Omar och dubbelmoralen
Jun
Mohamed Omars bredsida på Newsmill 2009-06-02, Sexualundervisningen är propaganda för promiskuitet, var väntad.
Kärnan i hans budskap är att sex- och samlevnadsundervisningen i skolan ”behandlar sexuella relationer utanför äktenskapet såsom fullkomligt klanderfria och naturliga, utan att för ett ögonblick ta upp dess avigsidor”, vilket inte är ”i samklang med den mänskliga naturen, dvs. med människans behov och instinkter, förnuft och känsla”.
Det finns inget särskilt muslimskt i hans resonemang. Det är morakonservatism från början till slut. Som att vrida klockan tillbaka 150 år och lyssna till frikyrkopredikanten eller sockenprästen i sina mest pompösa stunder.
Ja, inte var de dumma predikanterna och prästerna. De visste hur man skulle hålla själarna fångna, och de trodde säkert på vad de sa. Men hade de rätt? Var modernismen ett Sodom? Är människors kärlekslängtan och sexualitet enbart uttryck för kättja, som kan tyglas med regler och normer och endast kan tillåtas inom äktenskapet? Att trosvisst hävda detta år 2009 kan möjligen betraktas som godtroget, men är i sanning så till den grad världsfrånvänt att man borde kunna le överseende.
Men så enkelt är det inte. Vi lever ju faktiskt i ett litet Sodom. Sexualiseringen av hela samhället och vågen av pornografi på nätet kan ingen undgå. Det här är stötande och skadar framför allt tonåringar, kanske främst flickor. Det är ett enormt problem och en ny form av dubbelmoral. Mot detta förslår några sos-timmar i skolan inte långt. Hur det ska hanteras har ingen svaret på. Jag tror varken att Kina eller Iran kan stoppa porren på nätet t ex.
Det här oroar och upprör många människor. Här skapas en grogrund för nya moralkonservativa strömningar. Omar gör sig nu till deras talesman.
Att behöva berätta om dubbelmoral och skenhelighet bland gångna tiders ”moralväktare”, som var ett sånt gissel och skapade sådan förljugenhet, och som var så befriande för människorna att slippa ifrån, känns nästan genant. Att behöva påminna om pedofili och övergrepp bakom kulisserna i katolska celibat, svenska domkyrkokörer och i alla andra patriarkala sammanhang. Att nödgas förklara att en kärleksrelation idag kräver fria kvinnor och machobefriade män. Att varken kvinnor eller män gör rätt om de sviker sin partner genom att ha hemliga sexuella förbindelser med andra. Och att ungdomar faktiskt alltid haft sexuella relationer före äktenskapet vad än predikanterna predikat. Att åter behöva skingra all denna okunnighet känns nästan hopplöst.
Mohamed Omar är begåvad och uttrycker sig väl. Men han är okunnig och bryr sig inte om att studera det som inte passar in i hans nuvarande tankemallar. Hans predikningar leder in i det morakonservativa mörkret där dubbelmoralen kan frodas och de maktlösa människorna kan utnyttjas.
Andra bloggar om: nya skollagen, skolpolitik, dubbelmoral, Newsmill, Mohamed Omar, sexualundervisning
Men snälla Lindelof, är det inte dags att sluta kalla Omar för “begåvad” och som vissa andra gör “intellektuell”. Din ribba för vem som är begåvad lär ligga extremt lågt. Som jag bloggade häromdagen så hittar man samma slutsatser som t ex Omar vill få fram genom olika precisionsplockade intervjuobjekt på sin blogg i texterna hos 90-talets högerextrema skinheadsband. De har redan uttryckt allt i sina WP-låtar, där bland deras naziromantiska texter finns instick i yttrandefrihetsdebatten (läs snyftande om att Förintelseförnekare har det lite svårt i dessa tider) Sexualkonservatism, “upplysning om roten till allt problem “sionismen”. Ja allt dina begåvande gamla vänner idag 2009 sitter och försöker agitera för medan även deras kritiker kallar dem “intellektuella”. Folk kan lika gärna slopa att läsa dravlet och istället lyssna på t ex
av några alkoholiserade skinnskallar från Uppsala från 1994.
Intressant att Omar m fl efter år av plöjande av tunga litterära verk till sist har kommit till samma slutsats som ett gäng 90-talshuliganer.
Tillåt oss alla småle.
Adler!
Vet inte om jag tycker ditt inpass är särskilt begåvat, men kopplingen till fascism ser jag precis som du. Tack för det gamla klippet.
Är inte detta ett exempel på att vi som människor bara lever ungefär 70 år? Det som “vi” – som fyrtio-femtio-åringar tar som självklart – frihet, rättvisa och jämlikhet – måste upprepas för varenda jämna “generation”.
Dvs. svårigheten att “förmedla” vad som var, vilket var en del i “varför vi gjorde som vi gjorde”, och att få “resten” (ungdomen) att fatta vad “kampen” handlar om? Är inte detta en väsentlig fråga för “historikerna” och vår historieundervisning???
Måste vi upprepa samma jäkla historia om villkoren för ojämlikhet, förtryck och makt hela tiden???
Ja, kanske…
Bara undrar
Carin
Skickade ett svarsinlägg till Omar, av följande lydelse (redigerat för publicering hos dig, Knut!)
“Det var en mycket intressant artikel Omar skrev. Den “moralkonservatism” den uttrycker, enligt Knut, har jag svårt att se som det dominerande.
Jag är själv intellektuellt formad av det “lössläppta” sena 60-talet, och omfattar på fullt allvar tanken på “fria förhållanden” mellan människor. Ett tag trodde jag detta vore förenligt med äktenskapsinstitutionen, och var gift några år på 1970-talet, men numera lever jag sedan mer än 25 år i ett samboförhållande.
Äktenskapet är ju enbart en form för att reglera förmögenhetsöverföring inom släkter och mellan generationer. Den har inget med kontrahenternas egna önskemål, känslor och åsikter att göra. Det är uttryck för familjens (läs: släktens) diktatur över personliga viljor och strävanden. Under tidigare och mer strävsamma skeenden var detta en helt nödvändig sak för att försöka säkra släkternas fortbestånd. Individen får underordna sig kollektivet. Det är detta som är moralkonservatismen i Omars förkunnelse.
Men, bortsett från detta kan han ju ha alldeles rätt i sin konstruktiva kritik av nuvarande sos-undervisning. Det finns nämligen ett problem med “fria relationer”, som han tar fasta på och formulerar. Det är nämligen inte alls säkert att alla är “fria och tillgängliga” enligt dessa, under det sena 60-talet predikade, normer. Någon kan vara “bunden” av en för tillfället existerande relation, som den andra hälften är på väg att göra sig fri från. Ofta kanske inte detta når intellektet förrän frigörelsen redan är ett faktum på ett mera direkt, känslomässigt, plan.
Jag tror inte att dina “skyddsmekanismer” i form av övervakade relationer och fortsatta samlevnadsdiktat från “familjen” ger människor bättre förmåga att ta itu med problem, som våra kontakter med varandra ständigt förorsakar genom hela våra liv. Men du har fullständigt rätt i att våra barn och ungdomar har rätt att fundera och diskutera kring dessa problem redan i skolan. Det är ju faktiskt deras liv det gäller! Och det har dom all rätt i världen att formulera själva och sedan omformulera igen och igen tills de når den ståndpunkt, som ger samklang i livet mellan känslor och intellekt. Och detta är ett i sanning individuellt ställningstagande för varje människa och vi måste genom en så väl utformad sos som möjligt ge varje individ möjlighet att nå denna insikt. Så ser jag på den här frågan och det vore roligt om fler kunde kommentera detta.
Puberteten (högstadietiden) är både en bra och en dålig tid för att diskutera sex- och kärleksrelationer med vuxna auktoriteter. Det är ju då det börjar bulta och banka i kroppen av kärlekslängtan och sexualitet. Det måste hanteras och och kontrolleras av var och en, i varsam kommunikation med omgivningen.
Men det är mycket personligt, ja faktiskt helt privat och därför känsligt och sårbart. Det finns sällan ord, det bara känns. Mycket svårt att tala om med lärare i en klass.
Rent biologiska frågor är däremot i princip enkelt, men i praktiken också svårt och måste förstås behandlas med försiktighet. Särskilt i skolan bland klasskamraterna. Blygseln tar sig lätt uttryck i grovheter och sexjargång. Se bara på tv-programmet “Fråga Olle” där vuxna människor uppför sig som tonåringar nästan hela tiden.
Sex- och samlevnadsfrågor har aldrig varit ett ämne för sig, endast moment i olika ämnen. Etiska frågor runt trohet och otrohet, barn, äktenskapsformer, samlevnadsmönster, sex utom och inom fasta relationer etc bör diskuteras mycket, men alltså i många ämnen, t.ex religion, samhällskunskap, historia mm.
Omar har en poäng i att sos bör behandlas ur många aspekter. Men han har fel om han tror att all sos-undervisning propagerar promiskuitet. Problemet är nog att många lärare, som borde behandla frågorna, drar sig på grund av att det nödvändiga samtalsklimatet så sällan infinner sig.
Jag är tacksam för den klargörande redovisningan angående Mohamed O:s utveckling, samt filmklipp, på FiB:s hemsida.
Jag har hamnat på en maillista, efter en mycket positiv kontakt med Mohammed O, efter Palestinademonstrationen och Mohameds framträdande i TV.
Sen drösade det in mail, jag har bara läst en bråkdel, men efter hand har jag blivit mer och mer konfunderad, förstått att vi inte är åsiktsfränder.
Dine, ett gott råd (även om jag vet att jag borde avstå från sådana) men i all välmening:
Försök hålla huvudet kallt och se till sakfrågan i varje diskussion. Om du inte hittar någon “sakfråga” kan du förmodligen kasta alla inlägg i det runda arkivet!
Omar rör sig över det politiska fältet snabbare än Geigermätarna utanför entrén till Forsmark vid Tjernobylhaveriet. Ta vara på det konkreta i det han säger och glöm hänvisningarna till diverse diffusa dimbilder (se min inspiration av Eddan, modersmålsundervisningen till minne!) i texterna.
Du vet ju att det alltid lönar sig bäst att tänka själv!