lindelof.nu

Skogsvandring 1904, fotograferat med självutlösare.

Kan inte låta bli att irriteras över vargdiskussionens ytlighet. Inte är jag för att djur ska plågas. Inte heller för att djurarter ska utrotas. Men jag kan, trots att jag är storstadsbo sedan barnsben, föreställa mig att människor med tamdjur i glesbygden ser vargen som ett problem och därmed applåderar avskjutning av en del.

Naturen har alltid varit nÃ¥got människan tvingats mäta sig mot. Att forma naturen efter sina behov har man gjort sedan hedenhös. Det som hotar vill man ta kontrollen över, det ligger i människans väsen. Inte nödvändigt genom att förinta och skövla, men genom att omforma och kultivera. Det finns i princip ingen vildmark längre. Till och med vÃ¥ra fjällvidder är odlingsmark. Renarna är inte heller vilda, de är tamdjur pÃ¥ ett sätt som de endast varit i nÃ¥gra fÃ¥ generationer. När de en gÃ¥ng pÃ¥ 40-talet blev för mÃ¥nga i Norrbotten fraktades de (människor och djur) med tÃ¥g ner till Härjedalen för att renarna skulle fÃ¥ bete och samerna skulle överleva pÃ¥ sin näring. I Ryssland är renarna fortfarande oägda, strövar fritt pÃ¥ tundran och behandlas som “vilda” djur.

Vurmen för naturen är en modernitet. Först med det urbana samhällets framväxt under industrialismen upptäcker man “naturen”. Det var moderna borgare som uppfann den kan man säga. Min morfar tyckte om att vandra ensam, men helst med vackra kvinnor, ut i skogen. Han fotograferade den. Konstnärer tog med sina staflier och mÃ¥larskrin och gick ut i skogen. Man klättrade upp pÃ¥ berg och lade sig i mjuka mossan tillsammans. En förutsättning för dessa excursioner var att man kunde komma in i en ombonad stuga och kura i flammornas sken framför den öppna spisen.

Skogen var för morfar i början av 1900-talet visserligen en källa till rekreation och romantiska utsvävningar, men ocksÃ¥ en outsinlig rÃ¥varukälla. Han medverkade till att den höggs och flottades till sÃ¥gverk och upplag. Träden blev till fabriksbyggnader, bostadsbaracker, vacker snickarglädje samt exporterades till kolgruvorna i England som sÃ¥ kallade pitprops; stöttor i gruvgÃ¥ngarna för att hindra det porösa berget att rasa in över knäkrypande gruvslavar och smÃ¥ ponyhästar. Ska han klandras? Nej, han var en del av välstÃ¥ndsbygget som sÃ¥ smÃ¥ningom, tack vare arbetarnas politiska och fackliga organisering, kom även dem till del. Det var odling det handlade om, odling i mycket stor skala. Med andra ord kultur – i kamp med och mot naturen.

Grisfabrikerna har jag däremot mycket svÃ¥rt att fördra, svÃ¥rare än att människorna skyddar sig mot vargarna. Griskannibalismen är “omänsklig” okultur, medan vargen hotar en del människors odling. Att ta itu med det problemet är alltsÃ¥ kultur, trots att nÃ¥gra friska vargar led en stund innan de dog.

_________________________
Artiklar om vargjakten: Aftonbladet 2010-01-04, Aftonbladet 2010-01-04, GP 2010-01-03, SR 2010-01-03, SR 2010-01-06

Bloggportalen Intressant

Andra bloggar om: vargjakt, natur och kultur, grisfabriker, vargdiskussion, odling, industrialismen, romantik