Din första bok skrev jag också om, men minns ej om jag skickade recensionen. Det var en inspirerande vardagsskildring. Jag tror även att jag skrev något om Gunnar Ohrlanders första bok om Kunskap i skolan i samband med Fria Proteaterns pjäs En blomstertid nu kommer. Jag läste även Arne Helldén och deltog lite i “Kunskapsrörelsen” där jag fick mothugg av dem som stod för “den andra linjen. Då var jag inne på mina första år på lärarhögskolan.

Jag tror inte på den polariserande debatten som kan exemplifieras med striderna mellan KFML och KFML(r). Den gjorde mer skada än nytta. Jag tror inte på svärdshugg eller att man hamrar på argumenten med medveten tro tills spiken sitter fast. Ibland behöver man ju kunna dra ut spiken för att bygga om.

I dagns NSD hittar jag på kultursidan en notis: Kulturministern tror inte på “Kultur”. Hon vill att vi skall “bryta ner ordet till bibliotek, kulturskolor och konsthallar istället för att kalla det kultur, då tror jag kulturen kan bli en valfråga”, säger hon. Säkerligen har ni andra läst det i andra media.

Det enda jag tidigare uppfattat är utrycket “verklighetens folk” och när moderaterna – jag tror det var Bildt – talade om att se den svenska verkligheten. Jag lever i den svenska verkligheten som arbetslös och det är en annan verklighet än vad regeringen ser. Om detta har jag skrivit i min bloggbok: “Skriver som en kratta”.

Även jag kan reagera mot en del kulturyttringar, men känner mig överseende. Jag känner ett utanförskap, utan att regeringen lyckats dra in mig i den verklighet de drömmer om. Jag tar inga större strider, men märker att vi har olika slags kultur. Jag definierar inte folkets kultur och “elitkultur”. Men skall försöka komma fram till vad jag tänker.

Här ligger väl också det sunda i den djupt liggande viljan hos folk att “sköta sig själva” utan inblandning från “det offentliga”. Att leva sina liv utan att bli utsatt för myndigheters godtycke. Att bygga sina EGNA organisationer och stå på sina EGNA ben (eller knän, som vanligen gällt för FiB/K) utan villkorat “stöd” från stat och statsorganen i alla dess former. Däri ligger väl en av grundpelarna i “folkets kultur”!

TV-debatten var ju också väldigt intressant även om jag aldrig begrep vad Jan Myrdal ville bidra med, men bara lyckades bli ett rent (och därtill ytterst vältaligt) exempel på det som Hägglund angrep och det syntes att denne verkligen ansträngde sig för att försöka förstå vad Myrdal menade, men att han (i likhet med de flesta av oss) gick bet på detta.

Jag tror inte du har rätt när du säger att “de flesta inom den tidens vänster såg staten som den sjävklara garanten för allt “progressivt””. Visst fanns det en hel del som redan då hyllade staten och genom denna, monopolkapitalets direktion, ville “befria” de svenska massorna. Men att de skulle utgjort en majoritet tror jag inte på. Däremot fanns det något av en troskyldighet och naivitet gentemot staten. Den kom ju inte minst till uttrycket under arbetet med IB-affären, som dock blev väckarklockan för ganska många.

Men vad hände sedan? Jo, genom ett skickligt nyttjande av olika former av stöd kunde staten tillvälla sig kontroll över opinionsbildningen i landet medan det fria ordet fick allt trängre utrymme. Vi belyste detta i några artiklar i FiB/K (Hans O Sjöström skrev väldigt bra, vad jag minns) och själv redde jag ut stödsystemet i en artikel i Clarté, som fortfarande håller väldigt bra.

Därför blir man väldigt glad när alliansregeringen lägger ett bra förslag att omforma kulturtidskriftsstödet. Helst borde man givetvis slopa detta helt. Det är ju inga svårigheter att konstruera stödsystem som inte styr innehåll och utformning av tidskrifterna. Det samma gäller givetvis det betydligt mer omfattande (och därför direkt politiskt viktigare) stödet till alla s k “dagstidningar” (dvs tidningar som utkommer minst en gång i veckan, sic).