Min erfarenhet som lärare för flyktingbarn är att de som hade ett starkt modersmål även lärde sig svenska snabbare, men att det inte alltid var skolans förtjänst. Skolan ville sedan påtvinga barnen engelska, när de först borde fått utveckla svenskan. Sedan kom redan i sexan, att de skulle börja prova ett så kallat c-språk, oftast tyska, spanska eller franska. De fick vid mina skolor att läsa de språken ett halvår i taget oavsett hur de klarade av svenska och engelska.

De som knäckt en språkkod, hade lättare att lära sig ännu ett språk.
Nu säger visserligen en del att språket grundläggs redan i treårsåldern och att barnen lätt får grunderna i engelska genom exempelvis ”språkbad”. Men hurpass väl är det utforskat? I Norrbotten finns bra försök i denna riktning vid språkskolor i gränsbygder exempelvis svenska/finska och svenska/samiska.
Många flyktingföräldrar blev negativa till modersmålsundervisningen, med samma argument som finsktalande föräldrar i Tornedalen var emot att barnen fick lära sig finska i skolan, när det blev möjligt i mitten av 1950-talet. De kunde säga: ”Vi bor ju i Sverige och då skall barnen tala svenska”.

Tidigare hade skolan begreppet ”hemspråksundervisning”. Många uppfattade det som att det var ett språk, som man bara pratade i hemmet. Modersmålsundervisning ser jag som ett bättre begrepp. Det är ett känslomässigt överfört språk och de som kommer till Sverige kommer förhoppningsvis få utveckla exempelvis både svenska och kurdiska.
På den svenska arbetsmarknaden råder svenskan. Jag anser att de flesta kan lära sig i det närmaste perfekt svenska, men det behöver inte innebära att modersmålet motarbetas.