Under sommarens har utbasunerandet av Iran som värsta krigsanstiftaren i Mellanöstern varit bedövande. Att motsäga detta har blivit liktydigt med högerextremism. Lättast alltså att hålla truten.
Men, jag känner direkt obehag och är faktiskt rädd för vart kulturdebatten och politiken om Mellanöstern är på väg. Därför gör jag ändå ett försök att resonera utifrån vad jag lyckats uppsnappa den senaste tiden.
Ett tydligt exempel på hur tilltrasslat allt nu blivit är debatten om och med Mohamed Omar. De flesta trodde att han efter sin omvändelse till högerextremist skulle förpassas ut i tystnaden. Men så blev det alltså inte. Exempelvis fick han representera Irans sittande regim (den som alla med alla medel vill misskreditera) i SVT:s Godmorgon Sverige den 15 juli. Eftersom Omar numera är Sveriges mest kända högerextremist och dessutom utgett sig för att stödja Iran, Hizbollah och Hamas passar han perfekt när Iran & Co ska demoniseras. Med sådana vänner behöver de inga fiender.
Debatten om Omar rasar hit och dit i medierna (SvD, UNT, Newsmill …). Standardåsikten är att det bästa vore om han kunde stängas ute. Men man vet att det inte fungerar. Det gick ju inte med Sverigedemokraterna. Omar har dessutom en plattform som ”kullturnisse” och arbetar effektivt vidare i bloggvärlden med sina intervjuer av gamla och nya garderobslik. Mediavärlden läser och följer honom. Alltså släpps han fram här och där, vilket gör den obildade men munvige Omar till en slags nyckelfigur just nu. Han legitimerar även de klassiska högerextremisterna. Nationaldemokraternas tidning Nationell idag har säkert fått ett rejält uppsving tack vare den stora Omar-intervjun.
Allt det här är till stor skada för solidaritetsarbetet med folken som plågas av USA:s och Israels nykolonialism i Mellanöstern.
Nå, hur stöder man då folken i Palestina, Libanon, Syrien, Jordanien, Iran och Irak om man bor i Sverige och ser USA och Israel som de största bluffmakarna och krigsförbrytarna – utan att hamna i knät på några högerextremister? Det är knepigt, men jag ser det så här:
Inom och mellan länderna i Mellanöstern råder oändligt många problem och motsättningar, underblåsta av ett par hundra års kolonioalism och imperialism. Vi har knappast förmåga att överblicka allt detta. Vi kan förstås studera och försöka förstå, men vi bör icke blanda oss i hur de kan tänkas att i framtiden lagstifta om exempelvis islams ställning och om kvinnors rättigheter. Det får bli deras egen sak. Och varför ska vi peka ut Iran som extra förfärligt, när även USA och Saudiarabien har dödsstraff och/eller lagar som diskriminerar kvinnor? Dem bojkottar vi ju inte eller kallar till manifestationer mot.
Iran är ett stort land med lång dramatisk historia. Shahens glittrande kungadöme, som i praktiken var en amerikansk/israelisk lydregim, gynnade en sekulariserad över- och medelklass. De importerade lyx och pumpade ut billig olja till västvärlden. 1979 kastades Shahregimen över ända av Khomeiny med stöd av fattiga och allt annat än sekulariserade bondemassor. Khomeinyregimen blev förstås en fiende till USA och Israel och skruvade därför åt oljekranarna.
Iran blev i kolonialismens spår en konkurrent till Irak. Alldeles efter den islamiska revolutionen leddes dessa länder in i ett mycket blodigt krig (1980-1988). USA beväpnade Saddamregimen i Irak och tänkte genom detta krossa den förhatliga revolutionen i Iran. Men det misslyckades, vilket var en stor men dyrköpt seger för Iran.
Iran styrs idag av religiösa lagar där bland annat kvinnans ställning är radikalt annorlunda än i Sverige. Till detta finns historiska orsaker. 33% av Irans befolkning är idag fattiga bönder som faktiskt bland annat odlar en stor del av all världens saffran. Saffran utvinns från de torkade pistillerna i den ljuslila krokusblomman. För ett kilo saffran krävs omkring 150.000 blommor, vilka måste handplockas. Vår lussekattkultur är alltså starkt beroende av iranska bondekvinnors arbete. De är troende muslimer och har därmed inte samma syn på kvinnofrigörelse som svensk medelklass. De flesta iranska kvinnor kämpar för säkrare inkomster, bättre skolor och sjukvård. På dessa områden har det blivit bättre efter revolutionen. Därför har den islamska revolutionen starkt stöd på landsbygden. Varför ska vi inte stödja det här?
Iran vill inte bara elda upp sin olja eller sälja ut den billigt på världsmarknaden. De vill hushålla med sina tillgångar. Därför är det begripligt att de satsar på kärnkraft. Talet om ett dolt kärnvapenprogram är förmodligen en uppfinning av USA och Israel. Att Iran inte kategoriskt dementerar, utan spelar med i kärnvapenteatern är fullt begripligt ur strategisk synpunkt. Det är inte ens olagligt. Varför ska Israel få ha kärnvapen, men absolut inte Iran? Hans Blix t ex menar att i kärnvapennedrustningen ska USA ta första steget. Att hota Iran med kärnvapenanfall, som Israel gör, för att de inte lägger sig platt, är något hela världen borde reagera mot.
Israel har sedan 1948 fortsatt sin etniska rensning av Palestina. Det sekulära Fatah korrumperades och istället har Hamas i Gaza och Hizbollah i Libanon intagit roller av palestinska befrielseorganisationer. Båda är shiamuslimska rörelser med starkt stöd från Iran. Antingen vi svenskar gillar deras religion eller inte bör vi respektera och uppmuntra Irans stöd till Hisbollah och Hamas. Bakom Irans politik finns säkert också egenintressen i kampen mellan länderna i regionen. Iran har exempelvis återupptagit oljehandeln med Israel, men skänker förmodligern inte bort oljan som Shahen gjorde på sin tid. De spelar ett högt och riskfyllt spel med alla tillgängliga medel. Allt annat vore faktiskt mycket dumt med tanke på allt man känner till om sina mäktiga motståndare. Men trots allt vi inte begriper eller ogillar i Irans teokratiska styre, bör vi se till huvudsidan. Iran är en motkraft till USA och Israel.
Sverigedemokraterna (högerextremisterna) arbetar som folkrörelser, vilket de gamla partierna nästan slutat med. De pekar på frågor som de gamla ”folkrörelserna” försummat i decennier; raserandet av folkhemmet, EU-frågan, Nato-frågan, försvarsfrågan, mångkulturfrågan, politikens korrumpering, landsbygdens utarmning och annat. Det uppskattas av folk, vilket gör att högerextremisterna nu går framåt på allvar.
På ett liknande sätt är det med Mohamed Omar. Han pekar tydligt på de försummade och onämnbara frågorna i Mellanöstern och har många gånger bra poänger. Han får för detta visst stöd och kan därför inte tystas. Etablissemanget utnyttjar honom därför för att förknippa all Israel- och USA-kritik med högerextremism och/eller antisemitism. Det är mycket effektivt och mycket oroväckande. Högerextremisterna håller på att ta över flera av vänsterns viktigaste frågor och bryter med sin elitism också in i kulturdebatten. Några på vänsterkanten hjälper också till med demoniseringen av Iran genom att beskylla dem för att vilja etablera ett iranskt shiastyre i Irak.
Hur vänstern ska förklara sig blir delikat. En så här krånglig artikel till exempel blir knappast läst.
Tillägg 2009-07-27
Skrev att Hamas är shia. En läsare har påpekat att det är fel. De är sunni, vilket talar än mer för Iran, som alltså inte bara stöder liktasinnade.
Andra bloggar om: antisemitism, Gaza, islamism, Mohamed Omar, Nationaldemokraterna, Palestina, sionism, Sverigedemokraterna
Carin Jämtin föreslår att Socialdemokratiska partikongressen i höst ska ena sig om att driva frågan om lagstiftning mot oskäliga vinstuttag av ”välfärdsentreprenörer” 