lindelof.nu

Fiskebodarna vid Smögens brygga 1911 utgör något helt artfrämmande från dagens solskyddskrämdoftande sommarmaskering. Man anar lukten av slitet bräckliga trähus och bryggor, tjärade båtar och möglande hampalinor och bomullssegel. Än finns inte fotogen och diesel, men i vattnet flyter fiskrens av den feta sillen som måsarna skrikande kivas om. En reklamskylt syns faktiskt på den stora fiskebodens långvägg. Man kan ana en ko framför en stiliserad sol, kanske annonsering för Alfa-Lavals separator. Den hade då inlett sitt segertåg över världen. Skylten kan väl ses som ett förebud till allt kommeriellt tingeltangel som dominerar sommarskruden nuförtiden. 

Gubbarna vid pråmen verkar lossa stolpar och i bakgrunden syns en telefonstolpe. Kan det vara Smögens första telefonväxel? LM-Eriksson är också på gång. De tre besökarnas samtal kan säkert ha snuddat vid att Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt uppvaktade Arvid Lindman i januari, eller att Carl Larsson i februari ställde ut en skiss till sitt stora verk Midvinterblot på Nationalmuseum. Säkert kan de ha talat om Gustaf Frödings manifika begravning som ägde rum i februari då 200.000 människor kantade kortegevägen. Striden mellan samhällsklasserna som pågick hela tiden resulterade den 10 juli i att 15 000 byggnadsarbetare lockoutas. Men detta var säkert inget de talade om.

I förgrunden ett gytter av segeljullar förtöjda på bohusländskt vis utan akterfästen, med rodren upptagna i båten för att inte knäckas eller hakas av och flyta bort om det börjar blåsa. Fendrar är ännu något okänt. Jullar och ekor var robust byggda för att tåla nötning mot bryggor och relingar. Efterfrågan på dessa hantverksunder av kombinerad kunskap om sjö, vind och material, ökade när sommargästerna ville lära sig segla. Själv lärde jag mig segla i en bohuseka drygt 40 år senare.

En jämförelse av båtarna vid Smögens brygga 1911 med dagens mahongny- och kromgnistrande plastschabrak – med sina penningstinna halvnakna passagerare i brunblanka skinn – är hisnande. Det här kallar jag vulgogentrifiering. Enligt Wikipedia betyder gentrifiering ”social statushöjning … genom exempelvis dyra nybyggen eller inflyttning av nya invånare med högre inkomster än vad tidigare invånare hade”. Var inte det ett bra ord?

År 1911 gjorde min morfar Percy en resa till Bohuslän med sin blivande fru Karin och hennes närmaste väninna Emma. Som skåning och göteborgare var han väl förtrogen med Bohusläns betydelse. Under sillperioderna kunde alla håva upp sillen ur havet i stora mängder och sälja till handelshusen, som saltade i tunnor och kokade tran för vidare transport till en till synes omättlig marknad. Alla tjänade pengar, de fattiga lite och de som organiserade och investerade blev stormrika sillkungar. Det var fem år sedan sillen sista gången drog till havs, men allt såg ännu ut som då, sånär som på de sillkokande vikarna förstås, och ännu blomstrade stenhuggerierna.

Percy var 27 år, nyfiken, intresserad och orädd. Att upptäcka det okända i sällskap med flickor tyckte han om. Det var en stolt och självmedveten ung man med kamera i en rem runt nacken som tillsammans med två vackra kvinnor lämnade det trygga stadslivet i Göteborg för att uppleva det vilda Bohuslän. Förmodligen tog de tåget på den nya Bohusbanan mellan Göteborg och Strömstad (klar 1906). Ångbåten Bohuslän sjösattes inte förrän 1913. Om det fanns någon linjetrafik tidigare vet jag inte. Från Munkedal till Gravarne fanns väl någon slags förbindelse, antagligen hästskjuts.

Färjeförbindelserna var ännu mycket enkla. På de nötta trätofterna i den säkerligen transtinkande jullen utan mast ros här de tre fina sommargästerna tillbaka från Smögen till Gravarne. Notera hantverket i båten. Ett klassiskt klinkbygge av yppersta slag. Något annat fanns inte. Färjskepparen har på sig söndagsskjortan och hatten. Det ser ut som Percy på babordsidan och Karins hatt skymtar på styrbord, vilket betyder att Emma fick hålla i kameran på denna plåt.

Fiskare erbjöd sommarbesökare segelturer i sina stabila kosterbåtar. De hade överkapacitet efter att sillen dragit sig ut till havs och behövde förstås alla tänkbara extrainkomster. Emma, Karin och Percy besökte även Strömstad där de företar denna segeltur med en skäggig skutskeppare och dennes ännu skägglöse son. Det är en fin sommardag och skutan förs av en smeksam sommarbrisi i halv vind för babords halsar i ett par tre knop. Skepparen håller rorkulten med van hand och pojken är redo att sköta segel och förtöjningstampar när det blir aktuellt.

Karin tittar mot fotografen. Hon är rädd att bli kall och frisyren skyddas med en sinnrikt knuten schalett. Hatt kan man ju inte ha när det blåser. Alla har alltid huvudbonad ute. Emma sitter som vanligt vid Karins sida. Dessa två kvinnor skulle förbli varandras följdeslagare livet ut. Karin blev efter några år av blomning en tillbakadragen, skör och fin fru med hembiträden. Emma förblev ogift, barnlös och kavat gymnastikdirektör ända till pension. Flickor i Göteborgs läroverk skulle ju också ha gymnastik. Emma kallades av någon anledning alltid för Nisse, och Nisse - men bara hon - kallade Karin för Misse. Percy fortsatte sin upptäcksfärd resten av livet, medan Nisse sällskpade med sin älskade Misse.