Det hela är nog mycket enkelt. De närmast berörda (Penttinen, van der Kwast, Borgström och rättens ledamöter) hade ju anledning att ta rätt avsevärd hänsyn till Quicks erkännande, eftersom han ju ändå var att betrakta som allra närmast berörd själv.

Hans historia var ju också från början präglad av ett antal mot olika personer riktade våldshandlingar, för vilka han också dömts till den slutna psykiatriska vård han vid morderkännandena befann sig inom.

Alltför långsökt var det ju inte att han hade ytterligare våldsdåd på sitt samvete.

Med detta sagt förvånas man ju ändå över det oerhört ”tillrättalagda” polisarbetet och den ambitiöse åklagaren i karriären, som begärde det ena expertutlåtandet efter det andra hos flera instanser innan det slutligen blev som han ville ha det, så domen bara kunde bli fällande. Och något mera kanske man också kunde begärt av försvarsadvokat Borgström. Jag vet inte om han öht deltog med sin klient vid de underliga ”rekonstruktioner” som utredarna företog, annars ligger väl här ett första frö till kritik.

För det här är ju i första hand ett systems totala kollaps. Låt mig först säga att jag inte är det minsta förvånad. Möjligen bara över att den här bevismetoden och rättegångsstilen förekommer i vanliga domstolar. Den är ju annars legio i förvaltningsdomstolarna. Det går att gå in i varenda skattemål och se: det är precis så här det går till.

Beträffande Quickens skuld så passar jag. Vad jag däremot är fullständigt klar över är att han absolut inte borde fällts till ansvar för morden på den här presenterade bevisningen!

Förtroendet för svenska domstolar blir allt mindre!

hälsar
DZ