Nutidshistoria med Jan Guillou, del 2
Nov
Jan Guillous memoarer är som sagt innehållsrika. Folket i Bild/Kulturfront tar mycket stort utrymme, nästan halva boken. Det är andra gången ett seriöst grepp tas om FiB/K:s historia. Det första togs för flera år sedan av Erik Wijk i en lång artikel i Ordfront Magasin. Det är utmärkt att saken kommer upp igen, och nu får historien säkert stor spridning. Viktigt att den kommenteras av andra som var med.
Jan G:s bild av FiB är just hans bild. Den är inte osann, men förstås karikatyrartad och hårdragen på många punkter. Det mest utmärkande är hans uppifrånperspektiv. Det är ingen underligt med det. Han var ju redan erfaren journalist och som klippt och skuren för reportertjänsten då han klev in i arbetsgruppens källarlokal på Kungsholmstorg 1971. Eftersom även jag var med från allra första början, men som vanlig fotarbetare längst ut i organisationen (Umeå), kan jag granska Jan G:s bild från andra hållet. Jag kan då å ena sidan konstatera att han pekar ut verkliga problem i FiB:s konstruktion, men att han å andra sidan underskattar FiB:s betydelse på andra sätt.
För den unge ambitiöse reportern Jan G var FiB en plattform för honom själv och för goda politiska reportage. Punkt. Många andra i ledningen hade en mer långsiktig, teoretisk och möjligen kanske lätt idealistisk inställning till projektet FiB. Tron på ett kollektivt arbetssätt med organiserade demokratiska omröstningar var grundmurat från början i FiB:s politik, men ändå fjärran från flumvänsterns direktdemokratiska tokerier. Alla i ledningen kämpade ändå för samma slags politiska kvalitéer på innehållet (SKP-politik), men alltså med helt skilda metoder.
Jan G kom fort på kant med omröstningskulturen, och pekar i memoarerna ut sina värsta antagonister i Jan Stolpe och Greta Hofsten – båda SKP-are. Jan Myrdal var också ett problem, men de kom bra överens i början. På så sätt kunde Jan G köra sitt eget race.
Det framgår tydligt att Jan G i grunden beundrade Jan M. Men förhållandet dem emellan var sammansatt. Jan G föraktade djupt Jan M:s mindre färgstarka mustaschprydda eftersägare (sina SKP-kamrater), och gjorde därför upp allt viktigt med Jan M direkt. Så hankade det sig fram. Redan i slutet av IB-affären divergerade deras politiska åsikter, men det återkommer jag till.
Diskussionerna i föreningen om huruvida Jan M var en tillgång eller en belastning för tidningen pågick ständigt. Vid en stämma, jag minns inte vilken, råkade jag stå intill Jan G i lunchkön. Det var innan Myrdaldiskussionen skulle upp i plenum. Jan G sa då till mig: “Om Jan Myrdal kastas ut så sticker jag direkt.”
Det skulle dröja flera år innan deras vägar skildes åt på allvar. Då handlade det om synen på dödsstraffet. När det var som värst raljerade Jan G över fibbarna som “Myrdal och hans khmerer”. Men det skriver han inget om.
SKP:s makt i FiB/K var emellertid inte mycket värd eftersom de stora motsättningarna om just FiB/K skar rakt igenom partiet. För oss övriga var det här inget problem eftersom det alltså fanns SKP-are i alla olika läger.
1975 kom även jag med i SKP. Då först förstod jag att SKP-fraktionen hade förmöten inför styrelsemötena. En gång bevistade jag också ett sådant möte och märkte att ingenting egentligen kunde beslutas. Alla gick till styrelsemötet och kunde fritt rösta efter eget huvud.
Men konflikterna var som sagt ofta stenhårda. Som styrelseledamot från Umeå fick jag en gång på tidigt 70-tal bevittna en av dessa uppgörelser. Det var i det stora konferensrummet uppe på taket på Herkulesgatan med utsikt över Klarakvarteren där vi hade våra styrelsemöten. Jan G hade föreslagit att barnsidan skulle bort eftersom det inte längre fanns plats för den i tidningen. Siv Widerberg, barnsidans dåvarande redaktör, höll ett engagerat anförande för barns rättigheter där hon bland annat viftade med utvikningsbrudar ur FiB-aktuellt. Hon hävdade att FiB:s hela trovärdighet stod på spel i den kommande omröstningen. Jan G:s förslag segrade, varpå Siv Widerberg tågade ut för att aldrig mer visa sig i FiB-sammanhang. Jag minns inte hur jag röstade, bara att det var mycket svårt.
Konflikter som denna dolde många andra ovidkommande motsättningar, försvårade tidningsarbetet, tvingade fram tråkiga kompromisser, drog ner kvalitén och gjorde tidningen förutsägbar. Barnsidesstriden illustrerar väl FiB:s journalistiska probelm. Tidningsmixen, som Jan G ansåg avgörande, ska inte bestämmas genom demokratisk omröstning i en stor förtroendevald församling. En redaktion måste för att vara kreativ kunna fatta snabba beslut. I detta har han säkert helt rätt.
FiB/Kulturfronts tråkiga förutsägbarhet är svår att förneka. Det problemet har kladdat fast vid oss under alla år. Men! Oerhört mycket bra material har också publicerats, trots – ibland också tack vare – omröstningskulturen.
Vad Jan G inte intresserade sig för är det folkbildande fotarbete som FiB också genererade. Alla skribenter och författare som kommit fram genom tidningen, alla nytänkande radikala arbetare och andra runt hela landet som i FiB fann utlopp för sitt kulturintresse på olika vis. Utan FiB hade exempelvis inte jag vågat skriva en tidningsartikel.
Denna andra sida av FiB, alltså den andra typen av fibbare, kan representeras av Norrbottningen Bror Kajsajuntti, alias Byprofeten. Han är idag en 55-årig arbetslös förbrukad järnbruksarbetare och senare lärare. Jag skriver som en kratta kallar han sin nyutgivna bok (Vulkan förlag) som består av två års samlade bloggtexter. Han skriver:
“Uttrycket (i boktiteln) är ett sätt att nedvärdera sig själv och krattan. Alla har väl sett t. ex välansade parker och kyrkogårdar som är vackert krattade.”
Bror K driver sedan många år också en egen kulturtidskrift Krattan. Hans okuvliga kulturarbete går ut på att lyfta fram de osynliggjorda människorna. Modigt ställer han sina egna problem och erfarenheter i centrum och fångar genom det in stora sociala frågor och visar på alla människors rätt till ett värdigt liv. Bror K har alltså också formats av och inspirerats av FiB.
För honom har skrivandet blivit en nödvändighet. Beröringspunkten mellan Jan G och Bror K finns där. På sidan 61 i sin bok skriver han:
“För några år sedan, var det en bekant vid en skrivarkurs, som sa, att man skulle skilja på författarskap och terapeutiskt skrivande. Det tycker jag är snobbism, för även författare som exempelvis Jan Guillou skulle dö om han inte fick skriva.”
FiB förenade dem alltså på denna punkt och i många politiska frågor, trots till synes oöverstigliga olikheter i övrigt. Det är ändå inte skit!
Det jag alltid framhållit som FiB:s främsta adelsmärke är idén att amatörer och proffs har lika värda, är kunskapsmässigt olika, men kan samverka till något mer än summan av delarna. Jan G och Bror K är exempel på detta. Jag vet inte om de har träffats, men det skulle inte förvåna mig.
I striden om barnsidan mötte jag spänningen mellan proffs och amatörer i FiB för första gången. Konflikten var tidvis fruktbar, men ibland förgörande. Det är trots allt förunderligt hur länge idén om en kulturfront ändå hållit. Även om FiB aldrig blev den masspridda tidning vi drömde om finns den ändå kvar som en påminnelse om att en statligt och partimässigt oberoende radikalism alltid ruvar i vassen.
… vilket för mig vidare till nästa avsnitt – IB-affären (inom några dagar).
Nutidshistoria med Jan Guillou, del 1
Nutidshistoria med Jan Guillou, del 3
Andra bloggar om: Jan Guillou, memoarer, Ordets makt och vanmakt, Bror Kajsajuntti, Krattan, SKP, folkbildning, Folket i Bild, kulturfront, Jan Myrdal
Först vill jag tacka dig – Knuuut – för att ha blivit uppmärksammad. Sedan några korta kommentarer.
Faktiskt har jag träffat Jan Guillou en gång, strax efter IB-reportagen, då han var i Luleå och pratade på Lillan-teatern innan rättegångarna. Som ordförande i FiB-gruppen (eller inhoppare för någon annan) skulle jag nervöst hälsa honom välkommen. Eftersom jag aldrig uttalat hans namn, sa jag Jan Gilotti. Efteråt for vi tillsammans med Leif Stålhammer och jag tror det var Thomas Lind och åt på Pizzeia Vagabondo, på Tullgatan, troligen den första gången jag åt pizza.
Visst upplevde jag Jan, som lite dryg, men det är väl förlåtet. Vi arbetade ju för samma sak och jag lärde mig att uppskatta hans reportage. Dock har jag inte läst Hamilton-serien och Arn-böckerna, som min sammanboende läst allt av. Hon är nog den store Guillou-beundraren i familjen. Möjligen har vi träffas någon annan gång på någon reportage-konferens eller liknande, där jag förespråkade de texter jag skrev för Norrlandsbulletinen. För mig var det ingen motsättning mellan det stora och det lilla, men för mig var det viktigt med den “masspridda” tidningen, där hela landet var synligt. Det var nog det de övriga i FiB-styrelsen såg hos mig åren jag satt med 1983 -86. Fast visst har jag en känsla av att jag förutom att jag var kamrat även uppfattades som en kuf.
Även jag var under större delen av denna tid aktiv i SKP, men såg lokalt inget större “fraktionsarbete”, det enda är att vi pratade om vad som hände i FiB, vilket jag mer ser som att vi informerade varandra om vad vi sysslade med. Intrigmakeriet i Stockholm var jag helt okunnig om.
Av nämnda namn har jag även träffat Siv Widerberg, som jag högt uppskattade hemma hos Ylva Mårtens. Jag minns ej om det var före eller efter att hon försvann med barnsidan.
Jag har sett många “Kamrater” komma och gå. En del har gjort individuella karriärer och “bytt sida”. Men träffas vi av någon tillfällighet, brukar vi kunna knyta an till sådant vi hade gemensamt och jag tror nog att även jag och Jan G skulle ha mycket att samtala om än idag.
Jan Guillou är en självcentrerad mycket jobbig person att ha att göra med. Hans distans till det lilla barnet inom sig är det som brister. Han är direkt barnfientlig. Stundom genial, stundom romantisk – men har en närmast totalt barnfintlighet. Varför? Ja, man kan bara gissa. Är det för att den till psykopati gränsande “genialiteten” innehåller faktorer som lust och möjligheter till manipulationer? Barn är som bekant oftast ytterst ärliga i sina uttryck. Jan Guillou har enligt mig en rad negativa sidor som gör honom omöjlig som referens överhuvudtaget (till skillnad från den verkligt genieale J Myrdal): Jan G är kåt på pengar. Han är en raljant (typ: titta på mig vad rik jag blev hö hö) och hans intresse för mänsklighetens orättvisor är tyvärr en ren humbug. Hans “femton minuter i rampljuset” (IB-fängslandet) dem har han profiterat på, det är allt.
Hade han haft kontakt med sitt inre barn, hade vi fått mer av förklaringar varför exempelvis Carl Bildt kan passa som svensk utrikesminister, men samtidigt vara/ha varit rådgivare för folkmördande oljeföretag i Sudan. Vi skulle då få se mer av barnens lidande i Darfur.
Istället har vi fått en jävla påhittad skenstropp kallad Carl Hamilton.
Mycket genialt… Eller?
Tack för ordet.
Du gillar inte Jan Guillou förstår jag. Jag anar en instinktiv reaktion på hans utstrålning – klasshat? Försök se vad han åstadkommit. Det är ändå en hel del.
Välkommen tillbaka, Lars! Det var länge sedan vi hörde av dig. Forumet ligger öppet och väntar på dina alltid lika ödmjuka och glada inlägg! Och visst kan du skälla lite på allas vår Jan G! Det tål han nog. Fast det toge nog bättre om du inte använde bedömningen av Carl Bildt som främsta kritikpunkt. Det är ju en av punkterna där han, trots allt, gjort en helt riktig värdering. Och varför vi ska stödja de där kristna fanatikerna som hela tiden gör uppror mot Khartoum-regeringen har jag nog aldrig riktigt förstått!
Jo men jag kan ju ta en hel radda exempel på vad han inte brytt sig tränga igenom med, men – orka …! För det handlar i hans fall att TRÄNGA IGENOM.
Han har lätt för det. Men då väljer han robin hoodare från 1100-talet, eller gamla trötta spioner från en flydd närhistoria, nån raggare som behandlats illa osv. Hans tal tränger liksom inte igenom vad gäller Ilan Pappes bok “Den etniska rensningen av Palestina” (har han överhuvudtaget läst den?), av Carl Bildts roll i det falska gullandet med mellanösternfrågorna samtidigt som han är med och försvarar israeliska kanonfabriker i Georgien, och inte minst frågan varför opiumfälten restaurerades av US Army (där stora delar styrs av den “drugdependent” amerikanska maffian) efter att ha varit brända i 3 månaders tid, och nu fördubblat årsproduktionen till över 8000 metriska ton. Han kan ju läsa om vart maffian tog vägen i “Maffian i Havanna”, deras självklara roll i frammanadet av Vietnamkriget osv. Logiska enkla analyser.
Analyserna finns inte där, hos denne “geniale” man för han är inte intresserad av nutidens brännande frågor. Att synas i en kolumn med uppkavlade ärmar räcker för herr Egon Självström, helt enkelt!
Han har skapat sig en plattform, han har därmed ett ansvar, men visar oss ständigt två skinkhalvor. För plattformen kostar visst pengar …?
Det är ju exakt samma fel på sossetoppen. 98% av riksdaggruppen är “kristen” höger, och visar arbetarna i detta land ständigt två skinkhalvor, nu senast på kongressen. In i partiet och rensa, säger jag. Gå in och ta tillbaka arbetarpartiet ist f och tjafsa omkring utanför, med påstådda “vänster” “jag vill bestämma mest”-grupper. Gå in på bred front och samarbeta, och se till att få ett balanserat arbetarparti i detta land. Deras kommunisthat bär inte längre. De kan inte plocka ner vänstern med dagens högertaktik: “hotläge medelst muslimsk terror”. Även om Omar gör sitt bästa, denna usla och självklara RPS/Säk-gubbe.
Folktandvården privatiseras nu i vår kommun, Södertälje akutsjukhus säljs ut, Apoteket plockas med hjälp av “hostile takeover”. Dessa är några exempel på vad ni betalar för den dumhet som “accepteras” hos den “etablerade vänstrerintelligentsian” som Guillou tyck vara en del av.
Ett jävla “sömnpiller-Guillou”. Jag skulle vilja ryta med en enstämmig samklang hos oss alla:
Fan, svenska folk, res er ur “bonde-söker-fru”-sofforna! Annars blir det inom en snar framtid “bonde-har-dräng-och piga-nu-vare-sig-de-vill-det-eller-inte-nej-kamma-er-och-sök-jobb!” Guillou har vi inte mycket hjälp av i det fallet. Han söker nog också nån som kan snyta hans skor…
Ärligt talat: Jag efterlyser fler av Stieg Larssons kaliber, vad gäller samtidsanalys. I den jämförelsen har har Guillou inte skuggan av en chans. Det är som att jämföra Ernst Wigforss med Oscar den andre. Oscar var väl en av de mest liberala kungarna vi haft, och som möjliggjorde den första Konsumföreningen. P g a konkurrens-orsaker… =) Så … nej den jämförelsen passade inte heller. Ha ha …
Lars!
Du föraktar Guillou för att han inte utnyttjar sin förmåga att TRÄNGA IGENOM med de frågor som du anser viktigast. Förmodligen är det så enkelt som att han väljer de frågor han tror han kan lyckas tränga igenom med. Förmågan och sakvalet hänger nog kraftigt samman. Men visst är han en skitstövel, men “vår skitstövel” som en gammal kollega till honom sa.
Nej jag tror att herr Guillious analytiska förmåga är en grov överskattning helt enkelt. Men familjen lyckades uppfinna en rätt fräck avrättningsmaskin en gång i tiden … Det skall de ha kred för … =)