Jan Guillous memoarer är som sagt innehållsrika. Folket i Bild/Kulturfront tar mycket stort utrymme, nästan halva boken. Det är andra gången ett seriöst grepp tas om FiB/K:s historia. Det första togs för flera år sedan av Erik Wijk i en lång artikel i Ordfront Magasin. Det är utmärkt att saken kommer upp igen, och nu får historien säkert stor spridning. Viktigt att den kommenteras av andra som var med.

Jan G:s bild av FiB är just hans bild. Den är inte osann, men förstås karikatyrartad och hårdragen på många punkter. Det mest utmärkande är hans uppifrånperspektiv. Det är ingen underligt med det. Han var ju redan erfaren journalist och som klippt och skuren för reportertjänsten då han klev in i arbetsgruppens källarlokal på Kungsholmstorg 1971. Eftersom även jag var med från allra första början, men som vanlig fotarbetare längst ut i organisationen (Umeå), kan jag granska Jan G:s bild från andra hållet. Jag kan då å ena sidan konstatera att han pekar ut verkliga problem i FiB:s konstruktion, men att han å andra sidan underskattar FiB:s betydelse på andra sätt.

För den unge ambitiöse reportern Jan G var FiB en plattform för honom själv och för goda politiska reportage. Punkt. Många andra i ledningen hade en mer långsiktig, teoretisk och möjligen kanske lätt idealistisk inställning till projektet FiB. Tron på ett kollektivt arbetssätt med organiserade demokratiska omröstningar var grundmurat från början i FiB:s politik, men ändå fjärran från flumvänsterns direktdemokratiska tokerier. Alla i ledningen kämpade ändå för samma slags politiska kvalitéer på innehållet (SKP-politik), men alltså med helt skilda metoder.

Jan G kom fort på kant med omröstningskulturen, och pekar i memoarerna ut sina värsta antagonister i Jan Stolpe och Greta Hofsten – båda SKP-are. Jan Myrdal var också ett problem, men de kom bra överens i början. På så sätt kunde Jan G köra sitt eget race.

Det framgår tydligt att Jan G i grunden beundrade Jan M. Men förhållandet dem emellan var sammansatt. Jan G föraktade djupt Jan M:s mindre färgstarka mustaschprydda eftersägare (sina SKP-kamrater), och gjorde därför upp allt viktigt med Jan M direkt. Så hankade det sig fram. Redan i slutet av IB-affären divergerade deras politiska åsikter, men det återkommer jag till.

Diskussionerna i föreningen om huruvida Jan M var en tillgång eller en belastning för tidningen pågick ständigt. Vid en stämma, jag minns inte vilken, råkade jag stå intill Jan G i lunchkön. Det var innan Myrdaldiskussionen skulle upp i plenum. Jan G sa då till mig: ”Om Jan Myrdal kastas ut så sticker jag direkt.”

Det skulle dröja flera år innan deras vägar skildes åt på allvar. Då handlade det om synen på dödsstraffet. När det var som värst raljerade Jan G över fibbarna som ”Myrdal och hans khmerer”. Men det skriver han inget om.

SKP:s makt i FiB/K var emellertid inte mycket värd eftersom de stora motsättningarna om just FiB/K skar rakt igenom partiet. För oss övriga var det här inget problem eftersom det alltså fanns SKP-are i alla olika läger.

1975 kom även jag med i SKP. Då först förstod jag att SKP-fraktionen hade förmöten inför styrelsemötena. En gång bevistade jag också ett sådant möte och märkte att ingenting egentligen kunde beslutas. Alla gick till styrelsemötet och kunde fritt rösta efter eget huvud.

Men konflikterna var som sagt ofta stenhårda. Som styrelseledamot från Umeå fick jag en gång på tidigt 70-tal bevittna en av dessa uppgörelser. Det var i det stora konferensrummet uppe på taket på Herkulesgatan med utsikt över Klarakvarteren där vi hade våra styrelsemöten. Jan G hade föreslagit att barnsidan skulle bort eftersom det inte längre fanns plats för den i tidningen. Siv Widerberg, barnsidans dåvarande redaktör, höll ett engagerat anförande för barns rättigheter där hon bland annat viftade med utvikningsbrudar ur FiB-aktuellt. Hon hävdade att FiB:s hela trovärdighet stod på spel i den kommande omröstningen. Jan G:s förslag segrade, varpå Siv Widerberg tågade ut för att aldrig mer visa sig i FiB-sammanhang. Jag minns inte hur jag röstade, bara att det var mycket svårt.

Konflikter som denna dolde många andra ovidkommande motsättningar, försvårade tidningsarbetet, tvingade fram tråkiga kompromisser, drog ner kvalitén och gjorde tidningen förutsägbar. Barnsidesstriden illustrerar väl FiB:s journalistiska probelm. Tidningsmixen, som Jan G ansåg avgörande, ska inte bestämmas genom demokratisk omröstning i en stor förtroendevald församling. En redaktion måste för att vara kreativ kunna fatta snabba beslut. I detta har han säkert helt rätt.

FiB/Kulturfronts tråkiga förutsägbarhet är svår att förneka. Det problemet har kladdat fast vid oss under alla år. Men! Oerhört mycket bra material har också publicerats, trots – ibland också tack vare – omröstningskulturen.

Vad Jan G inte intresserade sig för är det folkbildande fotarbete som FiB också genererade. Alla skribenter och författare som kommit fram genom tidningen, alla nytänkande radikala arbetare och andra runt hela landet som i FiB fann utlopp för sitt kulturintresse på olika vis. Utan FiB hade exempelvis inte jag vågat skriva en tidningsartikel.

Denna andra sida av FiB, alltså den andra typen av fibbare, kan representeras av Norrbottningen Bror Kajsajuntti, alias Byprofeten. Han är idag en 55-årig arbetslös förbrukad järnbruksarbetare och senare lärare. Jag skriver som en kratta kallar han sin nyutgivna bok (Vulkan förlag) som består av två års samlade bloggtexter. Han skriver:

”Uttrycket (i boktiteln) är ett sätt att nedvärdera sig själv och krattan. Alla har väl sett t. ex välansade parker och kyrkogårdar som är vackert krattade.”

Bror K driver sedan många år också en egen kulturtidskrift Krattan. Hans okuvliga kulturarbete går ut på att lyfta fram de osynliggjorda människorna. Modigt ställer han sina egna problem och erfarenheter i centrum och fångar genom det in stora sociala frågor och visar på alla människors rätt till ett värdigt liv. Bror K har alltså också formats av och inspirerats av FiB.

För honom har skrivandet blivit en nödvändighet. Beröringspunkten mellan Jan G och Bror K finns där. På sidan 61 i sin bok skriver han:

”För några år sedan, var det en bekant vid en skrivarkurs, som sa, att man skulle skilja på författarskap och terapeutiskt skrivande. Det tycker jag är snobbism, för även författare som exempelvis Jan Guillou skulle dö om han inte fick skriva.”

FiB förenade dem alltså på denna punkt och i många politiska frågor, trots till synes oöverstigliga olikheter i övrigt. Det är ändå inte skit!

Det jag alltid framhållit som FiB:s främsta adelsmärke är idén att amatörer och proffs har lika värda, är kunskapsmässigt olika, men kan samverka till något mer än summan av delarna. Jan G och Bror K är exempel på detta. Jag vet inte om de har träffats, men det skulle inte förvåna mig.

I striden om barnsidan mötte jag spänningen mellan proffs och amatörer i FiB för första gången. Konflikten var tidvis fruktbar, men ibland förgörande. Det är trots allt förunderligt hur länge idén om en kulturfront ändå hållit. Även om FiB aldrig blev den masspridda tidning vi drömde om finns den ändå kvar som en påminnelse om att en statligt och partimässigt oberoende radikalism alltid ruvar i vassen.

… vilket för mig vidare till nästa avsnitt – IB-affären (inom några dagar).

Nutidshistoria med Jan Guillou, del 1
Nutidshistoria med Jan Guillou, del 3

Andra bloggar om: Jan Guillou, memoarer, Ordets makt och vanmakt, Bror Kajsajuntti, Krattan, SKP, folkbildning, Folket i Bild, kulturfront, Jan Myrdal