Du säger att det skulle vara ”en tragedi för välfärden” om Reinfeldt får sitta kvar i regeringsställning även efter nästa riksdagsval. Jag förstår inte riktigt detta. När det gäller välfärden finns ingen annan garanti än det produktiva arbete svenska folket utför. Och där har sysselsättningen ökat (visserligen med hjälp av de två sista högkonjunkturåren) kraftigt och statsfinanserna är urstarka. Borg och regeringen visar sig också ha förmåga att ”hålla i pengarna” och inte ge sig in på diverse äventyrliga stödprojekt i äntligen utdöende industriella dinosauriebranscher.

Syftar du på den uppenbara strävan att minska ersättningarna genom olika bidragssystem kan vi också lätt konstatera att flera av dessa planerades redan av den tidigare S-regeringen, t ex sjukersättning och pensioner. Av någon anledning gjorde (S) arbetslöshetsersättningen till symbolfrågan nr 1. I trots mot av dem själva planerade och beslutade åtgärder gjordes ett antal försök att även lägga in ”sjukförsäkringen” i (S)-attacken mot den förda regeringspolitiken. Men det var ju bara ett sätt att slå blå (eller möjligen röda) dunster i ögonen på folk.

Vi får en ”annan” välfärd med alliansregeringen, det står nog helt klart. Om den blir ”bättre” eller ”sämre” än tidigare kommer väl att bero på hur folk utnyttjade systemen tidigare. Snyfthistorier fanns även då (S) hade regeringsmakten.

Men vi ska inte glömma att även KD haft en stark kärnkraftskritisk grupp, med betydande inflytande i partiet, så även där har en ändring kostat på. Och det är väl det som alliansens överenskommelse signalerar så tydligt; att alliansen ÄR regeringsduglig! Att man mäktar frigöra sig från av den historiska traditionen fastlåsta positioner i tidigare kärn(!)frågor och uppträda som en samarbetande ALLIANS, med ansvar för helhetslösningar i politiken.

Ingen ska ju inbilla sig att det här blir en helt enkel process. Fälldins djupt nerkörda ”klackar i backen” har satt sina spår i centerpartisternas tänkande och säkerligen kommer sommarens partimöte att bli stormigt. Och så blir det säkert också hos KD, och där har man ju också andra jobbiga frågor (homoäktenskap, abortturister m fl) att ta hand om för den stora enighetens skull.

Men, trots allt, de största problemen uppstår nog inom trepartisamarbetet för oppositionspartierna. Och där ser jag fler frågor, som går ungefär i samma riktning, dvs en radikalare falang inom (S) kommer att driva sina frågor med stöd av de två mindre samarbetspartierna (V) och (Mp). Sådant kan inte verka annat än splittrande på det stora partiet.

Att den svenska politiken blir intressant framöver och att riksdagsvalet 2010 blir spännande är inte svårt att förutspå.