Category Archives: bokrecension

Nutidshistoria med Jan Guillou, del 3

Publiceringsdatum by
3
staffan_ling_520

Staffan Ling, senare känd TV-personlighet, på Rådhustorget i Umeå i maj 1973

Det stora temat i Jan Guillous memoarer är förstås IB-affären. Han drogs till den hemliga underrättelsevärlden. Hans politiska intresse triggade situationen ännu mer. Att avslöja samhällets mörka sidor var målet. Det här formade resten av hans skrivarliv.

Att IB-avslöjandet kom till stånd är en kombination av många ganska slumpartade omständigheter. Att Peter Bratt och Håkan Isaksson förenades med taktikern Jan Guillou var nog en förutsättning för framgång. Att Håkan Isaksson i början spelade en dubbelroll och rapporterade till både sin chef Bo Anstrin om FiB:s aktiviteter och om IB:s aktiviteter till FiB var en nyhet för mig.

Det faktum att Anstrin inte tog Isakssons rapporter om FiB på allvar är märkligt och skulle komma att bli en källa till mystiska teorier senare. Guillous förklaring, att Anstrin ville bli av med Isaksson för en mindre ekonomisk förseelse på jobbet, är den vi har men verkar inte riktigt sannolik. Att överhuvudtaget avskeda en spion med så mycket kunskap om olaglig verksamhet verkar minst sagt korkat. Ganska naturligt att frågor uppstår runt det här.

Jag valdes in i styrelsen i april 1973 och satt nu vid samma bord som alla de kända personerna, varav minst tre hette Jan. I Umeå hade FiB-avdelningen blivit betydelsefull. Där hade bildats IB-kommitté och jag hade en lång rapport vid det extra styrelsemötet den 27 oktober i Haga skola. Min glada entusiasm ansågs opassande av en gravallvarlig aktivist från Uppsala. Jag fick kritik för den och mötte för första gången det milda vansinne som då och då tittat fram i rörelsen, men som jag anser inte haft någon avgörande betydelse.

Jag kom också med på ett hörn i själva IB-affären. I september (nr 17) publicerades materialet som avslöjade IB:s spionage i Vietnam och Kina. Överste Carol Bennedichs avdlening R5 ledde verksamheten. Han dementerade kategoriskt förstås. Överstens frånskilda hustru, som bodde i Umeå, blev upplivad av detta och kontaktade FiB:s redaktion. Hon bekräftade att han ofta reste till Vietnam och Kina, men kunde inte presentera några mer handfasta bevis. Hon lovade leta fram ett vykort som översten skickat från Kina, men inget hände. Då fick jag (styrelseledamot från Umeå) i uppgift att kontakta henne för att påskynda letandet och om möjligt skaffa fram vykortet. Den 23 november ser jag i min dagbok att jag bandade ett telefonsamtal med henne. Sedan gjorde jag ett besök och blev inbjuden i den mörka tysta lägenheten med högt till tak. Jag poängterade vikten av att få fram vykortet, men hon ville tala om allt möjligt ovidkommande om översten. Efter ett andra misslyckat besök gav jag upp och meddelade detta till Kerstin Ostwald på redaktionen.

Nog kände jag mig som spion och var också lite skraj att åka fast. Några televerkare hade ju berättat att vår telefon var avlyssnad. Det fanns alltså goda skäl att tro att Säpo visst vad jag sysslade med. Men det jag sysslade med var inte på något vis olagligt. Jag kontaktade bara tidningens uppgiftslämnare med grundlagsfäst anonymitetsskydd.

Den 17 november höll jag mitt första offentliga tal i en skolaula i ett vintergnistrande Lycksele. Vi reste dit för att starta en FiB-grupp och kallade till möte om IB-affären. Ingen hade förberett något anförande, så jag blev tvungen att snabbt krafsa ihop några passande fraser som slutade med krav på en parlamentarisk fempartikommission för att utreda hela härvan. I publiken, som bestod av ett 30-tal personer, satt en KFML(r)-are och rynkade på näsan åt våra ”småborgerliga illusioner”. Det gjorde att någon FiB-grupp aldrig bildades där. (r)-are och trotskister var våra besvärligaste motståndare på gatorna. Deras antidemokratiska bockfot var mycket tydlig de där åren.

Efter fänglesevistelsen reste Guillou på turné och pratade om IB. Jag träffade honom på hotell Aveny i Umeå före sitt framträdande på Universitetet. Han förberedde sig till min stora förundran med en halv flaska rödvin. Nu skulle (r)-are och trottar äntligen få svar på tal. Jag berättade om läget. Jan verkade helt obekymrad. Universums rotunda var fylld till bristningsgränsen. Vi fibbare njöt av uppståndelsen och väntade på anfallet från vänsterflanken. Men till vår stora besvikelse höll dom truten denna gång.

De underliga ryktena om Harry-historien blev jag aldrig klok på. Det gällde uppgifter om att Palme hade regelbundna hemliga träffar med Elmér. Vet inte om den saken blev så mycket klarare i boken (sid 255-256) heller. Harry var en provokatör som försett Peter Bratt med falska uppgifter om Olof Palme, för att Palme efter publicering av dessa falska uppgifter skulle kunna dementera och därigenom belägga FiB med lögn, vilket också skedde. FiB skulle därigenom vara försvarslösa för att man inte skulle kunna avslöja sin källa. Blev det begripligt? Möjligen har jag missat något.

Ännu en mystisk vändning kom 1977. Hotet från Sovjet beskrevs vid den tiden i alarmistiska termer av SKP, men också i FiB/K. Rykten sa att hela IB-affären planterats i FiB av KGB via Socialdemokraterna för att de ville närma sig Sovjet och komma bort från USA:inflytandet. Guillous kontakter med Shori (Palmes pojke) togs som tecken i den riktningen. Var IB-avslöjandet alltså bara ett spel som FiB hade lurats med i av Sossarna? En konspirationsteori på hög nivå alltså. I FiB/K nummer 19/77 kom Myrdal med en skriftställning ”Bomben och Folket”, där han skrev ovanstående rent ut om än lite inlindat i passande retorik om att människorna är rädda för krig. En smula förvirring uppstod i leden, men det rann snart ut i sanden och glömdes bort. Guillou betraktar det som att Myrdal hade ”självklart och käpprätt fel.” (sid 327) Så är det antagligen.

Men varför Anstrin inte tog Isakssons rapporter om FiB på allvar, och den märkliga uppgiften om att Isaksson skulle avskedas har knappast fått någon rimlig förklaring. De finns säkert, för planteringsteorin tror jag inte på. Lars-Olof Lamperts som var ledamot av säkerhetstjästkommissionen skriver i SvD 2009-10-28 att

”Efterkrigstidens största journalistiska scoop var inte en aktion signerad rysk underrättelsetjänst,”

vilket stöder Guillous version.

I någon mening kan Guillou betraktas som att ha varit betald KGB-agent 1967 – 1972, även om han inte gjorde något olagligt. I Guillousk meing var han förstås en infiltrerande journalist med avsikt att avslöja, vilket väl är den enda hållbara inställningen till saken. Men han kunde väl sagt något till sina kompisar om sina KGB-planer. Men inte ett ord. Alla blev lika förvånade. En av dem skrev till mig: ”Guillou är en skitstövel, men vår skitstövel.” Det tycker jag passar bra som slutkläm.

Efterord 2010-08-17
Det skulle komma en fortsättning, 85 nya sidor om saken i pocketutgåvan av Ordets makt och vanmakt. Läs min kommentar till den i Nutidshistoria med Jan Guillou, del 4

Nutidshistoria med Jan Guillou, del 1
Nutidshistoria med Jan Guillou, del 2

intressant
Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Nutidshistoria med Jan Guillou, del 2

Publiceringsdatum by
7

bror_jan_520

Jan Guillous memoarer är som sagt innehållsrika. Folket i Bild/Kulturfront tar mycket stort utrymme, nästan halva boken. Det är andra gången ett seriöst grepp tas om FiB/K:s historia. Det första togs för flera år sedan av Erik Wijk i en lång artikel i Ordfront Magasin. Det är utmärkt att saken kommer upp igen, och nu får historien säkert stor spridning. Viktigt att den kommenteras av andra som var med.

Jan G:s bild av FiB är just hans bild. Den är inte osann, men förstås karikatyrartad och hårdragen på många punkter. Det mest utmärkande är hans uppifrånperspektiv. Det är ingen underligt med det. Han var ju redan erfaren journalist och som klippt och skuren för reportertjänsten då han klev in i arbetsgruppens källarlokal på Kungsholmstorg 1971. Eftersom även jag var med från allra första början, men som vanlig fotarbetare längst ut i organisationen (Umeå), kan jag granska Jan G:s bild från andra hållet. Jag kan då å ena sidan konstatera att han pekar ut verkliga problem i FiB:s konstruktion, men att han å andra sidan underskattar FiB:s betydelse på andra sätt.

För den unge ambitiöse reportern Jan G var FiB en plattform för honom själv och för goda politiska reportage. Punkt. Många andra i ledningen hade en mer långsiktig, teoretisk och möjligen kanske lätt idealistisk inställning till projektet FiB. Tron på ett kollektivt arbetssätt med organiserade demokratiska omröstningar var grundmurat från början i FiB:s politik, men ändå fjärran från flumvänsterns direktdemokratiska tokerier. Alla i ledningen kämpade ändå för samma slags politiska kvalitéer på innehållet (SKP-politik), men alltså med helt skilda metoder.

Jan G kom fort på kant med omröstningskulturen, och pekar i memoarerna ut sina värsta antagonister i Jan Stolpe och Greta Hofsten – båda SKP-are. Jan Myrdal var också ett problem, men de kom bra överens i början. På så sätt kunde Jan G köra sitt eget race.

Det framgår tydligt att Jan G i grunden beundrade Jan M. Men förhållandet dem emellan var sammansatt. Jan G föraktade djupt Jan M:s mindre färgstarka mustaschprydda eftersägare (sina SKP-kamrater), och gjorde därför upp allt viktigt med Jan M direkt. Så hankade det sig fram. Redan i slutet av IB-affären divergerade deras politiska åsikter, men det återkommer jag till.

Diskussionerna i föreningen om huruvida Jan M var en tillgång eller en belastning för tidningen pågick ständigt. Vid en stämma, jag minns inte vilken, råkade jag stå intill Jan G i lunchkön. Det var innan Myrdaldiskussionen skulle upp i plenum. Jan G sa då till mig: ”Om Jan Myrdal kastas ut så sticker jag direkt.”

Det skulle dröja flera år innan deras vägar skildes åt på allvar. Då handlade det om synen på dödsstraffet. När det var som värst raljerade Jan G över fibbarna som ”Myrdal och hans khmerer”. Men det skriver han inget om.

SKP:s makt i FiB/K var emellertid inte mycket värd eftersom de stora motsättningarna om just FiB/K skar rakt igenom partiet. För oss övriga var det här inget problem eftersom det alltså fanns SKP-are i alla olika läger.

1975 kom även jag med i SKP. Då först förstod jag att SKP-fraktionen hade förmöten inför styrelsemötena. En gång bevistade jag också ett sådant möte och märkte att ingenting egentligen kunde beslutas. Alla gick till styrelsemötet och kunde fritt rösta efter eget huvud.

Men konflikterna var som sagt ofta stenhårda. Som styrelseledamot från Umeå fick jag en gång på tidigt 70-tal bevittna en av dessa uppgörelser. Det var i det stora konferensrummet uppe på taket på Herkulesgatan med utsikt över Klarakvarteren där vi hade våra styrelsemöten. Jan G hade föreslagit att barnsidan skulle bort eftersom det inte längre fanns plats för den i tidningen. Siv Widerberg, barnsidans dåvarande redaktör, höll ett engagerat anförande för barns rättigheter där hon bland annat viftade med utvikningsbrudar ur FiB-aktuellt. Hon hävdade att FiB:s hela trovärdighet stod på spel i den kommande omröstningen. Jan G:s förslag segrade, varpå Siv Widerberg tågade ut för att aldrig mer visa sig i FiB-sammanhang. Jag minns inte hur jag röstade, bara att det var mycket svårt.

Konflikter som denna dolde många andra ovidkommande motsättningar, försvårade tidningsarbetet, tvingade fram tråkiga kompromisser, drog ner kvalitén och gjorde tidningen förutsägbar. Barnsidesstriden illustrerar väl FiB:s journalistiska probelm. Tidningsmixen, som Jan G ansåg avgörande, ska inte bestämmas genom demokratisk omröstning i en stor förtroendevald församling. En redaktion måste för att vara kreativ kunna fatta snabba beslut. I detta har han säkert helt rätt.

FiB/Kulturfronts tråkiga förutsägbarhet är svår att förneka. Det problemet har kladdat fast vid oss under alla år. Men! Oerhört mycket bra material har också publicerats, trots – ibland också tack vare – omröstningskulturen.

Vad Jan G inte intresserade sig för är det folkbildande fotarbete som FiB också genererade. Alla skribenter och författare som kommit fram genom tidningen, alla nytänkande radikala arbetare och andra runt hela landet som i FiB fann utlopp för sitt kulturintresse på olika vis. Utan FiB hade exempelvis inte jag vågat skriva en tidningsartikel.

Denna andra sida av FiB, alltså den andra typen av fibbare, kan representeras av Norrbottningen Bror Kajsajuntti, alias Byprofeten. Han är idag en 55-årig arbetslös förbrukad järnbruksarbetare och senare lärare. Jag skriver som en kratta kallar han sin nyutgivna bok (Vulkan förlag) som består av två års samlade bloggtexter. Han skriver:

”Uttrycket (i boktiteln) är ett sätt att nedvärdera sig själv och krattan. Alla har väl sett t. ex välansade parker och kyrkogårdar som är vackert krattade.”

Bror K driver sedan många år också en egen kulturtidskrift Krattan. Hans okuvliga kulturarbete går ut på att lyfta fram de osynliggjorda människorna. Modigt ställer han sina egna problem och erfarenheter i centrum och fångar genom det in stora sociala frågor och visar på alla människors rätt till ett värdigt liv. Bror K har alltså också formats av och inspirerats av FiB.

För honom har skrivandet blivit en nödvändighet. Beröringspunkten mellan Jan G och Bror K finns där. På sidan 61 i sin bok skriver han:

”För några år sedan, var det en bekant vid en skrivarkurs, som sa, att man skulle skilja på författarskap och terapeutiskt skrivande. Det tycker jag är snobbism, för även författare som exempelvis Jan Guillou skulle dö om han inte fick skriva.”

FiB förenade dem alltså på denna punkt och i många politiska frågor, trots till synes oöverstigliga olikheter i övrigt. Det är ändå inte skit!

Det jag alltid framhållit som FiB:s främsta adelsmärke är idén att amatörer och proffs har lika värda, är kunskapsmässigt olika, men kan samverka till något mer än summan av delarna. Jan G och Bror K är exempel på detta. Jag vet inte om de har träffats, men det skulle inte förvåna mig.

I striden om barnsidan mötte jag spänningen mellan proffs och amatörer i FiB för första gången. Konflikten var tidvis fruktbar, men ibland förgörande. Det är trots allt förunderligt hur länge idén om en kulturfront ändå hållit. Även om FiB aldrig blev den masspridda tidning vi drömde om finns den ändå kvar som en påminnelse om att en statligt och partimässigt oberoende radikalism alltid ruvar i vassen.

… vilket för mig vidare till nästa avsnitt – IB-affären (inom några dagar).

Nutidshistoria med Jan Guillou, del 1
Nutidshistoria med Jan Guillou, del 3

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Nutidshistoria med Jan Guillou, del 1

Publiceringsdatum by
1
guillou1

Utsnitt ur hyllningsbild av Ida D

Mycket har skrivits om Jan Guillou. Vad kan då jag tillägga? Kanske ändå något eftersom vi har rört oss i samma organisaitioner (framför allt FiB/K) i många år och intresserat oss för samma politiska frågor. Jag har dessutom träffat honom flera gånger. Därför ser jag honom säkert på ett något annat sätt än de som endast lärt känna mediefenomenet Guillou.

Hamiltonseriens intressanta politiska resonemang var alltför inlindade i spionromankostym och var inte värt läsmödan. Jag läste bara den första och den sista. Arnserien slukade jag för att jag där lärde mig mycket om medeltiden. Ondskan var den i mitt tycke mest gripande berättelsen, fullt i klass med Flugornas herre. I memoarerna anar man att den berättelsen är hans urberättelse och att den mognade fram under lång tid. Därför blir den så äkta i sin gestaltning att den drabbar stenhårt.

Memoarerna Ordets makt och vanmakt – mitt skrivande liv är en av hans bästa böcker. Här är den berättande reportern i gång igen. Klart, redigt och stilsäkert. Då är Jan Guillou som bäst. De nio sidorna om ”Den underbara tiden i isoleringscell” (258-266) hör till det bästa jag läst på länge. Det är i kampen mot den omöjliga övermakten som människan Jan Guillou träder fram som klarast och kommer till sin rätt. Inte oväntat känner han sig som Greven av Monte Cristo, vilket ger honom en nästan omänsklig styrka. Jag tror på den berättelsen.

Han är däremot alls inte alltid sympatisk, tvärt om faktiskt. Många redovisningar av misstag och blamager är alltför iskallt beskrivna med en slutknorr där han själv drar det längsta stråtet. Men mobbningen på publicistklubben (sid 458) var på riktigt. Det känns när man läser den. Där fick han sig en riktig knäck. Att han i ett senare avsnitt ändå fick sin revansch på Göran Elvin stör inte den bilden.

Han var väldigt nöjd med sin roll som programledare i Rekordmagasinet. Insikten att han skulle vara sig själv i rutan med uppkavlade skjortärmar – inte stajlad á-la programledarnormen – var förstås helt rätt. Men det var ändå inte programledaren i de programmen som var det bästa, det var programinnehållet. Jag tyckte dekor, övergångar och tonen i studion var ganska stel. Men som sagt, det mesta av innehållet var högintressant. Höga tittarsiffror blev det, vilket är ett bra exempel på att innehållet är viktigare än formen. Ett nog så viktigt faktum att fundera över idag när media till övervägande del konkurrerar med formen.

Det finns mycket mer att säga om Jan Guillous nutidshistoria. Fler avsnitt blir det i denna min lilla Guillouserie.

guillou3
Bild av Ida D (Ida Djanovic) som är en stor beundrare av Jan Guillou och driver hemsidan Forum för frihet.

Nutidshistoria med Jan Guillou, del 2
Nutidshistoria med Jan Guillou, del 3
Nutidshistoria med Jan Guillou, del 4

Andra bloggar om: , , , ,

En mycket viktig skolbok

Publiceringsdatum by
7

ohrlander_350Efter andra världskriget gick Europa och Sverige in i en lång och stabil utvecklingsperiod. I det sammanhanget skulle den svenska skolan äntligen befrias från sin malätna gamla undervisning och sin parallella klassorganisation. Modernt, sekulärt och antinazistiskt skulle det bli. De pedagogiska idéerna hämtades från USA. Så började det senaste stora kapitlet i svenska skolans historia.

Men det visade sig att idéerna gömde ett litet frö, som med åren grodde och växte till en okultiverad pedagogisk ogräsodling. Vi fick inlärningsteknologi, specialkliniker, bokstavsdiagnoser, allmänt flum, betygsförbud och aversion mot vanlig hederlig kunskapskontroll. Det här undergrävde till sist grundskolans legitimitet.

På 90-talet kom så upplösningen. Med ”valfrihetsrevolutionen”, kommunaliseringen och friskolereformerna sjönk arbetarrörelsens dröm om en gemensam skola för alla barn ihop som en sufflé.

Runt senaste sekelskiftet fick kritiken mot ogräsodlingen äntligen fäste och marken kunde mödosamt röjas för en ny realistisk pedagogik som rymde både katederundervisning, kunskapskontroll och betygssättning. Det här har nu slagit rot i alla politiska läger och man kan nog tala om att ”flumskolan” äntligen förpassats till historien. Men, grundskolan upplöstes alltså, vilket gett oss klassegregeringen åter, fast nu med starka etniska förtecken. Alltså operationen lyckades, men under processen dog tyvärr patienten.

Gunnar Ohrlander har med sin bok Den gudarna älskar – Om konsten att överleva som lärare lyckats fånga in och berätta denna omfattande historia. Förutom att skildringen tar upp alla tänkbara aspekter och faktiska förhållanden är den både spirituell och lättläst.

Skolan präglas av samhällsekonomin, lärarnas kompetens, lärarnas arbetstidsavtal, lärarlönerna, organisation i stort och smått, lagen, läroplanen, skolledarnas kompetens och arbetsvillkor, pedagogiska idéer, betyg, elevernas och föräldrarnas förväntningar, avnämarnas behov etc.

Att finna en enkel struktur för hur allt det här hänger samman och för de senaste decenniernas mycket komplicerade skeende är nästan omöjligt. Därför för Ohrlander läsaren varsamt framåt där alla tunga aspekter på skolan vävs samman som man kan tänka sig att de gör i verkligheten. Allt hänger samman, varje sak går också att diskutera för sig, men inget enskilt förhållande är helt avgörande för hur skolan är eller blir.

Går det att finna syndabockar för att det gick som det gick? Ja, förutom att alla politiska partier pekas ut, får Mats Ekholm och Hans-Åke Scherp de största åsneöronen. Båda är pedagogiska forskare i Karlstad. Ekholm var Scherps handledare och mentor när denne disputerade. De skaffade sig närmast monopol på utvecklingsidéerna under slutet av 90-talet. Som generaldirektör för Skolverket förhindrade Ekholm vettig skolinspektion och kunskapskontroll samt krattade manegen för kompisen Scherp, som tjänade grova pengar på att leda orealistiska skolutvecklingsprojekt i många svenska kommuner.

Riksdagens revisorer påtalade problemen 2001/02, efter hela tio år av vanstyre, varpå Mats Ekholm (den siste generaldirektören) helt sonika i en skrivelse (11 juni 2002) skäller ut riksdagens revisorer. Men då sköt han sig själv i foten. Skolminister Östros utdelade sitt Alexanderhugg. Han bokstavligen krossade myndigheten genom att dela den i två; en kontrollmyndighet (Skolverket) och en för utvecklingsfrågor (Myndigheten för skolutveckling). Ekholm fick flytta hem till Karlstad och antalet uppdrag till Scherps konsultbolag minskade kraftigt.

Pedagogiken som nu tagit över grundar sig på den ryske pedagogen och psykologen Vygotskij. Dennes svenska banerförare; docenten Lennart Grosin, psykologen Leif Strandberg och läsforskaren Bo Sundblad redogör klart och enkelt för vilka förutsättningar som måste skapas och hur undervisningen bör utformas i framgångsrika skolor.

Framgångsexemplet framför andra är Haninge kommun. Där vågade socialdemokraten Robert Noord bryta med sitt eget parti och göra upp med moderaterna om att slå in på en linje med tidiga kunskapskontroller i läsning och matematik. Mats Öhlin anställdes där som ny skoldirektör. Han får förklara hur man faktiskt kan lyfta kvalitén i en kommun ganska fort, vilket är mycket uppmuntrande med tanke på hur många kommuner som tappade sugen och kört sina skolsystem i botten efter kommunaliseringen.

Gunnar Ohrlander fick uppdraget att skriva denna bok av Lärarnas Riksförbund. Det borgar för att många lärare kommer att läsa den. De som nu är nära pension kan känna igen sig och äntligen få en riktig skildring av skolans sorgliga kräftgång, som de tvingats bli en del av. Yngre lärare får en förklaring till den allmänna skolbitterhet som äldre kolleger ofta ger uttryck för och kan själva förstärka sin framtidstro. Det är fullt möjligt att skapa en bra skola för våra barn. Heder åt Lärarnas Riksförbund för detta goda initiativ.

2009-09-28
Författaren till boken meddelar att boken inte är skriven på uppdrag av LR, men att LR blev mycket intresserade och garantiköpte ett antal böcker medan den växte fram.

Publicerad på politiken.se 2009-09-25

Andra om bo9ken:  SKOLVÄRLDEN, Johan Kants blogg,

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Det bor en pojke i en gammal man

Publiceringsdatum by
1

stigbok_350Stig Södergren är en pensionerad kollega, som gav en stor del av sitt arbetsliv till mellanstadiebarnen i Öregrund. Han föddes 1927 – årsbarn med Olof Palme, muraren Georg Petterson och skriftställaren Jan Myrdal. Vi dryftade livet och politiken i nästan tio års tid på våra noga inplanerade gemensamma lunchraster. Hans historier från sin uppväxt har satt kött på mina ganska magra teoretiska ben.

Stig växte upp i en statarfamilj på en stor gård i jämtländska Stugun, blev kamrat med storbondsonen Ivar och fick på så sätt en inblick i en annan värld, en med böcker och kunskap. Han blev en del av själva ryggraden i det läsande och skrivande folk som byggde folkhemmet. Han närde journaistdrömmar i ungdomen, men arbetade sig successivt framåt från skogsarbete, stamanställd i Kungliga flottan, industriarbete, NKI, kontorarbete till läraryrket. Han har alltid skrivit, men ännu har vi bara sett denna sammanställning. Här finns ämnen för en ännu oskriven romansvit.

Hans dotter Lisa samlade ihop en del av hans nedskrivna berättelser och pakterade dem till en bok med titeln Det bor en pojke i en gammal man. Fler borde få läsa det här.

De allra bästa bitarna är på jämtska. Jag bad min fru, som kommer från Jämtland, att läsa dessa stycken högt för mig. Jag blundar och njuter. Var så goda!

Dans på GT

När lördan komme var ´e dans på GT.
Höglins spela å månge komme dit,
folk från alle byer runt omkring.
´n Henning hade ma se korvkiosken
å papplåa hade ´n ställt bredma.
”He pappere ditti låa”, va da förste han sa.
Da va noga ma skräpe, tyckte´n.

´n Otto Öhnström va vakt han som vanlit,
märke hade ´n satt på se
å prate ma allihop som va där.
En del som bruke danse
spela poker ner i buskan baka huse.
Nog var é nan som va full å hote ma stryk,
med da va mest munvere å int na allvar.

Da va liksom agasamt å gå fram te jäntan
å bju opp, när dom spela förtbiten.
Pojkan stog på ene sia och jäntan på ´n anra,
å stort å tomt e golv var ´e emella.
Sen gick ´e better na man börje.
För å få tag på man ville danse ma
gatt man kute så fort dom börje spela.

På kafé köfte man kaffe å krusa tå ´a Nelly
å satt å prata e stånn mella dansan.
Där träffe man alle möjlige personer,
å månge kommentarer kunne man höre.
”Huva, va trångt da e”, sa´n Sven Larsson,
”när man ske försöke lägge in snus,
så lägg man in på nan annan”.

Da va varmt å danse alle dansan.
Svetten rann å skjorta vart blöt,
så man fick gå ut å svalke se e stånn.
Musiken inifrån blannes då ma forsbruse utanför.
Snuse krympte i dosan och cigarettan glödde.
Nagre par, som ville vära för seg själv,
geck mot forsbroa ma arman om varandre.

Kvällen gick fort, och snart vart ´e damernas.
Då va man ampen å int bli bjuden,
så man försökte titte åt e anne håll
å int låsses om att man va intressere.
´n Ingvar försvann fort han som vanligt.
Jäntan kute kors och tvärs
för å få tag på ´n dann dom hade sikte in se på.

Tätt ihop dand´se man sistdansen,
och man såg hocken som fick ihop ´e.
”Du gamle måne, kom och visa mig vägen”
sjöng nagen i orkestern och alle som danse
knep ihop öga och va liksom borte.
Sen vart ´e fullt ma folk och cykler utanför,
och alle skulle iväg på na vis.

Näste lörda var ´e dans på Tallbacken.

Beställ boken från Vulkan förlag

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Mycket står på spel för Israel

Publiceringsdatum by
Reply

Inshallah

Uppgifterna i Donald Boströms artikel har förkommit som spekulationer i pressen under flera år. Boström tog upp dem i sin bok Inshalla redan 2002 utan att Israeliska myndigheter reagerade. Enda skillnaden mellan Aftonbladsartikeln och Inshallakapitlet är att han i AB-artikeln kopplar till att en grupp med bland andra ortodoxa judar i New Yersey nyligen gripits misstänkta bland annat för illegal organhandel.

Den kör av hojtande israelsika ministrar vi nu hör har säkerligen helt andra orsaker. Sverige är ordförandeland i EU nu då den kontroversiella frågan handelsavtaletet med Israel ska lotsas vidare. Om Sveriges ställning kan försvagas ökar chanserna att avtalsfrågan ska gå Israels väg. Israel behöver en angreppspunkt. Carl Bildt har de aldrig gillat.

Andra bloggar om: , ,

Svenska soldater har lidit nog

Publiceringsdatum by
Reply

fraustadt_300På P1-morgon idag diskuterades rehabiliteringen av svenska soldater som skadats psykiskt och fysiskt i sin tjänstgöring. Lars Ekelöf (Maja Ekelöfs son förresten) gjorde en fin intervju med Pontus Hübinette, en svårt skadad kille efter en bilolycka i Afghanistan. Han hade stora svårigheter att tala.

Nu har det alltså börjat igen. Snart kommer svenska soldater också att dödas. Även om det kommer att framställas som olyckshändelser, resultatet av dålig skyddsutrustning eller annat, är det själva insatsen – beslutet att Sverige ska delta på USA:s sida i deras Afghanistankrig – det handlar om. Går man i krig kostar det pengar och människoliv. Svenska politiker tar på sig ett mycket tungt ansvar.

Politiska och ekonomiska drivkrafter är starka, men minnet (därmed även motståndet) är dåligt och svagt. Läser just boken Fraustadt 1706, ett fält färgat rött av den unge historikern Oskar Sjöström. Han har gjort en imponerade kartläggning av hela det politiska, militära och mänskliga dramat runt den stora uppgörelsen mellan August den starke av Sachsen och vår egen Karl XII i slaget vid Fraustadt.

Alltså, ett ekonomiskt och politiskt spel om makt och herravälde stampade fram tiotusentals människor i stående och kringströvande arméer runt om i hela Europa. Inte minst svenskar. När de inte krigade mot varandra var de en plåga för länderna de passerade på grund av de ”kontributioner”, d v s mat och förnödenheter åt alla dessa soldater, som uttogs. Priset svenska folket (och alla andra folk) fick betala för detta herrarnas maktpolitiskaspel är närmast oöverblickbart. Men man visste inget annat, så hade det alltid varit. Det var dessutom guds vilja. En del var utvalda att dö för kungen eller kejsaren. Så var det. Boken ger en uppfriskande påminnelse om vad som verkligen pågick. Död, svält, sjukdomar, fysiskt och psykiskt lidande i gränslös omfattning. Man häpnar faktiskt över att det var möjligt.

Detta kapitel i Karl XII:s fälttåg – Det polska kriget – slutade med en stor så kallad seger, som ledde Carolinerna vidare in i det ryska fälttåget, som slutade i katastrof och hela stormaktsväldets kollaps. Det vet vi nu. Men det visste de inte 1706.

Nu vet vi dock att det Afghanistankrig som Sverige gått med i på en liten ännu ganska lugn sidoflank inte kommer att kunna vinnas. Tolgfors, Bildt, Reinfeldt, Olofsson, Björklund, Hägglund och Sahlin hävdar att ”insatsen i Afghanistan” gäller att frälsa kvinnor och barn från sin onda landsmän, en slags jämställdhetsfråga alltså. Det senaste jag hörde var att Tolgfors hävdade att tillgången på sjukvård för afghaner ökat från 8-80% tack vare ockupationen. Tror någon på detta?

De fäktar vilt, men förgäves. Alltför många fäktar med ännu så länge. Men detta fälttåg mot Afghaner kommer att gå i stå precis som Karl XII, Napoleon och Hitler körde fast mot moskoviterna, eller som USA till slut körde fast i Vietnam. Med ett lite bättre minne skulle mycket politik kunna styras rätt.

Friska alltså gärna upp minnet med Oskar Sjöströms bok om Fraustadt 1706.

Andra bloggar om: , , , , , ,

”Skattepengar för välfärd får inte gå till kapitalister”

Publiceringsdatum by
2

playstret_300Carin Jämtin föreslår att Socialdemokratiska partikongressen i höst ska ena sig om att driva frågan om lagstiftning mot oskäliga vinstuttag av ”välfärdsentreprenörer” DN-debatt 2009-07-28.

Det är en helt självklar sak att driva för Socialdemokraterna, men stöter ändå på kraftigt motstånd på boggar första dygnet efter publiceringen. Robert Noord i Haninge säger omedelbart stopp och belägg. Han får visserligen mothugg av Björn Andersson i Oxelösund och Veonika Palm i Stockholm, men Robert Noord är en viktig person, med en förnuftig syn på pedagogik och en framgångsrik period som kommunalråd i Haninge i ryggen. Det blir en hård fajt på kongressen.

Jag intervjuade Robert Noord och Roger Mogert (skolpolitiker i Stockholm och gift med Veronika Palm) om Socialdemokraternas nya skolpolitik i FiB/K #2-2009. Man kunde då ana oenigheten om friskolor. Nu ligger den i öppen dager. Carin Jämtins inhopp är välkommet. Man anade oenigheten om friskolor också i boken Att riva plåstret som Robert Noord lanserade tillsammans med en ung kvinnlig journalist i våras. Jag recencerade den här den 18 juni. Carin Jämtin var en av få som uttryckte något vettigt i den boken. Det ska nu bli spännande att se vad som händer.

Det socialdemokratiska skolhaveriet har jag skrivit om många gånger. Så kallade förnyare (inklusive begåvningar som Stig-Björn Ljunggren) inom Socialdemokratin vill inte vidröra något som kan inskränka den enligt mitt tycke djupt problematiska ”valfriheten”. Begreppet rymmer allt från fri fart i trafiken, fritt knark och fri prostitution ända till rätten att få välja kärlekspartner, politiskt parti och vad man vill läsa för litteratur – utan myndighetsingrepp.

Självklart kan grundskolan åter förstaligas och standardiseras. Självklart kan valfriheten (av grundskola) avskaffas och skattefinansieringen av privatskolor avskaffas. Det vore politiska krav som skulle ge Socialdemokraterna ordentlig vind i seglen.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Ny (S)kolpolitik

Publiceringsdatum by
3

att-riva-_300I boken Att riva plåstret – tankar om en ny (s)kolpolitik [NOORD-PR & KOMMUNIKATION] får vi veta att Socialdemokraterna inte har mycket nytt att komma med annat än anpassning till Jan Björklunds (regeringsalliansens) skolpolitik.

Anna Amnéus intervjuar på de 94 sidorna elva socialdemokrater om skolan. Stig-Björn Ljunggren visar upp sin briljanta förmåga att förenkla: Valfriheten är ofrånkomlig, S har förlorat initiativet för att Björklund är för bra, skolan är en sorts befriande slaveri och lärarna är den enda yrkesgrupp som kan gå i snö utan att lämna fotavtryck efter sig. Och, allt är så komplext så man måste låta de i periferin få initiativet. Det sista är en flirt med denna boks skapare Robert Noord, det socialdemokratiske kommunalrådet i Haninge som lämnade sitt partis politik och gjorde upp med Moderaterna. Hans käpphäst är tidig kunskapskontroll. Med det löste sig problemen i Haninge. Till det här ansluter sig Lotta Grönblad (skolpolitiker i Strängnäs). SSU-arna Mattias Vespä och Jytte Guteland är fortfarande emot betyg, men vill inte säga det rent ut för risken att beskyllas för flum. Marie Granlund (S-talesman i skolfrågor) balanserar i sin roll mellan försvar av den misslyckade politiken och att låta som man har förnyat sig, vilket förstås blir intetsägande. Hennes vänliga leende på sidan 41 är det enda som återstår. Hon flankeras av Louise Fernstedt (SKL), Kristina Scharp (SN) och Mikael Damberg (riksdagens utbildningsutskott) som förstärker intrycket av att S-toppens politik är substanslös. Continue reading →

Något inne i människan bestämmer …

Publiceringsdatum by
3

allt-vi-har-dramma-om_300Erik Wijks bok Allt vi här drömma om är inte bara stor och tjock till formatet, utan även tungt vägande till sitt innehåll. Eriks prövande rättvisepatos är storartat och hans noggrannhet, uthållighet och mod imponerande. Jag råkar nämligen känna till hur tung familjetradition i förmögna kretsar formar och styr.

Recensenter har redan höjt detta arbete till skyarna och analyserat stil, genre mm, så där har jag inget att tillföra.

För mig är boken en återresa till min bakgrund. Inte för att min familj (Lundwall – Lindelöf – Emblad) någonsin aspirerat uppe på höjderna bland Broströmmar och Wijkar, men vi fanns tidvis alldeles i närheten och de var odiskutabla föredömen i framgång och rikedom. Continue reading →