Carin, Percy och Margit somaren 1904 på Helsjön

På bilden en ung man på 20 år mellan två unga kvinnor på sommaren för snart 106 år sedan, ett år före unionsupplösningen med Norge och 17 år innan svenska kvinnor fick fullvärdig rösträtt. Det är min morfar Percy med Carin på sin högra sida och Margit på sin vänstra, som han just lärt känna. De befinner sig på kurorten Helsjön på sommarnöje med sina familjer. Här kan de umgås på ett frimodigt sätt som är helt omöjligt på vintern i stan.

Percy är förälskad i Margit, som är jämnårig. Det kändes med en gång att det var något speciellt mellan dom. Han är också säker på att Margit känner likadant. Carin är Margits äldre syster. Hon är den perfekta kamraten för att deras umgänge ska bli stimulerande. Hon vet att Margit och Percy är förälskade, tycker om att vara med dem och förstår att lämna dem ifred tillräckligt för att de ska kunna ta i varandra som man känner att man måste när kärleken gripit tag.

De är unga men lever i en mycket sträng tid. Den offentliga moralen fördömer föräktenskapliga sexuella förbindelser. Drottning Viktoria av England har just dött, så hennes moral hänger kvar men har ändå börjat gå ur tiden. Att visa sin kärlek är svårt. Att praktisera den är bara en dröm. Men att känna är oundvikligt.

Genom att ingå så kallade samvetsäktenskap vågade några enstaka modiga ungdomar offentliggöra att man har en sexuell relation. Att bo ihop var omöjligt och ansågs än mer provocerande.

Den 20 februari, just detta år 1904, deklarerade två studenter vid Göteborgs högskola, Fritiof Palmér och Signe Garling via en annons i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning att de ingått ett samvetsäktenskap. Det blev stor skandal och intensiv pressdebatt. De straffades genom suspenderdering från sina studier. Det hade alltså just hänt denna höst 1904 några kvarter bort.

Den 22 december hittades en ung medicinstudent Hildur Sandberg död utanför medicinstudenten Adolf Björks bostad på Grönegatan 15 i Lund. De hade också deklarerat ett samvetsäktenskap. Hildur var radikal socialdemokrat, säkert skrämmande i Margits och Percys ögon, men hennes öde måste ha gripit dem. Hur Hildur Sandberg dog har aldrig klarats ut.

Margit och Percy har en mycket lycklig sommar. Den ska följa Percy hela livet som ett hemligt, men hans mest passionerade minne.

På hösten i Göteborg, under en promenad i Slottskogen, bekänner plötsligt Margit sin stora hemlighet för Percy. Hon är redan bortlovad till Gustaf Ericsson, den berömde Lars Magnus Ericssons son. Det är avtalat och bestämt och alltså ett givet löfte, som omöjligen kan brytas. De ingår någon slags avtal som innebär att de ska förbli vänner, men Percy är djupt bedrövad och känner sig ensam i världen och bestulen på sin stora kärlek. På ett ställe i sin dagbok skriver han ”Aldrig mer ska jag älska någon flicka”.

1906 gifter sig Margit och Gustaf i Berlin, får inga barn och skiljer sig efter några år. Percy inleder istället lite pliktskyldigt ett förhållande med Carin, som efter Margits sorti blivit förälskad i Percy. Men Percy älskar inte Carin.

Deras förhållande pågår fyra år och går upp och ner. Percy lovar till slut att gifta sig med Carin – när han fått ordning på sitt nystartade Aktiebolag och när föräldrarna uttryckt sitt samtycke. Så blir det aldrig. Affärerna går dåligt och hans far meddelar i brev att familjen kommit fram till att Carin är ett dåligt val för Percy. Det är visserligen lögn, eftersom hans mamma tidigare uppmuntrat dem och tyckt att de ska gifta sig, men faderns uppfattning blir rådande.

Carin är mycket på resande fot. Utbildar sig till pianist och sångerska på Singakademie i Berlin och ger konserter i Berlin, Köpenhamn och Göteborg. Carins mamma drabbas av melankoli, vilket gör Carin allt mer sorgsen och mycket upptagen. Mamman tar efter ett par år på hospital sitt liv.

Percy och Carin glider sakta ifrån varandra och Percy inleder i smyg ett nytt kapitel i sitt liv. Under minsta möjliga ståhej gifter han sig 1913 i Stockholm (han hade ingen anknytning dit)  med en annan Karin. De får tre välskapta barn, som Percy tar stort ansvar för. Karin är nämligen en tillbakadragen kvinna som allt oftare stänger in sig med sin migrän.

Percy levde till han blev 89, ett långt och innehållsrikt liv, tog sig genom kriser, fann nya möjligheter och hade många intressen. Men dessa kvinnor som bara försvann i ett töcken?

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: kärlek, kvinnor, män, samvetsäktenskap, sexualmoral

I min morfars fotoarkiv fann jag bilder från en backhoppningstävling 1904 i Slottsskogen i Göteborg. Man ser på hattgubbarna att det här var en stor tilldragelse. På en motionspromenad förra veckan fann jag till slut den så kallade Bragebacken längst söderut mot den klassiska Slottsskogsvallen. Jag tog bilder för att jämföra med morfars.

Backhoppning var en helt ny och mycket populär och publikdragande idrott. 1901 hölls den första tävlingen i ”backlöpning” i Göteborg i en provisorisk backe i Landalabergen. I mars 1902 invigdes Bragebacken. I Göteborgs Morgonpost kunde man dagen efter läsa:

“Ute i Slottsskogen låg snön i går hvit och grann. Täta folkmassor drogo dit, alla med backen som mål. På huvudvägarna ilade slädeckipagen fram under bjällerklang. Bärgshöjderna rundt om den nya skidbacken togos i besittning av skådelystna och nere på den stora åskådarplatsen böljade väldiga skaror. Det har nog aldrig varit så mycket folk samlat i Slottsskogen en vinterdag. Men så har ju vinteridrotten i en hast blifvit utomordentligt populär i Göteborg.  … Starten blåste startsignalen, musiken spelade upp, den förste skidlöparen tog fart utför backen, flög över stupet i ett huj — paff! — skidorna dunsade i backen och så bar det iväg utför och mellan de applåderande åskådarne. I denna täfling för göteborgare togs första priset af hr Albrecht Beck, GIF, före Einar Moe, GIF.”

Bragebacken blev snart för liten och snötillgången var dålig redan då. “Backlöpningen” flyttade till Hindås. Men till den stora Göteborgsutställningen 1923 byggdes backen om. Arbetslösheten gjorde det möjligt att utföra projektet som så kallat nödhjälpsarbete. Så växte en ny skapelse fram i nationalromantisk stil med läktare och torn i granitblock och järnsmide. Imponerande, men sällan använt för backhoppning. Numera ingår delar av backen som en del i frisbeegolfbanan.

Andra bloggar om: Intressant, backhoppning, Bragebacken, Slottsskogen, Göteborg

Sent i augusti 1928, 44 år gammal, efter att i maj ha begravt sin far, gjorde Percy (min morfar) en ”semesterresa till Särna” i anslutning till en affärsresa till Dalsland.

Efter avskedet vid faderns dödsbädd skrev han i sin dagbok:

”När jag såg honom kunde jag inte återhålla gråten. Hela mitt föregående lif passerade revy. Han hade ju varit så mycket för mig och jag hade berett honom så mycket sorger och bekymmer. Stackars lille Far, han var mycket trött mot slutet och längtade till vila och nu hade han fått den. God bless his good old soul!”

Detta år lanserade Per-Albin Hansson Folkhemmet som begrepp. Det skedde 18 januari i riksdagen. Gruvarbetare och pappersarbetare strejkade och ansågs få stöd från Sovjetiska gruvarbetare. Sågverksarbetare träffade avtal med sina arbetsgivare efter pappersstrejken. En ny arbetslagstiftning antogs i riksdagen varpå LO och Socialdemokraterna utlyste en tre timmars strejk. Om det här, som säkert påverkade hans affärer, skriver han ingenting. Undrar vad han tyckte?

På många sätt var Percy lyckligt lottad. Han hade god om än en något osäker ekonomi, hade tre friska barn, våning i Göteborg, sommarnöje på Särö och en rad fängslande fritidsintressen (bl a fotografering), som han inte hann med. Men där fanns också stora bekymmer. Hans fru Karin blev allt mer tillbakadragen med sin huvudvärk och beredde honom inte längre varken sällskap, intellektuell eller fysisk närhet. Han bar ett tungt ansvar för alla i familjen. Barnen var hans stora glädjeämne. Han led av sömnproblem, mer eller mindre ständig huvudvärk och hans trävarufirma var en högst ”osäker affär”, som han skrev. Han reste mycket runt i landet och till England, vilket Karin allt mer ogillade. Minst en gång om året flydde han ut i naturen för att känna sin frihet.

Han skriver i sin dagbok:

“Ca 3 timmaras besök vid Skåpa. Skildes från J-M i Mellerud, där jag fick tåget norrut, och kom på kvällen till Kil där jag låg på natten.

Avreste kl. 7.25 morgonen därpå från Kil o ankom efter en lång och tröttsam resa kl. 10 på kvällen till Särna via Ludvika och Vansbro. Tog in på Gästis. Inget trevligt intryck. Superi och fylleri. Mitt rum var dock stort och snyggt.

Nästa morgon hämtade jag min cykel på stationen i Särna. Den var polletterad i förväg. En ny Husqvarna cykel som jag nyss köpt och ännu inte åkt på mer än till stationen i Gbg.

Uppe kl. 4.45. Härligt väder och storslagen natur. Lagade frukost och var färdig att gå ut kl. 7. Klev ner i dalen och såg på fallet nerifrån. Det tog inte fullt en timma och sedan steg jag med lätt packning upp mot fjället. Fulufjället är ganska ödsligt och enformigt. Snö ligger kvar i nordskrevorna. Efter en timma var jag vid fjällets topp. Tog några fotos och fortsatte till en liten sjö därjag försökte fiska en stund, men fick inte en napp.

Kom ner till hyddan redan kl. 11 och mötte en ung tysk på vandring mot Norge. Jag bjöd honom på kaffe och vi pratade en god stund. Kl. 1 hade jag packat ihop mina grejor och stod färdig för återfärden. Det gick betyfligt lättare utför stigen och tog bara 1 ½ timma att nå landsvägen mot 2 ¼ timma motsatta vägen dagen före. Försökte fiska ett slag i Fuluälven vid ”Mörkret”, en bondgård, men inte ett napp.

Körde omkull i lös sand på landsvägen och blev rysligt insmord av våt sand. Några skrubbsår på armar och ansikte. Mycket regn på vägen och blev tämligen genomvåt. Var vid Gästis kl. ½ 7. Åt och gick sedan till sängs trött och mådde inte bra. Huvudvärk, ont i magen och frysningar. Tog ett accetyl, ett huvudvärkspulver och 5 st Cartas little liver pills. Stördes av rumsgrannar.

Nästa morgon låg jag till kl. 12. Efter lite mat åkte jag ut på cykel. Besåg sågverket. Hyflade bräder dåliga. Listverk ganska bra. Cirkelsåg och hyvel. Vackra kortlängder i gran, mest 2”. Besökte sedan den gamla stavkyrkan och därintill minnessten över Buskovius som erövrade Särna och Idre socken från Norge på 1600-talet.

Åkte sedan ner till färjan som leder över till Östomsjön. Träffade en man som gav anvisning på gott fiske i en liten bäck som kommer från Bålsjön. Efter middag på Gästis åkte jag så ut till Bålsjöbäcken ca. 6 ½ km men såg inte ett liv i den. Bäcken var högst en ½ m bred och flöt genom en stor myr. Åkte därefter till Lemmnån? ca. 4 km. Satte cykeln i skogen och följde Bäcken ca. 1 ½ km men fann ingen fisk. Hela marken bestod av vindfällen.

Gick tillbaks genom skogen närmaste vägen efter kompass till landsvägen. Kom fram vid en bro som ledde över en bred å med strid fors och vattenfall med kraftstation. Ämnade fiska nedanför fallet. Men när jag satt ihop spöet fann jag till min förtret att jag glömt krokarna. Detta var den sista ansatsen till fiske på denna resan. Gick tillbaks till cykeln och var hemma vid 8-tiden. Trivdes dåligt på Gästis och beslöt mig på kvällen att resa hem nästa morgon.

Avreste från Särna kl. 8.49. Middag i Vansbro. Nära 6 timmars uppehåll i Ludvika. Regnade hela dagen utan uppehåll. Tog nattåget hem från Ludvika kl. 11.09. Ankom Göteborg vid ½ 8-tiden. Åkte hem till våningen där jag nu sitter och skriver detta och far nu ut till Särö.”

Fiskebodarna vid Smögens brygga 1911 utgör något helt artfrämmande från dagens solskyddskrämdoftande sommarmaskering. Man anar lukten av slitet bräckliga trähus och bryggor, tjärade båtar och möglande hampalinor och bomullssegel. Än finns inte fotogen och diesel, men i vattnet flyter fiskrens av den feta sillen som måsarna skrikande kivas om. En reklamskylt syns faktiskt på den stora fiskebodens långvägg. Man kan ana en ko framför en stiliserad sol, kanske annonsering för Alfa-Lavals separator. Den hade då inlett sitt segertåg över världen. Skylten kan väl ses som ett förebud till allt kommeriellt tingeltangel som dominerar sommarskruden nuförtiden. 

Gubbarna vid pråmen verkar lossa stolpar och i bakgrunden syns en telefonstolpe. Kan det vara Smögens första telefonväxel? LM-Eriksson är också på gång. De tre besökarnas samtal kan säkert ha snuddat vid att Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt uppvaktade Arvid Lindman i januari, eller att Carl Larsson i februari ställde ut en skiss till sitt stora verk Midvinterblot på Nationalmuseum. Säkert kan de ha talat om Gustaf Frödings manifika begravning som ägde rum i februari då 200.000 människor kantade kortegevägen. Striden mellan samhällsklasserna som pågick hela tiden resulterade den 10 juli i att 15 000 byggnadsarbetare lockoutas. Men detta var säkert inget de talade om.

I förgrunden ett gytter av segeljullar förtöjda på bohusländskt vis utan akterfästen, med rodren upptagna i båten för att inte knäckas eller hakas av och flyta bort om det börjar blåsa. Fendrar är ännu något okänt. Jullar och ekor var robust byggda för att tåla nötning mot bryggor och relingar. Efterfrågan på dessa hantverksunder av kombinerad kunskap om sjö, vind och material, ökade när sommargästerna ville lära sig segla. Själv lärde jag mig segla i en bohuseka drygt 40 år senare.

En jämförelse av båtarna vid Smögens brygga 1911 med dagens mahongny- och kromgnistrande plastschabrak – med sina penningstinna halvnakna passagerare i brunblanka skinn – är hisnande. Det här kallar jag vulgogentrifiering. Enligt Wikipedia betyder gentrifiering ”social statushöjning … genom exempelvis dyra nybyggen eller inflyttning av nya invånare med högre inkomster än vad tidigare invånare hade”. Var inte det ett bra ord?

År 1911 gjorde min morfar Percy en resa till Bohuslän med sin blivande fru Karin och hennes närmaste väninna Emma. Som skåning och göteborgare var han väl förtrogen med Bohusläns betydelse. Under sillperioderna kunde alla håva upp sillen ur havet i stora mängder och sälja till handelshusen, som saltade i tunnor och kokade tran för vidare transport till en till synes omättlig marknad. Alla tjänade pengar, de fattiga lite och de som organiserade och investerade blev stormrika sillkungar. Det var fem år sedan sillen sista gången drog till havs, men allt såg ännu ut som då, sånär som på de sillkokande vikarna förstås, och ännu blomstrade stenhuggerierna.

Percy var 27 år, nyfiken, intresserad och orädd. Att upptäcka det okända i sällskap med flickor tyckte han om. Det var en stolt och självmedveten ung man med kamera i en rem runt nacken som tillsammans med två vackra kvinnor lämnade det trygga stadslivet i Göteborg för att uppleva det vilda Bohuslän. Förmodligen tog de tåget på den nya Bohusbanan mellan Göteborg och Strömstad (klar 1906). Ångbåten Bohuslän sjösattes inte förrän 1913. Om det fanns någon linjetrafik tidigare vet jag inte. Från Munkedal till Gravarne fanns väl någon slags förbindelse, antagligen hästskjuts.

Färjeförbindelserna var ännu mycket enkla. På de nötta trätofterna i den säkerligen transtinkande jullen utan mast ros här de tre fina sommargästerna tillbaka från Smögen till Gravarne. Notera hantverket i båten. Ett klassiskt klinkbygge av yppersta slag. Något annat fanns inte. Färjskepparen har på sig söndagsskjortan och hatten. Det ser ut som Percy på babordsidan och Karins hatt skymtar på styrbord, vilket betyder att Emma fick hålla i kameran på denna plåt.

Fiskare erbjöd sommarbesökare segelturer i sina stabila kosterbåtar. De hade överkapacitet efter att sillen dragit sig ut till havs och behövde förstås alla tänkbara extrainkomster. Emma, Karin och Percy besökte även Strömstad där de företar denna segeltur med en skäggig skutskeppare och dennes ännu skägglöse son. Det är en fin sommardag och skutan förs av en smeksam sommarbrisi i halv vind för babords halsar i ett par tre knop. Skepparen håller rorkulten med van hand och pojken är redo att sköta segel och förtöjningstampar när det blir aktuellt.

Karin tittar mot fotografen. Hon är rädd att bli kall och frisyren skyddas med en sinnrikt knuten schalett. Hatt kan man ju inte ha när det blåser. Alla har alltid huvudbonad ute. Emma sitter som vanligt vid Karins sida. Dessa två kvinnor skulle förbli varandras följdeslagare livet ut. Karin blev efter några år av blomning en tillbakadragen, skör och fin fru med hembiträden. Emma förblev ogift, barnlös och kavat gymnastikdirektör ända till pension. Flickor i Göteborgs läroverk skulle ju också ha gymnastik. Emma kallades av någon anledning alltid för Nisse, och Nisse - men bara hon - kallade Karin för Misse. Percy fortsatte sin upptäcksfärd resten av livet, medan Nisse sällskpade med sin älskade Misse.

Bilden är tagen 1904 av min morfar. Den är alltså 105 år gammal. Morfar var då 20 år och hade fotograferat sedan han var 17. Man ser morfar mellan flaggorna med sina två yngsta syskon på var sin sida. Morfars mamma skymtar på hans högra sida till vänster om den svenska flaggan. Hon födde åtta barn, varav fyra nådde vuxen ålder. Den suddige mannen till vänster är morfars pappa och hitom honom sitter morfars äldste lillebror. Närmast i bilden är morfars jämnåriga kusin från England. Hon har fått uppgiften att sköta kamerans självutlösare. Till höger om äldsta kusinen sitter dennes yngre syster. Egentligen sitter morfar mellan sina kusiner, men för att alla ska komma med på bilden har han flyttat ner och hjälper till att hålla reda på sina småsyskon.

På bordet står en svensk och en norsk flagga. Morfars mamma kom nämligen från Norge, men flyttade med sin familj till Westhartlepool i England. Morfar var ett par år hos sin uncle i Westhartlepool för att arbeta i dennes inte obetydliga rederi Hessler & Co, som också hade ett filialkontor i Göteborg. Morfar fick förresten sin första kamera av denne sin uncle. Där blev han mycket nära vän med kusinen som här med förtroende alltså får sköta kamerans självutlösare.

Det är en lyckad familj. Morfars far kom från en lotsfamilj i Karlshamn och har avancerat från sjökapten till skeppsredare och byggt ett stort stenhus i Limhamn med utsikt över sundet. Det är i det huset dom nu sitter vid middagsbordet.

Mannen till höger om yngsta kusinen har morfars far träffat på sina sjöresor till Westhartlepool. Han är betydligt yngre än morfars far, har ett olyckligt äktenskap och bor därför långa tider med morfars familj i stenhuset i Limhamn. På sina resor till Westhartlepool träffade han för övrigt även sin blivande 20 år yngre fru.

Ytligt sett är det här vad vi ser på bilden. Mycket spännande döljer sig emellertid bakom den prydliga uppställningen. Alla på bilden är förstås sedan länge döda. Men minnena och historierna om dem lever vidare och rymmer både dramatiska, tragiska, lyckliga och oväntade inslag. Jag vågar påstå att de var ovanliga och för sin tid moderna och fördomsfria. De levde mitt i sin tids omvälvande och radikala tankeströmmar utan att någonsin ens komma i närheten av folkrörelser eller riktig fattigdom. De tillhör nu en burgen samhällsklass som kommit sig upp och intagit positioner i samhället. De ser sig själva som framtidsmänniskor och som föredömen för andra. De är fulla av idéer, upptåg och livsglädje.

En ros i mannens knapphål och en bukett med nyponkvistar på bordet pekar mot sensommar. Bland annat talade de säkert om den hemska fartygsolyckan som inträffade den 28 juni. 700 nordiska utvandrare på väg till Amerika drunknade då ångaren Norge sjönk i hårt väder utanför Skottland. En dåtida Estoniakatastrof alltså. Titanic var ännu inte byggd. På nätet fann jag en berättelse av Gerda Ek och hennes fästman Carl, som var en bland de få överlevande. Gerda var dotter till en lotsförman utanför Karlshamn. Kanske morfars far till och med kände till dessa personer. Han kom ju från en lotsfamilj i Karlshamnstrakten.

Jag har kommit nära dem den senaste tiden genom en djupdykning i min morfars negativsamling på över 7000 negativ, omspännande drygt 60 år. I prydlig nummerordning finns allt dokumenterat med datum, platser, personer och händelser i tre tätskrivna vaxukspärmade skrivböcker. Med lite fantasi finns här underlag för romaner.

Det är hälften av mina modersrötter skulle man kunna säga, själva navelsträngen. I materialet finns alltså delar av förklaringen till varför jag blev den jag blev. Jag ska försöka ge en och annan glimt med hjälp av intressanta bilder jag träffar på under denna resa tillbaka i blodomloppet.

Andra bloggar om: 1904, ångfartyget Norge, fartygskatastrof, fotografi, Limhamn, Malmö, sjöfart, släktforskning, Westhartlepool