Mediernas behov av Omar var omättligt

Publiceringsdatum 2010-03-24 by Knut Lindelöf

Idag får fallet Mohamed Omar ett helt uppslag i SvD KULTUR. Där analyseras vad som hände med honom. Hur kunde det gå så illa?

Jag kände Omar väl och umgicks mycket med honom mellan 2003 och 2009. Jag såg hur Kultur-offentligheten reagerade och behandlade honom under dessa år. Min bild är en helt annan än den som förmedlades därifrån. Därför har jag tidigare försökt ge min bild.

Först ska det sägas att vi var politiskt överens i kritiken av det så kallade kriget mot terrorismen, USA:s krig i Irak och Afghanistan och Israels nu 60-åriga etniska rensning av Palestina, d v s om sionismen. Därutöver gick våra politiska uppfattningar isär i det mesta.

Därför hade vi en pågående diskussion om det mesta och Omar lyssnade förundrad till mitt lite mossiga folkrörelsebudskap. Men han förstod det inte. Han fastnade lätt i de geniala idéernas och geniernas avgörande betydelse för allt framåtskridande. Han provade ofta någon patentlösning som i ett slag skulle vända allt på rätt köl här i världen. Religion i vidaste mening var en sådan. Men han provade också idén om en världsregering, ekologiska väckelser, demokratins svaghet, odling av eliternas nedärvda intelligens etc. Det spretade minst sagt.

Det finns idag många sökare som Mohamed Omar. Men få passade så perfekt in i det svenska samhällets sug efter en guide till den okända och exotiska muslimska världen. Här fanns en svensk aningslös godtrogenhet, framför allt i mediavärlden, som är mer skyldig till fenomenet Omar än han själv. Detta framkommer ganska bra i dagens SvD. ”Vårt behov av en Omar är omättligt”, konstaterar Omars f d förläggare Harald Hultqvist. Det är på pricken.

Så fort Omar trodde sig ha fått korn på sanningen blev han förutsägbar och därmed helt ointressant. Hans trosvisshet är nu gränslös. I en avkortad intervju, där standardfraserna om ”Fröintelsemyten” strukits, säger han att om tio år har ett antisionistiskt parti

”några procent [av rösterna] och tio-tjugo bildade och hängivna personer som arbetar för saken. Jag är partiledare, men kanske har vi hittat någon bättre om tio år. Om jag skulle dö idag skulle det inte finnas någon som kan förvalta det jag har byggt upp. För att få frid måste jag veta att det finns en grupp människor som tar hand om det.”

Så talar en som fastnat i sin egen förträfflighet. Patetiskt minst sagt, men messiaslängtan finns inom alla religioner. Omar klagar idag på bloggen på att det han sa om ”Förintelsemyten” strukits ur intervjun, och återger allt där istället. Det intressanta med det är inte strykningen, utan att han genom att återge beskrivningen av sin egen roll i den lilla svenska islamiströrelsen, faktiskt bekräfta att han ser sig själv på det viset.

Ännu en artiel i SvD idag; Kultursidorna gav Omar en scen. Läs vad jag skrivit om Omar tidigare.

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Afghanistan, Förintelsemyten, Irak, islamism, Israel, Mohamed Omar, Palestina

Atomkraften är ett framsteg

Publiceringsdatum 2010-03-24 by Knut Lindelöf

kkraftnejtack

Igår var det exakt 30 år sedan folkomröstningen om kärnkraften. Uppmarschen till omröstningen var en plågsam tid för oss som var politiskt aktiva på vänsterkanten och samtidigt trodde på både teknik och förnuft. Tittade i min dagbok och fann lite om det här. 15/3 1980, en vecka före omröstningen demonstrerade linje 3 i det lilla Östhammar:

”Ute hela familjen för att bese det bedrövliga skådespelet på stan. Det godkända folket marscherade och beskyllde oss andra för att vara ansvarslösa, barnamördare, motståndare till livet och jag vet inte allt. JA TILL LIVET – NEJ TILL KÄRNKRAFT var huvudparollen för tåget. Det angav tonen. Att det fanns så mycket flummare i kommunen var en överraskning. Fam. Lindelöf gjorde sensation genom att stå utanför.

Denna rörelse är en besvikelse. Jag känner på något sätt igen mig i den. Ser mina egna fel och förstår varför folk i allmänhet föraktar vänstern. Den rena osakligheten, den blinda övertygelsen, enigheten om något obestämt påhittat, ett slags väckelserörelse byggd på enkla slagord och attribut. Jag blir rädd. Jag undrar om förnuftet idag har en chans. Är resonerande omöjligt? Vad händer med demokratin i detta klimat?

Att jag nu står utanför demonstrationen beror inte på att jag älskar k-kraft, det är snarare motståndarnas blinda övertygelse om att k-kraftsavskaffande skall lösa alla problem, allt från människors ensamhet till arbetslösheten och freden.

Plågsamt att se så många vänner i tåget. Kanske funderade någon lite på varför jag stod vid sidan.”

22/3, dagen före omröstningen:

”Sverige håller andan. Det är obehagligt med denna omröstning, den skär rätt in. Å ena sidan beundrar jag denna rörelse för sin verkligt massomfattande verksamhet. Fantasin och tillförsikten verkar enorm. Sverige kommer aldrig att bli som tidigare. En verkligt politisk omvälvning har faktiskt skett.

Och den har jag bekämpat. Jag förstår helt enkelt inte den politik som linje 3 bedriver. Den verkar glad och förhoppningsfull, men jag uppfattar den som djupt pessimistisk. Den odlar katastrof- och skräckstämning. Svenska folket föraktas som enbart pryl- och ABBA-diggare. Det är en falsk bild.

Men någonstans är det ändå rätt och riktigt. Jag reder inte ut det ena från det andra. Jag lyckas idag, dagen före omröstningen, inte se vilken sida som väger över. Skall de få min röst eller inte? B säger att hon känner sig tvingad att rösta 3. Det är nästan samma med mig.

Har varit trött idag och haft ångest efter en nästan sömnlös natt.”

26/3, tre dagar efter omröstningen:

”Röstade blankt. Att rösta 3 hade varit att falla för påtryckningar.”

Att vi nu till och med är på väg att kunna ersätta de gamla reaktorerna är ett framsteg, trots att det för med sig bränsle- och avfallsproblem. Men, de problemen verkar gå att lösa genom att elda nya reaktorer med de gamla reaktorernas avfall. Ja, det har faktiskt gått framåt sedan 1980. Den tekniska utvecklingen har blivit tillåten igen, men det tog en hel generation att komma vidare.

Atriklar om saken: DN 2010-03-23, AB 2010-03-22, GP 2010-03-23

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: atomkraft, folkomröstningen 1980, kärnkraft

Länge leve morfar!

Publiceringsdatum 2010-03-19 by Knut Lindelöf

Välarrangerat självporträtt av 28-åringen år 1912.

Har börjat fundera på vad en morfar är för något. Det finns två skäl till det. Det ena är att jag sedan flera år fördjupat mig i min egen morfars liv genom det fotoarkiv och annat som han lämnade efter sig, vilket också satt spår här på bloggen. Det andra är att jag själv förmodligen kommer att vara morfar innan jag fyller pension i slutet av maj i år. De flesta hinner få barnbarn innan de blir 65, så också jag alltså. En generation räknas som 30 år, vilket betyder att det är lite sent, men ändå ganska normalt.

Jag tänker att en morfar står närmare sina barnbarn än en farfar. Kanske för att döttrar är närmare sina mödrar än sina fäder, varpå vi fäder som har döttrar hänger med på denna täta koppling. Och jag som har tre döttrar har aldrig tänkt annat än att jag är lika nära dem som deras mamma är, fast på ett annat sätt förstås.

Nej, det är fel att generalisera. Kanske skulle man kunna finna ett slags mönster i en sociologisk undersökning, men det kan vara hur som helst med det där från familj till familj. Min morfar stod i alla fall mycket nära sin dotter, medan hans två söner var betydligt mindre fadersbundna. Därför stod även jag och mina två systrar mycket nära morfar. Han var en vardagsmänniska i min barndom, medan mormor var lite för fragil för att passa i vardagen och komma mig nära.

Pappa försvann ur mitt vardagsliv före tonåren och blev en formalitet. Farfar dog samma år jag föddes och farmor var en helt främmande person. Man ställdes upp framför henne en gång vart annat år för att ta emot en konstig kram, fast det kändes som man skulle ta i hand. Men morfars kramar var varma. Jag tyckte om att ta ett famntag med honom.

Att nu se magen växa på min dotter känns genant befriande. Varför ska man bry sig så mycket om det? Det är deras barn och deras ansvar. Men de kanske kan ha lite nytta av en vardagsmorfar, en som finns till hands lite då och då. En som kan tala och vara med deras barn på ett annat sätt än de hinner själv. En som kan knyta samman och förmedla något av det som var när deras föräldrar var små, vilket alltid är spännande för små barn. ”Berätta när du var liten!” frågar dom ofta. Även i skolan var det ett av toppämnena när kontakten funkade i klassrummet.

Alltså en morfar (och mormor förstås) är inte skit. Att påtagligt se att ens liv får en fortsättning är en grundläggande lustkänsla, om än inte en nödvändig för ett rikt liv. Jag är tacksam för att min morfar var tillräckligt fåfäng för att se till att det han samlat och dokumenterat bevarades till eftervärlden. Han är död sedan 1973, men kontakten mellan honom och mig är självklar. Han betyder lika mycket för mig idag som hans stora varma kramar gjorde när jag var barn. Länge leve morfar!

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: barnbarn, döttrar, farfar, farmor, generationer, morfar, mormor, pensionering, söner

Tjädertupp i motljus

Publiceringsdatum 2010-03-18 by Knut Lindelöf

tjadertupp_520

Lars Vilks ritade för en tid sedan en hund i en rondell med ett huvud som föreställde profeten Mohammed. Det här upprörde muslimer eftersom hunden i deras föreställningsvärld är ett orent djur. Det politiskt laddade klimat som råder mellan ”västvärlden” och den ”muslimska världen” efter 9/11 2001 förklarar upprördheten.

Att denna oförargliga lilla hund upprör muslimer kan vi möjligen förvånas över, men det är trots allt ett faktum. Kanske kan det jämföras med om en svensk muslim (konstnär) framställt en bild av Jesus i naziuniform. Det hade nog satt fart på ledarskribenterna. Det är som Jan Guillou sa i Agenda, en lättköpt framgång att få ledarskribenterna på sin sida och göra sig ett världsnamn på Mohammed som rondellhund. Islamofobin är ju allmänt utbredd och det hela konceptet tjänar världens mäktigaste.

Därmed inte sagt att man ska införa hädelseförbud. Lars Vilks har sin fulla rätt att häda. Hot och våld mot honom är lika avskyvärt i det här fallet som om han målat en spelande tjädertupp i motljus. Att hans politiska omdöme är jämförbart med tjädertuppens är inte heller straffbart.

Vi vet var man kan hamna om man släpper loss ”förnuftet”. Man hamnar i 1930-talets tyska diskussion om ”Entartete Kunst” (degenererad konst). Då listades ett stort antal konstverk och konstnärer som just degenererade. 1937 sattes en stor utställning ”Entartete Kunst” upp i München. Den presenterade hela programmet av urartad konst. Det var en våldsam uppgöresle med modernismen som framförts av konstnärer och arkitekter i kretsen runt Bauhausskolan i Dessau, men också mot allt som kunde betecknades som avantgardistisk, och/eller ”judisk” konst. Musiker och författare drabbades också och bokbålen flammade. Här en intressant text om saken av en okänd bloggare.

Historien om Jihad Jane verkar närmast arrangerad av någon neokonservativ tankesmedja. Den är för bra för att vara sann. Å andra sidan överträffar ofta verkligheten dikten. Att stollar triggas igång i uppblåsta medieklimat är också välkänt. Tänk bara på glasbitarna i kycklingen häromåret.

Nå, hoten mot Vilks gagnar mest hans eget kändisskap, efterfrågan på hans konst samt hotar yttrandefriheten och konstens frihet. Man får förutsätta att han vet vad han gör.

Artiklar om saken: Expressen 1 idag, Expressen 2 dag, Expressen 1, 2010-03-13, Expressen 2, 2010-03-13, SvD igår, Johanna Hilderbrandt i AB

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Lars Vilks, Entartete Kunst, Jan Guillou, konst

Rödgrönt skott i foten

Publiceringsdatum 2010-03-12 by Knut Lindelöf

Armenierna och andra folk drabbades hårt i samband med det osmanska väldets upplösning 1915. De var inte de första och som bekant inte de sista att råka illa ut i samband med politiska omvälvningar i stora imperiers krigiska kölvatten.

Det här kan vi studera och intressera oss för, ju mer desto bättre. Men det är en fråga för den historiska forskningen att undersöka och eventuellt göra auktoritativa uttalanden. Att politisera just det armeniska dramat idag, som man gjorde i riksdagen igår, är ankdammsmässigt. Man häpnar åter över hur opportunistiskt lättledda de rödgröna är i sin utrikespolitiska linje. Man spelar Carl Bildt och därmed Nato- och Afghanistanaktivismen i händerna genom att driva fram en omröstning i denna historiska tvistefråga. Inte ens om folkrättsexperten Ove Bring och alla världens historiker vore eniga om saken ska riksdagen rösta om sådant. Det misskrediterar politiken och politiserar historien. De rödgröna skjuter sig åter i foten.

Tidningarnas kommentarer spretar åt alla håll. Liberalt är idag synnerligen kluvet (långt in i s- och v-leden f. ö.). Expressen tycker som regeringen och liberala Ö-viks allahanda som oppositionen t ex. Anders Rönmark bekräftar att det är mest inrikespolitik som hänger intimt ihop med jakten på renegater, vilken är så tydlig i frågan om sionism/antisemitism. Han skriver:

”Ibland måste även diplomatiska svenskar visa vad vi anser om folkmordsförnekare.”

Vad ska man rösta om nästa gång? Ja, varför skulle det sluta med detta?

Stefan Lindgren skriver 2010-03-11:

”En annan aspekt är att om man ska fördöma turkarnas ´folkmord´ på armenier, måste man i samma andetag fördöma kurdernas ´folkmord´ på assyrierna – som i procent var betydligt grymmare. Detta ´folkmord´ skedde under exakt samma tid. â€¦ Dessa ´folkmord´ är som kinesiska askar, där en stöt utifrån – som regel en imperialistisk intervention – utlöser kedjereaktioner eller där
imperier medvetet hetsar folk mot varandra enligt principen divide et impera.

Turkiet är ett land som historiskt varit föremål för kolonialmakternas ingrepp. Och ränderna går inte ur när Frankrike vill vägra Turkiet EU-inträde och kriminaliserar ´förnekande´ av folkmordet på armenierna (vilket Turkiet kvitterat genom att kriminalisera förnekande av de franska massmorden i kolonierna – Madagaskar, Algeriet etc).”

Carl Bildts och regeringsalliansens hållning i denna fråga är den enda rimliga.

_______________
Fler artiklar om saken: Folkbladet idag, DN idag, DN idag, AB idag

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: antisemitism, armeniska folkmordet, Carl Bildt, rödgröna oppositionen, sionism

Tripp, trapp, trull

Publiceringsdatum 2010-03-08 by Knut Lindelöf

weylermfl

Diskussionen om Ilmar Reepalus uttalanden angående hatbrotten mot judar i Malmö håller på att bli riktigt otäck. Efter intervjun i TV4 2010-03-06 ansluter sig nu Håkan Holmberg till det Svante Weyler sa i sin krönika i Godmorgon världen 2010-02-28 och uttrycker det i UNT 2010-03-07 som att Reepalu inte förstår vad han själv säger.

Han ”bottnar inte i frågan. Han tycks aldrig ha satt sig in den speciella problematik som judehatet innebär och använder därför ord och begrepp till synes utan att helt förstå deras innebörd.”

Holmberg påstår att Reepalu är dum och obildad, vilket han borde ta konsekvenserna av och dra sig tillbaka.

Han har sagt saker ”som ingen demokratisk politiker i ansvarig ställning, oavsett parti, kan tillåta sig själv.”

Holmberg mästrar vidare med ett ”klargöra” vad som är rätta tolkningen av antisemitism respektive sionism. Han påstår bland annat att:

Sionismen ”säger ingenting om vilken politik en judisk stat bör föra – och ännu mindre att staten bör vara exklusivt judisk.”

Hans säger att om man fördömer sionismen som sådan

”så fördömer man också judiska kulturella strävanden och alla de judar och israeler som anser att staten Israel har rätt att finnas samtidigt som de är djupt kritiska mot statens nuvarande politik.”

Men kära nån! Stämmer det här verkligen? Kan inte denna syn på sionismen ens diskuteras? Om man påstår något annat än Holmberg, bottnar man då inte i frågan? Är det Holmberg som bestämmer vad en ”demokratisk politiker i ansvarig ställning” ska tillåtas säga om det här?

Idag i TV2:s Agenda hänger Göran Hägglund på och försökte upprepa Holmbergs concept i närkamp med Mona Sahlin. Mona gick visserligen för långt i instämmande i Reepalukritiken, men hon klarade i alla fall av att framhålla att hatbrott mot muslimer också är allvarligt.

Det håller som sagt på att bli mycket obehagligt. Palestinavänner som ser det sionistiska projektet Israel som ett stort politiskt problem i världen pekas nu ut som obildade och moraliskt underlägsna. Holmberg, Weyler och Hägglund verkar ha beröringsskräck med palestiniers lidande år 2010 (som om Al Nakba alrdrig ägt rum). Det här främjar antisemitism precis på samma sätt som exempelvis Irakinvasion och Afghanistankrig främjar självmordsbombning och terrorism.

Det förvånar och skrämmer att Håkan Holmberg ställer sig tillsammans med Svante Weyler och Göran Hägglund i kampanjen mot Ilmar Reepalu. Jag utgår från att UNT:s liberale politiske chefredaktör Håkan Holmberg förstår att resultatet blir att många skräms till tystnad om Israels övergrepp och Palestiniernas 62 år av lidande.

_____________
Artiklar att läsa: lindelof.nu, Weylers blogg, Aftonbladet 2010-02-26, NewsDesk 2010-03-02, Expressen 2010-02-26, Skånskan.se 2010-03-02, Skånskan.se 2010-02-04, Kvälls-Posten 2010-03-02, SR 2010-03-02, Jan Guillou i AB 2010-03-10

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: antisemitism, Gaza, Ilmar Reepalu, Svante Weyler, Håkan Holmberg, Göran Hägglund, Mona Sahlin, sionism

På väg till kusin Daisys bröllop

Publiceringsdatum 2010-03-05 by Knut Lindelöf

Emigrantskeppet ss Deutschland i september 1909

I september 1909 skulle Percys kusin Daisy gifta sig. Hon bodde i West Hartlepool, några mil söder om Necastle på engelska östkusten. Percy hade varit där förut. 1903 lärde han sig kontorsarbete i sin farbror Jacobs lilla rederi och lärde då känna kusin Daisy mycket väl. De var båda i övre tonåren och deras lekfulla umgänge övergick plötsligt, men helt naturligt, i något som liknade ett romans. De vuxna såg vad som hände och satte stopp. De var ju kusiner.

Daisy förlovades senare med en Mr. Bunting, som fort gjorde sig ovän med Daisys familj, gjorde sig omöjlig på sitt arbete och blev därmed även arbetslös. Daisy klamrade sig dock fast vid Bunting och klippte av kontakten med Percy. Året 1905 skrev Percy 24 brev till Daisy utan att få ett enda svar.

Alla var mycket bekymrade. För att få bort Daisy från Bunting skickades hon till Percys familj i Limhamn på obestämd tid. Till Daisy hittades till slut en lämplig friare, Mr. Peter Kirk, en högt uppsatt tjänsteman i den bokstavligen kolsvarta jättefabriken Seaton Carew Iron Co.

Alla var nu glada igen och resan verkar ha varit lyckad på alla sätt. Daisy hade kommit helskinnad ur sin förlovning med Bunting, Percy och Daisy hade åter ”kamratiserat” sitt förhållande, Peter Kirk verkade vara ”a good guy” och framtiden verkade tryggad för Daisy.

Daisy fick en son, men återkom till Limhman och bodde med sin pojke långa tider i Percys familj. Peter Kirk var aldrig med. Äktenskapet var säkert olyckligt.

I augusti 1909 reste alltså Percy till England med anledning av Daisys bröllop. Först tog han sig till Cuxhaven vid Elbes mynning på tyska Nordsjökusten. Därifrån utgick Hamburg-Amerika Linens fartyg ss Deutschland. Sedan nästan 10 år tillbaka hade hon befordrat passagerare och gods till New York via Southampton. Det var ett misslyckat passagerarfartyg. På grund av fartygets enorma ångmaskiner förstördes atmosfären i de flotta passagerarutrymmena av störande buller och obehagliga vibrerationer. Man hade visserligen satt nytt hastighetsrekord över Atlanten på lite mer än fem dygn. Men hon fick det hånfulla smeknamnet The Cocktail Shaker och passagerarna valde andra rutter. ss D. tjänade därför mesta tiden som transportfartyg för bullertåliga emigranter. Fattiga europeer emigrerade fortfarande i stora skaror till den nya världen. I Sverige utbröt storstrejken den 4 augusti och pågick alltså under Percys Englandsresa.

1910 byggdes ss D. om till kryssningsfartyg, fick svagare och mindre bullriga ångmaskiner som satte ner hastigheten till ett passande lyxkryssartempo och fick namnet ss Viktoria Luise.

Percy reste nu tillsammans med ett litet antal 1:a klass-passagerare på ss Deutschland. Han skulle kliva iland i Southampton. Han kände sig sysslolös, men var utrustad med kamera och mycket film. Från övre däck i 1:a klass hade han fin kameravinkel ner över det tätbefolkade emigrantdäcket. Det var en fin dag, bra fotoljus och solen värmde i lä.

Några fler bilder …

Man ser hur de flesta vänder ryggen mot vinden, hukar eller lägger sig tätt bakom den kraftiga vågavvisaren på fördäcket. Människorna på bilden motsvarar väl min bild av emigranter mycket präglad av Troells filmatisering av Mobergs Utvandrarna. Man med hatt eller keps, mörka slitna kavajer, en klockkedja, alla i ovan sysslolöshet. Man ser några barn nedanför lejdaren. En kvinna vågar försöka en klättring uppför lejdaren insvept i stor schal, huckle och tjocka kjolar. Det är kallt i skuggan, men säkert är luften befriande frisk, jämfört med stanken under däck i alla trånga logementutrymmen.

Enligt en emigrantforskare jag känner finns det mycket lite fotomaterial från emigrantskeppen över Atlanten. Tydligen låg de utanför tidens kameravinklar. Men Percy tog denna ovanliga och intressanta bild på väg till kusin Daisys bröllop.

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Cuxhaven, Southampton, Limhamn, emigrantfartyg, ss Deutschland, West Hartlepool

Reepalu vs. Weyler

Publiceringsdatum 2010-03-03 by Knut Lindelöf

reepalu_weyler

Eftersom jag inte följer de stora tidningarna och oftast missar Godmorgon världen på söndagar har kampanjen mot Ilmar Reepalu passerat i ögonvrån. Så är det nog för de allra flesta. Men i morse hörde jag i radion en sammandrabbning mellan Svante Weyler och Ilmar Reepalu som gav otäcka vibrationer. Med systematiskt lugn brände Weyler fast A-stämpeln i köttet på Reepalu, som försökte rentvå sig efter bästa förmåga.

Så satte jag mig till rätta med datorn och läste på i artikelfloden om bråken i Malmö efter tennismatchen mot Israel. Vad lärde jag mig? Jo …

att antalet anmälda hatbrott mot judar i Malmö har fördubblats från ca 35 till ca 75 på ett år
att Ilmar Reepalu var dåligt informerad om ökningen
att han har använt begreppet ”Israeliska lobbyn”
att Israels vänner har fört en kampanj mot Reepalu för att stämpla honom som antisemit
att Mona Sahlin har försökt mildra effekterna av detta
att Reepalu utan framgång försökt försvara sig, bland annat genom att erkänna några små misstag, och
att Svante Weyler framfört en famös anklagelseakt mot Reepalu i Godmorgon världen i söndags.

Ökningen av antalet anmälda hatbrott mot judar i Malmö är inte konstig. Judiska församlingar och andra judiska organisationer har ju i stor omfattning tagit på sin lott att försvara Israels politik mot Gaza. Att palestinier i Sverige då kopplar judar till övergreppen i Gaza borde inte vara svårt att förstå. När Reepalu visar förståelse för en sådan koppling blir han hudflängd för antisemitism.

Men dessa judiska organisationer har sig själva att skylla. Om de slutade att kalla all Israelkritik för antisemitism skulle hatbrotten minska till normalt låga nivåer igen. Att skylla ökningen på Reepalu är i bästa fall en missuppfattning orsakad av skygglappar.

Reepalu klandras även för att ha använt begreppet ”Israeliska lobbyn”. Det är märkligt. Att judar håller samman och organiserat verkar för sina intressen runt om i världen är inte uppseendeväckande. Det är när denna lobbys intressen helt sammanfaller med Israels krigspolitik som sammanblandning mellan judiskt och staten Israel lätt uppstår. Den dagen en judisk församling (inte bara judiska privatpersoner) tar avstånd från t ex Israels övergrepp mot Gaza, skulle den nödvändiga rågången mellan staten Israel och judendom i allmänhet bli lättare att urskilja för alla.

Svante Weylers krönika i Godmorgon världen 2010-02-28 var rent hotfull. Hans legitimering av en lång kampanj mot Ilmar Reepalu och kopplingen mellan massdödandet i Treblinka och Reepalus försiktiga palestinasolidaritet är sanslös. Han verkar själv inte förstå problemet, han är bara uppfylld av sin mission (som inte rymmer en enda palestinier).

_____________
Artiklar att läsa: Weylers blogg, Aftonbladet 2010-02-26, NewsDesk 2010-03-02, Expressen 2010-02-26, Skånskan.se 2010-03-02, Skånskan.se 2010-02-04, Kvälls-Posten 2010-03-02, SR 2010-03-02

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: antisemitism, Gaza, Ilmar Reepalu, Svante Weyler

Så dj-a insnöat

Publiceringsdatum 2010-03-02 by Knut Lindelöf

skottning

B och jag slirade ut till Stjärnudden idag, har inte varit där på flera veckor. Vi möttes av ett snötäcke som faktiskt var svårt att ta sig över. Skor, strumpor, byxor blev dyblöta och iskalla innan vi nådde förstukvisten. En halv meter snö på taket, men det håller. Det är väl ändå inte värre nu än krigsvintern 1940. Taket har hållit i mer än 150 år. Men mitt hemsnickrade tak på förstukvisten? Där hade växt en jättemössa som såg mycket tung ut. Fick pulsa till vedboden efter stegen och skotta av det med blöta skor och strumpor – utan säkerhetslina. Det gick utan missöden.

Sedan var det bara att sätta igång med en snökanalen ner till grinden. Det blev bra motion, minst lika bra som gymmet igår. Medan B matade fåglarna, vittjade och agnade om musfällorna, skvätte några droppar vatten på pelargonievraken hann jag nästan klart.

På hemvägen berättade P1-programmet Musiknyheterna att Scenkonstbolaget av chefsdirigenten i Nordiska kammarorkestern i Sundsvall (Christian Lindberg) krävt lönesänkning på 40%, inte säga något negativt om Scenkonstbolaget, att publiken skall tillåtas mobilfilma och sprida konserterna på YouTube, inta ha något inflytande på programsättning och att ”skratta mycket för att hålla personalen på bra humör”. Ja han skrattade verkligen i radion idag efter sin uppsägning.

Vi hörde också om att den nya skollagen skickats tillbaka från lagrådet till utbildningsdepartementet för att den var oklar på alltför många punkter och dessutom skriven på dålig svenska. Till råga på allt hade Skolinspektionen klagat på skolornas nya ”skriftliga omdömen”. De var inte tydliga nog om elevernas kunskaper, de handlade mest om elevernas beteende.

Ja, man vet inte om man ska skratta eller gråta. Men ett gott skratt förlänger käften. Det kändes skönt efter skottningen att nu vara lite mindre insnöad.

_________
Artiklar om ovanstående: SvD om skollagen, Riksdag & Departement

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: snöskottning, skollagen, Christian Lindberg, skriftliga omdömen, Donald Broady

Henning Mankell i appell för Gaza

Publiceringsdatum 2010-03-01 by Knut Lindelöf

Henning Mankell går nu ut med en appell för en folkrättslig undersökning av kriget i Gaza.

Under de första veckorna av detta år spreds fruktansvärda bilder över världen av hur den instängda befolkningen i Gaza drabbades av kriget. Nästan 1400 människor dödades, varav minst 400 barn. Det finns uppgifter om att vit fosfor användes som vapen mot civilbefolkningen. Internationellt välrenommerade jurister har hävdat att allvarliga brott begicks mot folkrätten. Så börjar texten på sajten APELL FÖR GAZA.

13 mars ordnas ett stort seminarium med titeln Folkrätten och Goldstone om den israeliska invasionen av Gaza. Vittnen och diskussion om Goldstones FN-rapport på ABF i Stockholm.

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Henning Mankell, Gaza

Knut Lindelöf

om livet och politiken

Monthly Archives: mars 2010