Äntligen skulle man kunna säga.

Sedan antikärnkraftrörelsens storhetsdagar i slutet av 70-talet har det andligt/ideologiskt grundade kärnkraftsmotståndet förlamat och fördummat svensk politik. Igår talade flera om att den våta filten äntligen lyfts bort. Maud Olofsson kunde kalla uppgörelsen historisk – och det är den faktiskt. Hon har öppnat fönstret mot verkligheten och släppte in luft och ljus. Men de hade själva ställt till det, det ska man intet glömma.

Nå, det som inte är bra är att det är Reinfeldtalliansen som klarar av att ta sig framåt i kärnkraftsfrågan. Det borde vänsteralliansen ha gjort. Det är det mest förnuftiga initiativ i en stor miljö- och energifråga som tagits på mycket länge. Men det förmådde de inte. Egentligen hade de redan backat till samma ståndpunkt som Centerns, d v s kärnkraft så länge den behövs, men tvingas nu tillbaka till sina redan övergivna och omöjliga ståndpunkter. De kommer nu att krpa ner i sina respektive skyttevärn och splittras upp under internt och externt krypskytte.

Alla utom moderater, kristdemokrater och folkpartister hade problem med kärnkraften. När nu Centern tagit sig ur sin låsning har trovärdighetsproblemet hamnat hos vänsteralliansen. Detta tillsammans med skolfrågan kan göra att Reinfeldtalliansen stort vinner nästa val. En majoritet socialdemokrater (LO-medlemmar) inser att kärnkraften är det enda rimliga under mycket lång tid framöver. Det gör att sympatierna nu strömmar till Reinfeldtallaiansen, vilket å andra sidan är en tragedi för välfärden.

Läs vad andra bloggar skriver om: kärnkraft, Socialdemokraterna, Vänstern, Maud Olofsson, Centern, välfärden