Vi lever sannerligen i en farlig tid. Krigen rasar och demokratin vacklar. Kulturen formar vårt språk i vid mening och därmed bilden av samhället och världen. Det här påverkar i vilken utsträckning folket ska kunna fösas vidare mot fler orättvisor och krig.
På Almedalsveckan tog Kristdemokraternas ordförande Göran Hägglund oväntat till orda och varnade för den kulturella elitens förakt för ”verklighetens folk”. Han klampade därmed in i glasbutiken där endast populister och Folket i Bild/Kulturfront vågat öppna truten på senare tid. 2009-09-17 utvecklade Hägglund sina resonemang på DN-debatt och 2009-09-24 gick han på Newsmill till storms mot utvecklingen i biblioteksvärlden.
Åsa Linderborg skrev i Aftonbladet redan i somras och påpekade likheterna med Weimarrepubliken i upptakten till Hitlers maktövertagande 1933. Peo Enqvist skrev 2009-09-17 i Expreseen kort och ganska oengagerat om likheten med pingströrelsen på 30-talet. SSU-tidningen Tvärdrag skrev 2009-09-24 att Hägglunds utspel kan liknas vid Sverigedemokratisk populism.
Gott och väl. Visst bär utfall mot ”kultureliten till försvar för vanligt folk” på ett frö till något riktigt otäckt. Vi ska självklart vara vaksamma. Det är emellertid mycket enkelt att inhösta poänger hos de trogna inom ”kultureliten”, och framkalla gapflabb åt frimicklarministern.
Men det är inte enkelt, vägen till gaskamrar och krig kan slingra på många och oväntade vägar. Göran Hägglund är något mycket väsentligt på spåren, även om han kanske inte ser hela vidden av denna fråga. I just dessa tider är kulturklyftan i vårt samhälle en politisk bomb som lätt hamnar utanför etablissemangets synfält.
Marcus Birro skjuter på Newsmill 2009-07-12 mitt i prick i ett förbittrat angrepp på den vänster som svikit.
”Det är obegripligt att inte fler människor vänder socialdemokratin och fackföreningsrörelsen ryggen. Stora starka, trygga män och kvinnor som blivit rika på sina medlemmars förtroenden. Som svikit. Skammen borde vara oerhörd. Nu sitter till och med samma personer kvar vid samma makt. Ingenting har hänt. Sverige är som en bananrepublik” Han fortsätter: ”Kulturvärldens ursinne över Hägglunds tal är ett bevis på att han har rätt. Det finns ett sorts läskigt glapp mellan kulturvärlden och den riktiga världen som är så hemskt onödig. Luften i de kulturella rummen blir allt svårare att andas. Folk sitter sårade i sina fåtöljer med syrgasmaskerna på. Vi andra som insett att livet både är Knasen och Marcel Proust och det dessutom på samma dag, står otåligt och stampar strax utanför.”
I SVT Debatt 2009-09-24 om ”Hägglund och kulturen” blev som väntat mycket lite sagt, nästan alla avbröts och allt gick ut på att skapa spänning i rutan. Tydligt framgick emellertid att frågan är mycket känslig. Göran Hägglund är innerligt hatad för det han sagt. En av de få interssanta stickrepliker som framfördes kom från Linda Skugge. Hon stödde Hägglund och trampade effektivt på de allra känsligaste elitkulturtårna. Hon verkar förstå den svåra kulturella klassklyftan.
För att förstå upprördheten måste man gå tillbaka till 1971 då diskussionerna kring bildandet av Folket i Bild/Kulturfront fördes. De flesta inom den tidens vänster såg staten som den sjävklara garanten för allt ”progressivt”. Men i FiB erkändes varken uppdelningen i finkultur och progressiv kultur (uttryckt även som proletär kultur, revolutionär kultur eller socialistisk kultur) eller statligt presstöd. Tonen var oförsonlig mot FiB:s paroll ”FÖR EN FOLKET KULTUR”. Begreppet folket betraktades som synnerligen suspekt på samma sätt som nu ”verklighetens folk”. Kulturvänsterns seger befästes med 1974 års statliga kulturpolitik. FiB marginaliserades, men envisades med att framhålla begreppet folket, folkets kultur och avstå från presstöd och framför allt hålla ut.
Men vad var det som samtidigt verkligen hände medan vänstern bekämpade varandra? Gamla Folket i Bild såldes till Bonniers och blev en porrblaska. Utgivningen av folkböckerna upphörde och arbetsplatsombuden skingrades. Statligt presstöd matchades så att arbetarrörelsens tidningar (och andra småtidningar) skulle kunna komma ut och sakta vaggas in i ett fullständigt beroende av subventioner som vilade på en enkel majoritet i riksdagen. Public Service-radio och TV dominerade allt mer och blev styrande för åsiktsbildningen. De ”progressiva” hade här stort inflytande och vande sig vid sin ”professionella” maktposition. Begreppet massmediavänster myntades och hade fog för sig. Med den explosiva tekniska utvecklingen, avregleringar etc, bröts så småningom radio och TV-monopolet upp. Jan Stenbäck satsade stort med sitt Kinnevik i ryggen och bröt igenom. Tidningsdöden härjade vidare, särskilt på landsorten bland socialdemokratiska tidningar.
Samtidigt gick Timbro till offensiv för att bryta vänsterns tolkningsföreträde i debatten och på kulturens område. Man startade tidningar och bokförlag. Man satsade på pluralism. Man hjälpte till och med Foket i Bild/Kulturfront att överleva en av sina kriser på 80-talet. Man uppskattade FiB:s självständiga hållning inom vänstern i kulturfrågor. Flera driftiga mediaprofiler med vänsterbakgrund värvades av Timbro och MTG (Stenbäck). Ja, till och med en tidigare Gnistanredaktör fick leda nakenshower i nya djärva TV3 (tror jag det var).
Det gällde att få gemene man att inse att fritt, okontrollerat och kommersiellt ger bättre program åt folket. Och man lyckades. Den stora vänstern lät allt detta ske. Snacka om svek.
Den stora breda vänstern, d v s arbetarrörelsen och andra folkrörelser borde redan på 70-talet ha mobiliserat sina egna ekonomiska krafter och utvecklat sina egna statligt oberoende TV-kanaler, tidningar och tidskrifter. Man borde utbildat sina egna jorunalister och mediemänniskor, precis som Timbro och MTG gjorde. Tänk er en folkrörelseägd mediekoncern med tidningar, tidskrifter, webbtjänster, TV och radio som speglat världshändelserna en smula mindre USA-fixerat. Som spelat in riktiga TV-serier utan reklamavbrott på bra manus med bra skådisar istället för detta ängsliga sneglande på dokusåpautbudet från USA. Med genomtänkta ungdomssatsningar, historiska gestaltningar, musik av olika slag, teknik och vetenskap, religionsfunderingar, humor och fräck underhållning. Här skulle kunna gjorts så mycket mer än vad SVT kan göra med sitt starkt begränsande objektivitetsavtal med staten. Då hade folkets kultur kanske haft en starkare ställning idag.
Göran Hägglund pekar nu på kulturelitens avarter, nedlåtande attityder och folförakt. Konstnärer som Anna Odell tvingas till det mest spektakulära för att bryta igenom. Hon rör på så sitt sätt om i grytan ungefär som Göran Hägglund faktiskt. Göran Hägglund har med sina modiga ord och framträdanden släppt ut anden ur flaskan. Det ska han ha tack för. Nu får vi se …
En artikel i Aftonbladet som skildarar drabbningen mellan Åsa Linderborg och Göran Hägglund på Bokmässan 2009.
Andra bloggar om: Göran Hägglund, kulturklyfta, verklighetens folk, kultureliten, sunt förnuft, Peo Enqvist, Marcus Birro, populism
Efter andra världskriget gick Europa och Sverige in i en lång och stabil utvecklingsperiod. I det sammanhanget skulle den svenska skolan äntligen befrias från sin malätna gamla undervisning och sin parallella klassorganisation. Modernt, sekulärt och antinazistiskt skulle det bli. De pedagogiska idéerna hämtades från USA. Så började det senaste stora kapitlet i svenska skolans historia.
Stig Södergren är en pensionerad kollega, som gav en stor del av sitt arbetsliv till mellanstadiebarnen i Öregrund. Han föddes 1927 – årsbarn med Olof Palme, muraren Georg Petterson och skriftställaren Jan Myrdal. Vi dryftade livet och politiken i nästan tio års tid på våra noga inplanerade gemensamma lunchraster. Hans historier från sin uppväxt har satt kött på mina ganska magra teoretiska ben.
