lindelof.nu

Staffan Ling, senare känd TV-personlighet, på Rådhustorget i Umeå i maj 1973

Det stora temat i Jan Guillous memoarer är förstås IB-affären. Han drogs till den hemliga underrättelsevärlden. Hans politiska intresse triggade situationen ännu mer. Att avslöja samhällets mörka sidor var målet. Det här formade resten av hans skrivarliv.

Att IB-avslöjandet kom till stånd är en kombination av många ganska slumpartade omständigheter. Att Peter Bratt och Håkan Isaksson förenades med taktikern Jan Guillou var nog en förutsättning för framgång. Att Håkan Isaksson i början spelade en dubbelroll och rapporterade till både sin chef Bo Anstrin om FiB:s aktiviteter och om IB:s aktiviteter till FiB var en nyhet för mig.

Det faktum att Anstrin inte tog Isakssons rapporter om FiB på allvar är märkligt och skulle komma att bli en källa till mystiska teorier senare. Guillous förklaring, att Anstrin ville bli av med Isaksson för en mindre ekonomisk förseelse på jobbet, är den vi har men verkar inte riktigt sannolik. Att överhuvudtaget avskeda en spion med så mycket kunskap om olaglig verksamhet verkar minst sagt korkat. Ganska naturligt att frågor uppstår runt det här.

Jag valdes in i styrelsen i april 1973 och satt nu vid samma bord som alla de kända personerna, varav minst tre hette Jan. I Umeå hade FiB-avdelningen blivit betydelsefull. Där hade bildats IB-kommitté och jag hade en lång rapport vid det extra styrelsemötet den 27 oktober i Haga skola. Min glada entusiasm ansågs opassande av en gravallvarlig aktivist från Uppsala. Jag fick kritik för den och mötte för första gången det milda vansinne som då och då tittat fram i rörelsen, men som jag anser inte haft någon avgörande betydelse.

Jag kom också med på ett hörn i själva IB-affären. I september (nr 17) publicerades materialet som avslöjade IB:s spionage i Vietnam och Kina. Överste Carol Bennedichs avdlening R5 ledde verksamheten. Han dementerade kategoriskt förstås. Överstens frånskilda hustru, som bodde i Umeå, blev upplivad av detta och kontaktade FiB:s redaktion. Hon bekräftade att han ofta reste till Vietnam och Kina, men kunde inte presentera några mer handfasta bevis. Hon lovade leta fram ett vykort som översten skickat från Kina, men inget hände. Då fick jag (styrelseledamot från Umeå) i uppgift att kontakta henne för att påskynda letandet och om möjligt skaffa fram vykortet. Den 23 november ser jag i min dagbok att jag bandade ett telefonsamtal med henne. Sedan gjorde jag ett besök och blev inbjuden i den mörka tysta lägenheten med högt till tak. Jag poängterade vikten av att få fram vykortet, men hon ville tala om allt möjligt ovidkommande om översten. Efter ett andra misslyckat besök gav jag upp och meddelade detta till Kerstin Ostwald på redaktionen.

Nog kände jag mig som spion och var också lite skraj att åka fast. Några televerkare hade ju berättat att vår telefon var avlyssnad. Det fanns alltså goda skäl att tro att Säpo visst vad jag sysslade med. Men det jag sysslade med var inte på något vis olagligt. Jag kontaktade bara tidningens uppgiftslämnare med grundlagsfäst anonymitetsskydd.

Den 17 november höll jag mitt första offentliga tal i en skolaula i ett vintergnistrande Lycksele. Vi reste dit för att starta en FiB-grupp och kallade till möte om IB-affären. Ingen hade förberett något anförande, så jag blev tvungen att snabbt krafsa ihop några passande fraser som slutade med krav på en parlamentarisk fempartikommission för att utreda hela härvan. I publiken, som bestod av ett 30-tal personer, satt en KFML(r)-are och rynkade på näsan åt våra “småborgerliga illusioner”. Det gjorde att någon FiB-grupp aldrig bildades där. (r)-are och trotskister var våra besvärligaste motståndare på gatorna. Deras antidemokratiska bockfot var mycket tydlig de där åren.

Efter fänglesevistelsen reste Guillou på turné och pratade om IB. Jag träffade honom på hotell Aveny i Umeå före sitt framträdande på Universitetet. Han förberedde sig till min stora förundran med en halv flaska rödvin. Nu skulle (r)-are och trottar äntligen få svar på tal. Jag berättade om läget. Jan verkade helt obekymrad. Universums rotunda var fylld till bristningsgränsen. Vi fibbare njöt av uppståndelsen och väntade på anfallet från vänsterflanken. Men till vår stora besvikelse höll dom truten denna gång.

De underliga ryktena om Harry-historien blev jag aldrig klok på. Det gällde uppgifter om att Palme hade regelbundna hemliga träffade Elmér. Vet inte om den saken blev så mycket klarare i boken (sid 255-256) heller. Harry var en provokatör som försett Peter Bratt med falska uppgifter om Olof Palme, för att Palme efter publicering av dessa falska uppgifter skulle kunna dementera och därigenom belägga FiB med lögn, vilket också skedde. FiB skulle därigenom vara försvarslösa för att man inte skulle kunna avslöja sin källa. Blev det begripligt? Möjligen har jag missat något.

Ännu en mystisk vändning kom 1977. Hotet från Sovjet beskrevs vid den tiden i alarmistiska termer av SKP, men också i FiB/K. Rykten sa att hela IB-affären planterats i FiB av KGB via Socialdemokraterna för att de ville närma sig Sovjet och komma bort från USA:inflytandet. Guillous kontakter med Shori (Palmes pojke) togs som tecken i den riktningen. Var IB-avslöjandet alltså bara ett spel som FiB hade lurats med i av Sossarna? En konspirationsteori på hög nivå alltså. I FiB/K nummer 19/77 kom Myrdal med en skriftställning ”Bomben och Folket”, där han skrev ovanstående rent ut om än lite inlindat i passande retorik om att människorna är rädda för krig. En smula förvirring uppstod i leden, men det rann snart ut i sanden och glömdes bort. Guillou betraktar det som att Myrdal hade ”självklart och käpprätt fel.” (sid 327) Så är det antagligen.

Men varför Anstrin inte tog Isakssons rapporter om FiB på allvar, och den märkliga uppgiften om att Isaksson skulle avskedas har knappast fått någon rimlig förklaring. De finns säkert, för planteringsteorin tror jag inte på. Lars-Olof Lamperts som var ledamot av säkerhetstjästkommissionen skriver i SvD 2009-10-28 att

”Efterkrigstidens största journalistiska scoop var inte en aktion signerad rysk underrättelsetjänst,” 

vilket stöder Guillous version. 

I någon mening kan Guillou betraktas som att ha varit betald KGB-agent 1967 – 1972, även om han inte gjorde något olagligt. I Guillousk meing var han förstås en infiltrerade journalist med avsikt att avslöja, vilket väl är den enda hållbara inställningen till saken. Men han kunde väl sagt något till sina kompisar om sina KGB-planer. Men inte ett ord. Alla blev lika förvånade. En av dem skrev till mig: ”Guillou är en skitstövel, men vår skitstövel.” Det tycker jag passar bra som slutkläm.

Nutidshistoria med Jan Guillou, del 1
Nutidshistoria med Jan Guillou, del 2

intressant
Andra bloggar om: Jan Guillou, memoarer, Ordets makt och vanmakt, Lars-Olof Lamperts, Carol Bennedich, SKP, KGB, Folket i Bild/Kulturfront, Sovjetunionen, Jan Myrdal, trotskister