Historia är blodigt allvar

akvedukt

Alla maktpretendenter med sina tankesmedjor kämpar om maken över tanken. Den som lyckas påverka det allmänna historiska medvetandet grundlägger sin position. Det är det som brukar uttryckas som att segraren skriver historien.

Ibland går maktens tjänare emellertid för långt. Alla från akademiska historiker till politiska partier och ministrar sågar Skolverkets nya förslag till kursplaner. Att grundskolan ska lämna allt före medeltiden till glömskan är förstås ett intellektuellt haveri. Man kommer att få backa.

Ännu värre var det dock i förarbetena till Lgr 80 i slutet av 70-talet. Den tidens flumpedagogiska skolbyråkrater (SÖ) föreslog att historia helt skulle försvinna och uppgå i blocket ”Människans verksamhet – tidsperspektivet”. Från detta fick man förstås också backa.

Ambitionen att ideologisera historieämnet för att svensk ungdom bättre ska förstå ”västerländskt kristna, humanistiska och demokratiska grundvärden” är lika försåtligt som all annan färdigtuggad ideologi. Det är ett typsikt exempel på ideologisk krigföring. I det här fallet EU:s och USA:s. Sveriges ungdom ska nu prepareras med ett krympt perspektiv på befrielserörelser, väpnat motstånd och väpnade uppror. Alla som knorrar mot detta ska buntas ihop till ”talibantolererare” och/eller ”Castrokramare”. Retoriskt fyndigt, men fan så inskränkt.

Befrielserörelser har av makthavarna alltid kallats banditer eller terrorister. Nu är det främst talibaner och muslimer som demoniseras. Det som händer i till exempel Indiens skogiga inre – där Naxaliter (Maoister) är i full färd med en framgångsrik organisering av fattiga i en allindisk rörelse mot överhetens förtryck i globaliseringens spår – passar definitivt inte in i dagens segrarmakters historiebild. Alla som har fräckheten att försvara sig med vapen är banditer. Vem bryr sig om att försöka förstå vad som sker i ett historiskt perspektiv?

I samma anda arbetar den statliga sanningsmyndigheten Forum För Levande Historia. Det havererade projektet Demokratiska Kampuchea analyserades i utställningen ”Middag med Pol Pot” med fånigt inrikespolitiska skyddsglasögon och gjordes till en fråga om vad några svenskar såg eller inte såg på ett besök i landet 1978. Budskapet är att väpnade befrielserörelser genomgående är av ondo och ett led i underbyggandet av Sveriges nya tjänarroll i det världspolitiska spelet.

Att historia är ett blodigt slagfält framgår idag med all önskvärd tydlighet. FFLH accepterades för att man ville stärka minnet av Förintelsen. Men att skambelägga några svenskar, som man gjorde i utställningen Middag med Pol Pot, är bara en hårsmån från gångna tiders häxbål. Blodtörsten hos dessa ”humanister” förvånar, men ännu håller demokratin emot.

Artiklar om saken: SvD 2010-02-19, UNT 2010-02-22, GP 2010-02-21, DN 2010-02-16,
Nya Kursplaneförslaget

Bloggportalen Intressant
Blogginlägg om Naxaliterna
Andra bloggar om: , , , , , ,

Läget på kulturfronten

bellman_520

En bildruta ur Jan Lööfs första Bellmanserie. Då fanns självdistans och humor.

Någon måste idag ta sig an kampen För en folkets kultur mot såväl eliternas revirskapande som högerpopulismen. Tidningen Folket i Bild har sedan 70-talet haft denna stolta paroll, men har med tiden blivit allt blekare. Man verkar ha svårt att själv orientera sig på kulturfronten. Vad med det nationella, folket, konsten och religionen t ex?

I FiB/K:s Uppsalaavdelning har vi diskuterat saken under det senaste halvåret och blivit djupt oeniga om hur problemen ska formuleras. Men vi har kommit fram till att det är naturligt och till och med bra att så är fallet. Vi konstaterade att enighet inte ens är önskvärd. Kanske det även är så att orsaken till dagens vilsenhet har sin grund i en vänstertradition att ”slå fast rätta linjen” i form av resolutioner eller normerande att-satser. Någon uttryckte det så här:

”Med denna paroll är det som med våren eller som med ett musikstycke. I samma ögonblick som man börjar analysera och dissekera alltför mycket tappar man det väsentliga. Den skimrande droppen förångas.”

Denna fråga är förresten en av de verkligt allvarliga som Jan Guillou tar upp i sin bok Ordets makt och vanmakt. FiB har mycket sällan förmått gestalta något av bestående värde för en folkets kultur med majoritetsbeslut i stadgemässig ordning.

Så här vill jag formulera problemet. Parollen För en folkets kultur innebär förutom att folket har rätt till kunskap och de sköna konsterna också insikten om att kunskapen och de sköna konsterna (kulturarvet) springer ur det arbetande folket och historien.

I radions ”Obs-kulturkvarten” formulerade författaren och liberalen (dock ej Folkpartist) Lars Gustavsson sitt ideologiska sidbyte till att bli ”Kulturfrontsvän” 1976. Han poängterade kampen mot porr och prostitution, svenska kyrkans betydelse för vår nationella identitet och att franska revolutionens frihetsideal innehöll individualitet. ”Det enskilda ansiktet blev tydligt.” Individualiteten måste tänkas in i dagens villkor, sa han. ”Arbetarklassen kommer aldrig låta sig talas till.” Ulf Lindes ”konstiga” konst på Moderna muséet pekade han ut som en hårsmån från fascismen och att en svensk litteratur måste kunna få växa fram. Vidare vädrade han motvilja mot modernismen, att poesi skulle tala klartext och att ”sanning, frihet och lögn” skulle komma på rätt plats igen. Det här kunde många instämma i 1976.

Vad som skiljt Folket i Bild från de flesta andra på vänsterkanten har varit att man från början underkände uppdelningen i finkultur och folkkultur eftersom en sådan syn på kultur innebär folkförakt. En nyckelmening var att ”folket egentligen föredrar Ivar Lo framför utvikningsbrudar”. I praktiken ledde det till att vi på 70-talet medverkade till att väcka liv i den insomnade svenska proletärlitteraturen, lyfte fram nya unga författare i denna tradition, tog kamp mot porr och prostitution och slogs för kunskap i skolan mot flumpedagogiken. De striderna fördes ofta i allians med värdekonservativa och gråsossar, mot stora delar av dåtidens radikaler inom vänstern.

Fortfarande är det så att överheten pinkar in sina revir, utvecklar sin egen elitkultur, samtidigt som man producerar sövande underhållningsdynga åt ”folket”. Den kraft med vilken detta idag sker har med medieutvecklingen blivit närmast bedövande.

Jag uppfattar att en dominerande del av den radikala vänstern idag vänt kappan efter de nyliberala vindarna. USA och EU styr och ställer med den svenska nationen på ett sätt som får förödande konsekvenser på kulturens område. Svenska folkliga värderingar i den demokratiska traditionen har blivit hemlösa. Det skapar motstånd, bitterhet, missmod och till och med hat. Av detta blir det stora motsättningar som på sikt hotar en vettig social samhällsordning. Främmande tankegångar förknippas med invandring och skapar främlingsfientlighet som i värsta fall kan blomma ut i ren rasism. Vi har sett det förr.

Till folkets kulturtradition hör själva demokratin. Den grundar sig i mångas frivilliga arbete i folkrörelser och fredliga opinionsyttringar inom yttrandefrihetens ramar. Gatudemonstrationer i politiska frågor bör inte förvandlas till sekteristiska och främmande upptåg med slagord på främmande språk till exempel. Invandrare och svenskar måste förenas och tillsammans bekämpa överhetens splittringsförsök.

Religion kan ses som tradition och kultur. Men religion kan också ses som fundamentalt och överordnat allt annat. Dessa två betraktelsesätt kan existera i ömsesidig respekt. Parollen ”För en folkets kultur” kommer ur en tradition där det är naturligt att betrakta religion som en privatsak – vid sidan av politiken. Landets lagar ska inte diskriminera någon trosriktning.

I Sverige idag där människor bekänner sig till olika religioner eller ser sig som religiöst neutrala blir religionsfriheten i meningen ”frikoppling från staten” mycket viktig. Religionen bör utövas i fria samfund, under statens demokratiskt stiftade lagar. Ett samhälle där fria medborgare med olika tro kan förenas med icke troende under demokratiska former är en vacker dröm. Ren religionskritik blir nästan alltid kontraproduktiv ur demokratisk synpunkt.

Jag trevar försiktigt efter en gemensam grund för ett svenskt nationellt projekt och vill peka på några viktiga punkter. Området är minerat, så håll i er nu.

Den fria folkbildningen och folkundervisningen från folkskolan och framåt är fundamental. Den är idag praktisk taget nedriven och förvandlad till en kommersiell marknad, vilket är ett svårt bakslag för folket. Traditionen med skolavslutning i kyrkan med psalmsång och församlingspräst involverad är levande på många håll. Den bör respekteras.

Kyrkorummen vittnar om forna tiders hårt arbetande och djupt troende människors strävanden. De har format många av oss och satt sig djupt i vårt tänkande.

Jag ser ingen annan råd än att man bör försvara något som slarvigt kan kallas den ”svenska” traditionen i familjepolitiken, trots att den aldrig varit entydig och problemfri. En del i detta är i alla fall barnets starka ställning i Sverige. Rätten för homosexuella att vigas i svenska kyrkan bör inte lagregleras eftersom kyrkan bör stå fri från staten. Det bör i konsekvens med ovanstående vara en fråga för varje enskilt trossamfund. Det behöver alltså inte ses som en fråga om religionsfrihet, utan blott som en fråga om respekt för folkliga traditioner.

Svensk kultur vilar i det svenska språket – från Gustav Vasas och Karl XII:s bibleöversättningar till Strindbergs och många andras författarskap såväl som i nödvändig språkförändring som hela tiden pågår. Engelska språket (och amerikanska) måste hindras att tränga ännu djupare in i sammanhang som fjärmar oss från den svenska kulturen. I svenska skolor ska undervisningen vara på svenska. Universitetens kurslitteratur bör kunna läsas på svenska, trots att förstås engelskan är ett internationellt språk inom många forskningsfält. Vem ska kunna läsa och förstå Strindberg, Ivar-Lo, Astrid Lindgren m fl svenska författare om svenskan marginaliseras till ett vardagligt talspråk?

Nu sker det man länge kunnat förutse. Högerpopulismen tar öppet upp kampen om ”svenska värderingar” och ”den svenska kulturen”. Sverigedemokraterna försöker kapa skolavslutningar, Den blomstertid … och Astrid Lindgren. Och Kristdemokraterna hänger på. De försöker även kapa begreppet folket; ”verklighetens folk”.

Men dessa företräder överhetens syn på folket. De söker det ”naturligt oförstörda” hos det fogligt arbetande folket, de med mössan i hand. Denna syn på folket avspeglades tydligt i ”tjänstehjonsstadgan”, som avskaffades så sent som 1926. I förlängningen landar dessa ”foklvänner” i det rasistiska begreppet ”den gode vilden”, som kan tämjas och läras upp till lydiga undersåte. Glöm inte att rasism var ett helt naturligt tänkesätt i alla samhällsklasser långt in på 1900-talet.

Med Folket i Folkets kultur menas något annat. Det utgår från varje medborgares individuella fri- och rättigheter samt rätten och kraften i kollektiv organisering hos arbetarklassen och andra. Fria bönder formade vårt sätt att tänka på ett alldeles speciellt sätt. Vanligt arbetande folk har alltid spelat en viktig roll i svensk verklighet. Det är vårt folk.

När FiB 1972 formulerade sin paroll För en folkets kultur skydde alla (inkl. LO/SAP och bokstavsvänstern, senare även Statens Kulturråd) parollen som pesten. De tog inte ordet ”folket” i sin mun. Det var inte fint nog. Frågan är alltså om vi hade fel? Har folket och nationen blivit för komprometterade begrepp för att ingå i en demokratisk vänsterretorik? Jag tror inte det. Nej, innehållet i begreppen bestäms av styrkeförhållandena på kulturfronten. Så, låt oss diskutera.

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Från studentbaracker till jättecampus

blasenhus2_520

Room with a view - bildsal

Blåsenhus heter kvarteret där den stora nya pedagogiska studentfabriken i Uppsala ligger. Där stod nödbostäderna för de stora studentkullarna på 60-talet, så för mig är kvartersnamnet evigt förknippat med dragiga baracker. Inget kan emellertid vara mera annorlunda. På universitetets hemsida presenteras det som ”campus för läran om människan – psykologin – och för läran om människans lärande – pedagogiken”. Det låter pampigt.

Professor Donald Broady och hans forskargäng på SEC (Sociology of Education and Culture) bjöd på inflyttningsvisning av lokalerna i onsdags. Jag smög mig dit. Första intrycket är att här har teknokraterna och planerarna packat in allt som kan räknas till det psykologisk/pedagogiska utbildningsfältet. Rationalitet, teknik och arkitektoniska perspektiv (i just den prioritetsordningen) har varit bestämmande. Det är nästan lika högt som Uppsala slott mot öster och mycket högre än Botaniska trädgården mot väster. Klagovisor om att det blivit en Berlinmur mellan Botan och Slottet har hörts, men jag tycker att det fungerar. Jag har inget emot stora byggnader. Dock ser jag innehållet och funktionen som det viktigaste.

Frågan om människan och människans lärande är både enkel och komplicerad. Att döma av all den teknik och planering som idag anses av nöden för att tränga in i frågan undrar jag om tvärvetenskapen verkligen gynnas av att de olika disciplinerna finns under samma fysiska tak. Pedagogen flyttar in med sina stora problem. Det hela blir så stort att det i alla fall kommer att finnas gott om plats för interna barriärer. Samtidigt är världens alla forskare endast ett knapptryck bort, vilken dragig barack man än befinner sig i. Kanske dimensionerna och den avancerade tekniken även kan få en och annan att känna sig så betydelsefull att det viktiga grodperspektivet på människan och hennes lärande bleknar. Faran finns att de mest självklara insikterna om mänskligt lärande inte har självförtroende nog att slå rot och gro i höjd med slottet.

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: , , , ,

Oroliga män

en-orolig-man

En orolig man

Talade med en kvinna häromdan som liksom jag höll på med Mankells sista Wallanderbok Den orolige mannen. Hon tyckte den var hopplöst tråkig med allt gubbgnäll och alldeles för lång. Jag hade nästan läst ut då och hon hade ännu inte passerat mitten.

Det är en lång bok. Det ska medges. Men jag tycker om den. Gillar skildringen av en åldrande mans gradvisa förfall. Det där med minnesluckorna som återkommer håller en oro vid liv hos läsaren och får sin sorgligt trovärdiga förklaring. Och diabetesproblemen. Och rädslan för att bara bli gammal och tappa livslusten. Vi är många som uppnått åldern när urinstrålen tappat sin spänst och knäna börjat värka – trots att vi är medicinskt helt friska. Skildringen är kanske inte så munter, men mycket bra.

De goda sidorna av livet finns ju också med, även om Kurt Wallander inte själv verkar ta vara på tillfällena särskilt bra. Han är fortfarande en mästerlig kriminalare med erfarenheter och full intuition i behåll. Dottern Linda och dotterdottern Klara finns där och han drömmer om att få ha Klara hos sig och se henne växa upp i sitt hus på landet. Och förhållandet till Linda är mycket bra skildrat. Han älskar Linda och Klara och Linda känner sin pappa bättre än han känner sig själv. Det är genialt och så självklart.

Ovanpå denna goda människoskildring är faktiskt spiontemat och de politiska tankegångarna intressanta. Mankell har med denna bok effektivt tagit död på sin deckarhjälte Kurt Wallander. Han sörjer nog lite själv, men det är nog också en sorts befrielse.

Artiklar om boken: DN 2009-08-18, SvD 2009-09-18, Expressen 2009-08-18, Kulturbloggen

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: , ,

Vad är en lämplig lärare?

larare

Vanliga lärare, de har bara bytt ansikten.

Det som nu sker med lärarutbildningen är nödvändiga återställare (prop. 2009/10:89). Att inriktning på olika åldrar motiverar både skillnad i ämnesteoretiska studier och olika pedagogisk hållning är så självklart att alla stolliga lärarutbildningsreformer under de senaste 20 åren snabbt kommer att glömmas bort, eller vandra vidare som roliga historier från anno dazumal. Inte mycket att ägna skrivarmöda åt alltså.

Dock, en sak i departementets presentation är oroande. Man säger:

”För att bli en bra lärare krävs lämplighet. Regeringen avser därför att utreda hur lämplighetsprov skulle kunna användas som behörighetskrav till lärarutbildningen. Sådana prov kan inte genomföras förrän tidigast 2013.”

Det är självklart att lämplighet är nödvändigt. Men vad är lämplighet? Är det något man har eller något man kan förvärva? Mellan föreställningarna att en människa har eller att en människa kan förvärva lämplighet för läraryrket finns en avgrund. Det är den som glimtar fram i citatet ovan. Någon självständigt tänkande person har åtminstone satt ner foten och sagt stopp, varpå frågan förpassats till en utredning. Där kommer den förhoppningsvis att begravas och helst glömmas bort.

Det handlar alltså om två idag oförenliga synsätt, att se människan som en främst biologiskt styrd varelse eller som en främst socialt styrd varelse. När man som ung student kommer till utbildningen är man förstås i högsta grad ofärdig. Ett ”lärarlämplighetstest” då är mycket olämpligt. Men biologimänniskorna tror förstås att det går att extrahera relevanta kriterier som kan plockas ut ur personer med enkla test, kanske med ett blodprov.

På tidiga 70-talet protesterade vi lärarstudenter mot det så kallade ”lärarskicklighetsbetyget” som gavs vid vår lärarexamen. Det försvann sedan i den allmänna betygsfientligheten. Men, detta betyg var verkligen missvisande. Det speglade bara vilka studenter som föll den tidens pedagogetablissemang på läppen.

Förmågan att skapa goda relationer i ett klassrum, att förstå sig på barns och ungdomars tänkande kommer med åren genom personliga praktiska och teoretiska erfarenheter och insikter. Förmågan avtar också så småningom för en del som stelnar i sin utveckling. Men tanken att något test skulle kunna tas fram för att förutse vem som är lämplig för läraryrket redan vid ansökningen till lärarutbildningen är befängd. Ja, en nästan skrämmande tanke – särskilt om den finns i en pedagogskalle.

För övrigt anser jag att grundskolan ska återgå till att bli allmän egendom.

Artiklar i ämnet: DN 2010-02-11, DN 2010-02-12, GP 2010-02-11, My NewsDesk 2010-02-11, SvD 2010-02-11

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: ,

Radio Uppland om de skjutna

ulla-de-verdier_520

Ulla De Verdier i tjänst.

Nu tar alla medier upp frågan om de skjutna soldaterna i Afghanistan. Så ock Radio Uppland i P4. I egenskap av Uppslabo mot svenska soldater i Afghanistan inbjöds jag till studion på Bredgränd 7 ett par kvarter bort för att medverka i ett ca. fem minuters inslag klockan 15.08. Ett par minuter före 15 anmälde jag mig i receptionen. Ulla De Verdier hämtade in mig och visade mig min höga stol och min mikrofon. Lyssna på inslaget. Klicka på 15.00-15.30 och spola fram drygt 8 minuter.

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: , , ,

Ta hem de svenska soldaterna nu!

Träffade en hedervärd medborgare häromdan i demonstrationen mot Israels Gazablockad. Vi hade inte setts på ett tag och jag var glad att se honom under Palestinafanorna. Han är socialdemokrat och har engagerat sig i kampanjen för Ship to Gaza.

När vi hade språkat lite om solidaritetsarbete i allmänhet klargjorde han sina besvär med fredsrörelsens krav på hemtagande av de svenska soldaterna från Afghanistan. Han menade att svenska soldater skulle satts in där för länge sedan, då hade kriget aldrig utvecklats som nu. Svenska soldater istället för Natos verkade han mena.

Han vet vad jag tycker. Eftersom demonstrationen handlade om Gaza släppte jag frågan med kommentaren att ”Så kan man kanske också resonera.”

Jag träffade honom idag igen på ett möte om situationen i Gaza med Henrik Pelling och Lotta Shüllerqvist här i Uppsala. Samma dag som två svenska soldater och en tolk i svensk tjänst skjutits ute på patrulluppdrag i norra Afghanistan. Undrar hur han resonerar idag? Jag tror han kan vinnas för ett hemtagande nu. Svenska politiker tar ett oerhört stort ansvar på sig genom sina huvudlösa beslut i denna fråga. Ta hem soldaterna nu!

Läs också Stefan Lindgren, Expressens ledare

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: , , ,