Kaptalismens uppgång och fall

De två senaste böckerna jag läst hänger faktiskt ihop på ett sätt jag inte tänkte på förrän efter läsningen. Jan Guillous Brobyggarna (Piratförlaget) och Pål Steigans En gång ska jorden bliva vår (Leopard). Brobyggarna handlar om när man satsade allt i framtidsoptimistisk anda på att få fram ånglokomotiven med sina vagnar och sina tunga laster överallt i världen, utan minsta aning om att det effektiva bränslet skulle ta slut om så där 100 år. En gång ska jorden bliva vår däremot handlar om hur perspektiven skiftat efter just de där 100 åren, när den billiga energin, andra strategiska råvaror och naturresurser håller på att ta slut.

Vad man får sig till livs i Brobyggarna är hur en industrikapitalistisk expansionskultur erövrar de stora europeiska länderna (inkl. USA) i en aningslös teknikmission. Ytterst få förstod vad som skulle ske i förlängningen. Steigan påpekar visserligen att Marx och Engels i det Kommmunisktiska manifestet förutspådde och varnade för rovdriften på naturen. Men det var inte många som lyssnade på just det lite undanskymda budskapet då.

Bra att jag fann denna värdefulla sida i vännen Guillous Brobyggarna, för i övrigt är den en ganska enkelt tillyxad litterär konstruktion med alltför många pojkboksaktiga små hjältehistorier i en lång rad. Lite gripande blev det på slutet när huvudpersonens lille son blev misshandlad som ”tyskunge” i Bergen 1918. Innan jag går vidare måste jag bara inflika att Jackie Jakubowskis kritik mot Guillous syn på Tyskalands relativt återhållna grymhet som kolonialmakt jämfört med engelsmännen dock är skrattretande. Det är ju en roman som skildrar vad tyska diplomingenjörer ansåg då.

Pål Steigan har däremot skrivit en mycket klargörande och absolut nödvändig bok. Den som blir illa till mods av skräckscenarion ska tänka sig för innan man läser boken. Den har ett mycket tungt budskap. Världen kommer att kollapsa ekologiskt och ekonomiskt inom en generation. Om inte!

Men det där Om inte! kommer inte förrän på slutet. Först serveras läsaren en imponerande genomgång och sammanfattning av ett gigantiskt material om alla våra kriser. Först den stora världsekonomiska krisen i USA, Europa och Kina och om hur det hela faktiskt hänger samman. Ett stort kapitel om Kina är mycket intressant, den första lättillgängliga framställning på länge som förklarar hur det är möjligt för Kina att växa så snabbt, farorna med denna utveckling för dem själva och hur de blir allt mer beroende av USA och västvärlden. Kina är Steigans specialområde. Han ledde flera år norska AKP m-l, det mest framgångsrika maoistpartiet i Europa. Han träffade Mao och andra kinesiska ledare flera gånger och har följt Kinas utveckling mycket nära och med ett kritiskt öga.

Han går igenom hela miljöområdet och kommer fram till att mycket få så kallade miljövänliga lösningar är annat än bluff. De allra flesta bygger på billig olja trots allt. Alltså, miljönettovinsten är nästan omärkbar för det mesta som görs idag.

Mest skrämmande känns kommersialseringen av vattentillgångar, försurningen av världshaven, plankton-, fiskdöd och jordförstöring. Temperaturhöjningen på 4 grader går inte att klara utan världsomfattande katastrofer. Koldioxidutsläpp måste stoppas herrans kvickt. Sker inte det kommer en liten del av de allra rikaste att kunna klara sig, medan miljarder fattiga går under i torka, svält eller översvämningar.

Det hoppfulla i denna bok är att det finns en förklaring. Kapitalismens 150 år har byggt på riklig tillgång på billig kol och olja. Nu är oljan och naturgasen mycket snart slut, kolet räcker ett tag till men försurar världen i ännu större grad.

Därför måste hela världen sammantaget minska sin konsumtion av fossil energi. Vetenskapen har ingen lösning på hur att få fram oändlig tillgång på ren energi. Tillväxten kommer att stanna av. Det är så nära en naturlag man kan komma.

Därmed är frågan bara hur vi hanterar denna för oss helt nya och mycket hotfulla situation. De stora energikonsumenterna måste drastiskt minska sin konsumtion och dela med sig till de fattiga för att de inte ska törsta ihjäl, drunkna eller svälta ihjäl. Det är det enda anständigt tänkbara. Allt annat är barbari.

Men bland världens ledare finns inga allvarliga planer för detta. Därför kommer människorna att få lita till sin egen organisering i sann urkommunistisk anda. Många fina exempel ges på praktisk kommunism där människor går ihop och hjälps åt utan vinstsyfte. Sånt kommer vi av nödvändighet att se mer av. Han kallar det Kommunism 5.0 med en tidsenlig dataterm, ett program som kan spridas över världen som en präriebrand. Kanske t o m tidningen Gnistan kan komma tillbaka som webbversion? Eller finns den redan? Ja det är faktiskt så att endast en slags kommunism kan befria mänskligheten från kapitalismens ok. Inget annat system har någon lösning.

Har jag då blivit kommunist? Det vore i så fall lika upphetsande som om jag blivit optimist, eller troende religiös. Men jag förblir en ”lite kommunistisk” socialdemokrat. Jag har i alla fall skaffat mig en liten dieseldriven och mycket bränslesnål bil och kör nästan aldrig till Stockholm.

Marx förstod att kapitalismen skulle leda till sin egen undergång. När den våldsbenägna tillväxten snart ska tyglas kommer hårda konflikter att uppstå. Många med makt i det gamla systemet kommer att göra vad de förmår för att inte förlora den.

Lite hopp har jag i alla fall fått av denna skrämmande bok. Den har sammanfattat ett jättekomplex och gjort världen lite mindre obegriplig. Varje gång någon säger att vi måste ha tillväxt för att kunna klara vår välfärd vet jag att det är en person som måste få frågan om den billiga oljan grundligt genomgången för sig. Svårare är det kanske inte.

Läs om Brobyggarna: Kajsa Ekis Ekman i DN,

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , ,

Bra lärare, men bok med brister

I grundskolan jobbade förra läsåret 85 878 lärare (76% kvinnor och 24% män). De allra allra flesta i denna yrkesgrupp – en av Sveriges absolut största – arbetade utan att göra något väsen av sig. Det är inte de som diskuterar skolan, det gör framför allt sådana som inte är lärare. Lärarkåren har blivit en kuvad och tystad yrkeskår som berövats sin kollektiva stolthet och sitt traditionellt goda självförtroende. Det är ett stort problem och ett symtom på att en av samhällets absolut viktigaste yrkesmänniskor är satta i någon slags intellektuell och andlig karantän.

Som tur är så finns det undantag. Den stridbare läraren (numera biträdande rektorn) Johan Kant är en av dem. Jag har följt hans blogg där han med klar blick och respekt för lärarjobbets hantverksmässiga slit, socialt engagemang och en smittande övertygelse hamrar mot det han finner kontraproduktivt i skolpolitiken. Oh! Vad jag har njutit av hans systematiska avklädningar av några av svensk skolas allra mest skenheliga överstepräster (Hans-Åke Scherp och Mats Ekholm) och deras frälsningsläror.

I början av september kom boken Yrke: Lärare av Johan Kant ut. Den är en frisk fläkt eländeskören om skolan som får en att känna sig nedtryckt och kanske snudda vid tanken att skolan i sin traditionella form med en lärare och en grupp elever i ett klassrum, inte längre kan fungera i Sverige. Men att denna socialt skolande skolform ännu är rolig och givande är Johan Kant ett strålande bevis på. Han tror på läraryrket, sig själv och på skolan som organisation. Johan Kant är en handlingens man med hjärtat på rätta stället, vilket är vad som krävs idag för att man som lärare inte ska bryta samman under vågen av dystert motstridiga budskap.

På boksläppet på Vikingaskolan i Handen den 2 september presenterade förlagets representant boken som en fortsättning på Gunnar Ohrlanders Den gudarna älskar – konsten att vara lärare, som man gav ut för ett par år sedan. Den förklarade varför det gått som det gått med skolan, Johan Kant förklarar hur man faktiskt kan ta sig ur krisen.

Trots allt ovanstående är jag en smula besviken på boken. Med tanke på allt bra Johan Kant fört fram på sin blogg sedan januari 2009 hade jag kanske väntat mig för mycket. Kanske skyms min sikt de talrika korrekturmissarna, upprepningarna och språkligt slarv. Sådant passar särskilt illa i en bok om lärare, kunskaper, skola och undervisning. Förlaget och mer erfarna vänner borde bistått honom på ett bättre sätt. Hans viktiga budskap om att det går att ha en bra kunskapsskola även i Jordbo är alltför viktig för att slarvas med.

Jag tycker att han tar han för lätt på komplexa skolfrågor. Kunskap till exempel är ett stort och konturlöst begrepp som med respektlös behandling riskerar att dra ett lätt löjligt skimmer över sin uttolkare. Ett exempel: Johan Kant slår fast att inlärning av kunskap kan vara antingen mekanisk (fel) eller leda till förståelse (rätt). Det här är förenkling anser jag. Jag tror att mekanisk inlärning (utantilllärning av dikter t ex.) kan leda till djupare förståelse på andra plan vid senare tillfällen. Som jag ser det så finns det alltså ingen motsättning mellan mekaniskt lärande och en djupare förståelse. Denna diskussion fördes mellan professorerna David Ingvar och Ference Marton på ett intressant sätt i radion häromdan. Kunskapsfrågan bör inte framställas i enkla kategorier om rätt och fel. Det gör varken oss eller elever klokare, snarare tvärt om. Att man i skolvardagen måste vara tydlig är en annan sak.

En viktig del i boken behandlar ett undervisningsupplägg han själv skapat och tillämpat under flera år på Jordbromalmsskolans högstadium. Han kallar det seminarieundervisning. Det är lärarplanerad och i stor utsträckning lärarledd undervisning över många lektioner i tre faser; inledningsfasen, övningsfasen och examinationsfasen. Jag är övertygad om att upplägget har fungerat utmärkt, vilket delvis beror på att upplägget leder till att eleverna känner till spelreglerna och att fokus ligger på att man ska lära sig saker och i slutet genomgå en examination. Men det är knappast det förnuftiga upplägget som avgör om eleverna lär sig, utan det är kombinationen av ett bra upplägg och den goda relationen som Johan har upprättat till elevgruppen och enskilda elever. Ja det är framför allt det senare som avgör om det går bra (godkända elevresultat). Olika upplägg kan leda till goda resultat, men en knackig relation mellan lärare och elever leder alltid till dåliga resultat. Det här ser jag som den stora outforskade skolfrågan. Metodtips i alla ära, men de löser inte skolkrisen. Om det är något jag lärt mig, efter alla mina år i skolan, så är det att det inte finns enkla patentrecept för hur undervisning ska bedrivas.

Johan Kant försvarar ganska reservationslöst Lpo94 (och Lpo11) och det målrelaterade betygssystemet. Jag är inte lika övertygad om dessa reformers förträfflighet, även om jag ser dem som ett framsteg från lågvattenmärket Lgr 80. Här finns mycket att diskutera, men det sparar jag till en annan gång.

Betydligt mer givande blir det när Johan Kant redogör för olika elevfall. Där visar han sin stora fallenhet och sitt stora engagemang för att alla elever faktiskt kan prestera goda resultat. Där anar man vad som krävs av lärare idag; en obändig tro på varje elev och en aldrig sinande envishet och ärlighet – utan att någonsin få någon elev att tappa hoppet om framgång. Det är här Johan Kant är inspirerande och verkligen har något att lära andra.

Johan Kant är uppenbarligen en mycket framgångsrik lärare. Det är sannerligen inte skit. Men, först när man insett att man någon gång misslyckas med någon elev och börjar grunna på varför det blev så med just den eller de eleverna, kan man tränga djupare och förstå ännu mer. För jag vågar påstå att alla lärare – med ett någorlunda långt yrkesliv – har varit både lyckade och misslyckade. Ingen är alltså bara det ena eller det andra. Att det finns djupare förklaringar till att lärare ibland lyckas och ibland misslyckas lyser möjligen lite mellan raderna i boken, men de är ännu oskrivna. Själv har jag försökt beskriva det här i en lång text (2006), utlagd här på bloggen i oktober 2011.

De skriverier jag sett om Johan Kants bok är genomgående välvilliga. Endast Lärarnas Nyheter nosade i en intervju vid några små knäckfrågor. Hans fiender ruvar ännu i vassen. Om de slår till kommer de att slå hårt. Och de kommer framställa Johan Kant som en mörkerman från det förgångna, var så säker, trots att han representerar det hoppfulla och framtidsinriktade i svensk skola idag.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , ,

Spänning och folkbildning i skön förening

I den goda delen av svenska skolan – den lilla del som är på frammarsch – är namnet Leif Strandberg välkänt. Han är författare, psykolog och föreläsare med den sovjetiske 20-tals-pedagogen/psykologen Vygotskij som specialitet. Hans bok Vygotskij i praktiken, har sålt i 30 000 ex. Tyvärr kom den inte ut innan jag blev utslängd ur skolan, så jag hann aldrig få tag på den och slå den i huvudet på alla pedagogiskt trångsynta kolleger. Skämt åsido.

Leif ägnar sig även åt annat än psykologjobbet och föreläsandet om Vygotskij, vilket säkert hjälper honom att hålla blicken klar. Denna höst har han kommit ut med en deckare, EN ANNAN DAG – ett Söderhamnsmord (bokförlaget Kärret).

Boken är förbluffande. Ja, Leif har berättat en fantastisk historia. Jag är imponerad på många vis. Berättelsen känns dokumentär. Känslan är att han grävt djupt nere även i gamla sovjetiska arkiv. Men så är inte fallet. Arbetet är framför allt en produkt av gedigen grundkunskap om historia och litteratur i allmänhet och om de så kallade Kirunasvenskarnas historia i synnerhet. Därtill en stor inlevelseförmåga och berättartalang att fylla på med där faktamaterial saknas.

Det är sent 50-tal då en helt okänd kvinna hittas mördad infrusen i isen under en bro i Söderhamn. Hur hamnade hon där? Vad är bakgrunden till detta mord? Det är vad som steg för steg nystas upp av en sympatisk kriminalkommissarie i Söderhamn och hans yngre kvinnliga kollega från Bollnäs.

Kvinnan under bron visar sig vara en av de till Sovjet på 30-talet utvandrade Kirunasvenskarna, som efter ett mycket ovanligt öde råkar bli ett mordoffer just där. Den storpolitiska och svenska politiska bakgrunden är högintressant. Polisarbetet, miljöer och tidsbilderna är väl skildrade. Eftersom boken känns så dokumentär så letar man omedvetet faktafel. Och när man plötsligt hamnar i min lilla stad Östhammar letar jag förstås extra noga. Oj, ett faktafel! Det fanns inget tåg från Tierp till Östhammar ens på 50-talet. Men det var säkert en utsvävning som författaren medvetet tillät sig. Så det gled jag fort förbi.

Modigt att ge sig på deckargenren, med tanke på denna marknads hyperkonjunktur. Att tävla med allt bra från Sjöwall-Wahlö, Mankell, Nesser, Åsa Larsson och andra och med allt skräp som säljs pallvis, är närmast omöjligt. För att inte tala om hur svårt det ska vara att skapa en intressant kriminalkommissarie efter alla stora föregångare som Wallander, van Veteren, Martin Beck och andra. Personskildringar är det allra svåraste att få till utan att hamna i klicheer. Men han lyckas riktigt bra.

De inblandade känns genomgående som riktiga människor i detta stora spel. Mördaren som till slut avslöjas, visar sig vara en mycket udda figur. Även han blir trovärdig tack vare författarens gedigna psykologbakgrund.

Den här historien skulle kunna bli en riktigt spännande och folkbildande TV-serie. Dunkla sidor i vår svenska historia träder fram ur ett 50-tal som med tiden blivit både bildmässigt och smått kultstämplat.

Skaffa boken

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , ,

Nutidshistoria med Jan Guillou, del 4

Jan Guillou vid frigivningen efter IB-affären

Efter publiceringen av memoarerna exploderade pseudoskandalen om att Jan Guillou varit KGB-agent. Det blev ett herrans liv. Ja, till och med själva föremålet var uppenbart skakad av Expressens våldsamma angrepp.

Jag läste inte Expressen, utan följde endast TV-nyheter, min morgontidning UNT och läste här och där på nätet. Även jag blev lite oroad första dagen. Kunde det vara så att Guillou verkligen jobbat för KGB? Det verkade otroligt, men man hade ju funnit dokument som i svart på vitt bekräftade att han fått betalt för att utför tjänster åt KGB:s man i Stockholm, Jevgenij Gergel.

Efter att ha lyssnat på Guillous egna förklaringar i TV och läst i tidningar klarnade bilden. Hans närmaste arbetskamrat på FiB-aktuellt, Arne Lemberg, hade anmält honom till SÄPO 1967. De hade tillsammans försökt nästla sig in i KGB för att avslöja dess verksamhet i Sverige, men Lemberg hade drabbats av samvetskval. Det hela föranledde inga åtgärder från SÄPO, vilket var bevis nog för mig.

Pocketutgåvan av memoarerna har nu kompletterats med ett nyskrivet avsnitt på 85 sidor om ”KGB-skandalen”. På grund av Expressens exempellösa behandling (55 sidor enligt Guillou), som gav enormt genomslag i  medievärlden, blev denna randhändelse enligt Guillou nu till en storfight mellan Expressen och Guillou. Något förvånande anmälde han Expressen till Pressombudsmannen – Yrsa Stenius, som först uttalade si i för Guillou positiv riktning och sände därefter ärendet vidare till Pressens Opinionsnämnd. Fighten slutade med ett antiklimax. Expressens rubrik som påstod att Guillou varit betald ”Sovjet-agent” ansågs av nämnden – efter Expressens långa invecklat motsägelsefulla inlagor – inte som en anklagelse för att han skulle ha varit spion. Därmed friades både Expressen och Jan Guillou.

Guillou argumenterar väl för sin sak och påvisar effektivt hur tunn tråd Expressen spunnit ihop denna härva av. Det enda de hade var Lembergs SÄPO-anmälan och Guillous egna uppgifter. Skildringen av själva drevets dynamik adderar en ny dimension till historien och blir till en helt ny skandal. Att hålla nerverna i styr, svara rakt och sant på alla dumma frågor, att inte göra någon ”Freivaldare”, att inte i sin ilska köra för fort mellan Stockholm och Östhammar, att kort sagt inte öppna för blottor eller som ”sargat byte” lämna några blodspår, är mycket svårt. Det är mycket bra beskrivet och man kan förstå hur pressande det kan vara. Hela hans yrkesheder stod faktiskt på spel.

Tanken att hela IB-affären egentligen var ett beställningsjobb för Sovjets räkning – för att avslöja Sveriges spel under täcket med USA och CIA emot Sovjet – framfördes faktiskt på fullt allvar. Hade denna historieskrivning kunnat göras en smula rumsren hade det också kunnat påverka synen på hela det svenska politiska 70-talet. Jag tror Guillous kompletterande 85 sidor är mycket viktiga för framtiden.

En liten invändning mot Guillous beskrivning framför Stefan Lindgren på sin blogg. Att Gergel skulle ha ”härjade runt bland FNL-arna, eftersom KGB var [ju] besatt av tanken att FNL-rörelsen var maoistisk” (sidan 474) är helt fel enligt Lindgren. KGB härjade aldrig runt i FNL-rörelsen påstår han och ger intressanta argument för den saken. Jag har svårt att bedöma vem som är mest trovärdig, men även Jan Guillou slarvar nog med sina slutsatser ibland och han klagar faktiskt många gånger helt ärligt över sitt bristande minne.

Men hans övergripande bild är trovärdig. Guillou drivs av ärliga uppsåt.

Nutidshistoria med Jan Guillou, del 1
Nutidshistoria med Jan Guillou, del 2

Nutidshistoria med Jan Guillou, del 3

Läs även: Expressen 2010-08-16, Sydsvenskan 2010-07-21

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , ,

Mohamed Omars Islamisten

islamisten_520

Mohamed Omar är inte bara islamist. Förra året slutade han tvivla och började tro på att svaren finns i en platonsk idévärld. Han blev också platonist.

Hans nya bok Islamisten, med texter som belyser hans år 2009 då han blev islamist, men alltså också platonsit, är rörig men bitvis mycket intressant läsning. Han radar upp texterna kronologiskt, men hans stora käpphästaktiga frågor återkommer gång på gång oavsett vad han för tillfället råkar ha satt som rubrik. En del material är tidigare publicerat i tidningar, men annat har endast stått på hans blogg. Då och då lyser hans lysande skrivkonst fram.

Boken faller isär i minst fyra delar, liksom denna artikel.
1) Förord och efterord av Omars två främsta vapendragare.
2) Omars egen berättelse om vad som hände under hans uppstigande som kulturraket och förvandlingen till ”islamistisk sanningssägare”
3) Några magistrala uppgörelser, med Andreas Malms bok Islamofobi, med tidningen Expo och med prästen Michael Mogren.
4) En lång rad mer eller mindre intressanta polemiska stycken runt händelserna 2009.

Gårdvararna

Låt mig ta dem i tur och ordning. I för- och efterorden hyllas Omar av sina nya gårdvarar. Dessa gamla ärrade kämpar, vana att gå mot strömmen, vana att vara utskällda som dissidenter, lyfter fram sin nye adept och passar in honom i sin egen konspirationsteoretiska värld präglad framför allt av antivänster och antijudiskhet (vad många kallar antisemitism) och drar de politiska slutsatser de finner lämpliga.

Lasse Wilhelmson skriver i förordet att islamisten Oamr ”öppnade ett vattenhål i den svenska politiska debatten, i vilken frågor som rör judar, judendom, sionism och det som brukar kallas ‘Förintelsen’ helt plötsligt debatterades, från att tidigare ha varit tabu.” Det här stämmer knappast. Det har inte underlättat debatten om staten Israel och sionismen, vilket borde vara fokus för en Palestinavän. Det har istället skärpt motsättningarna mellan grupper av Palestinavänner med olika utgångspunkter, vilket gynnat sionisterna. Det visar däremot att Omar tappade fotfästet i frågan om kolonialismen och imperialismen och dess betydelse för konflikterna i Västasien och fångades av spekulativa teorier om ras och religion som utvecklingens viktigaste motor. Det är förresten en liknande utveckling som Lasse Wilhelmson själv genomgått – även om han ännu inte kallar sig islamist. Så det är klart att han gillar Omars omsvängning.

Lasse Wilhelson har personligen fått betala ett högt pris för sin egen omsvängning från upplysningsvänster till antivänster, judendomskritiker, förintelserevisionist och en viss besatthet av hemliga sällskaps styrning av världens affärer. Han slåss nu för sina nya åsikter och blir därför utstött ur alla sammanhang där dessa hans åsikter anses som icke rumsrena. Han känner sig förföljd och stoppad och oroar sig till och med för sin personliga säkerhet. Kretsen runt Wilhelmson och Omar ser sig som ”de utstöttas gemenskap”. Jag ser deras åsikter som märkliga, dumma och ibland farliga. Men det är mycket viktigt att diskutera med dem och inte hetsa mot dem. De har sin fulla rätt att framföra sina åsikter – inom yttrandefrihetens gränser. Några martyrer ska vi inte bidra till att skapa.

I ett pompöst efterordet lägger Sverige främste ”Förintelserevisionist”, Lars Adelskogh ut texten om Omars messianska betydelse. Han ser boken Islmisten som ”inte ens i första hand en bok. Den är en handling.” Han frågar sig sedan om Islamisten därför rent av liknar Nya Testamentet, Koranen och Onkel Toms stuga, och svarar ja på sin egen fråga. Han blåser därmed upp Omar till något motbjudande helgonlikt, vilket förstås är ett hot mot Omars egen självbild. Med sådana vänner behöver han sannerligen inga fiender. Han blir av detta i de flestas ögon en ren kalkon.

Adelskogh ser numera islam som botemedlet mot …

”samhällets nuvarande onda, hur lite liberasterna än vill medge det.” Vidare menar han att ”kristendomen tappat sin kraft och skillnaden mellan kristendomen och islam är inte större än att katolska teologer hela medeltiden igenom såg ‘Mohammeds lära’ icke som en egen religion utan som en heresi [kättersk riktning] inom kristendomen, närmare bestämt arianismen uppstånden i en arabisk klädnad.” Han konstaterar så att ”islam därmed borde ligga det nordiska eller germanska kynnet närmare än den renläriga kristendomen.”

I valet mellan politisk islam och den ”politiska judendomen” bör vi svenskar enligt Adelskogh välja islam, på grund av att islam

”aldrig visat minsta vilja att bryta ned våra hävdvunna värden: vår traditionella samhällsform, våra familjemönster, mannens och kvinnans natur- och kulturgivna skilda roller, den normala kärleken mellan könen, vår kärlek till fosterlandet.”

Han avslutar med att svara på profeten Mohammeds fråga; ”Har ni då inget förstånd?” och svarar:

”Mitt förstånd är säkerligen ringa på många verkligt viktiga punkter”

Sannerligen! Så är det uppenbarligen. Denna blygsamhet hoppas jag är ärligt menad och inte ett uttryck för någon slags skenhelighet.

Nå, om Lars Adelskogh inte ska föras till facket gammelsvensk nostalgifascism, så för i alla fall namnet tankarna mig till August Bondesons romanfigur, den halvbildade skolläraren John Chronschough.

Omars berättelse

Så till Omars egen berättelse om hur han gjorde kometkarriär i kultursvängen och hoppade av med buller och bång. Den är den intressanta delen av boken. Den kunde blivit en bra roman. För mig är den särskilt spännande eftersom Omar och jag diskuterade det mesta redan då det pågick. Många gånger skrattade vi tillsammans över hur kulturens – med stort K – företrädare åmade sig för blatten som kunde skriva och tala svenska. Det kittlade. Behovet av Omar var omättligt, som jag skrivit i en tidigare bloggrubrik.

Bilden Omar gav våren 2009 om sin omvändelse var att han lurat alla och spelat en roll som poet och kulturnisse. Jag trodde aldrig på den och den är inte heller särskilt framträdande på de 56 sidor som hans egen berättelse upptar. På sidan 12 skriver han att han lämnade kulturetablissemanget efter att ha ”tappade tron på dem”, vilket är något helt annat än att medvetet ha spelat en narrroll.

Han ger en fin bild av tidig egen religiositet:

”Livet vi lever är såsom en dröm, tänkte jag. Någon drömmer mig. Min hörsel förstärktes på ett märkligt sätt så att jag för ett intensivt ögonblick kunde höra ‘drömmares’ andetag överallt, och inuti mig själv.” Eller det här: ”Som barn visste jag ju inte att även vuxna inte förstår, att de liksom barnen är ensamma med sina tankar och känslor.”

Men på annan plats tar den retoriske hantverkaren över och svävar iväg i följande koketta efterkonstruktion:

”Jag har försökt söka mig tillbaka genom medvetandets många lager … Jag är dock medveten om att den absoluta vissheten om Gud aldrig kommer att nå oss efter döden. Livet är en dröm och döden ett uppvaknande.”

Vi gjorde tidskriften Minaret tillsammans första året. Omar var redaktör och jag skötte det praktiska, redigering, layout, produktion och register. Det gick som smort ända tills jag begärde ut den ersättning vi kommit överens om med Abd al-Haqq Kielan på Islamiska samfundet som plötsligt inte kändes vid vår uppgörelse. Har skrivit om detta en gång tidigare. Jag försökte efter detta få Omar att koppla loss från Kielan och hans organisationer för att i framtiden inte förlora sin trovärdighet. Jag såg det som oundvikligt att Kielan skulle avslöjas som skojare. Men Omar fortsatte att smila mot Kielan och prata skit bakom hans rygg. Ett ett ganska snaskigt beteende för en muslim förmodar jag. Och vad han sa till Kielan om mig kan jag bara gissa, men det var säkert något lämpligt bete för Kielan, han gillade inte mig, jag var ju vänster.

Nu tar Omar heder och ära av Kielan och berättar om dennes bidragsfiffel, hans indolens och politiska kontroll av Minaret. Det borde han gjort tidigare. Sanningen är nog att han var alltför fäst vid sitt redaktörskap för Minaret som gav honom tillträde till de kulturella finrummen. Istället har jag nu förpassats till kategorin ”golbögar”.

Under mångkulturåret 2006 åkte han på turné med judinnan Susanne Levin. Det här tyckte han inte om. Skildringen i boken stämmer väl med vad han berättade för mig när den pågick. Han kände sig utnyttjad och upplevde henne som en falsk gråterska. Hans känslomässiga reaktion är fullt begriplig, men slutsatsen – ”Det var nu, när jag såg hur den används, som jag första gången på allvar började tvivla på ‘Förintelsen’” – är sakligt sett helt irrelevant. Han skriver på sidan 30 att han på den tiden inte kände till ”judendomens sanna väsen”. Jag tror verkligen att något slags ”uppvaknande” här tog sin början.

Han kom även i kontakt med teatern och inbjuds att skriva en pjäs till Gottsundateatern, men kommer inte överens med teaterns konstnärlige ledare. Omar vill att den ungdomlige huvudpersonen efter strul med droger och kriminalitet ska finna vägen till sanningen och livet via islam, medan teaterledningen vill att huvudpersonen ska finna sanningen och livet via sekularisering, kvinnlig frigörelse, fri sex före äktenskapet och västerländsk demokrati. Av detta blir det inget, bara en stor besvikelse hos Omar.

I minglet på en premiär på Uppsala stadsteater blir han vänligt bemött av självaste teaterchefen

”högsta hönset … Stefan Böhm (f. 1942). Böhm är jude, och både han och hans hustru, judinnan Jeanette Gentele, har donerat pengar till den sionistiska orgaisationen Judiska Nationalfonden – Keren Kajemet”,

som om detta skulle bevisa något. Hans källa är okritiskt Ahmed Ramis Radio Islam.

Den 4 december 2007 (Omar har förväxlat datum till den 12/4) strax efter uppståndelsen med Jyllandspostens Mohammedteckningar, ringede Omar mig och frågade om jag ville följa honom på ett möte på Stadsteatern samma kväll. Det skulle bli någon slags radiosänd debatt om yttandefrihet. Omar hade tackat nej att sitta i panelen, men ville ändå gå dit.

Vi hade redan tidigare varit på ett ”samtal inför publik” mellan Morten Narrowe, Abd al-Haqq Kielan och Omar på Uppsala Stadsteater. Det skulle slås broar mellan judendom och islam. Där träffade vi också Stefan Böhm, som tecknade en prenumeration på Minaret. Samtalet blev inte särskilt brobyggande, men allt är mycket civiliserat.

Om det här mötet har jag också skrivit. Omar och jag talade om mötet då, och var mest upprörda över folkpartisten Cecilia Wikströms märkliga hantering av begreppet yttrandefrihet.

I boken drar nu Omar helt nya slutsatser. Han skriver:

”Självklart sades inget om alla de författare och forskare som sitter inlåsta i Europa för att på vetenskapliga grunder har kritiserat den officiellt påbjudna myten om den så kallade ‘Förintelsen’ med stort F. Inte heller sades något om häxprocessen mot radiomannen Ahmed Rami, som fick sex månaders fängelse för att ha kritiserat judendomen och sionismen.”

Ingen ställde de frågorna, inte Omar heller. Han konstaterar också att skådespelaren Etienne Glaser är jude, som om det skulle ha någon betydelse. Källa återigen Ahmed Rami.

Man ser även en annan viktig sida av Omar i denna berättelse, hans djupa kulturkonservatism. Den har funnits hela tiden. I min kritik av skolan, i Jan Myrdals kritik av det svenska kulturetablissemanget, i diskussionen om feminismens många förlöpningar mm, finns ett kulturkonservativt drag, som Omar inte hittade på annat håll inom vänstern. Därför tydde han sig till oss i FiB. Han blir salig när han finner Tage Lindbom, arbetarrörelsemannen som blev konservativ och till slut mohammedan.

Hela boken inleds med en berättelse om ett möte med den gamle mannen Augustin Mannerheim, lyriker, psalmdiktare, friherre, godsägare och förstås ärkekonservativ. Omar blir djupt berörd av mötet och formulerar inspirerat en slags programförklaring:

”För mig var han ändå en levande länk till en svunnen mänskligare tid, innan Sverige och svenskarna blivit förstörda av sekularisering, sociala experiment och könsrollernas upplösning.”

Här stiger drömmaren Omar fram, som längtar tillbaka till de eviga värdena, till sanningen som funnits där under ytan sedan tidernas begynnelse.

Magistrala uppgörelser

Han ägnar 18 sidor åt ett våldsamt angrepp mot Andreas Malm och hans bok Hatet mot muslimer. För Omar har nu judendomen blivit ondskan i Palestina och islam dess gudomliga räddning. Andreas Malms ganska traditionellt okomplicerade vänstersyn på konflikterna blir nu utsatt för Omars islamistiska kanonad. Han hatar nu även allt som är vänster eftersom vänstern också är en judisk skapelse.

Men han finner även Malms svagheter på flera punkter. Exempelvis är islamofobin inte bara ett borgerligt eller högerextremt fenomen. Inte heller bör man som Malm gör avfärda alla tvivel på att en eller annan hund kan ligga begraven under de kollapsade tvillingtornen på Manhattan. Malms okritiska knytning till iranska vänsterkretsar, d v s programmatiska motståndare till nuvarande regimen i Iran är ännu en svag punkt som Omar skickligt blottlägger.

Ännu ett föremål för Omars kritik är Malms blindhet för möjligheten av att se en koppling mellan islamofobi och sionismen. Omar skriver:

”Ingen som studerar islamofobi kan undgå att upptäcka dess kopplingar till sionismen. Det är därför anmärkningsvärt, när i en anspråksfull bok om islamofobi, skriven av en kännare av Palestinakonflikten, ingen analys av dess kopplingar görs.”

Här har han faktiskt en poäng.

Herrar Malm och Omar är två hetsporrar som idag borde gräva ner stridsyxan och försöka enas om en vettigt formulerad Palestinasolidaritet, men det är knappast längre tänkbart. Vem tjänar på deras fäktande kan man fråga?

En mer problematisk uppgörelse är den med tidningen Expo. Här blir förekomsten av judiska personer i kampen mot rasismen, som är Expos mission, bevis nog. Visserligen prickar han in samma svaghet hos Expo som hos Andreas Malm, d v s att staten Israel och sionismen inte kan diskuteras i termer av rasism. Detta trots att det idag är närmast standard att påtala den israeliska statens apartheidkaraktär.

Men för Omar har det nu gått över styr. Judendomen i sig är skuld till allt. Eftersom juden Robban Aschberg är ansvarig utgivare för Expo och att denne varit aktiv i Sveriges Kommunistiska Parti (SKP), ses ett rakt samband med dennes farfar ”den judiske bankiren Olof Aschberg (1877 – 1960), även känd som ‘Lenins bankir’ eller den ‘röde bankiren’.” Så målas ett judiskt nätverk upp bakom Expo som leder fram till rena absurditeter som judisk kannibalism och att ”den judiske bosättaren Baruch Goldstein under den judiska högtiden Purim gick in i en moské i Hebron och sköt ner 50 bedjande muslimer.” Det här är ren rappakalja.

Omar gav tillsammans med prästen Michael Mogren ut boken Vem är du?, en brevväxling som skulle vara en sansad dialog mellan en troende kristen och en troende muslim. Den blev inte bra. Omars moralkonservatism kunde inte längre tyglas. Han gled undan Mogrens frågor med koranencitat. Boken slutfördes främst för att författarna skulle få ut sina arvoden. Han fick samma problem med den svenske prästen Mogren som tidigare med judinnan Susanne Levin.

I ett kort kapitel går han till attack och beskyller Mogren för att ljuga om sin frälsare Jesus Kristus och den Heliga Skrift.

”Då kan man inte förvänta sig hederlighet mot sin nästa. Han är en aktiv gaylobbyist, en syndfull verksamhet som går tvärt emot Bibelns lära, vilket ingen teolog i världen, hur listig och vältalig han än är, kan prata bort. Fagra ord och slughet kan förvända synen på godtroget folk för en tid men aldrig göra sodomi till en dygd, en styggelse för det sunda förnuftet, instinkterna, samvetet och alla världens heliga skrifter.”

Fagra ord för att förvända synen på de godtrogna? Ibland får man sin slungade bumerang tillbaka mitt i magen.

Övriga artiklar

Bokens 324 sidor rymmer förutom ovanstående en lång rad artiklar om annat från året 2009. Den långa intervjun från Nationell Idag (Nationaldemokraternas tidning) upptar inte mindre än 32 sidor. Läser man den får man en god sammanfattning av Omars mycket speciella tankevärld.

Rätt mycket upptas av hans på senare tid underdåniga hållning till den islamiska republiken Iran. Han ser det som sin heliga plikt att i vått och torrt försvara mullornas Iran. Kritisk distans till denna regim blir en hädelse.

Artikeln om hur han lämnade svenska Pen är fortfarande läsvärd liksom kritiken av Ranstorps undersökning av islamismen bland ungdomar i Rosengård. De är små retoriska mästerverk. Få besitter en sån polemisk förmåga idag.

Vad som däremot helt saknas i hans analyser är ekonomiska resonemang. Arbetets värde och arbetsts betydelse för människors liv är också helt frånvarande. Dessa ting finns inte i hans tankevärld. Historia intresserar honom mycket lite. Det förgångna är liksom höljt i gudomlig mystik.

Avslutning

Även Profeten Mohammed hade nog sina tvivel om hur man skulle tänka och förklara människans existens och vandringar här på jorden. Redan 1000 år före honom hade Platon och Protagoras tvistat om den saken, vilket säkert Profeten Mohammed var väl medveten om. Visserligen föddes Platon sju år efter Protagoras död, men de kan i ett historiskt perspektiv ses som samtida. Platons ogillade agnostikern Protagoras´ skepticism, tvivel och dennes devis: Människan är alltings mått … Platon menade att den sinnesupplevda verkligheten endast är en skenbild eller skuggbild av den äkta verkligheten som är oföränderlig och sann, den som han kallade för idévärlden.

Nu 1500 år senare är den diskussionen fortfarande fullt levande. Bland annat finns den i botten på Omars och mitt numera offentliga meningsutbyte. Mohamed Omar företräder Platon och och jag Protagoras. Omar söker sig till sin sanna idévärld (Profeten Mohammeds och Koranens) medan jag tvivlar vidare och fortsätter ställa skeptiska frågor.

Omar hamnade i kris under 2009 och orkade inte längre med tvivlet. Han lämnade människans sinnesupplevda verklighet och vände sig till högre makters äkta verklighet och sökte efter svaren på de stora svåra frågorna. Han blev islamist och Platonist och naglade fast sig i sin ”äkta verklighet”. För mig förlorade då umgänget sin intellektuella spänst då han slutade tvivla och istället började slå i Koranen för att finna svaren.

Nu marscherar han trosvisst som en rebell ut i tomheten. Så gjorde även i Uppsalarebellerna 1968 när de slutade tänka själva och började slå i Maos röda små böcker för att finna svaren.

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , ,

Hermann Göring & Co

goring_300Min faster gifte sig någon gång på 30-talet med en tysk officer. Det är en spännande men olycklig historia som hon tyvärr till största delen tog med sig i graven. Men det berättas att hon träffade sin blivande man på ett societetsbröllop i Stockholm där Hermann och Carin Göring deltog. Ännu var de tyska Nationalsocialisterna välsedda gäster hos den svenska noblessen.

På bokrean köpte jag Görings Sverige – en hatkärlek av Björn Fontander. Tänkte jag skulle finna något om människorna runt min faster och hennes tyske man.

Fontander verkar lätt besatt av det faktum att nazisternas andre man hade så djupa svenska förbindelser. Han har snokat fram dagböcker och brev i stora mängder och citerar och citerar. Han har även skrivit en bok Carin skriver hem, som bygger på endast hennes brev. Orkar man läsa igenom allt det här framträder en bild av hur den svenska noblessen tänkte och handlade mellan de två världskrigen.

Jag fann dock inget om min faster. Möjligen kan jag säga att jag återupplevde en språkton och en doft av förlamande förfining som präglade en del vuxna i min barndom. Människor av klass! En kuslig förnimmelse av en bortglömd sida av mig själv.

Från överklassens aristokratiska ideal till nazismens var hoppet mycket kort. Gemensamt var svärmeriet för starka handlingskraftiga ledare, höga ideal, stolta deviser och suggestiva symboler. För aristokratin var demokrati liktydigt med kulturellt förfall. Den moraliska upprustningen efter Weimarrepublikens urartade (Entartete) kultur, hade stor dragningskraft. Nationalsocialismens framtoning blev för denna nobless oemotståndlig. När de senare även tågade mot bolsjevismen blev euforin total.

Det var Hermann Göring och hans sköna svenska hustru Carin Göring (gift Kantzow, född Fock) som i dessa kretsar framgångsrikt kunde föra fram Nationalsocialisternas budskap. Adolf Hitler var betydligt mindre attraktiv, en liten oansenlig man utan stil och anor. Hitler behövde den yvigt utåtriktade Göring för att ge nazismen glitter, glans och färg.

För dem inom noblessen med judiska anor och vänner var ändå ”judesaken” en broms. Det förstod Göring, som här försökte tona ner. I Nürnbergrättegången 1946 försvarade han sig genom att förneka att formuleringen om ”den slutliga lösningen” i protokollet från Wannseekonferensen 1942 alls skulle tolkas som ett planerat massmord på judar. Det var bara fråga om att ”slutligt ordna det för Europas judar”, vilket var en närmast human åtgärd.

Att man inte protokollförde planerna på massutrotning med gaskammare och annat är fullt logiskt. Dels var säkert alla i ledningen inte eniga om utrotningslinjen. Göring och andra vacklade möjligen en aning. Dels förstod man att om utrotningslinjen beskrevs i svart på vitt ökade risken att fienden skulle komma över uppgifterna och skapa skadlig motpropaganda. Därför är det logiskt att protokollet från Wannsee formulerades en smula diffust. Göring ansvarade för konferensens pampiga inramningen, men han utsåg Reinhard Heidrich till konferensordförande.

Intressant är att dagens svenska förintelserevisionister använder samma argumentationsteknik som Göring. De diffusa formuleringarna fyller alltså sin funktion.

Om man försöker sätta sig in i förhållandena på 30-talet är det lättare att förstå att det gick som det gick. Överklassens knäfall för Nationalsocialismen är ganska lätt att förstå. Det enda svenska motstånd som nämns är Torgny Segerstedt med sina misshagliga skriverier i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och Karl Gerhards ökända trojanska häst. Men i Sverige var motståndet mot nazismen mycket mer än detta. Men det beskrivs inte i denna bok, antagligen för att det knappast berörde Görings svenska kretsar.

Att folk i allmänhet i Tyskland i så stor utsträckning valde Nationalsocialismen är svårare att förklara. Några pusselbitar här är att det tyska folket led av arbetslöshet och osäkerhet under 30-talskrisen. Då fanns inga a-kassor och arbetsmarknadsutbildningar. Man drömde sig tillbaka till kejsar Wilhelms dagar före den stora förnedringen i Versaillefreden 1918. Den tyska arbetarrörelsen splittrades och förmådde därmed inte bjuda nazismen något motstånd. Nazisterna kunde förknippa dem med oredan, krisen och den urartade konsten. Så vann NSDAP en jordskredsseger i riksdagsvalet 1933 och Adolf Hitler blev rikskansler.

Kan man säga att det finns likheter med Europa idag? Ja, men situationen är också mycket annorlunda. Ingen idag säger öppet att man vill avskaffa demokratin, inte ens Sverigedemokraterna. Visst finns det politikermissnöje, visst är arbetslösheten hög, visst skapar folkomflyttningar och krig social oro, visst har vi finanskris och ekonomisk kris. Men bromsen mot öppet totalitära lösningar, som i Tyskland 1933, är ändå stark.

Däremot kan man lära att fascismens ansikte varierar. Det mest eteriska, mest finstämda och de mest sprödbakade små torskar kan bakom fasaden dölja det mest fasansfulla. Det är Hermann Göring, hans två fruar, hans styvson Thomas, hans dotter Edda, hans morbida Carinhall etc, etc tydliga bevis för.

Till sist ska nämnas att historien om Göring som konsttjuv är helt fantastisk. Förmodligen är han den störste i denna bransch någonsin. Det tänkte förmodligen även Carl-Johan Vallgren som på sid 433 och 434 (eller möjligen någon annan stans) måste ha hämtat just sin skicklige konservator - han som blev konstförfalskare - till romanen Kunzelmann & Kunzelmann.

Tänk om jag kunde ringa upp min gamla faster och tala om allt det här. Det hade hon gillat.

________________
Några artiklar om boken: Internationalen, Populär historia,

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Oroliga män

en-orolig-man

En orolig man

Talade med en kvinna häromdan som liksom jag höll på med Mankells sista Wallanderbok Den orolige mannen. Hon tyckte den var hopplöst tråkig med allt gubbgnäll och alldeles för lång. Jag hade nästan läst ut då och hon hade ännu inte passerat mitten.

Det är en lång bok. Det ska medges. Men jag tycker om den. Gillar skildringen av en åldrande mans gradvisa förfall. Det där med minnesluckorna som återkommer håller en oro vid liv hos läsaren och får sin sorgligt trovärdiga förklaring. Och diabetesproblemen. Och rädslan för att bara bli gammal och tappa livslusten. Vi är många som uppnått åldern när urinstrålen tappat sin spänst och knäna börjat värka – trots att vi är medicinskt helt friska. Skildringen är kanske inte så munter, men mycket bra.

De goda sidorna av livet finns ju också med, även om Kurt Wallander inte själv verkar ta vara på tillfällena särskilt bra. Han är fortfarande en mästerlig kriminalare med erfarenheter och full intuition i behåll. Dottern Linda och dotterdottern Klara finns där och han drömmer om att få ha Klara hos sig och se henne växa upp i sitt hus på landet. Och förhållandet till Linda är mycket bra skildrat. Han älskar Linda och Klara och Linda känner sin pappa bättre än han känner sig själv. Det är genialt och så självklart.

Ovanpå denna goda människoskildring är faktiskt spiontemat och de politiska tankegångarna intressanta. Mankell har med denna bok effektivt tagit död på sin deckarhjälte Kurt Wallander. Han sörjer nog lite själv, men det är nog också en sorts befrielse.

Artiklar om boken: DN 2009-08-18, SvD 2009-09-18, Expressen 2009-08-18, Kulturbloggen

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: , ,

Proletär deckarförfattare

kjell-eriksson_350Vi har tre stora politiska deckarförfattare i Sverige. Jan Guillou, Henning Mankell och Kjell Eriksson. De kommer alla ur det radikala 70-talet. Den enda jag inte träffat i det politiskt vardagsarbetet i FiB/K är Mankell. Men han var också med på ett hörn och var den jag först fastnade för som författare med skärgårdsskildringen Sagan om Isidor. Det finns förstås fler, men dessa tre kan jag jämföra.

Skillnaden mellan dem är stor. Grovt sett kan man säga att Jan Guillou skildrar världspolitik med hjälp av deckare, Henning Mankell är en samhällspolitisk skildrare med hjälp av deckare och Kjell Eriksson är en proletärförfattare och människoskildrare med deckaren som hävstång.

Jag tycker att Kjell Eriksson går tätt i Ivar-Lo Johanssons fotspår. Kriminalhistorierna är lite perifera. Polisen Ann Lindell är en mästerligt skildrad människa. Hon är minst lika intressant som modern yrkeskvinna, med ett växande barn, som hur hon är som polis. Tidvis är hon dessutom helt flyttad i bakgrunden.

Kjell Eriksson är nära jorden, odlingen, grävandet, arbetet, vardagen och klassklyftorna. Ibland känner jag att formen kriminalroman är lite ansträngd, men kompositionen är ändå riktigt bra ihopkommen. Man kan också tänka att det är så här livet ofta är. Kriminalitet och brott är ganska mycket i bakgrunden för de allra flesta.

Hans senaste och sista bok i serien om Ann Lindell heter Öppen grav. Man har följt hennes förhållande med Edvard från den stormande passionen i bok 1, över den olyckliga och onödiga brytningen till en mogen separation, som definitivt avslutas i bok 10 på ett trovärdigt sätt. Mänskliga relationer och kärlekar är av många olika slag. Var och en har sin tid som bygger under och förstärker erfarenheter och personlighet. Detta livets stora tema ligger i botten på Kjell Erikssons författarskap.

Klassklyftan mellan professorsfamiljen och deras tjänstefolk är ett annat grundtema i Öppen grav, men som även är närvarande genom hela serien. Systrarna från Gräsö som avlöser varandra som tjänsteandar i det von Ohlerska huset i Uppsalas fina villakvarter Kåbo och dessa kvinnors öden är en högst trovärdig historia som bakgrund till det mord som kommer i slutet av boken. Klassförhållandet mellan hushållerskan Agnes och professons familj är mästerligt gestaltat. Jag känner igen dessa kuvade och tillslutna begåvningar som ser och förstår allt, men som inte förmår göra språk av sina stora insikter.

Nu undrar jag vad som ska komma från Kjell Eriksson framöver efter att han lämnat Ann Lindell. Han är förstås svår att skilja från Edvard, den tystlåtne enslingen som under gynnsamma omständigheter är kapabel att visa stor passion, stora känslor och i Kjells fall skriva böcker. Jag tror knappast på en ny deckarserie, men säkert ett nytt epos ur den uppländska proletära myllan i någon mening.

Andra artiklar om Öppen grav: Lotta Olsson i DN, Nisse Scherman i DAST-magazine, Kristine Bergman i Smålandsposten
Andra bloggar om: Intressant, , , , , ,

Från Haijby-affären till IB-affären

gustavv_300

Gustaf V och minister Boström i en dubbelmatch under tennisveckan 1931 på Särö – två år före mötet med Haijby.
Bilden tagen av min morfar Percy Lundwall.

olycklige-kurt_300

Ers Majestäts olycklige Kurt heter boken skriven av advokaterna Lena Ebervall och Per E Samuelsson. Det är den fullständiga genomgången av den så kallade Haijbyaffären som skakade det svenska etablissemanget i två decennier med start den 28 december 1933.

Då hade den levnadsglade men late resturangdirektören Kurt Haijby lyckats utverka audiens hos kung Gustaf V för att äntligen ordna utskänkningstillstånd till sin restaurang Lido, vilket var en förutsättning för att få fart på affärerna och det goda livet med cigarr och klockkedja. I en för trång hyrfrack med byxor som knappt gick att knäppa och en utputande rumpa mellan skörtarna svassade han in till kungen. Kungen kunde inte slita blicken från härligheten. Här tändes gnistan mellan kungen och Kurt. Ett hett homosexuellt kärleksförhållande inleddes. Genom en hemlig ingång fick Kurt med hjälp av hovets luttrade tjänare närmast fritt tillträde till kungens sovrum. Där kunde sedan kungen nojsa precis som han ville med sin älskade lille Kurt.

Kungen var lycklig och strödde gåvor och pengar över sin älskade. Men hans närmaste skälvde av oro och harm. Sakta sipprade fakta ut i den närmaste omgivningen, men saken kunde endast nämnas med omskrivningar och mörkläggning av saken var hovets reflex. Det var ju en fråga om nationens säkerhet.

Hur det hela sedan utvecklar sig med höga svenska ämbetsmäns hänsynslösa övergrepp på stackars Kurt och hur Kurt gång på gång lyckas komma på fötter igen är synnerligen roande läsning. Men det är också en lärorik historia om hur statsapparaten alltid skyddar sig själv, intrigerar och gör allt för att inte tappa sin auktoritet.

Historien kan åtminstone i ett viktigt avseende jämföras med IB-affären: Ljuskygg verksamhet pågår länge. När sanningen till slut avslöjas gör statens lojala tjänstemän allt för att dölja sina klandervärda handlingar. När Haijbyaffären till slut hamnade på Erlanders bord smusslades det också för att dölja de olagligheter som skett mot Haijby. Det gällde att få honom fälld för något brott i avsikt att knäcka hans trovärdighet. Homosexuella handlingar i alla former var djupt omoraliskt och förstås olagligt. På liknande sätt medverkade Palmes regering till att göra IB-avslöjarna till spioner för att knäcka deras trovärdighet.

Författarna har gjort ett imponerande mullvadsarbete i gamla arkivhandlingar och protokoll som sedan omformats till en underhållande och viktig bok.

Artiklar om Haijbyaffären: Aftonbladet 2008-09-03, Expressen 2008-09-03, Aftonbladet 2009-04-19, Mats Parner på fib.se

Andra bloggar om: Intressant, , , ,

Nutidshistoria med Jan Guillou, del 3

staffan_ling_520

Staffan Ling, senare känd TV-personlighet, på Rådhustorget i Umeå i maj 1973

Det stora temat i Jan Guillous memoarer är förstås IB-affären. Han drogs till den hemliga underrättelsevärlden. Hans politiska intresse triggade situationen ännu mer. Att avslöja samhällets mörka sidor var målet. Det här formade resten av hans skrivarliv.

Att IB-avslöjandet kom till stånd är en kombination av många ganska slumpartade omständigheter. Att Peter Bratt och Håkan Isaksson förenades med taktikern Jan Guillou var nog en förutsättning för framgång. Att Håkan Isaksson i början spelade en dubbelroll och rapporterade till både sin chef Bo Anstrin om FiB:s aktiviteter och om IB:s aktiviteter till FiB var en nyhet för mig.

Det faktum att Anstrin inte tog Isakssons rapporter om FiB på allvar är märkligt och skulle komma att bli en källa till mystiska teorier senare. Guillous förklaring, att Anstrin ville bli av med Isaksson för en mindre ekonomisk förseelse på jobbet, är den vi har men verkar inte riktigt sannolik. Att överhuvudtaget avskeda en spion med så mycket kunskap om olaglig verksamhet verkar minst sagt korkat. Ganska naturligt att frågor uppstår runt det här.

Jag valdes in i styrelsen i april 1973 och satt nu vid samma bord som alla de kända personerna, varav minst tre hette Jan. I Umeå hade FiB-avdelningen blivit betydelsefull. Där hade bildats IB-kommitté och jag hade en lång rapport vid det extra styrelsemötet den 27 oktober i Haga skola. Min glada entusiasm ansågs opassande av en gravallvarlig aktivist från Uppsala. Jag fick kritik för den och mötte för första gången det milda vansinne som då och då tittat fram i rörelsen, men som jag anser inte haft någon avgörande betydelse.

Jag kom också med på ett hörn i själva IB-affären. I september (nr 17) publicerades materialet som avslöjade IB:s spionage i Vietnam och Kina. Överste Carol Bennedichs avdlening R5 ledde verksamheten. Han dementerade kategoriskt förstås. Överstens frånskilda hustru, som bodde i Umeå, blev upplivad av detta och kontaktade FiB:s redaktion. Hon bekräftade att han ofta reste till Vietnam och Kina, men kunde inte presentera några mer handfasta bevis. Hon lovade leta fram ett vykort som översten skickat från Kina, men inget hände. Då fick jag (styrelseledamot från Umeå) i uppgift att kontakta henne för att påskynda letandet och om möjligt skaffa fram vykortet. Den 23 november ser jag i min dagbok att jag bandade ett telefonsamtal med henne. Sedan gjorde jag ett besök och blev inbjuden i den mörka tysta lägenheten med högt till tak. Jag poängterade vikten av att få fram vykortet, men hon ville tala om allt möjligt ovidkommande om översten. Efter ett andra misslyckat besök gav jag upp och meddelade detta till Kerstin Ostwald på redaktionen.

Nog kände jag mig som spion och var också lite skraj att åka fast. Några televerkare hade ju berättat att vår telefon var avlyssnad. Det fanns alltså goda skäl att tro att Säpo visst vad jag sysslade med. Men det jag sysslade med var inte på något vis olagligt. Jag kontaktade bara tidningens uppgiftslämnare med grundlagsfäst anonymitetsskydd.

Den 17 november höll jag mitt första offentliga tal i en skolaula i ett vintergnistrande Lycksele. Vi reste dit för att starta en FiB-grupp och kallade till möte om IB-affären. Ingen hade förberett något anförande, så jag blev tvungen att snabbt krafsa ihop några passande fraser som slutade med krav på en parlamentarisk fempartikommission för att utreda hela härvan. I publiken, som bestod av ett 30-tal personer, satt en KFML(r)-are och rynkade på näsan åt våra ”småborgerliga illusioner”. Det gjorde att någon FiB-grupp aldrig bildades där. (r)-are och trotskister var våra besvärligaste motståndare på gatorna. Deras antidemokratiska bockfot var mycket tydlig de där åren.

Efter fänglesevistelsen reste Guillou på turné och pratade om IB. Jag träffade honom på hotell Aveny i Umeå före sitt framträdande på Universitetet. Han förberedde sig till min stora förundran med en halv flaska rödvin. Nu skulle (r)-are och trottar äntligen få svar på tal. Jag berättade om läget. Jan verkade helt obekymrad. Universums rotunda var fylld till bristningsgränsen. Vi fibbare njöt av uppståndelsen och väntade på anfallet från vänsterflanken. Men till vår stora besvikelse höll dom truten denna gång.

De underliga ryktena om Harry-historien blev jag aldrig klok på. Det gällde uppgifter om att Palme hade regelbundna hemliga träffar med Elmér. Vet inte om den saken blev så mycket klarare i boken (sid 255-256) heller. Harry var en provokatör som försett Peter Bratt med falska uppgifter om Olof Palme, för att Palme efter publicering av dessa falska uppgifter skulle kunna dementera och därigenom belägga FiB med lögn, vilket också skedde. FiB skulle därigenom vara försvarslösa för att man inte skulle kunna avslöja sin källa. Blev det begripligt? Möjligen har jag missat något.

Ännu en mystisk vändning kom 1977. Hotet från Sovjet beskrevs vid den tiden i alarmistiska termer av SKP, men också i FiB/K. Rykten sa att hela IB-affären planterats i FiB av KGB via Socialdemokraterna för att de ville närma sig Sovjet och komma bort från USA:inflytandet. Guillous kontakter med Shori (Palmes pojke) togs som tecken i den riktningen. Var IB-avslöjandet alltså bara ett spel som FiB hade lurats med i av Sossarna? En konspirationsteori på hög nivå alltså. I FiB/K nummer 19/77 kom Myrdal med en skriftställning ”Bomben och Folket”, där han skrev ovanstående rent ut om än lite inlindat i passande retorik om att människorna är rädda för krig. En smula förvirring uppstod i leden, men det rann snart ut i sanden och glömdes bort. Guillou betraktar det som att Myrdal hade ”självklart och käpprätt fel.” (sid 327) Så är det antagligen.

Men varför Anstrin inte tog Isakssons rapporter om FiB på allvar, och den märkliga uppgiften om att Isaksson skulle avskedas har knappast fått någon rimlig förklaring. De finns säkert, för planteringsteorin tror jag inte på. Lars-Olof Lamperts som var ledamot av säkerhetstjästkommissionen skriver i SvD 2009-10-28 att

”Efterkrigstidens största journalistiska scoop var inte en aktion signerad rysk underrättelsetjänst,”

vilket stöder Guillous version.

I någon mening kan Guillou betraktas som att ha varit betald KGB-agent 1967 – 1972, även om han inte gjorde något olagligt. I Guillousk meing var han förstås en infiltrerande journalist med avsikt att avslöja, vilket väl är den enda hållbara inställningen till saken. Men han kunde väl sagt något till sina kompisar om sina KGB-planer. Men inte ett ord. Alla blev lika förvånade. En av dem skrev till mig: ”Guillou är en skitstövel, men vår skitstövel.” Det tycker jag passar bra som slutkläm.

Efterord 2010-08-17
Det skulle komma en fortsättning, 85 nya sidor om saken i pocketutgåvan av Ordets makt och vanmakt. Läs min kommentar till den i Nutidshistoria med Jan Guillou, del 4

Nutidshistoria med Jan Guillou, del 1
Nutidshistoria med Jan Guillou, del 2

intressant
Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,