Bokskrivande

BokskrivandeDet tar tid att skriva böcker. De ska inte bara skrivas, de ska falla en förläggare i smaken också. Och väl är väl det. Annars skulle det säkert finnas för mycket hopplöst oläsligt på bokmarknaden. De flesta har inte ens en förlagskontakt innan de börjar sitt skrivande. Det hade inte jag heller först, men förra sommaren fick jag ett uppmuntrande besked från Karneval att mitt manusutkast om skolan nog skulle kunna bli en bra bok.

 

Nu efter sammanlagt drygt två års jobb, tre olika versioner, och återkommande resonemang med Karneval är jag framme vid en möjlig karaktär boken kan få. Något namn har den inte längre. Jag har haft flera i huvudet, men de är dumpade sedan ganska länge.

 

Alltså, bara att skriva klart; stuva om, stryka, lägga till, slå ihop, flytta isär, för att få klart och skicka in före midsommar. Siktet är nu inställt på utgivning nästa vår. Tur att jag inte visste hur lång tid detta skulle ta. Kanske hade jag då tappat sugen.

 

Skolutvecklingen går fort idag. När jag blev utslängd 2005 hade mycket redan spårat ut, men följande var trots allt då ännu en omöjlighet: Datainspektionen har kollat in förekomsten av bevakningskameror på skolor och funnit att den ökat lavinartat senaste tiden. I SVT-Rapport framträdde idag Huddingerektorn Björn Grünstein [http://playrapport.se/ 21:38], som låtit installera 20 kameror i Annerstaskolan. Han förklarade att kamerorna installerats för att ”ytterligare öka tryggheten och säkerheten”. Detta betyder att den var god redan då kamrorna installerades. Varför gjorde man det då? Och han förklarar vidare ”… om kameror är till för att bevaka, övervaka och kontrollera, då känns det inge´ kul. Men om de är en del av och kompletterar ett trygghetskoncept, då är dom jättebra.”

 

Vad säger detta om rektorer, vad säger det om skolan och vad lär sig barnen av det här? Man kan också fråga sig vad som blir nästa utvecklingssteg.

Fördärvet för barn

Illustration: Samuel SvärdJag har skrivit om ADHD förr.  Personligen tror jag inte på diagnosen. SVT1-dokumentären Fördärvet den 14 april gav mig vatten på min kvarn. Den lyfte på ett pedagogiskt och tendensiöst sätt äntligen ordentligt fram anti-Gillberg-sidan i den stora fajten om bokstavsdiagnosernas vetenskaplighet.

Som vanligt drog forskaretablissemantets tungviktare ut till försvar för professor Christoffer Gillbergs rön angående DAMP/ADHD från den så kallade stockholmsstudien i DN 2008-04-27. De lär enligt professor Martin Ingvar m fl. vara internationellt bekräftad från många håll. Även den i allmänhet så förnuftige PC Jersild åker med på deras vagn, fast i sin egen kolumn i DN 2008-05-03 och i något försiktigare ordalag.

Ändå tillåter jag mig tvivla. Det finns framför allt två skäl. Det ena är att bevisen för att genetiska avvikelser är orsak till hyperaktivitet och uppmärksamhetsstörningar är mycket osäkra. Det finns tecken som kan tolkas åt det hållet, men det kan mycket väl vara annat som orsakar dessa beteenden. Det andra är att i de institutioner som har hand om barn (skolor, förskolor) påverkas personalen enligt min erfarenhet på ett sätt som är ett mycket större problem för stökiga ungar än deficit/disorder-beteende. Inget är så välkommet för hårt belastade barnomsorgspersoner eller lärare än en enkel förklaring till barns stökiga beteende. Vuxnas skuldavlastningen är en mäktig och farlig kraft mot dessa barn. Jag tillåter mig också att betrakta amfetaminbehandling som en mycket osympatisk terapi för dessa barn på så osäkra diagnoser.

Jag är övertygad om att framtida hjärnforskning kommer att visa att det är helt andra processer som orsakar barns deficit/disorder-beteenden. Dessa problem kan dessutom lindras och/eller tränas bort med sociokulturell pedagogik.

En annan faktor är den gamla insikten att med trygga uppväxtförhållanden under de tre första levnadsåren skulle alla barn (98,9%) senare klara skolan med glans. Men det går å andra sidan inte att fixa med piller.

PS. Programmakarna Tina Thunander och Kicki Hultin försvarade sig mot Ingvars m. fl kritik i DN 2008-05-06