Kommentarer till Läget på kulturfronten

Av: Knut Lindelöf

Knut Lindelöf — Wed, 03 Mar 2010 14:40:00 +0000

Bo!
Allt är sannerligen inte som det borde vara. Utvecklingen gå på många sätt åt fel håll. Skönt att vara pensnionär och oberoende av arbetsgivare t ex. Mycket är också bra och stimulerande. Och jag tror (motvilligt) att en del gum- och gubbgnäll just är att man fastnat i sina egna favoritengagemang från sin ungdom och ser inte det positiva i unga människors obegripligheter. Men, 70-talet var en lång tid också av svåra motgångar, sannerligen inte bara kärlek, fest och framsteg. Jag njuter kärlek och vänskap i rikt mått trots att jag är 64,5. Ibland skrattar jag också, men sällan på FiB-möten på Bondegatan.

Av: Bo Zackrisson

Bo Zackrisson — Tue, 02 Mar 2010 23:05:32 +0000

Knut!
Ja, jag är nog ganska pessimistisk om framtiden. Minns tillbaka på 70-talet med nostalgi. Lätt att få jobb, en lön att leva på, gå med i facket och hyggliga arbetsgivare. Ordning och reda kort sagt. Den var just de ljusa framtidsutsikterna som gjorde att människor kunde engagera sig politiskt och kulturellt. Det fanns något att kämpa för. Befinner du dig i ”utanförskap”, vilket allt fler människor gör idag, vad finns då att kämpa för? Högre A-kasseersättning? När miljoner människor inser att de är onödiga för produktionens upprätthållande tappar de glädjen och lusten att kämpa. Jag avundas inte de som idag är unga och ska slå sig in på arbetsmarknaden. Personligen finner jag dock stor glädje i det jag håller på med. Och läget kanske inte är så illa som jag inbillar mig. Vi får se.

Av: Knut Lindelöf

Knut Lindelöf — Tue, 02 Mar 2010 16:48:28 +0000

Bo!
Du är ju mer pessimistisk än jag. Det du skrev var inte heller roligt, utan just gravallvarligt. Jag skrattar ofta helt spontant. Kristian Lindberg, chefsdirigent i Sundsvalls kammarorkester fick finna sig i arbetsgivarens krav i sitt anställningskontrakt ”att skratta ofta”, samt att aldrig tala illa om sin arbetsgivare. Han blev bara sur förstås – ända till idag när han talade ut i samband med att han sa upp sig. Det var väl roligt?

Av: Bo Zackrisson

Bo Zackrisson — Tue, 02 Mar 2010 14:56:14 +0000

Svartmålningen av samhället har sett ut ungefär likadant på radikalkanten sedan jag blev politiskt medveten på 70-talet. Giriga kapitalister och usla politiker. Skillnaden mot då är att vi hade roligt på den tiden. Möjligen beroende på att vi inte var så gråa kring tinningarna.

Kanske är ungdomen idag lika medveten och aktiv som vi var på den tiden, men eftersom den tillhör en annan generation vet vi inte så mycket om den. Det fanns främlingsförakt och motsättningar i stor skala redan då. Skillnaden var att då hade de flesta ett jobb att gå till. Det har de flesta fortfarande, fast många färre än på 70-talet. Det är skillnad att kämpa för högre lön mot att ställa sig i kön på A-kasse eller F-kassekontoret. Kampen blir liksom annorlunda.

För 30 år sen var det ungefär 10 procent av befolkningen som var i behov av välfärdsstatens bidrag. Idag är det ca 20 procent. Där ligger pudelns kärna. Ett samhällssystem som inte förmår att sätta folk i arbete är ett dåligt system. Vi delar detta problem med i stort sett alla andra länder i Europa.

Jag är inte särskilt optimistisk inför framtiden. Den finanskris vi just genomlidit är bara ett förspel inför nästa som kommer att bli värre. Vi får vara glada så länge vi kan betala hyra och mat och klä våra barn. Kampen för bättre villkor på arbetsplatsen förbyts i en kamp för lägre könummer för att komma snabbt fram till välfärdsarbetarens tjänstebord.

I övrigt stretat jag på för att hålla näsan över vattenytan. FiB innehåller mest stora reportage med svarta i Afrika. Inte så kul kanske – men jag antar att redaktionen tar in det den får.

Av: Knut Lindelöf

Knut Lindelöf — Tue, 02 Mar 2010 08:24:35 +0000

Bo!
Humor är ett svårfångat spöke som flyr så fort gravallvaret intagit högsätet. Min text är ingen bra kulturprodukt, det inser jag. Bellmanrutan var ett litet försök att ställa humorfrågan utan en massa ord. Men, jag är möjligen alltför insyltad i FiB-politikens gravallvar för att lyckas förlösa det som ändå är sunt, riktigt och roligt. Men, vad blir ditt bidrag?

Av: Bo Zackrisson

Bo Zackrisson — Mon, 01 Mar 2010 23:07:38 +0000

Hej Knut – Du inledde hela denna långa epistel med en rolig illustration som visade att humorn skulle ha en viktig plats i kampen för en folkets kultur. När jag läser din text hittar jag ingen humor alls. Gravallvar från första bokstaven till den sista. Läs din bildtext.

Av: Bror Kajsajuntti

Bror Kajsajuntti — Fri, 26 Feb 2010 18:14:25 +0000

Jag instämmer i mycket. I ”vår” rörelse fanns även den ”kinesiska” inställningen om att låta ”hundra blommor blomma”, något vi senare frångick. Jag vill inte ha en politik som bara utgår från kategoriska att-satser.

Apropå â€tjänstehjonsstadgan” har jag försökt flirta med de olika partier jag sympatiserar med i Luleå och sagt åt dem, att den som är villig att betala mig enligt â€tjänstehjonsstadganâ€, det partiet kan jag arbeta för framgångsrikt i valet. Många har frågat om jag inte vill börja arbeta partipolitiskt igen, men eftersom de inte vill stötta mig enligt â€tjänstehjonsstadganâ€, så har jag inte fått några anbud. Frågan är ju vad jag annars skall försörja mig på eftersom jag är borträknad som lärare.