Monthly Archives: januari 2010

Ship to Gaza – manifestation i Uppsala

Publiceringsdatum by
17

Upprörda människor möttes i Slottsbacken klockan halv ett igår. Man ville åter visa världen att blockaden mot Gaza måste brytas. Det var inte många och vintern bet alla näsor, fingrar och tår. Svenska flaggan bars tillsammans med den palestinska i täten av det lilla tåget. Man går tillsammans mot Israel nu som man för 40 år sedan gick mot USA.

Fayek Sahle, Palestinier och Uppsalabo, talade till människorna på Stora torget och sa de väntade men nödvändiga orden.

Filmklippet ovan är mitt första försök med datorns händiga filmskaparprogram. Det kommer nog mer filmer framöver. Glöm inte skeppet till Gaza PG: 4 63 59-6.

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: , ,

Kulturell hussvamp

Publiceringsdatum by
9

polischef_520

Det enda jag ännu tänker låta mig uppröras över är att vissa män uppenbarligen organiserar sig i sexnätverk där små och stora människor av kvinnokön mot betalning utsätts (eller låter sig utsättas) för förnedring och livsfarliga övergrepp.

Om det är manliga polischefer, direktörer, rektorer, lärare eller arbetslösa utlandsfödda som misshandlar spelar faktiskt ingen roll. Att det överhuvudtaget förekommer är kärnfrågan, vilket är ett djupgående symptom på att samhället rymmer svårt sjuka delar. Som hussvamp skjuter de sitt mysélium även långt in i de friskare delarna.

Porr- och prostitutionskonsumenter behövde förr aktivt söka sig till marknaden, nu söks varje man upp personligen av porrens och prostitutionens profitörer via datorn. Tonårsrumpor, urringningar och dejtingannonser skriker överallt. Att de allra flesta män hajar till på dessa signaler är knappast onormalt. Många fler fastnar i porrsurfande och sexmissbruk nu än före Internets dagar. Vårt folks kultur tar stor skada. Gränser som var självklara förr öveskrids nu med ett litet klick.

Kvällstidningarna jagar nu alla detaljer. ”Linda 29 berättar om sina möten med polischefen Göran Lindberg” skriver Expressen. Hur vet man att Linda inte ljuger? Varför frågar inte reportern Annsofie Näslund varför Linda inte anmäler gubbarna som ”våldtar” henne 50 gånger?

Göran Lindbergs tidigare före detta uppdragsgivare; Cecilia Wikström, Clas Borgström, Thomas Bodström och andra, förfasar sig över det de faktiskt inte vet ett skit om. Men den kulturella hussvampen är de – mer än de flesta andra – ansvariga för. Man häpnar över den aningslöshet de i praktiken visat genom rödkindat entusiastiskt samarbete med karriärfeministiska maktmän.

Göran Lindberg var en omstridd polischef. Många ogillade hans åsiktspaket, ledarsil och kände instinktiv olust. Tanken att det var nå´t konstigt med den karl´n, fanns säkert på många håll. Fast ingen kunde ana det som nu trumpetas i medierna som sanning. Kulturklimatet hindrade kritiska frågor från att ställdes öppet.

Att Göran Lindberg nu döms i pressen är ett demokratiproblem. Jag håller inte med UNT:s chefredaktör Lars Nilsson eller Billy Butt, som igår och idag försvarar namnpubliceringen, fast på var sitt vis. Sanningen är enkel, namnet gick inte att hemlighålla för att alla nu kör för fullt i konkurrensen om lösnummerköparna – trots att man vet att det är principiellt fel. Marknaden bestämmer i praktiken över rättssäkerhet och demokrati. Det är ruttet.

Vare sig han döms eller frias är hans liv förstört. Inget kommer att förändras. Och den kulturella hussvampen kommer att fortsätter att klättra upp efter väggarna.

________
Några pressalster om Göran Lindberg: Aftonbladet 2010-01-29[1], Aftonbladet 2010-01-29[2], Aftonbladet 2009-01-29[3], UNT 2010-01-29, Expressen 2010-01-29

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Aldrig mer ska jag älska någon flicka

Publiceringsdatum by
4
percy_lindholmsflickor

Carin, Percy och Margit somaren 1904 på Helsjön

På bilden en ung man på 20 år mellan två unga kvinnor på sommaren för snart 106 år sedan, ett år före unionsupplösningen med Norge och 17 år innan svenska kvinnor fick fullvärdig rösträtt. Det är min morfar Percy med Carin på sin högra sida och Margit på sin vänstra, som han just lärt känna. De befinner sig på kurorten Helsjön på sommarnöje med sina familjer. Här kan de umgås på ett frimodigt sätt som är helt omöjligt på vintern i stan.

Percy är förälskad i Margit, som är jämnårig. Det kändes med en gång att det var något speciellt mellan dom. Han är också säker på att Margit känner likadant. Carin är Margits äldre syster. Hon är den perfekta kamraten för att deras umgänge ska bli stimulerande. Hon vet att Margit och Percy är förälskade, tycker om att vara med dem och förstår att lämna dem ifred tillräckligt för att de ska kunna ta i varandra som man känner att man måste när kärleken gripit tag.

De är unga men lever i en mycket sträng tid. Den offentliga moralen fördömer föräktenskapliga sexuella förbindelser. Drottning Viktoria av England har just dött, så hennes moral hänger kvar men har ändå börjat gå ur tiden. Att visa sin kärlek är svårt. Att praktisera den är bara en dröm. Men att känna är oundvikligt.

Genom att ingå så kallade samvetsäktenskap vågade några enstaka modiga ungdomar offentliggöra att man har en sexuell relation. Att bo ihop var omöjligt och ansågs än mer provocerande.

Den 20 februari, just detta år 1904, deklarerade två studenter vid Göteborgs högskola, Fritiof Palmér och Signe Garling via en annons i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning att de ingått ett samvetsäktenskap. Det blev stor skandal och intensiv pressdebatt. De straffades genom suspenderdering från sina studier. Det hade alltså just hänt denna höst 1904 några kvarter bort.

Den 22 december hittades en ung medicinstudent Hildur Sandberg död utanför medicinstudenten Adolf Björks bostad på Grönegatan 15 i Lund. De hade också deklarerat ett samvetsäktenskap. Hildur var radikal socialdemokrat, säkert skrämmande i Margits och Percys ögon, men hennes öde måste ha gripit dem. Hur Hildur Sandberg dog har aldrig klarats ut.

Margit och Percy har en mycket lycklig sommar. Den ska följa Percy hela livet som ett hemligt, men hans mest passionerade minne.

På hösten i Göteborg, under en promenad i Slottskogen, bekänner plötsligt Margit sin stora hemlighet för Percy. Hon är redan bortlovad till Gustaf Ericsson, den berömde Lars Magnus Ericssons son. Det är avtalat och bestämt och alltså ett givet löfte, som omöjligen kan brytas. De ingår någon slags avtal som innebär att de ska förbli vänner, men Percy är djupt bedrövad och känner sig ensam i världen och bestulen på sin stora kärlek. På ett ställe i sin dagbok skriver han ”Aldrig mer ska jag älska någon flicka”.

1906 gifter sig Margit och Gustaf i Berlin, får inga barn och skiljer sig efter några år. Percy inleder istället lite pliktskyldigt ett förhållande med Carin, som efter Margits sorti blivit förälskad i Percy. Men Percy älskar inte Carin.

Deras förhållande pågår fyra år och går upp och ner. Percy lovar till slut att gifta sig med Carin – när han fått ordning på sitt nystartade Aktiebolag och när föräldrarna uttryckt sitt samtycke. Så blir det aldrig. Affärerna går dåligt och hans far meddelar i brev att familjen kommit fram till att Carin är ett dåligt val för Percy. Det är visserligen lögn, eftersom hans mamma tidigare uppmuntrat dem och tyckt att de ska gifta sig, men faderns uppfattning blir rådande.

Carin är mycket på resande fot. Utbildar sig till pianist och sångerska på Singakademie i Berlin och ger konserter i Berlin, Köpenhamn och Göteborg. Carins mamma drabbas av melankoli, vilket gör Carin allt mer sorgsen och mycket upptagen. Mamman tar efter ett par år på hospital sitt liv.

Percy och Carin glider sakta ifrån varandra och Percy inleder i smyg ett nytt kapitel i sitt liv. Under minsta möjliga ståhej gifter han sig 1913 i Stockholm (han hade ingen anknytning dit)  med en annan Karin. De får tre välskapta barn, som Percy tar stort ansvar för. Karin är nämligen en tillbakadragen kvinna som allt oftare stänger in sig med sin migrän.

Percy levde till han blev 89, ett långt och innehållsrikt liv, tog sig genom kriser, fann nya möjligheter och hade många intressen. Men dessa kvinnor som bara försvann i ett töcken?

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: , , , ,

Ge direkt!

Publiceringsdatum by
2
olofpalmesskola_520

Bild från nätet

Det finns en skola i Artibonitedalen väster om huvudstaden Port-au-Prince på Haiti som heter Lekol Olof Palme – Olof Palmes skola. Där får ca 200 barn mat och utbildning till stor del tack vare ett enträget biståndsarbete från några skolor i Skellefteå: Norrhammarskolan, Medlefors folkhögskola och Kusmarksskolan. Titta in i skolan.

Februari 2009 förvandlades ett brädskjul till riktig skola. Flera hundra tusen kronor har genom åren samlats in, pengar som huvudsakligen använts till att projektera riktiga skolbyggnader. Senaste tillskottet är lokaler för Centre Culturel Olof Palme där det för närvarande bedrivs vidareutbildning för lärare.

Byggnaderna har klarat jordbävningen och står fortfarande. Skolans föreståndare Vilvert Rosièr, som bor i Port-au-Prince, är oskadd. Däremot omkom studierektorn för Olof Palmes kulturella centrum, som också hör till skolan.

Nu strömmar flyktingar från huvudstaden bland annat ut till Artibonitedalen. Allt stöd till skolan är därför både ett katastrofstöd och ett långsiktigt stöd. Att ge ett bidrag direkt till skolan är ett bra sätt att hjälpa. Gör det nu! Sätt in en summa på bankgiro nr 462-4508.

_________
Nykommet i press och bloggar om Haiti: DN 2010-01-22, SvD 2010-01-22, Motbilder, Shlaug.se

Andra bloggar om: , , , ,

Vem hjälper?

Publiceringsdatum by
2
brand_1907

Katastrofbrand i Göteborg 1907

Jag har aldrig varit i Haiti. Jag har inte heller varit i Gaza. Så är det för de flesta av oss. Vet jag därför  mindre än alla reportrar och hjälparbetare som öser rapporter över oss?

Ibland tror jag – fan ta mig – att jag vet mer. De som trängs runt de små oaser av relativ säkerhet mitt i katastrofen ser inte långt. Det som fångar deras sinnen och sedan når oss är det oerhörda närmast epicentrum där människornas ansikten – döda eller levande – borrar sig in. De ser inte särskilt långt.

Och vem hjälper Gazaborna och vem hjälper Haitierna? Framför allt är de de själva. I Gaza knackar man rent alla gamla armeringsjärn och samlar betongsmulorna i prydliga högar för återanvändning. Det gör man i brist på nytt byggnadsmaterial som lovades efter kriget 2008. Matrialet finns, men leveranser hindras av Israel ”av säkerhetsskäl”. Varje människa som kan knacka rent armeringsjärn är en säkerhetsrisk.

I Haiti gör nu varje enskild överlevande sitt allra yttersta för att hjälpa sina släktingar och grannar som är värre däran än man själv. Alla dessa enskildas hjälpande händer tillsammans utgör en gigantisk hjälpapparat, som aldrig kan organiseras av vare sig USA, FN eller internationella hjälporganisationer. Haiti kommer att resa sig igen liksom Gazas befolkning. Visst vore det bättre med mediciner, experter, maskiner och nytt modernt byggnadsmaterial. Men utan nationell suveränitet och en fungerande regering kommer korruptionen, kriminaliteten och behovet av främmande poliser och militärer.

En global krigs- och katastrofmarknad växer sig allt starkare. Och i dess tross ilar reportrar och journalister omkring från världens alla stora medier – för att sprida sina uppdragsgivares bilder. Den här industrin är beroende av att behövas. Vem springer egentligen vems ärenden?

Jag har som sagt inte varit i varken Gaza eller Haiti. Men jag tror mig ändå inte sämre informerad än många blixtbesökande reportrar. Dock, det goda journalistiska arbetet och ögonvittnesskildringarna hjälper oss att se klarare. Läs Lotta Schüllerqvists reportage från Gaza i HD 2010-01-17.  Se också filmen To Shoot An Elephant på www.fib.se.

Och hjälpapparaten finns faktiskt nära oss. Jag menar då inte alla glittergalor med stora postgirokonton och egna svindlardirektörer. Nej, i min familj letar vi just nu fram hela och rena kläder och skor, som samlas in av palestinier i Uppsala, som själva kör ner ett lastbilslass till Egypten, som sedan tas in i Gaza via tunnlarna – som myndigheterna där gör allt för att stoppa.

Bloggportalen Intressant Bloggar om Haiti och Gaza: Jinge, Motbilder  

Andra bloggar om: , , , ,

Haiti – vad säga, vad tänka?

Publiceringsdatum by
1

haiti_520

Inför det oerhörda blir man lätt stum. Haiti kan man bara inte beskriva. Jag läser och vänder mig bort i skam. Försöker glömma att det hända existerar just nu och länge framöver. Men något måste sägas och skrivas, men det är bättre att tiga än skriva ihåligheter.

Men så fick jag ett tips av en vän, som läst en blogg, som jag läste. Äntligen någon som förmår fånga det hända med ord. Denna vältänkta och välformulerade betraktelse över Haiti av Erik Berg vill jag nu instämma i och rekommendera till Dig som läser här.

Bloggportalen Intressant

Andra bloggar om:

Varning för kulturstrategerna

Publiceringsdatum by
1
bokhylla_520

80 cm böcker i vår hemmabokhylla, hittade ingen roligare bild.

Kulturen lever farligt. De offentligt betalda företrädarna lever i sin egen pseudovärld, den så kallade kultursektorn.

I UNT 2010-01-10 frågas kulturdirektör Sten Bernhardsson hur han ser på kulturens villkor på 10-talet. Ur texten framträder en monumentbygge av stor tomhet:

Ett kulturhus … gränsöverskridande arbete … pedagogiskt ansvar … nycklar till kulturen … ökad mångfald där dans formgivning arkitektur och visuell konst kan mötas och utvecklas … privata kultursfären ska komplettera och utmana … demokratisk mångfald och en hållbar utveckling … skapa kulturella mötesplatser … renässans för kunskap och bildning … djup och en styrka i klassisk kultur – särskilt om den levereras med en ”twist” … genom tekniken skapa tillgänglighet för möten i nya rum …

Svadan följs inte upp av den självklara frågan: Hur menar du då? Nej, journalisten Gabriella Hernqvist refererar och citerar lydigt. Eller skriver hon som hon gör för att den kejserligt intellektuella nakenheten ska skrika högt mellan raderna? I alla fall får jag en riktig flasch.

Lite orolig är Bernharsddon antagligen, för till synes helt opåkallat säger han:

”Rädslan för isolering tror jag är överdriven eftersom även ett möte i den virtuella världen passar framtidsmänniskan.”

Nå, det framgår emellertid helt klart att ”kulturen” nu blivit ett elitisolat. Kulturstrategerna talar bara till varandra och använder konstnärerna för sina egna syften. Eftersom de är allt mer beroende av strategerna, sitter de vackert och äter snällt ur deras händer.

För att bilden ändå inte ska bli alltför svart ska ett undantag framhållas. Reginateaterns chef, Paul Kessel tror på lågbudgetföreställningar med stor konstnärlig skicklighet som talar direkt till publiken. ”Serious Comedy” kallas det, med rötter i en folklig teatertradition, som tar upp mänskliga, existentiella och angelägna problem av etisk, religiös eller politisk art som är tankeväckande och oroande. Inte ett ord om att gå ut på på gatan för att hitta till människorna. De kommer – även de teaterovana – om man lyckas skapa angelägen teater av högsta konstnärliga kvalitet.

Den så kallade kulturpolitiken i stat och kommuner borde inskränkas till välskött infrastruktur; teatrar, musikhus, muséer, bibliotek, samlingslokaler och generella bidragsformer. Kulturpolitiker och strateger verkar inte förstå att kulturen växer ovanpå det mänskliga arbetet (i vidaste bemärkelse). Kopplingen mellan arbetet och kulturen (tänkandet) får aldrig förringas. Kapas denna förbindelse uppstår behovet av kulturstrateger. Då lever kulturen farligt, som nu.

Bloggportalen Intressant

Andra bloggar om: , , , ,

Vargjakten är kultur

Publiceringsdatum by
5
skogsvandring-1904_520

Skogsvandring 1904, fotograferat med självutlösare.

Kan inte låta bli att irriteras över vargdiskussionens ytlighet. Inte är jag för att djur ska plågas. Inte heller för att djurarter ska utrotas. Men jag kan, trots att jag är storstadsbo sedan barnsben, föreställa mig att människor med tamdjur i glesbygden ser vargen som ett problem och därmed applåderar avskjutning av en del.

Naturen har alltid varit något människan tvingats mäta sig mot. Att forma naturen efter sina behov har man gjort sedan hedenhös. Det som hotar vill man ta kontrollen över, det ligger i människans väsen. Inte nödvändigt genom att förinta och skövla, men genom att omforma och kultivera. Det finns i princip ingen vildmark längre. Till och med våra fjällvidder är odlingsmark. Renarna är inte heller vilda, de är tamdjur på ett sätt som de endast varit i några få generationer. När de en gång på 40-talet blev för många i Norrbotten fraktades de (människor och djur) med tåg ner till Härjedalen för att renarna skulle få bete och samerna skulle överleva på sin näring. I Ryssland är renarna fortfarande oägda, strövar fritt på tundran och behandlas som ”vilda” djur.

Vurmen för naturen är en modernitet. Först med det urbana samhällets framväxt under industrialismen upptäcker man ”naturen”. Det var moderna borgare som uppfann den kan man säga. Min morfar tyckte om att vandra ensam, men helst med vackra kvinnor, ut i skogen. Han fotograferade den. Konstnärer tog med sina staflier och målarskrin och gick ut i skogen. Man klättrade upp på berg och lade sig i mjuka mossan tillsammans. En förutsättning för dessa excursioner var att man kunde komma in i en ombonad stuga och kura i flammornas sken framför den öppna spisen.

Skogen var för morfar i början av 1900-talet visserligen en källa till rekreation och romantiska utsvävningar, men också en outsinlig råvarukälla. Han medverkade till att den höggs och flottades till sågverk och upplag. Träden blev till fabriksbyggnader, bostadsbaracker, vacker snickarglädje samt exporterades till kolgruvorna i England som så kallade pitprops; stöttor i gruvgångarna för att hindra det porösa berget att rasa in över knäkrypande gruvslavar och små ponyhästar. Ska han klandras? Nej, han var en del av välståndsbygget som så småningom, tack vare arbetarnas politiska och fackliga organisering, kom även dem till del. Det var odling det handlade om, odling i mycket stor skala. Med andra ord kultur – i kamp med och mot naturen.

Grisfabrikerna har jag däremot mycket svårt att fördra, svårare än att människorna skyddar sig mot vargarna. Griskannibalismen är ”omänsklig” okultur, medan vargen hotar en del människors odling. Att ta itu med det problemet är alltså kultur, trots att några friska vargar led en stund innan de dog.

_________________________
Artiklar om vargjakten: Aftonbladet 2010-01-04, Aftonbladet 2010-01-04, GP 2010-01-03, SR 2010-01-03, SR 2010-01-06

Bloggportalen Intressant

Andra bloggar om: , , , , , ,