Drottning Kristina, Ernst Wigforss och Sven Grassman

Artikeln Grundskolan är död, som jag tidigare lade ut, har rönt visst intresse. Mitt perspektiv var allmänpolitiskt, alltså jag har försökt fånga det allmänt sett förnuftiga eller oförnuftiga i skolutvecklingen. Min slutsats är att jag helt enklelt inte med mitt förnuft kan begripa hur man kunnat avveckla en så värdefull kulturell och social landvinning som grundskolan. I liten utsträckning har mitt perspektiv varit ekonomiskt, vilket varit en svaghet. Samhällsekonomin är en oemotståndlig drivkraft, som inte kan hejdas eller tyglas utan mycket goda argument och med en mycket välförankrad politik. Vi som jobbat i skolan från 70-talet och framåt har verkat i ett slags planekonomiskt Skansen, och trott oss fredade på samma sätt som militärer trodde om sig själva, sina regementen, uniformer och vapen i århundraden. Men vi såg hur det gick med dem – och alltså även med oss i skolan.

Det här innebär emellertid inte att avvecklingen av grundskolan varit varken riktig eller nödvändig. Endast att makthavarna i skolans planekonomiska Skansen misslyckats med att motivera sin marknadsoberoende existens. De har tagit den för given, odlat en inskränkt självtillräcklig hokuspokuskultur och ägnat sig åt inbördes revirstrider.

Intressanta synpunkter har kommit från ekonomiskt inriktade personer i kommentarerna om vilka relationer skolan har till vårt ekonomiska systemet. Ernst Wigforss och den kontroverielle ekonomen Sven Grassman, död 1992, har stått i fokus. Lasse skriver:

”Grassman fick i princip rätt i allt han förutsåg om vart utvecklingen skulle leda. De hårda värdena i samhället skulle förskjutas mot de mjuka, det är det vi ser i den intensifierade kampen om att skydda immateriella rättigheter, må så vara piratköret eller högre skydd runt patent och mjukvara.”

Förskjutning från hårda till mjuka värden alltså; från jord, skog och malm till kunskapsintensiv produktion. Här finns kanske förklaringen till grundskolans övergång från allmänt offentligt drivet skolsystem – utom räckhåll för den fria marknadsekonomin – till en friläppta skola där skattemiljarderna som skolan (och vården) genererar äntligen kan omsättas dynamiskt och skapa vinster på marknaden. Sådan är helt enkelt ekonomins lagar.

Alltså, när grundskolan förflummades och därmed inte längre kunde motivera sin autonoma existens, samtidigt som de klassiska svenska industrisektorerna krympte, var den i praktiken dömd till undergång. Marknadens förespråkare vann lätt debatten varpå skattemiljaderna kunde ”befrias”.

”Grassman hävdade också tesen om tjänstesamhället, där han jämförde med hur jord och skogsbrukets andel av ekonomin och sysselsättningen sjunkit drastiskt och att liknande utveckling skulle ske inom industrisektorn. Här är ett diagram över den historiska sysselsättningsfördelningen som Grassman hade i en av sina böcker i början av 80-talet, tror jag det var. Faktiska siffror fram till 1980 och resten Grassmans prognos, jag ritade in det faktiska utfallet till i början av 2000-talet.”

Om man ser privatiseringsvågen av offentliga verksamheter ur detta perspektiv blir det ganska logiskt varför kapitalintressen är drivande för detta. Detta är då framtidsbranscher som kommer att uppta en större del av ekonomin. Just vård och skola är sådant som folk prioriterar mycket högt och kommer att utgöra en större del av deras konsumtionsutrymme när sådant som produceras av industrin blir det relativt sett billigare.”

Måste skolan spara för att landet ska klara sin ekonomi? Näringslivet hävdar det och kommunerna tvingas till sparande för att lagen ålägger dem detta. Offentliga sektorn är ”tärande” sägs det, vilket för tankarna till slösaktighet. Produktionen och exporten kan inte bära den tunga offentliga sektorn sägs det. Men, man producerar kunskap, hälsa och allmänt välstånd, vilket inte finns med i de marknadsekonomiska kalkylerna. Men, staten kan satsa.

Ernst Wigforss noterade om sparande 1932:
“Att spara har aldrig för tänkande mänskor varit detsamma som att undvika utgifter, att låta bli att använda sina inkomster. Det har betytt att använda sina inkomster till största möjliga nytta, inte bara för ögonblicket utan också i längden.”

”Vi får inte föra en politik så vi inte har råd att arbeta.”

Lasse påpekar även att påståendet, att vi med vår oskadda produktionsapparat byggde vårt välstånd genom att exportera till efterkrigseuropa, knappast stämmer. För, på 60-talet utgjorde exporten ca 1/5, på 70-talet 1/4, på 80-talet 1/3 och från mitten av 90-talet och framåt ½ av vår BNP. Hur kunde man då bygga skolor, sjukhus, infrastruktur etc i en takt som aldrig tidigare skådats när vi exporterade så mycket mindre än i dag? Bra fråga.

Vilken samhällsekonomisk betydelse har då skolan, eller dess produkt; kunskapen? Lasse jämför vad som hände i Kuba och Nordkorea när Sovjet föll samman och båda länderna snabbt förlorade tillgången på billig olja. Det fick svåra konsekvenser för deras jordbruk. Kuba med sin högre utbildningsnivå klarade att bemästra det hela mycket bättre, medan Nordkorea körde fast.

Ett annat exempel är den lyckade industrialiseringen av Sverige. Det hade inte gått lika fort och blivit lika framgångsrikt om vi inte haft en befolkning som i folkskolan lärt sig räkna, läsa och skriva.

Man kan alltså se kunskap – skolans produkt – som fundamentet i all ekonomisk utveckling menar Lasse och Sven Grassman. Redan drottning Kristina sa: ”Ett lands lycka och välgång står och faller med den kunskap och bildning vi ger våra unga.” Jag hoppas att även S-kongressen i höst ska lyckas ta sig fram till denna insikt?

Andra bloggar om: Ernst Wigforss, Sven Grassman, S-kongressen, Drottning Kristina