Häromdan var jag på väg hem från Göteborg i bil. På den dåliga sträckan av E20 efter Hova upp i Tiveden hajade jag till vid en skylt, Gårdsjö 4. Den pekade rakt in i skogen åt höger. Gårdsjö är platsen för den stora tågolyckan 1945, där morfars bror Gilbert omkom.

Jag hann inte bromsa in och svänga utan körde in till kanten en bit efter avtagsvägen. Jag bestämde mig för att vända och ta omvägen över Gårdsjö, för att se om det fanns något kvar som påminde om olyckan.

Vägen slingrade sig genom den ganska kuperade geografin. Gamla gränstrakter, tassemarker, stora skogar. Gran och björk växte höga intill den smala slitna och gropiga asfaltsvägen. Så öppnade sig en glänta och Gårdsjö tittade fram. Allt var mycket stilla, inte en människa. Järnvägskorsning till höger. En fyrspårig järnvägsgata klöv skogslandskapet. På andra sidan låg det lilla samhället ordnat i prydligt upplinjerade rutor, ett rationellt uppbyggt stationssamhälle, som ett Manhattan i miniformat. Solen sken på de gulnande lövträden och de små husen.

Jag rullade över järnvägen, svängde vänster in på Järnvägsgatan, där de lite större husen låg. Järnvägshotellet hade tappat både färg och puts. Förfallet hade pågått i många år. Någon hade försökt lappa och laga och fönstren var ännu hela.

Två män stod krökta in under motorhuven på en röd Volvo 740, som sett sina bästa dagar. Jag klev ur min moderna miljöbil och närmade mig. Den ene, en tandlös och svårt haltande och mycket vänlig man upplyste om att Karl-Erik Wahlbäck nog kunde svara på frågor om den där tågolyckan 1945. Han gav en exakt vägbeskrivning, bara några hundra meter bort efter ett par 90-graderssvängar, alldeles intill parken.

En lång gänglig äldre och mycket korrekt man öppnade direkt efter min knackning. Jag frågade om olyckan 1945. Jodå, den kände han väl till. Han bad mig stiga in. På en stor platt-TV i det lilla vardagsrummet flimrade en sportkanal. Han stängde genast av och bjöd mig sitta ner i soffan.

Karl-Erik Wahlbäck var född 1925, men var inte från Gårdsjö. 1945 träffade han Maj-Britt Karlsson på Nyströms matsalar i Mariestad, där de brukade äta lunch. Dom blev ett par. Maj-Britt var från Gårdsjö. Hon hade just fått en stroke och låg inne på sjukhuset i Mariestad.

Nå, de besökte förstås ofta Maj-Britts familj i Gårdsjö de första åren. På en promenad över stationsområdet 1947 träffade de stinsen Orrmark. Karl-Erik frågade om det fanns arbete på SJ. Jo, det skulle nog gå bra, sa Orrmark. Och veckan därpå åkte Karl-Erik till Göteborg och avlade det så kallade provet. Så fick han börja på stationen i Gårdsjö.

Det blev SJ för Karl-Erik Wahlbäck resten av arbetslivet. Gårdsjö var 1947 en stor omlastningsplats mellan Västkustbanans smalspår och Stambanans normalspår. En typisk så kallad järnvägsknut. Gårdsjö var en stor station med mycket folk och gods i rörelse och sysselsatte 100 SJ-anställda av olika rang. Platsen för det stora stationshuset är nu en öppen grusplan, men järnvägshotellet står alltså kvar.

I slutet av 30-talet byggdes en kyrka i norsk stavkyrkestil i utkanten av det lilla samhället. Den ligger där nu i en vacker grässlänt som en välskött klenod. I kyrkans källarvåning, med en dörr ut mot kyrkogården, identifierade Percy sin döde bror Gilbert då för drygt 65 år sedan. Jag kikade in genom fönstret, men det var alldeles mörkt.

Karl-Erik jobbade först fem år i Gårdsjö bland annat som tågklarerare. Han befordrades steg för steg och flyttade till större stationer. Han slutade i Karlstad med pension. Då flyttade Maj-Britt och han tillbaka till Gårdsjö, där de bosatte sig som pensionärer.

Han minns precis vad som var orsaken till olyckan. Hans företrädare på tågklarerarposten lade om växlarna för tidigt. Han försökte minnas hans namn men kommer inte på det. Några automatiska stoppsignaler fanns inte på den tiden, men byggdes snabbt ut efter Gårdsjöolyckan. Det gamla stickpåret där nattåget till Stockholm rände in i godståget ligger fortfarande kvar.

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: tågolycka, Gårdsjö, 1945

Gilberts och Taits sovkupé efter den stora tågolyckan vid Gårdsjö station 29 juni 1945

En svår tågolycka inträffade vid Kimstad pendeltågsstation igår. Ett X2000-tåg brakade in i en felplacerad hjullastare. Tåget hade 244 passagerare, I Expressen 2010-09-15 läser jag att en 24-årig kvinna dog av de allvarliga skador hon ådragit sig i kraschen. 17 personer skadades, några allvarligt. Slarv orsakat av stressiga arbetsförhållanden på grund av orimlig lönsamhetsjakt skapar tragedier för enskilda människor. Vi borde ha kommit längre.

En liknande tragedi utspelade sig mitt i natten mot den 29 juni 1945 på stationen i Gårdsjö. Bland de fem omkomna i den kraschen fanns min morfars bror Gilbert. Morfar skriver i sin dagbok den 15 juli 1945:

”På torsdagkvällen reste Tait [engelsk trävaruhandlare KL.] och Gilbert med natt-olycks-tåget i samma kupé, Tait på underplats no. 13 och Gilbert överplats no. 15. De hade tidigare haft svårigheter med biljett. De hade erbjudits flygplatser med olika plan, ett på torsdag kväll och ett fredag morgon. Jag talade med Gilbert i telefon på torsdag kväll om affärer. Han var full av glädje och förtröstan inför framtiden.

Fredag morgon kl. 5.45 den 29/6 ringde min telefon. Cavanagh [Taits engelske kollega] meddelade då från Stockholm om den fruktansvärda olyckan vid Gårdsjö, att Tait var skadad, men att inget hörts av Gilbert. Jag ringde gensast ”Järnvägen”, Skövde garnisonssjukhus, Mariestads lasarett, Karolinska sjukhuset, Serafimerlasarettet m. fl. På sistnämnda meddelade en sköterska att Gilbert Lundwall (om namnet var ingen tvekan) blivit införd dit, var opererad av professor Olivecrona och efter omständigheterna befann sig ganska väl. Denna underrättelse utlöste en stark reaktion hos mig som jag icke kunde behärska. Jag tog mig till Torslanda med bussen för att hinna med nästa flyg. Där mötte mig Harry [lillebror] som hade hört att namnförxäxling förelåg och att den patient som låg på Serafimern hette Lundholm. Harry stannade därför hemma medan jag tog planet till Bromma. Där väntade ett telegram från Harry på mig, som sa att Gilbert var död.

12.10 reste jag med snälltåget till Gårdsjö. Stationsinspektorn där visade stor vänlighet och tillmötesgående. Jag gick med honom till bårhuset som utgjorde en källarvåning till det lilla vackra kapellet. Närvarande var också kyrkovaktmästaren, prästen och en arbetare. Vi var alltså 5 man. Dörrarna öppnades och rummet innanför fylldes med strålande sol. På golvet låg 5 kroppar utsträckta placerade på madrasser och övertäckta med SJ-filtar. Jag fick först förklara att Gilbert var längre än jag och mörk. Då blottades av kyrkvaktmästaren huvudet på en man. Jag såg noggrant på honom. Han var mycket blåsvart i ansiktet, men jag kunde inte känna igen Gilbert. Slutligen kände jag mig fullt övertygad om att det inte var han. Då blottades huvudet på nästa kropp med huvudet åt samma håll som föregående. Denne man var fruktansvärt skadad i huvudet, men jag såg nästan genast att det icke kunde vara Gilbert. Han hade tydligt grått hår och hade för övrigt ingen likhet, men det är märkvärdigt vad man känner sig osäker framför en död man som blivit illa tilltygad av skador.

Alltså hade jag konstaterat att två av de fem icke var Gilbert. Två av de återstående kände kyrkovaktmästaren till och således återstod endast den femte. Därför började faktiskt en gnista hopp tändas inom mig att det hela kunde vara ett misstag. Emellertid fick jag själv lyfta på täcket som skyddade nästa kropp. Den med fötterna närmast dörrsidan av rummet. Jag fick således först se fötterna och en bit av ett ljusblått pyjamasben. Jag fick genast en bestämd känsla att detta var Lillert. Med svårighet och tvekan gick jag mellan hans och nästa kropp, som låg ganska tätt. Jag lyfte försiktigt och kanske lite darrhänt på filten. Kroppen var här täckt av två filtar. Jag lyfte då lite även på den andra och fick se min döde broder. Jag vill inte här beskriva varken vad jag såg eller vad jag kände, det skulle jag för övrigt icke kunna. Men vår älskade Lillert låg där, därom var ingen mera tvekan. Det var som en ond dröm.

Prästen var en vänlig själ. Han tog mig i armen, men tyvärr kunde jag inte behålla fattningen. Efter en stund när det kändes lite lugnare ställde vi oss alla fem utanför den stängda dörren i en ring. Solen lyste genom vackra björkar och man luktade nyslaget hö. Då höll prästen en kort bön och jag har nog aldrig känt så intensivt det välgörande inflytande en god präst kan ha på det mänskliga sinnet.

Jag fotograferade sedan det havererade tåget och åkte bil tillsammans med Redaktör Ljunggren från GP till Mariestad.”

På tydal.nu läser jag att i Nordisk Järnbanetidskrift 1947 fanns en artikel av Ture Hård om denna tågolycka. Fem döda och tolv skadade. Utredningen kom fram till att tågklareraren för tidigt lade om två växlar vid utfarten från stationen, varpå nattsnälltåget mot Stockholm leddes in på fel spår, där det rände in i ett stillastående godståg. Godståget hade ställts upp på detta stickspår, för att snälltåget skulle komma förbi. Tågklarerarens alltför snabba växelomläggning berodde antagligen på att han snarast möjligt ville ge möjlighet för godståget att backa tillbaka till huvudspåret för att kunna fortsätta sin färd. Att växeln kunde läggas om berodde på att den mekaniska säkerhetsanläggningen var ganska primitiv, dock knappast sämre än på många andra linjestationer på Västra Stambanan under denna tid.

Morfars bilder har ingen utanför familjen sett. Kanske någon anhörig efterlevande till de fyra övriga kan tycka det är intressant att se hur det såg ut på olycksplatsen den gången.

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: tågolyckan, Gårdsjö, mänskliga faktorn

Carin, Percy och Margit somaren 1904 på Helsjön

På bilden en ung man på 20 år mellan två unga kvinnor på sommaren för snart 106 år sedan, ett år före unionsupplösningen med Norge och 17 år innan svenska kvinnor fick fullvärdig rösträtt. Det är min morfar Percy med Carin på sin högra sida och Margit på sin vänstra, som han just lärt känna. De befinner sig på kurorten Helsjön på sommarnöje med sina familjer. Här kan de umgås på ett frimodigt sätt som är helt omöjligt på vintern i stan.

Percy är förälskad i Margit, som är jämnårig. Det kändes med en gång att det var något speciellt mellan dom. Han är också säker på att Margit känner likadant. Carin är Margits äldre syster. Hon är den perfekta kamraten för att deras umgänge ska bli stimulerande. Hon vet att Margit och Percy är förälskade, tycker om att vara med dem och förstår att lämna dem ifred tillräckligt för att de ska kunna ta i varandra som man känner att man måste när kärleken gripit tag.

De är unga men lever i en mycket sträng tid. Den offentliga moralen fördömer föräktenskapliga sexuella förbindelser. Drottning Viktoria av England har just dött, så hennes moral hänger kvar men har ändå börjat gå ur tiden. Att visa sin kärlek är svårt. Att praktisera den är bara en dröm. Men att känna är oundvikligt.

Genom att ingå så kallade samvetsäktenskap vågade några enstaka modiga ungdomar offentliggöra att man har en sexuell relation. Att bo ihop var omöjligt och ansågs än mer provocerande.

Den 20 februari, just detta år 1904, deklarerade två studenter vid Göteborgs högskola, Fritiof Palmér och Signe Garling via en annons i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning att de ingått ett samvetsäktenskap. Det blev stor skandal och intensiv pressdebatt. De straffades genom suspenderdering från sina studier. Det hade alltså just hänt denna höst 1904 några kvarter bort.

Den 22 december hittades en ung medicinstudent Hildur Sandberg död utanför medicinstudenten Adolf Björks bostad på Grönegatan 15 i Lund. De hade också deklarerat ett samvetsäktenskap. Hildur var radikal socialdemokrat, säkert skrämmande i Margits och Percys ögon, men hennes öde måste ha gripit dem. Hur Hildur Sandberg dog har aldrig klarats ut.

Margit och Percy har en mycket lycklig sommar. Den ska följa Percy hela livet som ett hemligt, men hans mest passionerade minne.

På hösten i Göteborg, under en promenad i Slottskogen, bekänner plötsligt Margit sin stora hemlighet för Percy. Hon är redan bortlovad till Gustaf Ericsson, den berömde Lars Magnus Ericssons son. Det är avtalat och bestämt och alltså ett givet löfte, som omöjligen kan brytas. De ingår någon slags avtal som innebär att de ska förbli vänner, men Percy är djupt bedrövad och känner sig ensam i världen och bestulen på sin stora kärlek. På ett ställe i sin dagbok skriver han ”Aldrig mer ska jag älska någon flicka”.

1906 gifter sig Margit och Gustaf i Berlin, får inga barn och skiljer sig efter några år. Percy inleder istället lite pliktskyldigt ett förhållande med Carin, som efter Margits sorti blivit förälskad i Percy. Men Percy älskar inte Carin.

Deras förhållande pågår fyra år och går upp och ner. Percy lovar till slut att gifta sig med Carin – när han fått ordning på sitt nystartade Aktiebolag och när föräldrarna uttryckt sitt samtycke. Så blir det aldrig. Affärerna går dåligt och hans far meddelar i brev att familjen kommit fram till att Carin är ett dåligt val för Percy. Det är visserligen lögn, eftersom hans mamma tidigare uppmuntrat dem och tyckt att de ska gifta sig, men faderns uppfattning blir rådande.

Carin är mycket på resande fot. Utbildar sig till pianist och sångerska på Singakademie i Berlin och ger konserter i Berlin, Köpenhamn och Göteborg. Carins mamma drabbas av melankoli, vilket gör Carin allt mer sorgsen och mycket upptagen. Mamman tar efter ett par år på hospital sitt liv.

Percy och Carin glider sakta ifrån varandra och Percy inleder i smyg ett nytt kapitel i sitt liv. Under minsta möjliga ståhej gifter han sig 1913 i Stockholm (han hade ingen anknytning dit)  med en annan Karin. De får tre välskapta barn, som Percy tar stort ansvar för. Karin är nämligen en tillbakadragen kvinna som allt oftare stänger in sig med sin migrän.

Percy levde till han blev 89, ett långt och innehållsrikt liv, tog sig genom kriser, fann nya möjligheter och hade många intressen. Men dessa kvinnor som bara försvann i ett töcken?

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: kärlek, kvinnor, män, samvetsäktenskap, sexualmoral

I min morfars fotoarkiv fann jag bilder från en backhoppningstävling 1904 i Slottsskogen i Göteborg. Man ser på hattgubbarna att det här var en stor tilldragelse. På en motionspromenad förra veckan fann jag till slut den så kallade Bragebacken längst söderut mot den klassiska Slottsskogsvallen. Jag tog bilder för att jämföra med morfars.

Backhoppning var en helt ny och mycket populär och publikdragande idrott. 1901 hölls den första tävlingen i ”backlöpning” i Göteborg i en provisorisk backe i Landalabergen. I mars 1902 invigdes Bragebacken. I Göteborgs Morgonpost kunde man dagen efter läsa:

”Ute i Slottsskogen låg snön i går hvit och grann. Täta folkmassor drogo dit, alla med backen som mål. På huvudvägarna ilade slädeckipagen fram under bjällerklang. Bärgshöjderna rundt om den nya skidbacken togos i besittning av skådelystna och nere på den stora åskådarplatsen böljade väldiga skaror. Det har nog aldrig varit så mycket folk samlat i Slottsskogen en vinterdag. Men så har ju vinteridrotten i en hast blifvit utomordentligt populär i Göteborg.  … Starten blåste startsignalen, musiken spelade upp, den förste skidlöparen tog fart utför backen, flög över stupet i ett huj — paff! — skidorna dunsade i backen och så bar det iväg utför och mellan de applåderande åskådarne. I denna täfling för göteborgare togs första priset af hr Albrecht Beck, GIF, före Einar Moe, GIF.”

Bragebacken blev snart för liten och snötillgången var dålig redan då. ”Backlöpningen” flyttade till Hindås. Men till den stora Göteborgsutställningen 1923 byggdes backen om. Arbetslösheten gjorde det möjligt att utföra projektet som så kallat nödhjälpsarbete. Så växte en ny skapelse fram i nationalromantisk stil med läktare och torn i granitblock och järnsmide. Imponerande, men sällan använt för backhoppning. Numera ingår delar av backen som en del i frisbeegolfbanan.

Andra bloggar om: Intressant, backhoppning, Bragebacken, Slottsskogen, Göteborg

Sent i augusti 1928, 44 år gammal, efter att i maj ha begravt sin far, gjorde Percy (min morfar) en ”semesterresa till Särna” i anslutning till en affärsresa till Dalsland.

Efter avskedet vid faderns dödsbädd skrev han i sin dagbok:

”När jag såg honom kunde jag inte återhålla gråten. Hela mitt föregående lif passerade revy. Han hade ju varit så mycket för mig och jag hade berett honom så mycket sorger och bekymmer. Stackars lille Far, han var mycket trött mot slutet och längtade till vila och nu hade han fått den. God bless his good old soul!”

Detta år lanserade Per-Albin Hansson Folkhemmet som begrepp. Det skedde 18 januari i riksdagen. Gruvarbetare och pappersarbetare strejkade och ansågs få stöd från Sovjetiska gruvarbetare. Sågverksarbetare träffade avtal med sina arbetsgivare efter pappersstrejken. En ny arbetslagstiftning antogs i riksdagen varpå LO och Socialdemokraterna utlyste en tre timmars strejk. Om det här, som säkert påverkade hans affärer, skriver han ingenting. Undrar vad han tyckte?

På många sätt var Percy lyckligt lottad. Han hade god om än en något osäker ekonomi, hade tre friska barn, våning i Göteborg, sommarnöje på Särö och en rad fängslande fritidsintressen (bl a fotografering), som han inte hann med. Men där fanns också stora bekymmer. Hans fru Karin blev allt mer tillbakadragen med sin huvudvärk och beredde honom inte längre varken sällskap, intellektuell eller fysisk närhet. Han bar ett tungt ansvar för alla i familjen. Barnen var hans stora glädjeämne. Han led av sömnproblem, mer eller mindre ständig huvudvärk och hans trävarufirma var en högst ”osäker affär”, som han skrev. Han reste mycket runt i landet och till England, vilket Karin allt mer ogillade. Minst en gång om året flydde han ut i naturen för att känna sin frihet.

Han skriver i sin dagbok:

”Ca 3 timmaras besök vid Skåpa. Skildes från J-M i Mellerud, där jag fick tåget norrut, och kom på kvällen till Kil där jag låg på natten.

Avreste kl. 7.25 morgonen därpå från Kil o ankom efter en lång och tröttsam resa kl. 10 på kvällen till Särna via Ludvika och Vansbro. Tog in på Gästis. Inget trevligt intryck. Superi och fylleri. Mitt rum var dock stort och snyggt.

Nästa morgon hämtade jag min cykel på stationen i Särna. Den var polletterad i förväg. En ny Husqvarna cykel som jag nyss köpt och ännu inte åkt på mer än till stationen i Gbg.

Packade ihop mina grejer för att fara för att fara till Njupeskärsfallet. Box med proviant på bakre bagagehållaren, tält och regnkappa på styrstången, jackan på främre bagagehållaren och ränsel på ryggen. Åkte från Gästis kl. 12 och kom fram kl. 6 till Turistföreningens hydda. Sista delen av vägen ca. 3 ½ km skogsstig var mycket svår och jag kunde med största möda leda, skjuta eller draga cykeln. Tappade cykeln flera gånger i den svåraste terrängen – mygg – mygg – mygg. Framkommen till hyddan, som låg mitt emot det storslagna fallet och fjället som här stupar lodrätt, började jag genast laga till min mat. Hämtade vatten nere i ån, kokade kaffe och buljong och stekte skinka. Mycket svårt att elda med veden, som var sur. Kojade vid 9-tiden  och sov inte illa.

Uppe kl. 4.45. Härligt väder och storslagen natur. Lagade frukost och var färdig att gå ut kl. 7. Klev ner i dalen och såg på fallet nerifrån. Det tog inte fullt en timma och sedan steg jag med lätt packning upp mot fjället. Fulufjället är ganska ödsligt och enformigt. Snö ligger kvar i nordskrevorna. Efter en timma var jag vid fjällets topp. Tog några fotos och fortsatte till en liten sjö därjag försökte fiska en stund, men fick inte en napp.

Kom ner till hyddan redan kl. 11 och mötte en ung tysk på vandring mot Norge. Jag bjöd honom på kaffe och vi pratade en god stund. Kl. 1 hade jag packat ihop mina grejor och stod färdig för återfärden. Det gick betyfligt lättare utför stigen och tog bara 1 ½ timma att nå landsvägen mot 2 ¼ timma motsatta vägen dagen före. Försökte fiska ett slag i Fuluälven vid ”Mörkret”, en bondgård, men inte ett napp.

Körde omkull i lös sand på landsvägen och blev rysligt insmord av våt sand. Några skrubbsår på armar och ansikte. Mycket regn på vägen och blev tämligen genomvåt. Var vid Gästis kl. ½ 7. Åt och gick sedan till sängs trött och mådde inte bra. Huvudvärk, ont i magen och frysningar. Tog ett accetyl, ett huvudvärkspulver och 5 st Cartas little liver pills. Stördes av rumsgrannar.

Nästa morgon låg jag till kl. 12. Efter lite mat åkte jag ut på cykel. Besåg sågverket. Hyflade bräder dåliga. Listverk ganska bra. Cirkelsåg och hyvel. Vackra kortlängder i gran, mest 2″. Besökte sedan den gamla stavkyrkan och därintill minnessten över Buskovius som erövrade Särna och Idre socken från Norge på 1600-talet.

Åkte sedan ner till färjan som leder över till Östomsjön. Träffade en man som gav anvisning på gott fiske i en liten bäck som kommer från Bålsjön. Efter middag på Gästis åkte jag så ut till Bålsjöbäcken ca. 6 ½ km men såg inte ett liv i den. Bäcken var högst en ½ m bred och flöt genom en stor myr. Åkte därefter till Lemmnån? ca. 4 km. Satte cykeln i skogen och följde Bäcken ca. 1 ½ km men fann ingen fisk. Hela marken bestod av vindfällen.

Gick tillbaks genom skogen närmaste vägen efter kompass till landsvägen. Kom fram vid en bro som ledde över en bred å med strid fors och vattenfall med kraftstation. Ämnade fiska nedanför fallet. Men när jag satt ihop spöet fann jag till min förtret att jag glömt krokarna. Detta var den sista ansatsen till fiske på denna resan. Gick tillbaks till cykeln och var hemma vid 8-tiden. Trivdes dåligt på Gästis och beslöt mig på kvällen att resa hem nästa morgon.

Avreste från Särna kl. 8.49. Middag i Vansbro. Nära 6 timmars uppehåll i Ludvika. Regnade hela dagen utan uppehåll. Tog nattåget hem från Ludvika kl. 11.09. Ankom Göteborg vid ½ 8-tiden. Åkte hem till våningen där jag nu sitter och skriver detta och far nu ut till Särö.”

Fiskebodarna vid Smögens brygga 1911 utgör något helt artfrämmande från dagens solskyddskrämdoftande sommarmaskering. Man anar lukten av slitet bräckliga trähus och bryggor, tjärade båtar och möglande hampalinor och bomullssegel. Än finns inte fotogen och diesel, men i vattnet flyter fiskrens av den feta sillen som måsarna skrikande kivas om. En reklamskylt syns faktiskt på den stora fiskebodens långvägg. Man kan ana en ko framför en stiliserad sol, kanske annonsering för Alfa-Lavals separator. Den hade då inlett sitt segertåg över världen. Skylten kan väl ses som ett förebud till allt kommeriellt tingeltangel som dominerar sommarskruden nuförtiden. 

Gubbarna vid pråmen verkar lossa stolpar och i bakgrunden syns en telefonstolpe. Kan det vara Smögens första telefonväxel? LM-Eriksson är också på gång. De tre besökarnas samtal kan säkert ha snuddat vid att Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt uppvaktade Arvid Lindman i januari, eller att Carl Larsson i februari ställde ut en skiss till sitt stora verk Midvinterblot på Nationalmuseum. Säkert kan de ha talat om Gustaf Frödings manifika begravning som ägde rum i februari då 200.000 människor kantade kortegevägen. Striden mellan samhällsklasserna som pågick hela tiden resulterade den 10 juli i att 15 000 byggnadsarbetare lockoutas. Men detta var säkert inget de talade om.

I förgrunden ett gytter av segeljullar förtöjda på bohusländskt vis utan akterfästen, med rodren upptagna i båten för att inte knäckas eller hakas av och flyta bort om det börjar blåsa. Fendrar är ännu något okänt. Jullar och ekor var robust byggda för att tåla nötning mot bryggor och relingar. Efterfrågan på dessa hantverksunder av kombinerad kunskap om sjö, vind och material, ökade när sommargästerna ville lära sig segla. Själv lärde jag mig segla i en bohuseka drygt 40 år senare.

En jämförelse av båtarna vid Smögens brygga 1911 med dagens mahongny- och kromgnistrande plastschabrak – med sina penningstinna halvnakna passagerare i brunblanka skinn – är hisnande. Det här kallar jag vulgogentrifiering. Enligt Wikipedia betyder gentrifiering ”social statushöjning … genom exempelvis dyra nybyggen eller inflyttning av nya invånare med högre inkomster än vad tidigare invånare hade”. Var inte det ett bra ord?

År 1911 gjorde min morfar Percy en resa till Bohuslän med sin blivande fru Karin och hennes närmaste väninna Emma. Som skåning och göteborgare var han väl förtrogen med Bohusläns betydelse. Under sillperioderna kunde alla håva upp sillen ur havet i stora mängder och sälja till handelshusen, som saltade i tunnor och kokade tran för vidare transport till en till synes omättlig marknad. Alla tjänade pengar, de fattiga lite och de som organiserade och investerade blev stormrika sillkungar. Det var fem år sedan sillen sista gången drog till havs, men allt såg ännu ut som då, sånär som på de sillkokande vikarna förstås, och ännu blomstrade stenhuggerierna.

Percy var 27 år, nyfiken, intresserad och orädd. Att upptäcka det okända i sällskap med flickor tyckte han om. Det var en stolt och självmedveten ung man med kamera i en rem runt nacken som tillsammans med två vackra kvinnor lämnade det trygga stadslivet i Göteborg för att uppleva det vilda Bohuslän. Förmodligen tog de tåget på den nya Bohusbanan mellan Göteborg och Strömstad (klar 1906). Ångbåten Bohuslän sjösattes inte förrän 1913. Om det fanns någon linjetrafik tidigare vet jag inte. Från Munkedal till Gravarne fanns väl någon slags förbindelse, antagligen hästskjuts.

Färjeförbindelserna var ännu mycket enkla. På de nötta trätofterna i den säkerligen transtinkande jullen utan mast ros här de tre fina sommargästerna tillbaka från Smögen till Gravarne. Notera hantverket i båten. Ett klassiskt klinkbygge av yppersta slag. Något annat fanns inte. Färjskepparen har på sig söndagsskjortan och hatten. Det ser ut som Percy på babordsidan och Karins hatt skymtar på styrbord, vilket betyder att Emma fick hålla i kameran på denna plåt.

Fiskare erbjöd sommarbesökare segelturer i sina stabila kosterbåtar. De hade överkapacitet efter att sillen dragit sig ut till havs och behövde förstås alla tänkbara extrainkomster. Emma, Karin och Percy besökte även Strömstad där de företar denna segeltur med en skäggig skutskeppare och dennes ännu skägglöse son. Det är en fin sommardag och skutan förs av en smeksam sommarbrisi i halv vind för babords halsar i ett par tre knop. Skepparen håller rorkulten med van hand och pojken är redo att sköta segel och förtöjningstampar när det blir aktuellt.

Karin tittar mot fotografen. Hon är rädd att bli kall och frisyren skyddas med en sinnrikt knuten schalett. Hatt kan man ju inte ha när det blåser. Alla har alltid huvudbonad ute. Emma sitter som vanligt vid Karins sida. Dessa två kvinnor skulle förbli varandras följdeslagare livet ut. Karin blev efter några år av blomning en tillbakadragen, skör och fin fru med hembiträden. Emma förblev ogift, barnlös och kavat gymnastikdirektör ända till pension. Flickor i Göteborgs läroverk skulle ju också ha gymnastik. Emma kallades av någon anledning alltid för Nisse, och Nisse - men bara hon - kallade Karin för Misse. Percy fortsatte sin upptäcksfärd resten av livet, medan Nisse sällskpade med sin älskade Misse.

Bilden är tagen 1904 av min morfar. Den är alltså 105 år gammal. Morfar var då 20 år och hade fotograferat sedan han var 17. Man ser morfar mellan flaggorna med sina två yngsta syskon på var sin sida. Morfars mamma skymtar på hans högra sida till vänster om den svenska flaggan. Hon födde åtta barn, varav fyra nådde vuxen ålder. Den suddige mannen till vänster är morfars pappa och hitom honom sitter morfars äldste lillebror. Närmast i bilden är morfars jämnåriga kusin från England. Hon har fått uppgiften att sköta kamerans självutlösare. Till höger om äldsta kusinen sitter dennes yngre syster. Egentligen sitter morfar mellan sina kusiner, men för att alla ska komma med på bilden har han flyttat ner och hjälper till att hålla reda på sina småsyskon.

På bordet står en svensk och en norsk flagga. Morfars mamma kom nämligen från Norge, men flyttade med sin familj till Westhartlepool i England. Morfar var ett par år hos sin uncle i Westhartlepool för att arbeta i dennes inte obetydliga rederi Hessler & Co, som också hade ett filialkontor i Göteborg. Morfar fick förresten sin första kamera av denne sin uncle. Där blev han mycket nära vän med kusinen som här med förtroende alltså får sköta kamerans självutlösare.

Det är en lyckad familj. Morfars far kom från en lotsfamilj i Karlshamn och har avancerat från sjökapten till skeppsredare och byggt ett stort stenhus i Limhamn med utsikt över sundet. Det är i det huset dom nu sitter vid middagsbordet.

Mannen till höger om yngsta kusinen har morfars far träffat på sina sjöresor till Westhartlepool. Han är betydligt yngre än morfars far, har ett olyckligt äktenskap och bor därför långa tider med morfars familj i stenhuset i Limhamn. På sina resor till Westhartlepool träffade han för övrigt även sin blivande 20 år yngre fru.

Ytligt sett är det här vad vi ser på bilden. Mycket spännande döljer sig emellertid bakom den prydliga uppställningen. Alla på bilden är förstås sedan länge döda. Men minnena och historierna om dem lever vidare och rymmer både dramatiska, tragiska, lyckliga och oväntade inslag. Jag vågar påstå att de var ovanliga och för sin tid moderna och fördomsfria. De levde mitt i sin tids omvälvande och radikala tankeströmmar utan att någonsin ens komma i närheten av folkrörelser eller riktig fattigdom. De tillhör nu en burgen samhällsklass som kommit sig upp och intagit positioner i samhället. De ser sig själva som framtidsmänniskor och som föredömen för andra. De är fulla av idéer, upptåg och livsglädje.

En ros i mannens knapphål och en bukett med nyponkvistar på bordet pekar mot sensommar. Bland annat talade de säkert om den hemska fartygsolyckan som inträffade den 28 juni. 700 nordiska utvandrare på väg till Amerika drunknade då ångaren Norge sjönk i hårt väder utanför Skottland. En dåtida Estoniakatastrof alltså. Titanic var ännu inte byggd. På nätet fann jag en berättelse av Gerda Ek och hennes fästman Carl, som var en bland de få överlevande. Gerda var dotter till en lotsförman utanför Karlshamn. Kanske morfars far till och med kände till dessa personer. Han kom ju från en lotsfamilj i Karlshamnstrakten.

Jag har kommit nära dem den senaste tiden genom en djupdykning i min morfars negativsamling på över 7000 negativ, omspännande drygt 60 år. I prydlig nummerordning finns allt dokumenterat med datum, platser, personer och händelser i tre tätskrivna vaxukspärmade skrivböcker. Med lite fantasi finns här underlag för romaner.

Det är hälften av mina modersrötter skulle man kunna säga, själva navelsträngen. I materialet finns alltså delar av förklaringen till varför jag blev den jag blev. Jag ska försöka ge en och annan glimt med hjälp av intressanta bilder jag träffar på under denna resa tillbaka i blodomloppet.

Andra bloggar om: 1904, ångfartyget Norge, fartygskatastrof, fotografi, Limhamn, Malmö, sjöfart, släktforskning, Westhartlepool