Hade tänkt att säga det som ingen hittills sagt, nämligen att Jan Guillou visst skrivit om sina kontakter med KGB i memoarerna (sid. 306). Nu slipper jag det. Efter att Per Gudmundson i en ledare i SvD ohederligt citerat och antytt att Guillous kommunism låg bakom att han skyddade KGB och avslöjade CIA, förklarar Guillou det hela själv idag i SvD på ett utmärkt sätt.
Andra bloggar om: CIA, IB, KGB, Jan Guillou, Per Gudmundsson
Min morfar Percy talar med sin äldste son 1917
För den som ger sig på att skriva om sexualitet finns bara tre positioner – moralpredikantens, upplysarens eller pornografens. Reglerna är mycket stränga. Om man tvekar att iklä sig någon av dessa roller gör man klokast i att avstå.
Jag har tidigare polemiserat mot moralpredikanter, som menat att sexualundervisning överhuvudtaget inte bör förekomma och känner mig därför manad att försöka igen.
Svt-programmet Skolfront har blottat att RFSU:s sexupplysare i grundskolan bland annat undervisar om sätt för att underlätta analsex. Som om analsex vore något självklart. Man häpnar över okänslighet inför uppgiften. Göran Skytte skrev en artikel i SvD 2009-10-24 och kritiserade detta. Skolfronts reportaget råkade vara från Almunge skola, där skolledare och lärare är högst anständiga personer. Det vet jag, för just där gjorde jag min allra sista termin. Jag blev själv ett ohjälpligt mobbningsoffer, när jag försökte stävja mobbning mellan elever. Alla försökte hjälpa till, men utan att lyckas. Något konstigt finns i den skolan – och i många andra skolor.
Att det råder oenighet inom personalen om förnuftet i att släppa in RFSU i niorna är jag säker på. Jag tror knappast att rektor visste att ”underlättande av analsex” skulle behandlas på lektionerna. Men hon är ansvarig.
Människan är en kulturvarelse. Man gör ofta som andra (eller som man tror att andra gör) för att inte känna sig utanför. Särskilt uppväxande människor känner detta social tryck starkt.
Som man ropar i skogen får man svar, säger man också. Det dolda men ändå tydliga budskapet är förstås att bland annat ananlsex är normalt, något som alla pysslar med. Men det är fel. Man kan leva ett helt långt och lyckligt liv utan att ha analsex en enda gång. Jag har aldrig haft analsex. Tanken är mig dessutom motbjudande. Problemet är att jag inte vill tala om detta, för att det kan verka som om jag vore för ett förbud eller något sådant. Men det är jag inte, för jag ser sexualiteten som en privatsak, som jag delar med ytterst få andra personer under mitt liv. Jag vet att jag inte är ensam om denna hållning.
Sexualiteten är så djupt rotad i personligheten att den inte enkelt låter sig diskuteras. Den hör till en människas innersta kärna och är därför knappt åtkomligt för vår trubbiga verbalitet. Därför blir sexsnack så ytligt och ömtåligt. Jag tänker på snigeln med sina horn som blixtsnabbt dras in vid minsta beröring.
Sexuella beteenden (”praktiker” som RFSU säger) som exponeras formar ungdomars föreställningar om sexualitet. Det får konsekvenser. Kanske inte de som man först kommer att tänka på; att ungdomar sexdebuterar tidigare och generellt ägnar sig åt allt vildare sexuellt experimenterande. Nej, det kan skrämma och stöta ut istället för att skapa kärlek, intimitet och gemenskap.
Sexualiteten är viktig, alltför viktigt för att ställas under marknadslagar och exponeras på ett okänsligt sätt.
Andra bloggar om: sexualundervisning, RFSU, Göran Skytte, Almunge skola
Den 7 februari 1973 rapporterade M/S Crudo maskinhaveri strax öster om Käringön väster om Orust. Det blåste 25 m/s västlig storm när TV-102 avgick från Käringön och TV-254 från Hälleviksstrand. När haveristen siktades stod hon redan uppe på klippan vid Kråksundsgap, alldeles intill fyren. För att rädda besättningen hade man gått rakt upp på land. Man fick över två man till räddningsfartygen med hjälp av linor. Kurt Warås tog bilden stående på hyttaket till TV-254. Crudo skars senare ner med svetsbrännare.
Dessa uppgifter stod handskrivet på ett ark papper som låg i samma kuvert som fotot. Jag fann kuvertet i en byrålåda i det hus i Edshultshall där min mamma tillbringat de senaste 25 somrarna. Antagligen fanns kuvertet där redan innan hon kom i besittning av huset.
En googling på Kurt Warås visar att han är en känd fotograf. Dessutom stavas hans förnamn med C. Han måste alltså ha fått nys om förlisningen och snackat med sig på TV-254 som utgick från Hälleviksstrand den där februaridagen 1973 i full storm.
På fotots baksida står stämplat ”GP-foto – Denna bild får ej överlåtas, utlånas eller användas för annat bruk än överenskommits.” Den regeln har hållits tills nu. Jag tog mig friheten att lägga ut den här, kunde helt enkelt inte undanhålla er denna dramatik. Den för osökt tankarna till Taubes visa om briggen Bluebird of Hull, som visserligen aldrig förliste utanför Hållö en bit norr om Kråksunds gap, men som mycket väl skulle kunna ha gjort det, med tanke på vad som verkligen hände 101 år senare.
Kanske någon kan berätta något mer om denna händelse?
________
Mer om dramat i Kråksunds gap på en ny bloggpost. Men läs kommentarerna nedan först.
Andra bloggar om: förlisning, sjöfart, Blue Bird of Hull, Kråksunds gap
Läser just nu med stor behållning Jan Guillous memoarer Ordets makt och vanmakt. Då briserar bomben: Jan Guillou var KGB-agent i fem år! Förmodligen är det bara dimridåer för att till slut rentvå Olof Palme och Socialdemokraterna.
Flera av Guillous gamla vänner vittnar om hans dragning till spionmiljöer och hemligheter. De har säkert rätt. Att det var naivt oförstånd att inlåta sig i detta spel med sovjetiska agenter för att kunna avslöja KGB är idag självklart. Det var politiskt korkat med tanke på det som nu sker. Han satt på fyra stola samtidigt ett tag (Peter Bratt i Expressen). Då måste han åtminstone lämna KGB-stolen (Guillou i AB). Han var bara 22 år.
Jan Guillous speciella personlighet har faktiskt inte ett skvatt med allt det här att göra. Hans arbetsmetod var sådan, förfinades successivt och genererade så småningom stora reportage och spännande romaner. Det är en prestation. Spioneri var det sannerligen inte fråga om, knappast ens om lagöverträdelser alls (Ulf Bjereld i Aftonbladet). Det enda jag kan komma på var brevstölderna som han noga beskriver i memoarerna.
Efter att ha ägnat ett par timmar åt alla skriverier om Guillou som KGB-agent blir jag synnerligen nyfiken på frågan: Varför kommer detta nu? En journalist på Expressen får plötsligt tillgång till hittills hemliga uppgifter från SÄPO, uppgifter som Guillou själv aldrig har fått se, uppgifter som tidigare inte lett till någonting, inte ens i IB-rättegångarna där det verkligen handlade om att sätta fast IB-avslöjarna för spioneri. Visst är det märkligt.
Det är säkert ingen slump. Genom att läcka dessa uppgifter kan udden tas ur Guillous nya mycket pedagogiska genomgång av hela IB-affären i memoarerna. Där framstår Socialdemokraterna med Palme åter som de bluffmakare och lagvrängare de faktiskt var, vilket inte är bra för dagens Socialdemokrater (Mårten Palme i Expressen).
IB-affären är alltså fortfarande ett trauma i Sveriges nutidshistoria. Vilken historia ska bli den dominerande i framtiden, Palmes eller Folket i Bilds? Därför läcktes det lämpligt just nu. Vem som initierat läckaget är nästa oundvikliga fråga. Har regeringen haft ett finger med i det spelet? Då är det stor skandal (Stefan Lindgren blogg).
Andra artiklar:
Leif GW Persson i Expressen, Jan Guillou i Aftonbladet
Andra bloggar om: Jan Guillou, KGB, Säpo, Sovjetunionen, IB-affären, Socialdemokraterna, FiB-Kulturfront, Säpo
”Det finns flera skäl att stödja Israel. Israel delar den hotbild från den muslimska världen som Europa fått kämpa emot i snart tusen år. Men framförallt stödjer vi Israel i dess egenskap av en framstående, demokratisk nation i den västerländska familjen, som skapat välstånd och kämpat för mänskliga rättigheter i en region som i övrigt, ur ett västerländskt perspektiv, är att betrakta som något sprunget ur medeltidens sämre sidor.”
Detta skrev bröderna och Sverigedemokraterna Ted och Kent Ekeroth, på Newsmill 2009-03-17 (drygt två månader efter Gazakriget). Här på bloggen kommenterade jag ett par dar senare:
”Det här var väntat. Visserligen finns konstigt patriarkala, elitistiska och antidemokratiska tendenser även bland en del välformulerade muslimer, men rasister är de inte. De står på rätt sida om den israeliska apartheidmuren, alltså i Palestina. Vurmen för till exempel det ”gammelsvenska” hos min vän Mohamed Omar, som för fram några gammelkonservativa katolska och fascistiska tänkare på sin blogg, kommer han snart att genomskåda som det förtryck det faktiskt på sin tid var.”
Jag har ännu inte gett upp, även om det ser mörkt ut. Hur Omar och hans muslimska vänner ska ställa sig till Jimmy Åkessons artikel i Aftonbladet 2009-10-18 om muslimerna som det största hotet utifrån sedan andra världskriget, blir intressant. Han har två möjligheter. Det ena är att beskylla SD för att vara avfällingar från den sanna nationella linjen och sluta sig ännu närmare till utbrytarna Nationaldemokraterna, som en längre tid haft goda förbindelser med Omar. Den andra möjligheten är att fundera på om han själv inte målat in sig i ett hörn och gjort alla utom ND till sina ovänner. För verklighetens muslimer är ungefär som verklighetens svenskar. Det har Mustafa Can förklarat på ett lysande sätt i Aftonbladet 2009-10-19.
Vi måste nu förena alla goda krafter i både försvaret för den svenska demokratin och i kampen för ett fritt oberoende Palestina (inklusive rätten att återvända).
________________
Crister Enanders briljanta genomgång av Sverigedemokraternas genombrott och de etablerade partiernas ansvar, på FiB/Kulturfronts hemsida, rekommenderas också varmt.
Andra bloggar om: Jimmy Åkesson, Kent Ekeroth, Mohamed Omar, Mustafa Can, Nationaldemokraterna, Sverigedemokraterna, Ted Ekeroth
Skolan kommunaliserades av Göran Persson 1989. Vi lärare kämpade emot, men förgäves. Splittringen mellan de två stora lärarorganisationerna utnyttjades skickligt av Göran Persson, som fick med sig ena förbundet med hjälp av ett lite sockrat lönebud. Det här var ett stort nederlag för Sveriges lärare och för svensk skola. Här tappade många goda krafter sugen.
Det blev början på en lång rad försämringar (jag vägrar kalla det reformer) på skolområdet som gradvis förvärrat den skolkris vi varit inne i sedan dess. Att Socialdemokraterna skulle krypa till korset och i sin nya reviderade skopolitik inkludera krav på återgång till statligt huvudmannaskap är osannolikt - tyvärr. Ett litet Perssonoffer hade vägt lätt i jämförelse med det problem som man nu kommer att hamna i …
Eftersom Jan Björklund och Folkpartiet nu ångar obekymrat vidare och föreslår ett återförstaligande av skolan på DN-debatt 2009-10-19. Ryktet har gått ganska länge om att Björklund skulle komma med även detta, så förvånad är jag inte. Däremot måste jag säga att det är både skickligt och modigt. Nu är det Björklund och Folkpartiet som representerar folkhemslinjen med en gemensam och likvärdig skola och Moderaterna (nya arbetarpartiet) som står för arbetslinjen, alltmedan Sverigedemokraterna samlar upp missnöjesväljarna som bara blir fler och fler. Vad ska nu Socialdemokraterna komma med? De är omköra, ja kanske till och med överkörda och bestulna på sin politik. Nej förresten, de har själva slarvat bort den. Sahlins och Östros´ medieträning kommer inte att hjälpa dem. Det skramlar tomt när dom laddar sina kanoner mot regeringsalliansen. Det märktes mycket tydligt i partiledardebatten i riksdagen förra veckan.
Det enda som finns kvar i skolpolitiken för Socialdemokraterna att ta strid om är ”den falska valfriheten” - det fria skolvalet och friskolesystemet. Dessa är ändå grundfrågor där man skulle kunna profilera sig och vinna väljare. I allt annat bör man hålla med Folkpartiet och kanske lyckas splittra den borgerliga alliansen för en gångs skull.
Andra bloggar om: förstatligande, Göran Persson, Jan Björklund, Socialdemokraterna
Har aldrig varit i Berlin förut. Efter ett fyradagars besök över sistlidna helg ändrades min gamla fantasibild helt. Från en trång klaustrofobisk västdel omgärdad av höga murar och ett utspritt glest, grått, slitet och deprimerat område i öst, har det nu blivit en pulserande storstad. Stor alltså, inte minst ytmässigt. Man kan omöjligen vandra genom de centrala delarna på en dag som i Prag, London eller Paris. Berlin kräver buss, S-bahn eller U-bahn, annars når man bara en liten del. Från Alexanderplatz till Kurfürstendamm är det över 1 mil. Allt är ändå i centrum, eller rättare sagt i olika centra.
På tidig medeltid sammanslogs två små städer på var sin sida om Spree - Cölln i väst och Berlin i öst – till Berlin. Brandenburger Tor är äroporten till Brandenburg (Preussens hjärta) i nyklassistisk stil från 1700-talet på gränsen mellan det gamla öst och väst. Det ligger mitt i Berlin i västra änden av paradboulevarden Unter den Linden.
I öst har kvarteren oregelbundna gatunät med olika karaktärer. De flesta hus är uppsnyggade, men här och där finns fortfarande obebyggda tomter, vilket förstås är spår av de segrande västmakternas massiva bombningar i världskrigets slutskede eller rivna östkomplex. Mitt emot Berlinerdomen på Karl-Liebknecht Strasse, i Unter den Lindens östra förlängning, vid Spreestranden låg förut det vulgära så kallade Republikpalatset, DDR:s främsta centrum för (kontroll av) kulturen. Det representerade det kanske mest bisarra i drömmen och ett kommunistiskt lyckorike. Nu är det jämnat med marken. Där planeras istället ett återuppförande av det preussiska gamla kungaslottet.
Den rivningen kan vara ett stort misstag. Där borde DDR-muséet ha inrymts. Miljön hade den helt rätta. DDR-muséet ligger istället i en trång fönsterlös lokal under det nybyggda akvariet AquaDom snett över gatan. Där fick man tränga sig fram som i ett fullsatt buss och utställningen verkade upplagd speciellt för barn. Man fick öppna små luckor och lådor för att se vad som fanns i DDR. Här suddas brutalt i historien.
Området alldeles norr om Brandenbuger Tor med riksdagshuset, parlamentsbyggnader, Hauptbahnhof och promenader längs den vackert svängda Spreekröken är arkitektoniskt storartat. Man vandrar plötsligt i ett lätt och spännande framtidslandskap av glas, betong och andra vackra material i fantasirika konstruktioner. Arkitekterna har här fått spela ut hela registret. I det superkommersiella SonyCenter vid Potsdamer Platz får man lätt svindel under de flygande vingarna som bildar ett tältliknande tak, trots att man står stadigt med båda fötterna på jorden.
Byggnader fascinerar mig. Det finns oändligt att se av den varan i Berlin, dock ej riktigt gamla hus. De är bortbombade. Man kan också förstås bada i restauranger, kaféer, shopping, och konst. På Neues Nationalmuséum på Museumsinsel itog vi stordos av tyskt 1800-talsromantiskt måleri av K D Friedrick, Arnold Böcklin m fl. Mycket bra elektroniska guideapparater förhöjde värdet på rundvandringen. Jag fann också min egen resaurang LINDENLIFE, som för all del var stängd, men mycket elegant bakom stora galsväggar. Var? Jo, på Unter den Linden förstås.
Andra bloggar om: Berlin, historia, Arnold Böcklin, Caspar David Friedrich
Kanske drog jag för långtgående slutsatser av det Lasse Wilhelmson skrev i sin berättelse om vad som hände den 20 september på Sergels torg (Newsmill). Han skrev:
”När jag kom fram till Sergels torg pågick en manifestation mot Irans nuvarande regim. Den dominerades av exiliranier och iranska flaggor med Shahens symbol …”
Jag var inte där, så jag litade på Lasses beskrivning. Att motdemonstrationen var sammankallad med huvudsyftet att störa Al-Qudsdemonstrationen framgick inte. Så var det kanske.
Det förändrar emellertid inte saken. Jag anser att Al-Qudsdemonstrationen splittrar den svenska Palestinarörelsen och spelar sionisterna i händerna, just därför att den skapar helt onödiga gatubråk och motsättningar mellan olika Israelkritiker/Palestinavänner. Så stöter man bort fredliga svenskar.
I Uppsala samlade Palestinska Folkets Förening till demonstration 10 oktober för att protestera mot israeliska konstruktionsarbeten i anslutning till Al-Aqsamoskén, som hotar att skada själva moskén – en av Islams heligaste platser. Sigbert Axelsson m fl kända Palestinavänner talade och demonstrationen genomfördes i huvudsak på ett värdigt sätt. I den deltog jag förstås.
Men, Wihelmsons numera välkända islamistgrupp, med Mohamed Omar, Ahmed Rami som mest kända namn, försökte förvandla demonstrationen till en ”antijudisk, islamistisk” manifestation i likhet med den 20 september på Sergels torg. Dels spreds en falsk affisch, slående lik den inför 20 september, med modifierade paroller på strategiska bloggar i förväg. Det ledde till ilskna skall på maillistor om att folk inte borde delta. Dels uppmanades alla demonstranter att delta i Ahmed Ramis föreläsning ”om Judendomen och judedomineringen (Bonnierfamiljen exempelvis) av svensk media” samma eftermiddag. Man skrek även slagord på arabiska som kunde uppfattas som antijudiska, trots att ledningen noga informerat om vilka slagord som var tillåtna.
Wilhelmson, Omar och Rami deltog förstås i själva demonstrationen, vilket självklart inte kunde förhindras. Men syftet var uppenbart – om än inte bevisbart – att sprida oro i leden och få massmedier att uppmärksamma just dem.
Det lyckades. Dels skildrade bloggaren ”kulturkritikern” demonstrationen som en stolt islamistisk manifestation. Gudmundsson på SvD-ledarbloggen och bloggaren Nordic Dervish tog sedan vid och fullföljde sågningen, varpå denna viktiga solidaritetsmanifestation för palestinierna till slut framstår som ett islamistiskt spektakel.
Vad är detta om inte ett underminerande av solidaritetsrörelsen med Palestina?
Andra bloggar om: Lasse Wilhelmson, al-Quds-dagen, Al-Aqsamoskén, islamism, Palestina, palestinier
Måste åter ta upp Lasse Wilhelmson. Han skriver på sin blogg 2009-09-20 i slutet av ett långt inlägg följande och på Newsmill:
”… [FiB/K:s ordförande] skriver bland annat att jag anser att det är judendomen, det vill säga den judiska religionen, som är en viktig maktfaktor i världspolitiken. Alla som läst mina artiklar vet dock att även om jag är kritisk till judendomen, så är det judisk identitet, judisk mentalitet och sionismen som är min måltavla och att min kritik av ”judar” aldrig är kategorisk, emedan den i första hand riktar sig mot den judiska maffian i makteliten och att det är denna som är en maktfaktor i världspolitiken.”
Såvitt jag förstår skjuter FiB/K:s ordförande mitt i prick. För, hur kan man peka ut ”den judiska maffian” (inte en maffia som råkar bland sig hysa några med judisk tro, identitet eller mentalitet alltså) utan att tro att man ska bli betraktad som antisemit.
Byt ut jude/judisk/judendoms- orden mot muslim/muslimsk/islam-ord. Hur låter det då?
”… även om jag är kritisk till islam, så är det muslimsk identitet, muslimsk mentalitet och islamism som är min måltavla och att min kritik av ”muslimer” aldrig är kategorisk, emedan den i första hand riktar sig mot den muslimska maffian i makteliten och att det är denna som är en maktfaktor i världspolitiken.”
Ovanstående visar att Lasse Wilhelmson numera är antisemit i gängse efterkrigsmening. Det kan han omöjligt slingra sig ur. Kanske han inte är rasist i vanlig mening, men det är illa nog ändå.
Andra bloggar om: Lasse Wilhelmson, antisemitism
Idag när Afghanistanveckan startar försöker DN dämpa stöten av den kritik mot Sveriges afghanistaninsats som kommer att levereras från ABF-huset och från andra ställen i landet. Bakom Afghanistanveckan ligger fritt och frivilligt folkrörelsearbete med den lilla organisationen Afghanistansolidaritet som ettrig motor.
På DN-debatt idag får självaste ÖB Sverker Göranson försvara Sveriges omöjliga krigslinje och lite lagomsolidaritet förmedlas av Svenska Afghanistankommittén. ÖB föreslår att Sveriges Afghanistansoldater ska ledas av en civil chef. Det betyder att han antingen inte förstår sig på hur moderna krig effektivt måste föras (vilket är osannolikt) eller att förslaget är rent kosmetiskt för att tona ner det militära inslaget. Det skulle även underlätta slussandet av biståndspengar till krigsinsatserna. Rent komiskt blir det när ÖB hävdar att svensk försvarstradition ska få afghanerna att förstå sitt eget bästa och börja samverka:
”Framgången ligger i den långa och goda tradition av samverkan som Sverige använt sig av. Det totalförsvarskoncept som legat till grund för försvaret av vårt rike drar vi nytta av i Afghanistan. … En svensk totalförsvarsmodell på export, således.”
I en flankerande artiel skriver Torbjörn Pettersson (generalsekreterare i Svenska Afghanistankommittén). Han vill visserligen öka det civila biståndet, men kräver inte att de svenska soldaterna ska tas hem. Man undrar varför. Kanske är det för att strömmen av biståndspengar då skulle riskera att stängas av med risk att många skolor måste stängas, vilket förstås vore dåligt för många afghaner. De sitter säkert i denna knipa. Nå, han hoppas istället på att USA ska komma till insikt om – precis som Sveriges ÖB gjort – att det militära och det civila (under NATO-ledning) ska kunna samverka i en lagom och framgångsrik mix. De hamnar alltså i samma båt.
DN spelar sin roll som HMV (His Masters Voice – gammalt fint amerikanskt skivmärke) mycket väl idag. Men, det här kriget har så dunkla syften, är så dåligt genomtänkt (inte minst från svensk sida) och omöjligt att vinna i någon rimlig mening att opinionen för at ta hem trupperna kommer att få stor betydelse mycket snart.
Andra bloggar om: Afghanistanveckan, Afghanistan, Svenska soldater, Afghanistansolidaritet, Svenska Afghanistankommittén, Torbjörn Pettersson, Sverker Göransson, ÖB