lång process som först ledde till avstängning och sedan till påtvingad partiell tjänstledighet och restriktioner för vilken form av undervisning han tilläts utöva. Det blev till slut en uppgörelse, som han gick med på. Jag skrev om detta redan 2006: Iskall lärarvår I och Iskall lärarvår II

Problemet var den gången ledningens tafatthet. Ingen försvarade läraren som gjort ett misstag. Man försökte istället att bli av med honom så fort som möjligt. Men eleven som provocerat och uppfört sig uppseendeväckande respektlöst fick ostört vandra vidare till nästa incident.

Jag råkade aldrig ut för något liknande. En gång blev jag dock hotad av en av mina elevers storebror. Jag var deltid skolledare då. Han steg in i mitt tjänsterum iklädd fjälljägarnas bomberjacka och fingervantar, som han inte tog av sig. Han vägrade ta mig i hand. Han klagade på att jag kört ut hans lillebror från en lektion dagen innan och avslutade med att hota ”… knäcka alla ben i kroppen på mig om det upprepades.” Jag upplyste honom att det är brottligt att hota. Då tittade han mig i ögonen och väste ”Det är inte ett hot, det är ett löfte”. Jag hade inte vett på att bli rädd. Jag blev snarast full i skratt och tyckte lite synd om killen.

Det kan aldrig vara eleverna eller ungdomarna som är skolans stora problem. Det kan bara vara samhället, politiken eller skolan själv. I många fall är det just arbetsförhållanden på skolorna som är så pedagogiskt och politiskt nedgångna och ekonomiskt slimmade att alla lärare som inte är gorillatyper riskeras möta både hot och öppet våld. Lärare kan alltså vara hur skickliga som helst utan att lyckas i sin undervisning. Bilden som ges i TV-serien Klass 9A är en propagandistisk bild av alliansens skolvision, signerad Jan Björklund.

Men, det hänger alltså inte på lärarna i första hand. Det är skolpolitiken som havererat.

I en klart lysande artikel på DN-debatt 2008-03-09 sopar hjärnforskaren Martin Ingvar banan med 30 års skolpolitik. Han skjuter in sig på barns hjärnor, de är bättre än vuxnas. I Sverige har vi kastat resurser i sjön genom att inte prioritera plugg och att inte ha ett vettigt betygssystem genom hela skolan. Särskilt drabbade är arbetarklasspojkar från landet. ”Den förväntade förvärvsförmågan för en pojke ur arbetarklass född på landet i Sverige visar inga glada siffror, särskilt för oss som vill ha ett fungerande välfärdssamhälle.”

Bra! Så är det och så har det dessutom varit länge. Skolan är redan sönderslagen till en multiparallell anrättning för individuella smakriktningar. I en lite nisch finns också plats för denna Martin Ingvars goda skola. Den håller redan på att etableras genom TV-programmet Klass 9A. Till arbetarklassen på landet kommer den inte att nå.

Alltså, det nya friskolesystemet är det stora sveket och konsekvensen av allt det som Martin Ingvar så väl beskriver. Artikeln kommer alltså lite sent.

Nu håller jag med Göran Hägglund. Visst är det här med sexualkunskap, simundervisning och idrott något man kan lösa på skolor i förtroendefulla kontakter med föräldrar. Endast bristande kompetens hos ansvariga i skolan kan vara orsaken till att man regelmässigt låter elever utebli från dessa undervisningsmoment. Det är skillnad på assimilering och integration för herrans namn. Sabuni/Börklund får nu åsneöron i alla vettiga skolor, vilket de länge förtjänat. Med det här skruvar Folkpartiet upp islamofobin ytterligare ett snäpp.

En svensk/tunisisk fritidsledare och jag (en manlig ung svartsaklle och en halvgammal svennerektor) hade sexualkunskap för nyanlända flyktingkillar på Kvarngärdesskolan i Uppsala. Det var behövligt kan jag försäkra. Efter att med ord och bild ha visat hur barn kommer till protesterade en kurdisk pojke i 15-årsåldern på stapplande men ändå fullt begripliga svenska.
 - Nej, nej, nej. Så går det inte till. I Sverige kanske, men inte i Kurdistan.

Den svenska skolan består, enligt mitt sätt att se det, av två delar; grundskolan och gymnasieskolan. Delarna har en dockningspunkt, som måste vara väl utformad för att systemet ska fungera. Men delarna är i allt väsentligt skilda från varandra, inte minst för att grundskolan är obligatorisk och gymnasiet frivilligt.

Jag brukar undvika att diskutera gymnasieskolan, men nu gäller det just den viktiga dockningspunkten. Det individuella programmet – uppsamlingsplatsen för skoltrötta och dolt arbetslösa ungdomar – är ett stort misslyckande. Ingen förnekar det längre. Inget kan vara mera kontraproduktivt än att i stor skala tvinga in hormonstinna ungdomar i slutna rum med aktiviteter som de inte ser nyttan med.

Detta till trots finns i nämnda osunda hav även små öar som fungerar anständigt. Den helt separat fungerande gymnasieskolan Uven i Uppsala lär vara en sådan. Där har man trots problemen lyckats få ungdomarna att trivas och känna viss framtidstro. Duktiga och engagerade människor kan klara det mesta under svåra omständigheter. Det är ingen nyhet, men avskildheten har varit en förutsättning – helt på tvärs mot den gamla gymnasiereformens intensioner.

Att flytta några miljarder från gymnasieskolan till grundskolan är helt rätt åtgärd. Att införa ett separat extra tionde grundskoleår kommer däremot inte att fungera. Det kan man glömma direkt. Enda möjligheten är att göra klasser mindre, satsa på kunskap, konsekvent arbetande personallag och god uppmuntrande omsorg.

Men grundproblemet består i svensk skola. Att man avskaffat den relativa likvärdigheten i grundskolan och infört ett extremt privilegiefrämjande friskolesystem. Ingen pedagogik i världen, lärarfortbildning eller dynamisk skolledarutbildning kan rädda detta kulturmord.

Men låt mig ändå säga att mycket i den nya gymnasieutredningen trots allt är en liten ljusglimt i mörkret.