Monthly Archives: november 2009

Invandringspolitiken

Publiceringsdatum by
1
integration_520

6 juni 2002 på Kvarngärdesskolan i Uppsala

Är det något fel på svensk invandringspolitik? Ja säkert. Är det även något som är bra med svensk invandlingspolitik? Ja säkert även det. Men vad det är som är bra respektive dåligt råder det öppet krig omkring.

Alla verkar överens om att invandringen ska vara reglerad på något sätt. Vi har fastslagit den ”mångkulturella modellen” i lag som säger att ”etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas”.

Men vi säger också att invandrare ska integreras, vilket jag uppfattar som att invandrare tar intryck, ändrar vanor, följer lagar, men även påverkar den svenska kulturen som förstås är i ständig förändring. Resultatet av att två kulturer möts är att båda förändras och samlever i en ny, som i Sverige självklart kallas svensk kultur. Assimilering är något annat, som innebär krav på anpassning efter en tänkt majoritetsnorm. Den är respektlös och ofta främlingsfientlig, alltså principiellt annorlunda. Men visst innebär integration också att minoriteten på sikt ska gå upp i majoriteten. I praktiken kan det säkert ibland vara svårt att skilja begreppen åt. I skolan är det särskilt tydligt. Där kan integrationsambitioner ibland uppfattas som assimileringskrav.

Det finns alltså en motsättning mellan den ”mångkulturella modellen” och begreppet ”integration” i praktiken? I UNT 2009-11-22 tar didaktikforskaren Jörgen Mattlar upp det här i en essä Mångkultur på svenska. Han resonerar och konstaterar att det ”finns ett spänningsfält mellan den mångkulturella retoriken och de assimiolationstendenser som förekommer i det svenska samhället, exempelvis i skolundervisningens innehåll.” Maria Ripenberg förnekar kategoriskt problemet på ledarsidan 2009-11-25 Mångkultur är inte integration. Hon menar att begreppet mångkultur inte finns som grund i invandringspolitiken, vilket är underligt. Hon menar att invandringspolitiken vilar på universella värden som ”mänskliga rättigheter, jämställdehet etc”. Basta! Mattlar försöker förklara igen men avfärdas åter av Ripenberg UNT 2009-11-27.

Inte ens denna mångordiga och något snåriga essä av en didaktikforskare om ett problem i invandringspolitiken fick passera utan att avfärdas med en arrogant fnysning. Min fråga till Maria Ripenberg blir därför: Hur ska skolrektorn agera när flickorna skolkar på religionsundervisningen, biologiundervisningen, simundervisningen och vill ha nikab även på lektionerna?

Andra bloggar om: Intressant, , , , ,

Satsa på svenska – inte engelska

Publiceringsdatum by
3

horace_520

Svenska Akademiens förre och nuvarande ”ständiga” sekreterare Engdahl och Englund har tillsammans med språkvetarna Josephsson och Lindblom från ”Språkförsvaret” i en artikel i SvD 2009-11-20 modigt ställt sig i spetsen för kampen mot det engelska språkets utbredning på andra språks bekostnad.

Med anledning av Forlkpartiets landsmötes beslut att kräva införande av engelska i åk 1 markerar de kraftigt att svenska skolans huvuduppgift är svenska språket. Forskning visar att engelska i ettan inte förbättrar elevers engelskkunskaper i nian. Däremot skulle engelskan ta sin ökade tid från svenska skriftspråket (och/eller annat), vilket skapar problem för både elever med svenska som modersmål och de med främmande modersmål.

Grundskolans läroplan (med timplaner) är vårt kanske främsta dokument där det svenska kulturarvet finns formulerat. Det kallas för ett styrdokument. Alltså, det ska styra vad som ska läras ut till uppväxande svenskar – alla sveskar. Att vi ska ha ett sådant styrdokument råder det enighet om. Jag har aldrig hört någon ifrågasätta det. Vad som står där får alltså betydelse för hur vår svenska kultur (och språk) kommer att utvecklas.

Folkpartikravet på engelska i ettan är ett tydligt exempel på att Jan Björklunds ”tuffa skolpolitik” mest är tunn fernissa. Engelska är nyckeln till framgång tror man och får därmed högst status. Men suget efter engelska är ett korkat knäfall för USA-kulturens tillfälliga dominans, en kultur som faktiskt är på tillbakagång. Kinesiska, arabiska, ryska, spanska, tyska och franska är språk som förlorar i status eller aldrig ens kommer på tal. Vi svenskar måste kunna många språk (inklusive engelska), men som grund för detta måste vi ha ett startkt svenskt modersmål.

Här har vi nu ännu ett exempel på vad som kan beskrivas som kampen för ”en det svenska folkets kultur”. Det är alltså inget att skämmas för om man står på vänsterkanten i politiken. Tvärt om, det är självklart för alla (inklusive oss till vänster) som har respekt för andra kulturer och religioner och vill verka för fredlig samlevnad. I språket ligger vår kulturella identitet och nyckeln till ömsesidig förståelse.

Nobelpriset kan man avskaffa (tycker jag), men det svenska språket måste försvaras (tycker säkert många fler). 

Läs också:
Äntligen! av Stefan Lindgren
Om Olle Josephson

Andra bloggar om: Intressant, , , , , , , , ,

Med pöbel mena vi alldeles icke folket

Publiceringsdatum by
12
c-d-friedrich_520

Jag såg denna förfärande bild av C D Friedrich i original i Berlin oktober 2009

Blev uppringd av en entusiastisk man häromdan, som ville ha tag i Jan Guillou.
- Har jag kommit till Folket i Bild?
- Ja, jag är webbredaktör. Vad är ditt ärende?
- Jan Guillou skriver ju för er och eftersom du är webbredaktör kanske …

Han berättade sedan i högt tempo att han funnit bevis för att man på 1700-talet funnit skelettdelar från en begravd mänsklig jätte på en kyrkogård i Västergötland och att vi nu måste få fram en opartisk granskning av om detta är sant. Det här är folkets kultur, som ingen inom etablissemanget vågar ta i. Endast Jan Guillou skulle ha modet att ta upp saken.

Jag bad honom kortfattat skriva ner sin historia så skulle jag försöka vidarebefordra den till Guillou. Så fortsatte han.

- Vad heter du? [Jag svarade] … Då har du ju också varit i hetluften.
- Hur menar du?
- Du har ju offentligt kritiserat Mohamed Omar.
- Ja, vi känner varandra väl. Därför har jag tvingats berätta om hans sväng från sökande och lovande författare till politisk högerextremist i sällskap med Nationaldemokraterna.
- Men, jag är också Nationaldemokrat, replikerade mannen, men absolut inte högerextremist. Jag är demokrat, det kan jag försäkra.

Så övergick han till att predika om att judiska grupper styr det mesta. Och det faktum att USA med flera västländer stöder Israel är bara ett uttryck för samma sak etc. Något mail med hans skeletthistoria kom inte. Vad var han egentligen ute efter?

Min enda förklaring är att han ville orientera sig och lära hur Folket i Bild resonerar, lyssna till vårt språk, lära av oss som fört diskussioner om en folkets kultur, nationellt oberoende, framfört Israel- och USA-kritik och attackerat flumskolan mm. I snart 40 år! Ja, Jan Myrdal (FiB:s grundare) var nyligen med i protesterna mot könsneutrala äktenskap, Jan Guillou skriver i Aftonbladet att Mona Sahlin ”hellre profilerar sig i frågor som rör de sexuella minoriteternas rättigheter än …”, Stefan Lindgren (f d FiB-redaktör) skriver ”reaktionära reflekxioner” på sin blogg och FiB:s webbredaktör är själv emot analsex och drar en lans för svenska traditioner. Här kanske kan knytas kontakter.

Även om ”verklighetens folk” knappast finns i verkligheten – annat än som en förhoppning om hur folk i allmänhet är, i huvudet på den som tror sig veta - finns idag många som känner sig nedtystade, som tycker att tiden är ur led och att man håller på att förlora hemkänslan i Sverige. Trots att jag bloggar, uttrycker mina åsikter offentligt och har det ganska bra, så känner jag mig ofta som en bland de nedtystade. Det kanske beror på att det blir allt svårare att finna åsiktsfränder på de gamla vanliga ställena i en tid då utvecklingen rör sig allt snabbare åt olika håll och drar isär sådant som tidigare hörde samman och för samman sådant som tidigare var oförenligt. Och nog finns det nu ovanligt många ”knäppstarar”, men också ovanligt många makthavare som verkar vara beredda att sälja ut all heder och alla svenska traditionella värden för lite strålglans i TV- och på EU-scenen.

I svåra stunder lutar jag mig fortfarande mot C. J. L Almqvists tanke i Monografi, samlad och utgifven för att lätta öfversigten och bedömandet af vissa bland tidens frågor (sid 264) om att skilja ut pöbeln ur befolkningen och kalla resten för ”folket”:

”Med pöbel mena vi alldeles icke folket, utan dess afskum, hvarhelst det finnes, i salong eller stuga.”

_______
Läs mer:
Stefan Lindgrens reaktionära feflexioner
Guillou i Aftonbladet om Mona Sahlin

Andra bloggar om: Intressant, , , , , , , , , ,

Middag med Pol Pot

Publiceringsdatum by
8
middag-med-pol-pot_520

Middag med Pol Pot - Ett återskapande av konstnärer bosatta i Kambodja, 2008

Jag besökte utställningen Middag med Pol Pot på Forum För Levande Historia. Myndigheten residerar i magnifika lokaler i Gamla stan med stora skyltfönster mot turiststråket, ett stenkast från riksdagshuset och Rosenbad. Här marknadsför överhetssverige sin politik som om den vore oomstridd och vetenskapligt trovärdig.

Men den bild som ges av Kampucheadramat är förenklad och farligt enögd. Ja metaforen om maoglasögon som användes i reklamen kan returneras som skygglappar på FFLH.

Jag försvarar inte de röda khmerernas mördande. Det är meningslöst att ge sig in i sifferdiskussioner om antalet offer. Antalet offer var tillräckligt för att vida övergå vårt förstånd av vad mänskligt lidande kan innebära. Men skulden till det kampucheanska dramat kan inte bara läggas på de röda khmererna. Dramat i Kambodja är fortsättningen på ett långt och grymt Indokinakrig.

Greppet, som FFLH tar - att koppla fyra svenskars besök hos Pol Pot 1978, att dessa inte såg massmördandet, att de betedde sig anständigt i umgänget med sina värdar, att de sympatiserade med Kina, försvarade folkrättens principer och fördömde Vietnams invasion - är rent fördummande.

Jan Myrdal är huvudperson. Han visas i megaformat i polisens grepp som om han vore en tvättäkta terrorist. Hedda Ekerwald i skala 1:1 visar fascinerad en tusenfoting för en khmerroge-minister, som skrattar vänligt. Undertexten: Fascinerades av tusenfotingar, men det pågående folkmordet verkade inte intressera henne. Det här är skamgrepp.

Att skuldbelägga fyra svenskar, som var i landet några dagar 1978, för kampucheadramat är infantilt – även om Gunnar Bergström önskat visa sina samvetskval offentligt.

Jag lyssnade till en lärare i 30-årsåldern som förklarade för två intresserade elever på studiebesök om hur allt hänger ihop.
 - Hitler och Pol Pot fick med sig massorna och lurade intellektuella i olika länder att sprida sin propaganda. … FNL-röreslen och den så kallade solidariteten med tredje världen på 70-talet var mest kommunistpropaganda.
 - Jaha? svarade eleverna, som om allt nu vore förklarat.

Budskapet blir att befrielsekamp i ockuperade länder är inget att lita på. Mau-mau (Kenya), FLN (Algeriet), FNL (Vietnam), khmerer och talibaner, allt är av samma skrot och korn. Så försöker man få dagens unga att inte ifrågasätta de nykoloniala krigen i Afghanistan, Palestina och Irak.

På slutet av utställningen ska man ”reflektera” och komma till de ”rätta slutsatserna”. Där får vi bland annat läsa på en stor skylt:

forenkling_520

Kan inte denna kloka, men mycket allmänna, reflektion lika gärna appliceras på Sveriges nyfödda krigslust i främmande länder?

Länkar direkt till artiklar: Lars Linder i DN, Per Wirtén i Expressen, Håkan Holmberg i UNT, Gävle Dagblad ledare

Andra bloggar om: Intressant, , , , , , ,

Till svenska traditioners försvar

Publiceringsdatum by
18
skolavslutning_520

Skolavslutning i kyrkan på Kvarngärdet i Uppsala 2004

Stefan Lindgren tecknar på sin blogg 2009-11-12 en allmän bild av det politiska läget i vårt land. Han börjar i ett exempel på slapp bibelöversättning fortsätter med undermålig 00-ltteratur som tränger ut klassikerna från biblioteken, allmän språkförflackning till folkskolans försvinnande.

Han jämför med Ryssland där en väldig intellektuell tradition med sin utbredda läskunnighet och höga bildningsnivå på 90-talet utgjorde en mäktig broms på utvecklingen. Utan den hade läget varit ännu värre. Så förstår jag honom.

Han utgår från att Sverige på 50-60-tal var inne i en progressiv våg efter den antifascistiska segern i andra världskriget. Därefter har mycket i vårt nationella kulturarv gått upp i rök, vilket kapat våra mest grundläggande nationellt sammanhållande kulturella band.

Vi har t ex. haft svårt att förstå det gamla ryska kommunistpartiets nationalistiska svängning, och hånat dem för brunvänster. Men när nationen är hotad sluter man leden, det är helt enligt traditionen. Det här är Lindgrens specialområde. Kanske ser han dessa frågor därför klarare än de flesta av oss.

Slutsatsen för vänstermannen Lindgren blir nu att försvaret av svenska traditioner i dagsläget är det mest revolutionära. Han dunkar in ännu ett aktuellt exempel:

”De vinstdrivande resterna av detta en gång väldiga demokratiprojekt [grundskolan, min anm.] måste avklippas från varje påminnelse om traditionen, som att skolavslutningen på vissa håll sker i kyrkan.”

Framtiden ligger menar han i ett politiskt alternativ som bygger på

”traditionellt kristna värderingar, svensk tradition, försvar av svenska språkets ställning, heteronormativ familjepolitik, allmän och gemensam kunskapsinriktad medborgarskola samt försvar av en fredlig och alliansfri utrikespolitik”.

Men!

Vad skiljer då detta från Sverigedemokraterna? Eller från Herr Omars gammelkonservativa snusförnuft? På ytan faktiskt inte särskilt mycket. Skulle man därmed kunna tänka sig en folkfront från vänsteryttrar till högeryttrar?

Jag tror inte på den folkfronten. Däremot tror jag att Stefan Lindgrens smärtsamma uppgörelse med vårt slarviga förhållande till traditioner och inte minst till historien är något som kan påverka Socialdemokraterna, fackföreningsrörelsen och kanske även andra stora partier. En folklig rörelse i denna riktning är helt nödvändig. Men utan högerspökena alltså.

Andra bloggar om: Intressant, , , , ,

Guillou har förtjänat sin stora publik

Publiceringsdatum by
2

guillouKGB_520

Jag såg JanGuillou i förra veckan framträda på restaurang KGB på Malmskillnadsgatan, några meter från trappan där Olof Palmes mördare försvann, där han elegant och glasklart svarade på frågorna om hans förhållande till både de svensak maoisterna och sovjetiska KGB. Det var i samband med att FiB släppte nytrycket av IB-reportagen som bilaga till novembernumret. Han står för det han gjort, även för sina misstag alltså.

Kanske var jag lite för nyanserad i mina skriverier om Jag Guillou tidigare här på bloggen. Men det skadar väl inte att vara lite nyasnerad ibland. Jag vill i alla fall instämma i helhetsbedömningen …sa Linderborg gör i AB 2009-11-15 att Guillou har gjort folket och rättvisan oerhört stora tjänster med sina krönikor, reportage och böcker. Han har förtjänat sin stora publik. Det är den naturliga förklaringen till alla gemena angrepp som kultureliten idag ägnar sig åt mot honom.

Andra bloggar om: Intressant, ,

Bragebacken

Publiceringsdatum by
2

bragebacken1_520

I min morfars fotoarkiv fann jag bilder från en backhoppningstävling 1904 i Slottsskogen i Göteborg. Man ser på hattgubbarna att det här var en stor tilldragelse. På en motionspromenad förra veckan fann jag till slut den så kallade Bragebacken längst söderut mot den klassiska Slottsskogsvallen. Jag tog bilder för att jämföra med morfars.

Backhoppning var en helt ny och mycket populär och publikdragande idrott. 1901 hölls den första tävlingen i ”backlöpning” i Göteborg i en provisorisk backe i Landalabergen. I mars 1902 invigdes Bragebacken. I Göteborgs Morgonpost kunde man dagen efter läsa:

”Ute i Slottsskogen låg snön i går hvit och grann. Täta folkmassor drogo dit, alla med backen som mål. På huvudvägarna ilade slädeckipagen fram under bjällerklang. Bärgshöjderna rundt om den nya skidbacken togos i besittning av skådelystna och nere på den stora åskådarplatsen böljade väldiga skaror. Det har nog aldrig varit så mycket folk samlat i Slottsskogen en vinterdag. Men så har ju vinteridrotten i en hast blifvit utomordentligt populär i Göteborg.  … Starten blåste startsignalen, musiken spelade upp, den förste skidlöparen tog fart utför backen, flög över stupet i ett huj — paff! — skidorna dunsade i backen och så bar det iväg utför och mellan de applåderande åskådarne. I denna täfling för göteborgare togs första priset af hr Albrecht Beck, GIF, före Einar Moe, GIF.”

Bragebacken blev snart för liten och snötillgången var dålig redan då. ”Backlöpningen” flyttade till Hindås. Men till den stora Göteborgsutställningen 1923 byggdes backen om. Arbetslösheten gjorde det möjligt att utföra projektet som så kallat nödhjälpsarbete. Så växte en ny skapelse fram i nationalromantisk stil med läktare och torn i granitblock och järnsmide. Imponerande, men sällan använt för backhoppning. Numera ingår delar av backen som en del i frisbeegolfbanan.

bragebacken_2009_520


Andra bloggar om: Intressant, , , ,

Tragedin i Strömsund

Publiceringsdatum by
13

ica-kuriren

ICA-kuriren har i nummer 46 (9 november) ett reportage med rubriken: Skolk i islams namn – vad ska skolan göra? Man berättar om Vattudalsskolan i det lilla Strömsund i norra Jämtland som fått ett tillskott av 70 uzbekiska invandrarbarn. Många av dessa kommer från islamskt troende familjer som nu motsätter sig sexualundervisning, religionsundervisning, idrott, simning, bild- och musiklektioner. Skolverkets råd till skolan är ”dialog med föräldrarna”, vilket endast lett till mer och allt trassligare individuella särlösningar. Flickor i 8:an och 9:an går i nikab (endast ögonen syns). Skolans rektor Lars Rönnerstrand säger att de nu nått vägs ände.

Är det här vettigt? Ska vi låta kommande svenska ungdomsgenerationer splittras upp i etniska smågrupper? Ska man skärpa bestämmelserna runt skolans obligatorium? Finns det idag en väg mot tolerans och förnuft, eller är ras- och religionskrig oundvikliga? Jag vet inte.

Det enda jag kan säga är att samtidens förhållanden är helt onödiga. Ingen ska inbilla mig att en vettig religöst neutral skola är omöjlig med muslimer. Jag känner starkt för alla muslimer som vill vara en del av det svenska samhället med hedern i behåll. Det har fungerat utmärkt i många år. Dagens förhållanden är nya och skapade av politiker/makthavare med skygglappar mot integrationsfrågans sprängkraft. Människor utan arbete isoleras och utvecklar fientlighet. Resultatet ser vi när förorterna brinner, Sverigedemokraterna marscherar och islamisterna organiserar sig.

Det pyramidala misstaget att låta grundskolan falla isär har jag skrivit om många gånger. Den stora möjligheten verkar nu helt ha runnit oss ur händerna. Vattudalsskolan är ett tragiskt men oerhört belysande exempel.


Andra bloggar om: Intressant, , , ,

Kalla Fakta rör till det om antisionismen

Publiceringsdatum by
4

Jag får en obehagligt känsla av programmet Kalla Fakta 8 november. De behandlar den så kallade Sanningsrörelsen om 9/11 som om den vore miljoner stollar med det gemensamt att inte vilja ta till sig uppenbart förnuft.

Glöm inte att 9/11 kastade in hela världen i tre nya krig. Det finns en officiell rapport om 9/11, men det finns också frågor som inte kunnat nöjaktigt besvaras. Inte underligt att den händelsen väcker frågor. Att vilja veta så mycket att misstankar om eventuell otillbörlig inblandning – eller ”undvikande av åtgärder för att förhindra katastrofen” – från något maktcentrum kan undanröjas, är ganska naturligt. Sådant har ju hänt förr.

Att förknippa denna naturliga nyfikenhet med konspirationsteorier – t ex att Mossad och CIA låg bakom 9/11 (Lasse Wilhelmson) – tjänar inget vettigt sanningssökande. Att klumpa ihop alla som söker sanning om så kallat oförklarade händelser, från flygande tefat, frimurarmakt, vaccineringsbluffen, judekonspirationer, skotten i Dallas, Estonia, Palmemordet etc till 9/11, blir inte seriöst. Varje sak måste diskuteras och analyseras för sig och eventuellt avfärdas var för sig.

Det finns en avgörande skillnad mellan det Hesham Bahari (Alhambras förläggare) och Lasse Wilhelmson sa. Bahari söker en ännu okänd sanning, medan Wilhelmson påstod sig veta sanningen redan (Se artikel på TV4). Wilhelmson la därmed upp en enkel lobb åt Torbjörn Elensky, som bara hade att smascha. Mellan Bahari och Wilhelmson går tydligt förnuftets gräns för mig just nu.


Andra bloggar om: Intressant, , , , ,

Nutidshistoria med Jan Guillou, del 3

Publiceringsdatum by
3
staffan_ling_520

Staffan Ling, senare känd TV-personlighet, på Rådhustorget i Umeå i maj 1973

Det stora temat i Jan Guillous memoarer är förstås IB-affären. Han drogs till den hemliga underrättelsevärlden. Hans politiska intresse triggade situationen ännu mer. Att avslöja samhällets mörka sidor var målet. Det här formade resten av hans skrivarliv.

Att IB-avslöjandet kom till stånd är en kombination av många ganska slumpartade omständigheter. Att Peter Bratt och Håkan Isaksson förenades med taktikern Jan Guillou var nog en förutsättning för framgång. Att Håkan Isaksson i början spelade en dubbelroll och rapporterade till både sin chef Bo Anstrin om FiB:s aktiviteter och om IB:s aktiviteter till FiB var en nyhet för mig.

Det faktum att Anstrin inte tog Isakssons rapporter om FiB på allvar är märkligt och skulle komma att bli en källa till mystiska teorier senare. Guillous förklaring, att Anstrin ville bli av med Isaksson för en mindre ekonomisk förseelse på jobbet, är den vi har men verkar inte riktigt sannolik. Att överhuvudtaget avskeda en spion med så mycket kunskap om olaglig verksamhet verkar minst sagt korkat. Ganska naturligt att frågor uppstår runt det här.

Jag valdes in i styrelsen i april 1973 och satt nu vid samma bord som alla de kända personerna, varav minst tre hette Jan. I Umeå hade FiB-avdelningen blivit betydelsefull. Där hade bildats IB-kommitté och jag hade en lång rapport vid det extra styrelsemötet den 27 oktober i Haga skola. Min glada entusiasm ansågs opassande av en gravallvarlig aktivist från Uppsala. Jag fick kritik för den och mötte för första gången det milda vansinne som då och då tittat fram i rörelsen, men som jag anser inte haft någon avgörande betydelse.

Jag kom också med på ett hörn i själva IB-affären. I september (nr 17) publicerades materialet som avslöjade IB:s spionage i Vietnam och Kina. Överste Carol Bennedichs avdlening R5 ledde verksamheten. Han dementerade kategoriskt förstås. Överstens frånskilda hustru, som bodde i Umeå, blev upplivad av detta och kontaktade FiB:s redaktion. Hon bekräftade att han ofta reste till Vietnam och Kina, men kunde inte presentera några mer handfasta bevis. Hon lovade leta fram ett vykort som översten skickat från Kina, men inget hände. Då fick jag (styrelseledamot från Umeå) i uppgift att kontakta henne för att påskynda letandet och om möjligt skaffa fram vykortet. Den 23 november ser jag i min dagbok att jag bandade ett telefonsamtal med henne. Sedan gjorde jag ett besök och blev inbjuden i den mörka tysta lägenheten med högt till tak. Jag poängterade vikten av att få fram vykortet, men hon ville tala om allt möjligt ovidkommande om översten. Efter ett andra misslyckat besök gav jag upp och meddelade detta till Kerstin Ostwald på redaktionen.

Nog kände jag mig som spion och var också lite skraj att åka fast. Några televerkare hade ju berättat att vår telefon var avlyssnad. Det fanns alltså goda skäl att tro att Säpo visst vad jag sysslade med. Men det jag sysslade med var inte på något vis olagligt. Jag kontaktade bara tidningens uppgiftslämnare med grundlagsfäst anonymitetsskydd.

Den 17 november höll jag mitt första offentliga tal i en skolaula i ett vintergnistrande Lycksele. Vi reste dit för att starta en FiB-grupp och kallade till möte om IB-affären. Ingen hade förberett något anförande, så jag blev tvungen att snabbt krafsa ihop några passande fraser som slutade med krav på en parlamentarisk fempartikommission för att utreda hela härvan. I publiken, som bestod av ett 30-tal personer, satt en KFML(r)-are och rynkade på näsan åt våra ”småborgerliga illusioner”. Det gjorde att någon FiB-grupp aldrig bildades där. (r)-are och trotskister var våra besvärligaste motståndare på gatorna. Deras antidemokratiska bockfot var mycket tydlig de där åren.

Efter fänglesevistelsen reste Guillou på turné och pratade om IB. Jag träffade honom på hotell Aveny i Umeå före sitt framträdande på Universitetet. Han förberedde sig till min stora förundran med en halv flaska rödvin. Nu skulle (r)-are och trottar äntligen få svar på tal. Jag berättade om läget. Jan verkade helt obekymrad. Universums rotunda var fylld till bristningsgränsen. Vi fibbare njöt av uppståndelsen och väntade på anfallet från vänsterflanken. Men till vår stora besvikelse höll dom truten denna gång.

De underliga ryktena om Harry-historien blev jag aldrig klok på. Det gällde uppgifter om att Palme hade regelbundna hemliga träffar med Elmér. Vet inte om den saken blev så mycket klarare i boken (sid 255-256) heller. Harry var en provokatör som försett Peter Bratt med falska uppgifter om Olof Palme, för att Palme efter publicering av dessa falska uppgifter skulle kunna dementera och därigenom belägga FiB med lögn, vilket också skedde. FiB skulle därigenom vara försvarslösa för att man inte skulle kunna avslöja sin källa. Blev det begripligt? Möjligen har jag missat något.

Ännu en mystisk vändning kom 1977. Hotet från Sovjet beskrevs vid den tiden i alarmistiska termer av SKP, men också i FiB/K. Rykten sa att hela IB-affären planterats i FiB av KGB via Socialdemokraterna för att de ville närma sig Sovjet och komma bort från USA:inflytandet. Guillous kontakter med Shori (Palmes pojke) togs som tecken i den riktningen. Var IB-avslöjandet alltså bara ett spel som FiB hade lurats med i av Sossarna? En konspirationsteori på hög nivå alltså. I FiB/K nummer 19/77 kom Myrdal med en skriftställning ”Bomben och Folket”, där han skrev ovanstående rent ut om än lite inlindat i passande retorik om att människorna är rädda för krig. En smula förvirring uppstod i leden, men det rann snart ut i sanden och glömdes bort. Guillou betraktar det som att Myrdal hade ”självklart och käpprätt fel.” (sid 327) Så är det antagligen.

Men varför Anstrin inte tog Isakssons rapporter om FiB på allvar, och den märkliga uppgiften om att Isaksson skulle avskedas har knappast fått någon rimlig förklaring. De finns säkert, för planteringsteorin tror jag inte på. Lars-Olof Lamperts som var ledamot av säkerhetstjästkommissionen skriver i SvD 2009-10-28 att

”Efterkrigstidens största journalistiska scoop var inte en aktion signerad rysk underrättelsetjänst,”

vilket stöder Guillous version.

I någon mening kan Guillou betraktas som att ha varit betald KGB-agent 1967 – 1972, även om han inte gjorde något olagligt. I Guillousk meing var han förstås en infiltrerande journalist med avsikt att avslöja, vilket väl är den enda hållbara inställningen till saken. Men han kunde väl sagt något till sina kompisar om sina KGB-planer. Men inte ett ord. Alla blev lika förvånade. En av dem skrev till mig: ”Guillou är en skitstövel, men vår skitstövel.” Det tycker jag passar bra som slutkläm.

Efterord 2010-08-17
Det skulle komma en fortsättning, 85 nya sidor om saken i pocketutgåvan av Ordets makt och vanmakt. Läs min kommentar till den i Nutidshistoria med Jan Guillou, del 4

Nutidshistoria med Jan Guillou, del 1
Nutidshistoria med Jan Guillou, del 2

intressant
Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,