Mohamed Omar är inte bara islamist. Förra året slutade han tvivla och började tro på att svaren finns i en platonsk idévärld. Han blev också platonist.
Hans nya bok Islamisten, med texter som belyser hans år 2009 då han blev islamist, men alltså också platonsit, är rörig men bitvis mycket intressant läsning. Han radar upp texterna kronologiskt, men hans stora käpphästaktiga frågor återkommer gång på gång oavsett vad han för tillfället råkar ha satt som rubrik. En del material är tidigare publicerat i tidningar, men annat har endast stått på hans blogg. Då och då lyser hans lysande skrivkonst fram.
Boken faller isär i minst fyra delar, liksom denna artikel.
1) Förord och efterord av Omars två främsta vapendragare.
2) Omars egen berättelse om vad som hände under hans uppstigande som kulturraket och förvandlingen till ”islamistisk sanningssägare”
3) Några magistrala uppgörelser, med Andreas Malms bok Islamofobi, med tidningen Expo och med prästen Michael Mogren.
4) En lång rad mer eller mindre intressanta polemiska stycken runt händelserna 2009.
Gårdvararna
Låt mig ta dem i tur och ordning. I för- och efterorden hyllas Omar av sina nya gårdvarar. Dessa gamla ärrade kämpar, vana att gå mot strömmen, vana att vara utskällda som dissidenter, lyfter fram sin nye adept och passar in honom i sin egen konspirationsteoretiska värld präglad framför allt av antivänster och antijudiskhet (vad många kallar antisemitism) och drar de politiska slutsatser de finner lämpliga.
Lasse Wilhelmson skriver i förordet att islamisten Oamr ”öppnade ett vattenhål i den svenska politiska debatten, i vilken frågor som rör judar, judendom, sionism och det som brukar kallas ‘Förintelsen’ helt plötsligt debatterades, från att tidigare ha varit tabu.” Det här stämmer knappast. Det har inte underlättat debatten om staten Israel och sionismen, vilket borde vara fokus för en Palestinavän. Det har istället skärpt motsättningarna mellan grupper av Palestinavänner med olika utgångspunkter, vilket gynnat sionisterna. Det visar däremot att Omar tappade fotfästet i frågan om kolonialismen och imperialismen och dess betydelse för konflikterna i Västasien och fångades av spekulativa teorier om ras och religion som utvecklingens viktigaste motor. Det är förresten en liknande utveckling som Lasse Wilhelmson själv genomgått – även om han ännu inte kallar sig islamist. Så det är klart att han gillar Omars omsvängning.
Lasse Wilhelson har personligen fått betala ett högt pris för sin egen omsvängning från upplysningsvänster till antivänster, judendomskritiker, förintelserevisionist och en viss besatthet av hemliga sällskaps styrning av världens affärer. Han slåss nu för sina nya åsikter och blir därför utstött ur alla sammanhang där dessa hans åsikter anses som icke rumsrena. Han känner sig förföljd och stoppad och oroar sig till och med för sin personliga säkerhet. Kretsen runt Wilhelmson och Omar ser sig som ”de utstöttas gemenskap”. Jag ser deras åsikter som märkliga, dumma och ibland farliga. Men det är mycket viktigt att diskutera med dem och inte hetsa mot dem. De har sin fulla rätt att framföra sina åsikter – inom yttrandefrihetens gränser. Några martyrer ska vi inte bidra till att skapa.
I ett pompöst efterordet lägger Sverige främste ”Förintelserevisionist”, Lars Adelskogh ut texten om Omars messianska betydelse. Han ser boken Islmisten som ”inte ens i första hand en bok. Den är en handling.” Han frågar sig sedan om Islamisten därför rent av liknar Nya Testamentet, Koranen och Onkel Toms stuga, och svarar ja på sin egen fråga. Han blåser därmed upp Omar till något motbjudande helgonlikt, vilket förstås är ett hot mot Omars egen självbild. Med sådana vänner behöver han sannerligen inga fiender. Han blir av detta i de flestas ögon en ren kalkon.
Adelskogh ser numera islam som botemedlet mot …
”samhällets nuvarande onda, hur lite liberasterna än vill medge det.” Vidare menar han att ”kristendomen tappat sin kraft och skillnaden mellan kristendomen och islam är inte större än att katolska teologer hela medeltiden igenom såg ‘Mohammeds lära’ icke som en egen religion utan som en heresi [kättersk riktning] inom kristendomen, närmare bestämt arianismen uppstånden i en arabisk klädnad.” Han konstaterar så att ”islam därmed borde ligga det nordiska eller germanska kynnet närmare än den renläriga kristendomen.”
I valet mellan politisk islam och den ”politiska judendomen” bör vi svenskar enligt Adelskogh välja islam, på grund av att islam
”aldrig visat minsta vilja att bryta ned våra hävdvunna värden: vår traditionella samhällsform, våra familjemönster, mannens och kvinnans natur- och kulturgivna skilda roller, den normala kärleken mellan könen, vår kärlek till fosterlandet.”
Han avslutar med att svara på profeten Mohammeds fråga; ”Har ni då inget förstånd?” och svarar:
”Mitt förstånd är säkerligen ringa på många verkligt viktiga punkter”
Sannerligen! Så är det uppenbarligen. Denna blygsamhet hoppas jag är ärligt menad och inte ett uttryck för någon slags skenhelighet.
Nå, om Lars Adelskogh inte ska föras till facket gammelsvensk nostalgifascism, så för i alla fall namnet tankarna mig till August Bondesons romanfigur, den halvbildade skolläraren John Chronschough.
Omars berättelse
Så till Omars egen berättelse om hur han gjorde kometkarriär i kultursvängen och hoppade av med buller och bång. Den är den intressanta delen av boken. Den kunde blivit en bra roman. För mig är den särskilt spännande eftersom Omar och jag diskuterade det mesta redan då det pågick. Många gånger skrattade vi tillsammans över hur kulturens – med stort K – företrädare åmade sig för blatten som kunde skriva och tala svenska. Det kittlade. Behovet av Omar var omättligt, som jag skrivit i en tidigare bloggrubrik.
Bilden Omar gav våren 2009 om sin omvändelse var att han lurat alla och spelat en roll som poet och kulturnisse. Jag trodde aldrig på den och den är inte heller särskilt framträdande på de 56 sidor som hans egen berättelse upptar. På sidan 12 skriver han att han lämnade kulturetablissemanget efter att ha ”tappade tron på dem”, vilket är något helt annat än att medvetet ha spelat en narrroll.
Han ger en fin bild av tidig egen religiositet:
”Livet vi lever är såsom en dröm, tänkte jag. Någon drömmer mig. Min hörsel förstärktes på ett märkligt sätt så att jag för ett intensivt ögonblick kunde höra ‘drömmares’ andetag överallt, och inuti mig själv.” Eller det här: ”Som barn visste jag ju inte att även vuxna inte förstår, att de liksom barnen är ensamma med sina tankar och känslor.”
Men på annan plats tar den retoriske hantverkaren över och svävar iväg i följande koketta efterkonstruktion:
”Jag har försökt söka mig tillbaka genom medvetandets många lager … Jag är dock medveten om att den absoluta vissheten om Gud aldrig kommer att nå oss efter döden. Livet är en dröm och döden ett uppvaknande.”
Vi gjorde tidskriften Minaret tillsammans första året. Omar var redaktör och jag skötte det praktiska, redigering, layout, produktion och register. Det gick som smort ända tills jag begärde ut den ersättning vi kommit överens om med Abd al-Haqq Kielan på Islamiska samfundet som plötsligt inte kändes vid vår uppgörelse. Har skrivit om detta en gång tidigare. Jag försökte efter detta få Omar att koppla loss från Kielan och hans organisationer för att i framtiden inte förlora sin trovärdighet. Jag såg det som oundvikligt att Kielan skulle avslöjas som skojare. Men Omar fortsatte att smila mot Kielan och prata skit bakom hans rygg. Ett ett ganska snaskigt beteende för en muslim förmodar jag. Och vad han sa till Kielan om mig kan jag bara gissa, men det var säkert något lämpligt bete för Kielan, han gillade inte mig, jag var ju vänster.
Nu tar Omar heder och ära av Kielan och berättar om dennes bidragsfiffel, hans indolens och politiska kontroll av Minaret. Det borde han gjort tidigare. Sanningen är nog att han var alltför fäst vid sitt redaktörskap för Minaret som gav honom tillträde till de kulturella finrummen. Istället har jag nu förpassats till kategorin ”golbögar”.
Under mångkulturåret 2006 åkte han på turné med judinnan Susanne Levin. Det här tyckte han inte om. Skildringen i boken stämmer väl med vad han berättade för mig när den pågick. Han kände sig utnyttjad och upplevde henne som en falsk gråterska. Hans känslomässiga reaktion är fullt begriplig, men slutsatsen – ”Det var nu, när jag såg hur den används, som jag första gången på allvar började tvivla på ‘Förintelsen’” – är sakligt sett helt irrelevant. Han skriver på sidan 30 att han på den tiden inte kände till ”judendomens sanna väsen”. Jag tror verkligen att något slags ”uppvaknande” här tog sin början.
Han kom även i kontakt med teatern och inbjuds att skriva en pjäs till Gottsundateatern, men kommer inte överens med teaterns konstnärlige ledare. Omar vill att den ungdomlige huvudpersonen efter strul med droger och kriminalitet ska finna vägen till sanningen och livet via islam, medan teaterledningen vill att huvudpersonen ska finna sanningen och livet via sekularisering, kvinnlig frigörelse, fri sex före äktenskapet och västerländsk demokrati. Av detta blir det inget, bara en stor besvikelse hos Omar.
I minglet på en premiär på Uppsala stadsteater blir han vänligt bemött av självaste teaterchefen
”högsta hönset … Stefan Böhm (f. 1942). Böhm är jude, och både han och hans hustru, judinnan Jeanette Gentele, har donerat pengar till den sionistiska orgaisationen Judiska Nationalfonden – Keren Kajemet”,
som om detta skulle bevisa något. Hans källa är okritiskt Ahmed Ramis Radio Islam.
Den 4 december 2007 (Omar har förväxlat datum till den 12/4) strax efter uppståndelsen med Jyllandspostens Mohammedteckningar, ringede Omar mig och frågade om jag ville följa honom på ett möte på Stadsteatern samma kväll. Det skulle bli någon slags radiosänd debatt om yttandefrihet. Omar hade tackat nej att sitta i panelen, men ville ändå gå dit.
Vi hade redan tidigare varit på ett ”samtal inför publik” mellan Morten Narrowe, Abd al-Haqq Kielan och Omar på Uppsala Stadsteater. Det skulle slås broar mellan judendom och islam. Där träffade vi också Stefan Böhm, som tecknade en prenumeration på Minaret. Samtalet blev inte särskilt brobyggande, men allt är mycket civiliserat.
Om det här mötet har jag också skrivit. Omar och jag talade om mötet då, och var mest upprörda över folkpartisten Cecilia Wikströms märkliga hantering av begreppet yttrandefrihet.
I boken drar nu Omar helt nya slutsatser. Han skriver:
”Självklart sades inget om alla de författare och forskare som sitter inlåsta i Europa för att på vetenskapliga grunder har kritiserat den officiellt påbjudna myten om den så kallade ‘Förintelsen’ med stort F. Inte heller sades något om häxprocessen mot radiomannen Ahmed Rami, som fick sex månaders fängelse för att ha kritiserat judendomen och sionismen.”
Ingen ställde de frågorna, inte Omar heller. Han konstaterar också att skådespelaren Etienne Glaser är jude, som om det skulle ha någon betydelse. Källa återigen Ahmed Rami.
Man ser även en annan viktig sida av Omar i denna berättelse, hans djupa kulturkonservatism. Den har funnits hela tiden. I min kritik av skolan, i Jan Myrdals kritik av det svenska kulturetablissemanget, i diskussionen om feminismens många förlöpningar mm, finns ett kulturkonservativt drag, som Omar inte hittade på annat håll inom vänstern. Därför tydde han sig till oss i FiB. Han blir salig när han finner Tage Lindbom, arbetarrörelsemannen som blev konservativ och till slut mohammedan.
Hela boken inleds med en berättelse om ett möte med den gamle mannen Augustin Mannerheim, lyriker, psalmdiktare, friherre, godsägare och förstås ärkekonservativ. Omar blir djupt berörd av mötet och formulerar inspirerat en slags programförklaring:
”För mig var han ändå en levande länk till en svunnen mänskligare tid, innan Sverige och svenskarna blivit förstörda av sekularisering, sociala experiment och könsrollernas upplösning.”
Här stiger drömmaren Omar fram, som längtar tillbaka till de eviga värdena, till sanningen som funnits där under ytan sedan tidernas begynnelse.
Magistrala uppgörelser
Han ägnar 18 sidor åt ett våldsamt angrepp mot Andreas Malm och hans bok Hatet mot muslimer. För Omar har nu judendomen blivit ondskan i Palestina och islam dess gudomliga räddning. Andreas Malms ganska traditionellt okomplicerade vänstersyn på konflikterna blir nu utsatt för Omars islamistiska kanonad. Han hatar nu även allt som är vänster eftersom vänstern också är en judisk skapelse.
Men han finner även Malms svagheter på flera punkter. Exempelvis är islamofobin inte bara ett borgerligt eller högerextremt fenomen. Inte heller bör man som Malm gör avfärda alla tvivel på att en eller annan hund kan ligga begraven under de kollapsade tvillingtornen på Manhattan. Malms okritiska knytning till iranska vänsterkretsar, d v s programmatiska motståndare till nuvarande regimen i Iran är ännu en svag punkt som Omar skickligt blottlägger.
Ännu ett föremål för Omars kritik är Malms blindhet för möjligheten av att se en koppling mellan islamofobi och sionismen. Omar skriver:
”Ingen som studerar islamofobi kan undgå att upptäcka dess kopplingar till sionismen. Det är därför anmärkningsvärt, när i en anspråksfull bok om islamofobi, skriven av en kännare av Palestinakonflikten, ingen analys av dess kopplingar görs.”
Här har han faktiskt en poäng.
Herrar Malm och Omar är två hetsporrar som idag borde gräva ner stridsyxan och försöka enas om en vettigt formulerad Palestinasolidaritet, men det är knappast längre tänkbart. Vem tjänar på deras fäktande kan man fråga?
En mer problematisk uppgörelse är den med tidningen Expo. Här blir förekomsten av judiska personer i kampen mot rasismen, som är Expos mission, bevis nog. Visserligen prickar han in samma svaghet hos Expo som hos Andreas Malm, d v s att staten Israel och sionismen inte kan diskuteras i termer av rasism. Detta trots att det idag är närmast standard att påtala den israeliska statens apartheidkaraktär.
Men för Omar har det nu gått över styr. Judendomen i sig är skuld till allt. Eftersom juden Robban Aschberg är ansvarig utgivare för Expo och att denne varit aktiv i Sveriges Kommunistiska Parti (SKP), ses ett rakt samband med dennes farfar ”den judiske bankiren Olof Aschberg (1877 – 1960), även känd som ‘Lenins bankir’ eller den ‘röde bankiren’.” Så målas ett judiskt nätverk upp bakom Expo som leder fram till rena absurditeter som judisk kannibalism och att ”den judiske bosättaren Baruch Goldstein under den judiska högtiden Purim gick in i en moské i Hebron och sköt ner 50 bedjande muslimer.” Det här är ren rappakalja.
Omar gav tillsammans med prästen Michael Mogren ut boken Vem är du?, en brevväxling som skulle vara en sansad dialog mellan en troende kristen och en troende muslim. Den blev inte bra. Omars moralkonservatism kunde inte längre tyglas. Han gled undan Mogrens frågor med koranencitat. Boken slutfördes främst för att författarna skulle få ut sina arvoden. Han fick samma problem med den svenske prästen Mogren som tidigare med judinnan Susanne Levin.
I ett kort kapitel går han till attack och beskyller Mogren för att ljuga om sin frälsare Jesus Kristus och den Heliga Skrift.
”Då kan man inte förvänta sig hederlighet mot sin nästa. Han är en aktiv gaylobbyist, en syndfull verksamhet som går tvärt emot Bibelns lära, vilket ingen teolog i världen, hur listig och vältalig han än är, kan prata bort. Fagra ord och slughet kan förvända synen på godtroget folk för en tid men aldrig göra sodomi till en dygd, en styggelse för det sunda förnuftet, instinkterna, samvetet och alla världens heliga skrifter.”
Fagra ord för att förvända synen på de godtrogna? Ibland får man sin slungade bumerang tillbaka mitt i magen.
Övriga artiklar
Bokens 324 sidor rymmer förutom ovanstående en lång rad artiklar om annat från året 2009. Den långa intervjun från Nationell Idag (Nationaldemokraternas tidning) upptar inte mindre än 32 sidor. Läser man den får man en god sammanfattning av Omars mycket speciella tankevärld.
Rätt mycket upptas av hans på senare tid underdåniga hållning till den islamiska republiken Iran. Han ser det som sin heliga plikt att i vått och torrt försvara mullornas Iran. Kritisk distans till denna regim blir en hädelse.
Artikeln om hur han lämnade svenska Pen är fortfarande läsvärd liksom kritiken av Ranstorps undersökning av islamismen bland ungdomar i Rosengård. De är små retoriska mästerverk. Få besitter en sån polemisk förmåga idag.
Vad som däremot helt saknas i hans analyser är ekonomiska resonemang. Arbetets värde och arbetsts betydelse för människors liv är också helt frånvarande. Dessa ting finns inte i hans tankevärld. Historia intresserar honom mycket lite. Det förgångna är liksom höljt i gudomlig mystik.
Avslutning
Även Profeten Mohammed hade nog sina tvivel om hur man skulle tänka och förklara människans existens och vandringar här på jorden. Redan 1000 år före honom hade Platon och Protagoras tvistat om den saken, vilket säkert Profeten Mohammed var väl medveten om. Visserligen föddes Platon sju år efter Protagoras död, men de kan i ett historiskt perspektiv ses som samtida. Platons ogillade agnostikern Protagoras´ skepticism, tvivel och dennes devis: Människan är alltings mått … Platon menade att den sinnesupplevda verkligheten endast är en skenbild eller skuggbild av den äkta verkligheten som är oföränderlig och sann, den som han kallade för idévärlden.
Nu 1500 år senare är den diskussionen fortfarande fullt levande. Bland annat finns den i botten på Omars och mitt numera offentliga meningsutbyte. Mohamed Omar företräder Platon och och jag Protagoras. Omar söker sig till sin sanna idévärld (Profeten Mohammeds och Koranens) medan jag tvivlar vidare och fortsätter ställa skeptiska frågor.
Omar hamnade i kris under 2009 och orkade inte längre med tvivlet. Han lämnade människans sinnesupplevda verklighet och vände sig till högre makters äkta verklighet och sökte efter svaren på de stora svåra frågorna. Han blev islamist och Platonist och naglade fast sig i sin ”äkta verklighet”. För mig förlorade då umgänget sin intellektuella spänst då han slutade tvivla och istället började slå i Koranen för att finna svaren.
Nu marscherar han trosvisst som en rebell ut i tomheten. Så gjorde även i Uppsalarebellerna 1968 när de slutade tänka själva och började slå i Maos röda små böcker för att finna svaren.
Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Michael Mogren, Lasse Wilhelmson, Lars Adelskogh, Islamisten, Andreas Malm, förintelsen, Mohamed Omar, judendom
I den goda delen av svenska skolan – den lilla del som är på frammarsch – är namnet Leif Strandberg välkänt. 
Min faster gifte sig någon gång på 30-talet med en tysk officer. Det är en spännande men olycklig historia som hon tyvärr till största delen tog med sig i graven. Men det berättas att hon träffade sin blivande man på ett societetsbröllop i Stockholm där Hermann och Carin Göring deltog. Ännu var de tyska Nationalsocialisterna välsedda gäster hos den svenska noblessen.
Vi har tre stora politiska deckarförfattare i Sverige. Jan Guillou, Henning Mankell och Kjell Eriksson. De kommer alla ur det radikala 70-talet. Den enda jag inte träffat i det politiskt vardagsarbetet i FiB/K är Mankell. Men han var också med på ett hörn och var den jag först fastnade för som författare med skärgårdsskildringen Sagan om Isidor. Det finns förstås fler, men dessa tre kan jag jämföra.
