Det sägs att Göring i något sammanhang sa: ”När jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver”. Det lär emellertid vara osant, men det spelar ingen roll. ”Citatet” kommer ofta upp och passar alltså väl in när kulturbegreppet ska nagelfaras. En gång skrev jag att det var Goebbels som sa det, och fick genast påskrivet av f d kulturministern Bengt Göransson att det var Göring.

Nå, vill man stå på folkets sida ska man håna eller fördöma ”kultur”. ”Kultur” och klass hör nämligen ihop. Att ”fint folk” har ”kultur” är en vanlig medelklasstanke. Kultur förknippas ur detta perspektiv med boklig bildning och de ”sköna konsterna”, något upphöjt över det smutsiga arbetets domäner. Tacka för att underklassen har nära till tankar om att kultur är något främmande, världsfrånvänt och ibland löjeväckande och hotfullt. Kultur är alltså i högsta grad politik.

Populister ger sig alltså ofta på kulturen, eller närmare bestämt elitkulturen/finkulturen. Då får man folket med sig. Hitler gav sig på sin tids dynamiskt pulserande (och dekadenta) kulturliv i Weimarrepubliken. Sverigedemokrater, ”de Nationella” och Islamister ger sig på homokultur, pridefestivaler, pornografi, könsneutrala äktenskap, kvinnliga präster, svårbegripliga teaterpjäser, icke föreställande konst, djärv arkitektur etc. Göran Hägglund hängde på det här med sina utspel om kultureliten mot verklighetens folk.

Men samtidigt lyfter populisterna fram sina egna rena och ”eviga” konst- och kulturideal. Hitler lyfte pompöst nyklassicistiskt formspråk, tonsättaren Wagner, den då sedan länge bortglömde 1800-talskonstnären David Caspar Friedrich, fotvandrandet, sunda och friska levnadsvanor, vilket gjorde alla dessa kulturuttryck suspekta för lång tid framåt.

Sverigedemokraterna lyfter nu Sörgårdsidyllen, Astrid Lindgren, den svenska psalm- och sångskatten, skolavslutningar i kyrkan och Den blomstertid nu kommer. Och över alltihop vajar den svenska flaggan värdigt i försommarsolen. Hur kommer det här att påverka vårt förhållande till detta djupt nerplöjda kulturstoff?

Den svenska vänsterns nedlåtande inställning till svenska folkliga kulturtraditioner har öppnat upp för populistiska inbrytningar. Sverigedemokraternas och Kristdemokraternas kulturutspel är alltså en konsekvens av den lucka som uppstått när även ”vänstern” kan sammanflätats med stora delar av det politiska etablissemanget. När hbt-frågor, kvinnliga präster, könsneutrala äktenskap blir hela etablissemangets (inklusive vänstern) förstarangsfrågor förvärras bara situationen. ”Vänster” kan nu ännu enklare förknippas med ”kultur” och ”elit” ur ett underifrånperspektiv, varpå ”vänstern” förstås tappar sina sympatier i bredare folklager.

Denna samlade överhet har numera helt anslutit sig till att kulturen är delad i finkultur och en lägre stående folkkultur. Alliansens omdefiniering av ”kulturtidskrifter” är en utmärkt illustration till detta; Kultur och samhällsdebatt hör inte längre ihop.

Det har blivit dags för vänstern att visa svenska kulturella grundvärden sin respekt. Det är fullt möjligt samtidigt som man ser den svenska kulturen som föränderlig av främmande inflytanden. Det är alltså med det mesta som med romanen, boktryckarkonsten, rockmusiken, nyckelharpan, koldolmar och potatis, de är import från andra kulturer. Men, den svenska kulturen finns alltså och utgör den mylla i vilken våra tankar och föreställningar om samhället – vårt nationella medvetande – växer och frodas. Någon sa en gång att kulturen är som syret. Tas den bort så kvävs vi sakta.

Hur kan man förresten försvara t ex afrikansk, indisk eller kinesisk kultur, men tycka att begreppet svensk kultur är suspekt? En sådan tvetydighet kan inte ens förklaras med okunnighet, bara med ren tanklöshet över hur obegripligt mångskiftande afrikansk, indisk respektive kinesisk kultur är.

Hur hamnade vi här? Det började på 60-talet. Då försvann flaggan ur vänsterns demonstrationståg och förknippas numera av många som en suspekt symbol. Hur är det då med sångskatten och psalmerna? De har ifrågasatts och förpassats ut ur de finkulturella rummen till bondenostalgins domäner. Men får vi inte sjunga dem blir vi olyckliga och fördummade. Därför har Allsång på Skansen, Körslaget och hela körsångarrörelsen blivit så populära och är en svensk kulturell motkraft.

Men, är inte psalmsång i skolan och på skolavslutningar brott mot skolans ickekonfessionella grund? Nej, psalmsång i rimligt mått hör till kulturarvet. Skolavslutningar i kyrkan då? Nej, kyrkorummet är mer än en kristen kultplats. Den är en kulturmiljö som de flesta svenskar känner sig hemma i, som reflekterar vår historia, folkets konst och arbete. Runt våra kyrkor samlars dessutom tappra små arméer av hembygdsforskare, muséeintendenter, årsskriftförfattare, loppisorganisatörer och skrönsamlare vid kaffebord och i studiegrupper. De förvaltar, vårdar och utvecklar vårt långa minne. Och kyrkorna tillhör som sagt även Sveriges barn, oavsett om vi har statskyrka eller inte. De kommer att ta vid när 40-talisterna blivit för gamla, var så säker.

Och ska det betraktas som suspekt att kalla det normalt med heterosexuella äktenskap? Eller att kalla homosexuella äktenskap onormala? Har ordet normal blivit ett farligt ord i sammanhanget?

En annan av vänstern försummad del av svensk kultur är vad människor sysslar med på sin fritid. Det handlar även här om arbete, även om det inte är lönearbete. Det gäller allt från monumentbyggen i sten och timmer till små handarbeten med nål och tråd. Det är också arbete med skrivande, läsande, korsordslösning, släktforskning, samlande, teknik, datorer, veteranbilar, trädgårdsodlingar … Gränslös är uppfinningsrikedomen och intressebredden. Huvudets och handens arbete är ju två oskiljaktiga sidor av det mänkliga intellektet.

I den oreflekterade vänstertraditionen lyfter man helst fram de kulturyttringar som öppet avspeglar kampen mot överheten. Denna finns förvisso, men är osynligt integrerad i det mesta. Det faktum att människor bestämmer själva över sin egen bit av tillvaron är är ofta nog.

Till ovanstående kan läggas 40 års urvattnande av historiekunskperna genom skolans underlåtenhetssynder på området samt svenska skriftspråkerts försvagade ställning. Men det är egna jättefrågor som det inte finns plats för här.

Min granne Harry monterar upp runt 2500 lampor av olika slag på och runt sitt hus vid första advent. De får sedan brinna varje dag efter mörkrets inbrott till midnatt fram till och med nyårsafton. Där finns alla de vanliga julschablonerna; tomtar, de sju små dvärgarna bakom stenar, renspannet med släden på väg mot himlen, granar som blinkar, slangar som pulserar och lampor, dioder och slingor upp, ner och hit och dit.
 - Men drar det inte mycket ström så här i energikristider, frågar jag?
 - Nej, jag tycker Vattenfall också ska få lite extra nu till jul.
 - Men blir det inte dyrt för dig?
 - Nej, jag har en hög och bra pension. Pengar är inget problem.

Alltså, kampen om den svenska kulturen kommer att bli intensiv. Ska vi göra som vänstern i Weimarrepubliken, splittra oss i smådelar istället för att förenas på en vettig grund och stå emot den antiintellektuella populismen?

Andra bloggar om: Intressant, Göran Hägglund, Hitler, svensk kultur, Sverigedemokraterna, islamister, finkultur, Weimarrepubliken, elitkultur, Sörgårdsidyll, svenska flaggan, populismklass, Göring, verklighetens folkVänstern