Bild ur UNT:s video
Vad hände egentligen häromdagen när Lars Vilks skulle hålla föreläsning om konst och yttrandefrihet på Uppsala universitet? Det har gått en tid och man börjar kunna urskilja ett mönster. Det finns två videofilmer på UNT:s hemsida. Den ena är en redigerad kort med kommentarer som koncentrerar sig på själva tumultet. Den andra är hela skeendet i salen som varade ungefär 25 minuter utan kommentarer, som ger en nyanserad bild av vad som verkligen hände .
Halva salen var fylld med från början upprörda muslimer, som tidigare känt sig kränkta av både rondellhundar och annat från Lars Vilks produktion. När Vilks efter tio minuter visade en videosnutt av en holländsk konstnär, föreställande nakna bögar med profetmasker, rann det över för några. Skrik för att störa, någon försökte rent fysiskt hindra Vilks fortsatta framförande. Man kan säga att de kränkte hans yttrandefrihet. Den saken är glasklar. Visserligen var upprördheten stor, men våldsinslagen var mycket begränsade. I huvudsak gjorde polisen sitt nödvändiga arbete med lugn och behärskning. Men medierna skildrade det som ett ”hundslagsmål”.
Frågan om vem som är boven i detta drama återstår alltså.
Yttrandefriheten gäller alla medborgare – även Lars Vilks alltså. Men alla är även skyldiga att visa respekt för och inte skada andra medborgare. Grundlagen sätter vissa gränser för yttrandefriheten, hets mot folkgrupp till exempel. Möjligen kan de maskerade bögarna prövas i efterhand mot den lagen. Jag utgår för enkelhetens skull från att det Vilks framförde var lagligt.
Var hans budskap rätt och angeläget och därmed politiskt/moraliskt försvarbart? Den frågan är ur ett medborgarperspektiv helt nödvändig. Bloggaren Ehsan utvecklar det här på ett intressant sätt.
Vilks motiverar sin provokativa konst med att han vill testa yttrandefrihetens gränser. Något politiskt/moraliskt ansvar känns han inte vid officiellt. Men ibland läcker han. Peter Kadhammar käkade lunch med honom på serveringen Skafferiet i radiohuset efter Jihad Jane-historien och skrev om detta i Aftonbladet i mars. Då blottade han sin dolda agenda, sitt moraliskt/politiska syfte:
”Misstaget är att man proklamerat det mångkulturella samhället. Kan man integrera muslimer på ett bra sätt? Man har ingen idé om hur man ska integrera dem. Det kan uppfattas som om det är för många muslimer eftersom man inte vet hur man ska ta hand om dem. … Man säger att allt är tillåtet i konsten. Men det är vänsterperspektivet som är dominerande. Du kan inte angripa islam och indirekt muslimer eftersom de, i likhet med vänstern, är emot USA. Du får inte ge dig på Palestina och muslimer. Du ska vara kritisk mot USA. Du ska vara öppen mot queer och olika minoriteter. Man har den agendan och följer den slaviskt. Konstvärlden är inte så öppen som den låtsas. De människor som försvarar muslimer som svag grupp kan du räkna med tillhör Socialdemokraterna och vänsterut.”
När yttrandefriheten börjar uppfattas som ett problem i breda folklager ökar risken för att populistiska politiker ska hitta på kreativa vägar till inskränkningar. Vilks värnar inte yttrandefriheten, han komprometterar den och visar på dess skörhet. Han spelar på fördomar om gruppen muslimer. Han stryker popolismen medhårs. Hans agerande kommer att leda till fler tycker yttrandefriheten är det stora problemet.
En annan tänkvärd röst är Bittes blogg. Hon fördjupar perspektivet på Vilks dubbelmoral.
Sorgebarnet Mohamed Omar var visst också där. Jag såg honom inte på videon, men han relaterar vad som hände och ger sin syn på saken på sin blogg. Där undslipper han sig följande typiska Omarfraser:
”En ung muslim överväldigades av sorg och ‘helig vrede’ och försökte handgripligen stoppa visningen. Han gjorde bara det som polisen borde ha gjort. Det som polisen faktiskt hade gjort för femtio år sedan. När Sverige fortfarande var en tämligen civiliserad nation.”
Skitsnacket om att Sverige förr var en ”tämligen civiliserad nation” visar att Omar är dåligt bevandrad i sin svenska historia. Det är inte brottsligt, men knappast förlåtligt. Han är ju läskunnig. Det viktigaste här är emellertid vad han önskar sig av staten. I samband med den så kallade Al Quds-demontrationen på Sergels torg i september 2009 var Omar lika bestämd på att polisen skulle ha ingripit mot dem som kränkte hans och Lasse Wilhelmsons yttrandefrihet med talkörer, apelsinkastning med mera. Då var yttrandefriheten i princip absolut. Nu har den blivit synnerligen relativ. Nu kallar han på statliga ingripanden mot det han finner osmakligt.
I det här möts de – yttrandefrihetens dödgrävare av alla slag, lagvrängare på justitiedepartementet, islamisterna och de ”riktiga” kommunisterna – förbud och inskränkningar är det enda tänkbara.
Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Al Quds-demonstrationen, konst, Lars Vilks, Mohamed Omar, muslimer, Peter Kadhammar, Uppsala universitet
