Author Archives: Knut Lindelöf

30 års skolpolitik – rena landsförräderiet

Publiceringsdatum by
6

Mannen som hoppade av Livets Ord skola och blev undervisningsråd vid Skolverket

Man ska inte gnälla och älta gamla oförrätter. Men ibland blir det bara för mycket. När jag läser Per Kornhall – numera undervisningsråd på Skolverket – i DN idag blir jag inte glad. Jag blir bara nedstämd och kokar av hämndbegär. Det beror inte på att artikeln om den förrådda svenska grundskolan är dålig. Det är den inte. Den är mycket bra. Utan min nedstämdhet kommer sig av den plågsamma insikten att alla artiklar med i princip motsvarande innehåll utan omsvep refuserats och/eller förtalats i hela mediesverige de senaste 25 åren, utom möjligen i Folket i Bild/Kulturfront. Inte nog med det. Skolan har rensats från tusentals medarbetare – framför allt inom lärarkåren – för åsikter i linje med Kornhalls. Och, politiska partier och skolbyråkrater har ägnat sig åt ren förföljelse av alla med liknande idéer. Skolsverige har förvandlats till en medlöparnas och ja-sägarnas ankdamm där allt utom klämkäck entreprenörsanda visats på porten.

Att det Kornhall skriver, alltså det som hjälpt Finlands skola till en tätposition i Europa idag, envist hävdats att många i den svenska grundskolan ända sedan Lgr 80 infördes, ägnas inte en enda liten eftertanke. Till och med de allra bästa och mest nedtryckta pedagogforskarna (Sundblad, Grosin och kanske någon mer) – som inte släppte Vygotskij under denna tid – blev efter kommunaliseringen 89-90 förledda att tro att skolans största problem inte var fritt skolval, friskolor och kommunalisering, utan pedagogiken. ”Friheten” skulle ge möjlighet att skapa de excellenta skolorna – fick jag till svar i flera diskussioner med dem. Haninge kommun har visserligen delvis visat att det går, men det viktigaste av allt, den nationella likvärdigheten är för mycket lång tid framåt förödd.

Under det flumpedagogiska 70-talet kämpades det alltså bland oss lärare för ett bevarande av den pedagogiska friheten, d v s att få arbeta i klassrummet som man själv bestämde. Men det blev till slut omöjligt eftersom skolan organiserades om efter flumpedagogernas mönster på alla nivåer. När det var gjort och skolresultaten ändå rasade kom det fria skolvalet, friskolorna och kommunaliseringen i ett slag. Det blev den verkliga dödsstöten.

Förstås är jag tacksam för att Kornhalls (Sahlbergs) uppfattningar om den svenska grundskolan nu framförs så frekvent, men grundproblemet består. Vi har fått en stukad lärarkår, vars fackförbund tvingats tro på individuell lönesättning, en pedagogisk forskarvärld som grävt ner sig i skyttegravar, en byråkrati- och politikergeneration som för lång tid framåt kan förknippas med det 25-åriga landsförräderiet i skolfrågan.

Efter att nu ha fått ur mig min bitterhet kan jag berätta följande: För att försöka vara lite konstruktiv har jag gått med i en socialdemokratisk grupp med uppdrag att formulera en väg framåt i skolfrågan i Uppsala kommun. Vi har påtagliga svårigheter att enas om vad som är viktigast i dagsläget och hur vi ska formulera oss. På senaste mötet diskuterade vi ett ”fempunktsprogram”. Här är mitt förslag till det mötet:

Inledande kommentar: För närvarande bör fokus från S vara att återupprätta nationell, rimligt hög och likvärdig standard i grundskolan. På sikt måste det fria skolvalet, friskolesystemet och skolpengsystemet inom grundskolan avskaffas. Det är folkskoletanken – den som innebär att barn från alla olika etniska och sociala grupper ska kunna mötas – som vägleder oss. Att rimlig likvärdighet ska råda även i förskolan och gymnasieskolan är självklart och önskvärt, men där råder delvis andra villkor då de faktiskt inte är obligatoriska skolformer. S bör däremot värna frivilligheten i dessa både skolformer, men sträva efter att så många som möjligt ska välja både kommunala förskolor och offentliga gymnasieskolor. Att förskolebarn med annat hemspråk än svenska ska gå i förskola för att lära sig svenska är det enskilt enklaste sättet att förbättra dessa barns möjligheter att senare klara grundskolan. En lättillgänglig och kostnadsfri kommunal vuxenutbildning är en grundbult för en socialdemokratisk skolpolitik. Ungdomar ska alltid vara välkomna tillbaka till det offentliga utbildningssystemet, ja även som unga vuxna.

Fem punkter för en bättre grundskola i Uppsala kommun:

  • Systematisk kunskapsuppföljning i läsning, skrivning och matematik i alla grundskolor från åk 1
  • Reformstopp på pedagogikområdet – lita till lärarnas professionalitet
  • Satsa på skolledare som sätter kunskapen i centrum och förstår att en god elevomsorg är en förutsättning för det.
  • Lyft bort lokalkostnaderna från skolornas resultaträkning och betala inte höjda lärarlöner med minskad lärartäthet
  • Avskaffa beställar- utförarorganisationen på skolområdet

Jag ska nu åter försöka svälja förtreten och lägga band på mina hämndbegär. Och, jag är motståndare till dödsstraff för landsförräderi, även i skolfrågan.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: ,

Socialdemokraterna 32,5%, men …

Publiceringsdatum by
Reply

Människor på bar backe efter brand i Göteborg 1907. Foto: P Lundwall

(Av misstag låg detta inlägg första dagarna med kommentarfunktionen avstängd. Välkommen nu med din kommentar!)

Idag rapporteras att Socialdemokraterna klättrat upp till 32,5% och nu är största parti igen. Regeringsalliansen är nu mindre än ett tänkt röd-grönt alternativ. Men är det en politisk svängning som inger framtidshopp? Knappast. De enda som jublar är S-, V- och Mp-politiker med köttgrytsvittring efter september 2014.

Vad vi ser är en reaktion på att mediedrevet efter Juholt och mycket av det han representerade nu upphört. Det var precis på samma sätt när Mona Sahlin hade tillträtt som partiledare 2007, då de också kom en kraftigt opinionsuppgång, men bara så länge hon inte tvingats ut till konkreta politiska ställningstaganden. När hon ställde sig i spetsen för ”de rödgröna” föll opinionssiffrorna som en sten igen och valet 2010 blev en ännu större katastrof än det tidigare.

Mona Sahlin blev då ifrågasatt internt och in stormade lantisen Håkan Juholt som en ovälkommen oputsad outsider och talade för återregleringar av välfärden med äkta magstöd. Han lät inte som en Thomas Östros, en Mona Sahlin eller en Ylva Johansson, utan som en riktig socialdemokrat.

Då gick det tunga mediadrevet igång. En så´n bonnläpp måste stoppas! Alla som under de senaste 20 åren varit med och kokat ihop den moderna svenska valfrihetssoppan ville inte ta i Juholt ens med tång. Därför blev kampanjen mot honom så framgångsrik. I spetsen gick Shipstedts ”socialdemokratiska” Aftonbladet. Juholt hade som alla toppolitiker sina svaga punkter, som utnyttjades optimalt. Ett mycket sorgligt skådespel.

Men är det inte bra att S nu stärker sina opinionssiffror? Nej, inte om det sker på bekostnad av själva politiken, och om den får vi inget veta annat än att Stefan Löfvén är villig att göra upp med vem som helst om praktiskt taget vad som helst. Det här är förresten en annan sida av Socialdemokratin med starka traditioner, den så kallade Saltsjöbadsandan; ”goa gubbar” som inte hukar för varken Wallenberg, Shipstedt eller Stordalen.

Det som nu händer bland väljarna är att det stuvas om lite bland den allt rörligare och allt talrikare och allt mer proletariserade medelkassen, de som fortfarande är lojala med systemet, eller som i alla fall inte ser något ”politiskt anständigt” alternativ. S tar väljare bara från M, V och Mp, mest från M.

Men, den farligaste politiska rörelsen, den ökande gruppen av missnöjda systemkritiker; de som ser alla politiker som en skock bedragare, som ser hur bankernas höjdare skor sig samtidigt som a-kassan och pensionen krymper och arbetslösheten stiger, som ser likheter med vad som händer i Grekland efter euron, som lätt vädrar sitt förakt för kulturvänster och modernism. Dessa ligger antingen kvar på sofflocket eller tar steget över till Sverigedemokraterna. S tar inte tillbaka någon från dem, de ökar även i denna mätning. Jag vill att vi socialdemokrater ska ta itu med detta. Läs Jan Guillous utmärkta krönika Direktör Borelius tjänar halv miljard på privat vanvård i AB.

Tills sist en passande artikel som blixtbelyser ovanstående. Brunhögern vinner – USA försvinner i AB som återger hur den norske fredsforskaren Johan Galtung ser på utvecklingen i välden idag. Ett citat:

”1980 bedömde jag att Sovjetunionens imperium skulle brista inom tio år framför allt på grund av sin svagaste punkt: Berlinmuren. Och det gjorde det. De svagaste punkterna för det amerikanska imperiet ansåg jag redan år 2000 vara motsättningarna mellan USA:s statsterrorism och terrorismen den skulle alstra, mellan en galopperande ekonomi och en stagnerande real ekonomi, mellan en stagnerande judendom/kristendom och en utveckling av islam. Detta kan omöjligen överleva 2020.”

Galtung menar enligt artikelförfattaren Ditte Lundberg ”att en förklaring till högerpopulismens framfart i Europa är västvärldens försvagade ekonomiska och sociala inflytande i världen. Väst är inte van vid att se sina imperier vittra sönder och reaktionen märks i människors längtan till det som var. En trend som han menar kommer fortsätta, inte minst i USA. I själva verket närmar vi oss ett högerkantens övertagande till följd av den sekulära demokratins avskaffande.”

Läs också: TRANSCEND, HD 2012-03-13

….
Bloggportalen: Intressant

Andra bloggar om: , , , , , ,

Nato styr svensk vapenexport

Publiceringsdatum by
3

Saab och andra tjänar enorma slantar på att sälja vapen till andra länder. Nyligen beslutade Schweiz att köpa 22 Jas Gripen-plan, vilket ska ge 22 miljarder kronor till Sverige. Saudiarabien är en trogen kund och betraktas av någon grumlig anledning som ett land ”i behov av särskilt stöd” – som vi brukar uttrycka det i vårdsvängen – för att själva kunna bygga egna robotar. Det här ”samarbetet” med kungahuset i Saudiarabien leder säkert till snöplig sorti för Tolgfors´. Motsägelserna är nu för tydliga.

Jag läser idag i DN att ISP (Institutionen för strategiska produkter) kontrollerar om svenska lagar och regler följs vid svenska vapenaffärer. Ett centralt villkor är att köparlandet inte befinner sig i väpnad konflikt och respekterar mänskliga rättigheter. Men, ISP får ge exporttillstånd ”om det finns säkerhets- eller försvarspolitiska skäl för och om det inte strider mot Sveriges utrikespolitik”. Det här är förstås perfekta gummiregler för att svensk vapenexport ska frodas och öka som den gjort de senaste åren. Det är i realiteten våra stora krigsmaterieltillverkare som håller i taktpinnen och Tolgforsar, Perrsöner och deras närmaste som krattar manegen.

Sverige deltar ju i USA/Natos krig i Afghanistan och är därmed i realiteten en allierad också till Saudiarabien. Men det kan man inte säga öppet. Därför glider Reinfeldt idag på formuleringarna och Tolgfors säger ingenting. Vi har en utrikespolitik som påstås bygga på ”respekt för mänskliga rättigheter”, men som ändå innebär skarpa vapen mot oskyldiga afghanska civila och robotförsäljning till dem som i praktiken slår ner den arabiska demokrativågen. Det går inte ihop. Antingen får vi skrota begreppet mänskliga rättigheter eller börja ta dem på allvar.

Sverige måste sluta ha två linjer i sina utrikes affärer, en officiell för hemmaopinionen och en inofficiell dikterad av Nato och vapenindustrin. Den officiella måste gälla över hela linjen. Därför måste vår faktiska utrikes- och säkerhetspolitik öppet diskuteras och demokratiska beslut fattas om vi ska vara med i Nato eller inte. Därefter kan vi fastställa hur vårt eget försvar ska se ut och vilka länder som ska få köpa svenska vapen. Den som påstår att jag är naiv kan lika gärna säga att demokrati inte bör råda i dessa frågor.

Ännu har vi alltså inte beslutat gå med i Nato, därför strider alla affärer och avtal med Saudiarabien mot vår utrikespolitik. Däremot borde det inte vara några politiska problem att sälja JAS till Schweiz.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , ,

När fick kvinnor tillträde till roddsporten?

Publiceringsdatum by
4

Damlag i Göteborgs Roddklubb 1909. Foto: P Lundwall

Med några knapptryck på datorn fann jag ett rimligt svar på rubrikens fråga.

”I slutet av maj 1910 beslutade Hammarby Idrottsförening att tillåta även kvinnliga roddare, att de skulle tillåtas bli passiva medlemmar och få använda föreningens materiel.”

Svaret behövde jag för att sätta in en bilden ovan ur min morfars fotoarkiv i ett begripligt sammanhang.

Nu var det inte främst detta jag tänkte skriva om, utan om det faktum att jag på mindre en en minut via Internet kan få fram detta svar. Vi har alla varit med om det och många har reflekterat över informationens fantastiska lättillgänglighet på nätet. Knappast någon faktauppgift behöver vara okänd för oss längre. Med datorn eller telefonen har vi svaret inom en minut. Jag kunde inte låta bli att googla mitt under På spåret-finalen och fick fram svaren före de tävlande. Det är som om mitt eget minne har fått ett utskott via mina fingrar och gör allt tillgängligt så länge telefonbatteriet har mer än 5% kvar.

Nå, inte heller det var vad jag tänkte skriva om, utan om det faktum att varenda människa – ung som gammal – numera har ett bibliotek i fickan. Ett ofantligt stort bibliotek dessutom, så stort att inget vanligt bibliotek skulle kunna rymma samma informationsmängd. Fördelarna med våra fickbibliotek är förstås enorma. Jag kan t ex. sitta hemma och forska mycket mer effektivt än om jag knatade upp till universitetsbiblioteket Carolina Rediviva här i Uppsala.

Medför då denna utveckling inga problem? Jo, förvisso. Den förändrar våra sociala vanor och mönster, som kan vara svåra för många att förstå och fördra. Jag förstår det knappast heller. Denna utveckling kommer att reducera våra vanliga bibliotek till något annat än platsen där litteratur och informationssökning är kärnan. Om biblioteken som demokratiska mötesplatser har en framtid är en knepig fråga.

De allmänna biblioteken har varit humanistiska finrum för alla medborgare, en i sanning demokratisk mötesplats. Här har världens alla stora och konstiga idéer samsats i hyllorna – åtkomligt för alla. Mycket har trots allt hållits borta, mest med tanke på att utrymmet är begränsat. Det självklart låga och mänskligt förnedrande materialet har då ställts åt sidan och hamnat utanför. Vi kallar det för att bibliotekens information håller en god kvalité. Vad som ska hållas utanför och vad som ska upp på hyllorna har krävt kontinuerliga diskussioner på varenda bibliotek. Ska de gamla klassikerna bort för att ge plats åt bestsellerlitteratur? Ska musik, film, datorer och caféverksamhet in och ta upp plats? Etc.

Men, i fickbiblioteket finns inga begränsningar. Utrymmet är utan gränser. Där finns allt – och då menar jag verkligen allt! Den mest avskyvärt köttstinkande pornografin är lika nära mina fingertoppar som svaret på frågan när kvinnor inträdde i roddsporten. Jag minns chockvågen som gick genom min skola den där gången då en liten pojke skrev in White House i Google-sökfältet, varpå ett formidabelt porrfyrverkeri utlöstes. Hur ska detta kunna stoppas blev genast frågan. Filter, blev svaret. Det var 10 år sedan och sedan dess har mycket hänt.

Den gränslösa webbvärlden med högt och lågt i fickan på varje människa kommer att fortsätta förändra människors livsvillkor. Alla vill ha full yttrande- och informationsfrihet, men många vill också ha filter. Stater vill filtrera bort politiska fiender och morallobbyn vill filtrera bort våld och snusk.

Inte tror jag vi kan skydda våra barn från våldet och snusket, de kommer att påverkas. Men frågan om hur barn ska bygga upp inre personliga filter kommer att bli mycket stor. Och då är vi tillbaka till grundskolan och biblioteken där man gör urval och där vuxna möter barn IRL (in real life). Den sortens personliga möten blir allt viktigare och måste än mer medvetet organiseras och schemaläggas. Om så icke sker är risken stor att det formas en underklass helt utan filter, vilket är den värsta formen av mänskligt förtryck och ett hot mot den sociala och demokratiska ordningen.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , ,

Ett folks befrielse måste vara dess eget verk

Publiceringsdatum by
5

Denna gamla formel kommer ur marxismens kärna och omfattades helt av Olof Palme  Ursprungligen var det arbetarklasens befrielse, som måste vara dess eget verk, men under imperialismens epok, särskilt under Vietnamkriget, överfördes det till att gälla varje folks befrielse från kolonialt och imperialistiskt förtryck.

Det var ett av de budskap Pierre Schori försökte hamra in under sitt föredrag i tisdags på Stadsbiblioteket i Uppsala. Det arrangerades av FiB/K och Socialdemokraterna i Uppsala och blev välbesökt. Det hela var även ett mycket givande samarbete mellan FiB/K och Socialdemokraterna i Uppsala, som gav mersmak.

Budskapet kändes befriande för mig och den antiimperialistiska rörelse som jag känner mig som en del av. Det leder ofelbart till respekt för alla nationers rätt att själva bestämma utan inblandning utifrån. Det leder även till den möjligen mer svårsmälta insikten att den regim som kontrollerar ett område måste respekteras (Al Assad, Kadhaffi, sionistregimen i Israel), åtminstone som samtalspartner och att rörelser (som palestinska Hamas och Fatah, talibaner, röda khmerer, naxaliter) måste betraktas som legitima (om än ej alltid älskade) befrielserörelser. Det leder också till att så kallade ”humanitära intervensioner” blir olagliga eftersom de generellt sett leder till mer konflikter och krig i framtiden. Locket kan kanske läggas på en tid – som i Kosovo och Libyen – men risken för nya än grymmare uppgörelser är överhängande. Hela FN-systemet och folkrätten bygger dessutom på dessa grundprinciper för internationell samexistens. Att överge dessa principer vore förödande.
Detta stora börjar som alltid i det lilla. För min del här i Centrala stadens S-förening, där jag är medlem. Vi hade ett par möten för att få fram motioner till nästa partikongress. Då skrev jag ihop en motion om att vi måste ta hem soldaterna från Afghanistan nu, och delgav mina föreningskamrater. Frågan var ny för de flesta. Man kände dock till att partiledningen – hur den än varit sammansatt de senaste 10 åren – har stått bakom de svenska Afghanistansoldaterna. Att det är ett riktigt krig var emellertid oklart för många. Det blev en ganska livlig och givande diskussion. En medlem skrev ett långt svar med innebörden att föreningen omöjligen kunde ställa sig bakom motionen, och så blev det. Den gick istället vidare som ”enskild” till Uppsala arbetarekommuns representantskap (högsta beslutande S-organ i Uppsala) där den antogs utan att någon yttrade ens minsta tveksamhet till kraven. I Dalarna och Skåne har liknande motioner antagits sägs det.

Motionen ska nu gå vidare till distriktsstyrelsen och distriktskongressen för att till slut hamna på S-kongressen. Risken att den ska stoppas är liten enligt min bedömning. De svenska Afghanistansoldaterna är vorden mogen fallfrukt. Vägen är lång, men så fungerar demokratin.

Under de tio år som USA/NATO:s Afghanistankrig pågått har några envisa S-röster varit emot partiledningens politik: Maj-Britt Theorin, Anders Ferm, Thage G Pettersson och Pierre Schori har gått i spetsen. Heder åt dem. Alla partiledare, inklusive Håkan Juholt, och deras staber har varit för kriget. Alla har de hävdat att krigets mål är mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter, skola till pojkar och flickor och demokrati, att det är ett FN-engagemang och att militär och bistånd behöver varandra. Men slutet för detta verkar nu nära, dessa offentliga skygglappar håller nu på att falla. Dags även för Urban Ahlin & Co att ta reson.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , ,

Prinsessfrossa

Publiceringsdatum by
1

I dessa prinsessfrossetider kan jag inte motstå visning av detta unika paparazzimaterial, aldrig tidigare publicerade bilder på Sveriges mest jagade villebråd år 1946.

I dagarna omkring nattklubbsprinsen Karl-Gustavs första födelsedag råkade min svärfar vara i Stockholm på besök från Söderhamn. Han hade som vanligt sin smalfilmskamera laddad och tog små snuttar runt om i det vårfagra Stockholm. Så kom han till Hagaparken …

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , ,

4 dagar i april

Publiceringsdatum by
4

Jag läste en teaterrecension av John Sjögren i UNT 2012-02-16. Han skrev om historikern, arkeologen och författaren Magnus Alkarps debutpjäs 4 dagar i april på Uppsala stadsteater. Vad det handlar om kan du se här. Denna ”recension” fick mig verkligen intresserad av att se pjäsen. Idag var jag där.

Alkarp kommenterar ”recensionen” på facebook:

”Detta är ingen recension, det är back-stabbing. Han begår nästan alla de misstag en riktig recensent aldrig skulle göra sig skyldig till. Höll på att dö av skratt när han tycker att denna dokumentär, som av cirka 80% är sanning, skulle må bättre av lite mindre procent sanning. Ännu värre: ‘Dialogen lider av en brist på nyanser, betydelsebottnar och undertext’ – herre min gud det rör sig om autentiska inspelade, buggade samtal. Hoppas att den blir flitigt kommenterad.”

Efter att nu ha sett pjäsen vill jag gärna citera och instämma. Jag skulle dessutom vilja tillägga ett par saker. Pjäsen handlar minst lika mycket om idag. Det trixas och smusslas med hemligstämplar och nedlagda utredningar på order från främmande makt. Men nu är det USA, Nato och CIA som håller i taktpinnen och som delar av Sveriges överhet svassar för. Ja, det är nog till och med värre med den saken idag än 1943. Då jagade man norska motståndsmän, nu jagar man personer med muslimska namn, stormar in i deras bostäder med skarpladdade vapen och skickar oskyldiga människor till tortyr i USA-kontrollerade fängelser på olika håll i världen. Läs om detta i rapportboken Terroristjaktens svarta bok från Charta 2008.

Till slut. Pjäsen lider inte alls av några ”gestaltningsproblem” som flera recensenter hävdar. Man förstår människorna och de svåra konflikter som fanns runt skeendet i Uppsala den där påsken 1943. Det är ett stycke angelägen teater om en verkligt dramatisk historia som inte setts på länge. Dessa aningslösa salongsrecensenter med sin sippa kritik tjänar idag den svenska terroristjakten.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , ,

Vart är vi på väg?

Publiceringsdatum by
4

På Socialdemokraternas hemsida presenterar sig partiets nya ekonomiska talesperson Magdalena Andersson. Enligt henne finns inte ”en samlad mängd framgång”, utan bara ”framgång – i vårt eget liv, utifrån våra egna förutsättningar.” Min enda tolkning är att hon menar att var och en ska se sig själv som sin egen lyckas smed och alltså sluta tänka kollektivt, eller Sverige som ett socialt nationellt projekt i någon som helst mening. ”Sker det så får vi också ett framgångsrikt samhälle.” Ty på så sätt ”hänger tillväxt och rättvisa ihop” påstår hon. Jag säger som de gör på På spåret: Vart är vi på väg? Till Aten kanske.

Hur någon kan tolka dessa dunkla ord som Socialdemokrati är mig en gåta.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , ,

(S)triden fortsätter

Publiceringsdatum by
4

Två av Håkan Juholts tydligaste meningsmotståndare Mikael Damberg och Lena Hallengren tog bladet från munnen i måndagens Aftonblad. De tillhör Socialdemokraternas absoluta toppskikt och vad de säger är ingen personlig åsikt i största allmänhet. Det är är ett led i kampen om den ideologiska makten i partiet. Håkan Juholt visade tydligt att den frisläppta välfärdsmarknaden måste återregleras. På intet sätt uteslöt han att det slappa valfrihetbegreppet skulle kunna ifrågasättas. Där var han ovanligt frispråkig och fick många att hoppas på en förändring – och andra att se blodrött!

Så länge Stefan Löfvén är otydlig i denna sak är spelplanen öppen. Nu har två centralfigurer rusat in med ett tydligt utspel.

”Valfriheten i välfärden är mycket värdefull och har kommit för att stanna. Möjligheten att välja till exempel skola eller hemtjänst har förbättrat vardagen för många människor, och mångfalden har inneburit att nya idéer kunnat växa sig starka och förbättra kvaliteten i både offentlig och privat verksamhet.”

Vad de sedan säger i artikeln blir helt poänglöst. Skärp regelverket, öka transparensen, gör det lättare att jämföra olika valalternativ bla, bla. Alla som någon gång följt t ex en gammal människa genom labyrinten av hemtjänst, hjälpmedelscentral, biståndshanläggare, hemsjukvård, vårdcentral, äldreboende mm, vet att frågan om valfrihet är helt irrelevant. Vad man söker är endast goda – inte dåliga – lösningar. Samma sak gäller förstås också skolan. Alla skolor ska vara goda nog! Allt annat är bullshit. Läs Inger Axelsson i Läkartidningen, Ola Möllers tankar och Lena Sommestad om Damberg och Hallengren.

Unga socialdemokratiska toppolitiker är själva en del av storstadens medelklass. De tror att de är världens centrum. Men de har fel, de underskattar denna medelklass´ förmåga att tänka. Inte ens för dem är valfrihet en nyckelfråga. De vill förstås kunna bestämma över sina liv precis som alla andra. Men vilken profil deras barns förskola har är inte huvudfrågan (såvida det inte är något märkligt hokus pokus förstås, vilket borde förbjudas). Avståndet hemifrån och i förhållande till föräldrarnas arbeten är avgörande för om man måndag till fredag ska få någon tid över för familjeliv. Samma gäller i princip grundskolan; garanterat kontrollerad god standard och nära hemmet är vad folk (även medelklassen) vill ha. Valfriheten i dessa sammanhang är ”non sence”.

Nästa partikongress kommer åter striden om valfriheten i välfärden att bli stenhård. Frågan står mellan socialdemokrati eller något helt väsensfrämmande. Våga ifrågasätta den förvanskade friheten i form av så kallad valfrihet!

Bloggportalen: intressant
Andra bloggar om: , , , , ,

Sjöstedt mot Löfvén

Publiceringsdatum by
5

Vattenkraft i jämtländska Tännforsen 1911 (Foto: P Lundwall)

Nu drar man olyckligtvis åt olika håll inom arbetarrörelsen. Stefan Löfvén vill diskutera med regeringen om en långsiktig energipolitik (d v s att kunna ersätta gamla uttjänta kärnreaktorer med nya). Jonas Sjöstedt säger att Vänstern aldrig kommer att gå med på att bygga ny kärnkraft. Det är olycksbådande.

Låt mig upprepa att efter Fukushima har den storskaliga (gammaldags) kärnkraften visat sin gräns. Den måste avvecklas, även om man får acceptera en avvecklingstid.

Sådana tankar är otänkbara för Rune Lanestrand som jag anser vara är en frisk fläkt. Hans grundhållning är antietablissemang och många gånger mycket träffsäker. Vi är numera båda emot kärnkraft, men på mycket olika sätt. Läs hans blogginlägg om Stefan Löfvéns lördagsintervju. Där finns flera poänger. Men han kommer att fördöma det jag nu skriver lika fullt.

Vad jag tror blir framtidens knäckfråga om energin är hur man med bibehållen energiproduktion (i Sverige) ska minska klimatpåverkan av utsläpp. Ökad olje- gas- och kolbränning är då otänkbar. Någon form av kärnenergi kommer att vara nödvändig (tillsammans med en lång rad andra förnyelsebara och mindre miljöskadliga energislag).

Det akuta problemet med våra nuvarande kärnkraftanläggningar är att de är gamla och alltmer osäkra. De funkar ju inte längre när det är kallt. De är lite som SJ. De bör genast, eller åtminstone fortast möjligt, rivas och ersättas av ett antal nya som bygger på modern teknik. Då kanske vi får ett halvsekels respit att klara övergången till förnyelsebara energikällor i global skala.

Vad Jonas Sjöstedt och Stefan Löfvén inte säger är det mest intressanta. I mina öron är Sjöstedts dolda budskap kraftigt ökade utsläpp av växthusgaser eller en dramatisk standardsänkning (a ´la Grekland), medan Löfvéns är att vi ska klara krisen med ökad tillväxt. Båda perspektiven är lika svårsmälta, ja omöjliga.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , ,