Anne Marie Müller med barnen Jacob och Charlotte 1865

Min morfars mormor hette Anne Marie Müller och var en kvinna av god familj i staden Porsgrunn-Skien på Norges sydkust. Hon föddes vintern 1833 och vid konfirmationen 1847 antecknades i kyrkboken att hon var ”rørende i sit hele væsen”. Hon var antagligen en ovanligt intagande person.

Hennes far hade visserligen gått i personlig konkurs 1848 efter de stora omvälvningarna i Europa då, men hade före det varit Porsgrunns kanske mest aktade och mest inflytelserike köpman med allt från sågverk, fastigheter, segelfartygsrederi till båtvarv i sin ägo. Det var före ångmaskinernas segertåg. Några pengar fanns inte kvar, allt försvann i konkursen, men han gjorde rätt för sig till sista kronan och lite av den forna upphöjdheten fanns nog trots allt kvar.

Än märkligare var Anne Maries mamma Louise, Philippine de Coninck, som var oäkta dotter till danske kungen Fredrik VI. Denne var visserligen en notorisk horbock med många lyckliggjorda meträsser och hovdamer i sitt kölvatten ända ner till Wienkongressen efter Napoleonkrigen. Men kungligt blod var alltid en slags säkerhet och kunde aldrig vara annat än till nytta för de närmast inblandade undersåtarna.

De skriftliga beläggen för att Anne Maries mamma verkligen hade ihop det med Fredrik VI är svaga. Men det är klart belagt att hon var hovdam just den tid som omspänner det kalkylerade konseptionsögonblicket och det är noterat i den hovliga födelsejournalen att fadern var ”okänd”. Om det nu var som jag (och flera andra) påstår så tillhörde dock inte Louise Philippine de mest gynnade slottshororna, eftersom något morganatiskt förhållande inte reglerades juridiskt. Att hon skulle kunna ha gjort skandal genom att offentligt bekantgöra att hon var mor till ett av kungens barn är knappast troligt. Det fanns många i den kön och det gällde för alla att få ut mesta möjliga av kungens snedsprång. Hon fick därför nöja sig med ett gott parti (en prelat i danske kungens tjänst vid namn Jean Monand) och den präktiga tulltjänstemannafamiljen Torkildsens i Köpenhamn som familj för den lilla flickan. Lite av all denna glans fanns säkert också hos Anne Marie.

På midsommarafton 1857 gifte sig Anne Marie och Niels Julius Hessler, båda 24 år. Niels Julius var son till traktens främste skomakare John Johansen Hessler och hans maka Dorthea Marie Nielsdatter, alltså inte heller fy skam. Anne Marie var gravid i fjärde månaden och födde sitt första barn 23 oktober, en flicka som dör efter bara två veckor. Men hon hann bli döpt till Dorothy Marie. Det var möjligen ett sorts nödbröllop, eller så höll de skenet uppe och ställde till så stort kalas som det anstod så välbeställda familjer.

Dock, den 12 juli, mindre än en månad efter bröllopet, fick maken Niels Julius ännu ett barn (Julie Marie) med Maren Andrea Maren Larsdatter (från staden Tjølling några mil från Porsgrunn). Inte nog med det, 1861 när Niels Julius ännu var gift med Anne Marie och hade två små barn hemma (Jacob och Charlotte) blir han också far till gossebarnet Herman med Anne Larsdatters i Kristiania som mor. På fyra år blev Niels Julius far till sex (fem överlevande) barn med tre olika kvinnor.

Niels Julius var uppenbarligen av den där sorten som inte kan passera ett kjoltyg utan att dras in i nya äventyr. Han hade otvivelaktigt ett brett register, kallade sig skomakare, artist, dekorationsmålare och konstnär. Han spelade säkert fiol också, men det finns det inga belägg för. Han hade i alla fall många strängar på sin lyra.

I folkräkningen 1864 bodde Anne Marie i Skien nära Porsgrunn med Jacob, Charlotte och en tjänsteflicka. Men Niels Julius tillhörde inte längre hushållet. Han hade mitt under brinnande inbördeskrig dragit till USA, närmare bestämt till guldgrävarhålan Mariposa i Kalifornien – mitt i Vilda västern. Där hade brodern Jonas (John) Hessler etablerat sig sedan en tid såsom skomakare.

För det finns det belägg. Vidstående annons fanns i tidningen Mariposa Gazette 1862. Niels Julius fanns alltså i Mariposa redan 1862. Att han hade goda skäl att sticka hemifrån står utom allt tvivel. Han lär ha rest via Hartlepool för att ta farväl av sina två stora barn Jacob och Charlotte. Han gjorde visst en avstickare till Skottland, där det också lär finnas släktingar med namnet Hessler.

För en ensam man på 1860-talet med lite pengar var det relativt lätt att ta sig till New York. Det var bara att köpa en biljett. Från New York till Kalifornien, över hela kontinenten mitt under brinnande inbördeskrig, var däremot ett betydligt större äventyr. Hur många fler barn har avlade under denna resa vet man förstås ingenting om.

Anne Marie gifte om sig den 7 november 1870 med ännu en hustrubedragare; bokhållaren, kyrkosångaren och läraren Hans Christian Olay Kolstad. I september 1872 födde hon i Kristiania Anna Henriette, alltså en liten halvsyster till Charlotte (12 år) och Jacob (13). 1875 bodde de fortfarande tillsammans med tre barn och en tjänsteflicka på Bjerregaardsg. 6 i Kristiania, men äktenskapet knakade. Hans C:s yrke var då ”stud. Philos” vad det nu kan betyda. De hade det ekonomiskt knapert. Tonårsbarnen Jacob och Charlotte måste snarast knuffas ur boet för att klara sig själva och för att få lite mer mat på bordet åt resten.

Anne Marie hade en gift men barnlös bror Charles (Herman Louis) Müller som etablerat sig i West Hartlepool i nordöstra England som fartygsman i den expanderande kolfraktarbranschen. Till honom och hans engelska fru skickades därför Jacob och Charlotte strax efter 1875. Men det är en annan historia.

Av anteckningar i sjukhusjournaler från ”Oslo Hospirtals menighet” framgår att en ”uægte” flicka, Clara Sofie döptes den 22 mars 1891. Fadern var bokhållaren Hans Christian Olai Kolstad (46 år och med en annan adress än Anne Maries) och modern är kontoristen Karen Halvorsen (34 år), som är kvar på sjukhuset för att ”ligge i Barsel” (återhämta sig efter förlossningen). Med detta inträdde den definitiva separationen mellan Anne Marie och Hans Christian.

Anne Marie var nu ekonomiskt strandsatt, men klarade sig tack vare att Anna Henriette 1892 hade gift sig med en relativt välbeställd tulltjänsteman Oluf Johan Löschbrandt i Kristiania. Anne Marie dog 1896, 62 år gammal.

Vad som hände Hans Christian Kolstad faller egentligen utanför min släkthistoria, men jag berättar ändå, för att historien är så bedrövlig. Samma år som Anne Marie dog gifte han om sig med Karen Halvorsen. Clara Sofie var då fem år. Hans Christian blev bokhållare vid universitetet i Oslo och levde tills han blev 80, ända till 1925. I ”Dødsfallsprotokollen” framkommer: ”Bokhållaren Hans Christian Olai Kolstad … änkan Karen Halvorsen Kolstad upplystes om att Hans Christian Kolstad hade gjort konkurs 1897 och att konkursboet fortfarande var oavslutat.” Han blåste alltså även Karen på det mesta.

Som fotnot i Anne Maries historia kan också tilläggas att hennes mor (kungaavkomman) Louise Philippine och prelaten Jean Monod (född 1865) först bosatte sig i Schweiz, kom tillbaka till København 1794 och senare bosatte sig i Paris, där Monod blev präst i den reformerta församlingen. De fick 12 barn, varav 8 uppnådde vuxen ålder. Bingo!

_______________
Denna text har blivit möjlig tack vare en nyfunnen släkting Steve Heimerle i Iowa (USA), som gjort mycket grundliga efterforskningar om släkten från sin utsiktspunkt på andra sidan Atlanten.
_______________

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: släktforskning, Porsgrunn,Skien.Mariposa.Kalifornien.Norge

De två senaste böckerna jag läst hänger faktiskt ihop på ett sätt jag inte tänkte på förrän efter läsningen. Jan Guillous Brobyggarna (Piratförlaget) och Pål Steigans En gång ska jorden bliva vår (Leopard). Brobyggarna handlar om när man satsade allt i framtidsoptimistisk anda på att få fram ånglokomotiven med sina vagnar och sina tunga laster överallt i världen, utan minsta aning om att det effektiva bränslet skulle ta slut om så där 100 år. En gång ska jorden bliva vår däremot handlar om hur perspektiven skiftat efter just de där 100 åren, när den billiga energin, andra strategiska råvaror och naturresurser håller på att ta slut.

Vad man får sig till livs i Brobyggarna är hur en industrikapitalistisk expansionskultur erövrar de stora europeiska länderna (inkl. USA) i en aningslös teknikmission. Ytterst få förstod vad som skulle ske i förlängningen. Steigan påpekar visserligen att Marx och Engels i det Kommmunisktiska manifestet förutspådde och varnade för rovdriften på naturen. Men det var inte många som lyssnade på just det lite undanskymda budskapet då.

Bra att jag fann denna värdefulla sida i vännen Guillous Brobyggarna, för i övrigt är den en ganska enkelt tillyxad litterär konstruktion med alltför många pojkboksaktiga små hjältehistorier i en lång rad. Lite gripande blev det på slutet när huvudpersonens lille son blev misshandlad som ”tyskunge” i Bergen 1918. Innan jag går vidare måste jag bara inflika att Jackie Jakubowskis kritik mot Guillous syn på Tyskalands relativt återhållna grymhet som kolonialmakt jämfört med engelsmännen dock är skrattretande. Det är ju en roman som skildrar vad tyska diplomingenjörer ansåg då.

Pål Steigan har däremot skrivit en mycket klargörande och absolut nödvändig bok. Den som blir illa till mods av skräckscenarion ska tänka sig för innan man läser boken. Den har ett mycket tungt budskap. Världen kommer att kollapsa ekologiskt och ekonomiskt inom en generation. Om inte!

Men det där Om inte! kommer inte förrän på slutet. Först serveras läsaren en imponerande genomgång och sammanfattning av ett gigantiskt material om alla våra kriser. Först den stora världsekonomiska krisen i USA, Europa och Kina och om hur det hela faktiskt hänger samman. Ett stort kapitel om Kina är mycket intressant, den första lättillgängliga framställning på länge som förklarar hur det är möjligt för Kina att växa så snabbt, farorna med denna utveckling för dem själva och hur de blir allt mer beroende av USA och västvärlden. Kina är Steigans specialområde. Han ledde flera år norska AKP m-l, det mest framgångsrika maoistpartiet i Europa. Han träffade Mao och andra kinesiska ledare flera gånger och har följt Kinas utveckling mycket nära och med ett kritiskt öga.

Han går igenom hela miljöområdet och kommer fram till att mycket få så kallade miljövänliga lösningar är annat än bluff. De allra flesta bygger på billig olja trots allt. Alltså, miljönettovinsten är nästan omärkbar för det mesta som görs idag.

Mest skrämmande känns kommersialseringen av vattentillgångar, försurningen av världshaven, plankton-, fiskdöd och jordförstöring. Temperaturhöjningen på 4 grader går inte att klara utan världsomfattande katastrofer. Koldioxidutsläpp måste stoppas herrans kvickt. Sker inte det kommer en liten del av de allra rikaste att kunna klara sig, medan miljarder fattiga går under i torka, svält eller översvämningar.

Det hoppfulla i denna bok är att det finns en förklaring. Kapitalismens 150 år har byggt på riklig tillgång på billig kol och olja. Nu är oljan och naturgasen mycket snart slut, kolet räcker ett tag till men försurar världen i ännu större grad.

Därför måste hela världen sammantaget minska sin konsumtion av fossil energi. Vetenskapen har ingen lösning på hur att få fram oändlig tillgång på ren energi. Tillväxten kommer att stanna av. Det är så nära en naturlag man kan komma.

Därmed är frågan bara hur vi hanterar denna för oss helt nya och mycket hotfulla situation. De stora energikonsumenterna måste drastiskt minska sin konsumtion och dela med sig till de fattiga för att de inte ska törsta ihjäl, drunkna eller svälta ihjäl. Det är det enda anständigt tänkbara. Allt annat är barbari.

Men bland världens ledare finns inga allvarliga planer för detta. Därför kommer människorna att få lita till sin egen organisering i sann urkommunistisk anda. Många fina exempel ges på praktisk kommunism där människor går ihop och hjälps åt utan vinstsyfte. Sånt kommer vi av nödvändighet att se mer av. Han kallar det Kommunism 5.0 med en tidsenlig dataterm, ett program som kan spridas över världen som en präriebrand. Kanske t o m tidningen Gnistan kan komma tillbaka som webbversion? Eller finns den redan? Ja det är faktiskt så att endast en slags kommunism kan befria mänskligheten från kapitalismens ok. Inget annat system har någon lösning.

Har jag då blivit kommunist? Det vore i så fall lika upphetsande som om jag blivit optimist, eller troende religiös. Men jag förblir en ”lite kommunistisk” socialdemokrat. Jag har i alla fall skaffat mig en liten dieseldriven och mycket bränslesnål bil och kör nästan aldrig till Stockholm.

Marx förstod att kapitalismen skulle leda till sin egen undergång. När den våldsbenägna tillväxten snart ska tyglas kommer hårda konflikter att uppstå. Många med makt i det gamla systemet kommer att göra vad de förmår för att inte förlora den.

Lite hopp har jag i alla fall fått av denna skrämmande bok. Den har sammanfattat ett jättekomplex och gjort världen lite mindre obegriplig. Varje gång någon säger att vi måste ha tillväxt för att kunna klara vår välfärd vet jag att det är en person som måste få frågan om den billiga oljan grundligt genomgången för sig. Svårare är det kanske inte.

Läs om Brobyggarna: Kajsa Ekis Ekman i DN,

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: ekonomisk kris, Jan Guillou, kapitalism, Kommunism, miljökris, Pål Steigan

Musikens hus i Uppsala med klädsam ullmössa

Som vanligt skapar stora byggen mitt i personflödenas starkaste forsar heta känslor. Vi hade i Uppsala den stora striden om konserthuset, som kunde beskrivas som ett monstrum, för inte så länge sedan. Där gick den yttersta av våra vänsterpersonligheter till våldsamt angrepp på allt vad kommunal demokrati heter och alla som eventuellt gillade idén med ett nytt och ändamålsenligt konserthus i staden. Förnuftet segrade den gången tack vare demokratin.

Något säger mig att striden om Slussen i Stockholm är lite samma sak. En samling synnerligen prominenta kulturpersonligheter säger stopp till det förslag som kommunala beredningen lagt fram och framhäver ett eget alternativt förslag som dom kallar ”KulturSlussen”.

Båda förslagen säger sig vilja lösa de stora problemen som den snart helt nedvittrade gamla slussen innebär. Alla ska få plats, fotgängare, flanörer, cyklister, bussar och bilar. Hur mycket det talas om den stigande vattennivån i saltsjön vet jag inte, men jag förutsätter att de har med det problemet också.

Varför skapa en stor konflikt om detta? Kan man inte vara överens om att varje lösning innebär ett stort ingrepp och en stor omvandling av det nuvarande stadslandskapet och låta de mest drabbade, kommunens experter, arkitekter och politikerna (och lagstadgade medborgerliga samråd) klara denna fråga? Nej, här gäller konfrontation! Till detta lånar sig alla dessa prominenta kulturpersoner.

Det här är ett fenomen. Jag har mycket svårt att inte se att det på många sätt är en drömskt skådande ”kulturelit”, som här jagar upp varandra i en slags meningslös symbolkamp. Trupperna från förr samlas för att åter få känna samhörigheten och sig själva som unga på nytt.

Den diskussion som blir av allt detta kan knappast föra något gott med sig. Tvärtom kommer den fina kulturflocken att framstå som parasiterande och världsfrånvänd, varpå klyftan mellan kulturen och vår surt förvärvade vardagsdemokrati kommer att vidgas.

Det är det här som Bengt Ohlsson känner i luften när han skriver sin fyndiga krönika i DN 2011-11-25. Det är på den krönikan Malin Ullgren reflexmässigt reagerar i DN 2011-12-21, som i sin tur får Bengt Ohlsson att skriva sin stora konfrontationsartikel När ska det röda rinna av kulturens fana i DN 2012-01-04. Och det är efter det som det står klart, åtminstone för mig, att kultureliten (inklusive Bengt Ohlsson) är ett stort demokratiskt problem.

Kulturpersoner bör inte röra sig som en flock. De borde istället med sina respektive konstnärligt personliga uttryck gestalta problemen de ser och eventuellt ansluta sig till politiska manifestationer de sympatiserar med. Tänk till exempel om vi haft ett liknande upprop från svenska kulturarbetare mot de svenska trupperna i Afghanistan? Eller mot Israels övergrepp mot Gaza? Eller mot Sveriges smyganslutning till Nato? Eller mot utförsäljningen av den offentliga sektorn? Eller mot Sveriges utrikesministers väloljade förbindelser? m.m. I dessa sammanhang finns en och annan, men där är de få. Men Slussens utformning i hemkvarteren blir plötsligt världens viktigaste fråga.

Bengt Ohlssons misstag är att han etiketterar KulturSlussen som vänster. Jag vill vara vän med många av dessa kulturutövare för att deras konst har berört mig djupt, men inte för att vi är vänster. Råkar de vara det blir jag glad, men det börjar inte i politiken. Jag läste Bengt Ohlssons Grigorius och fann den intressant, men alldeles för lång. Dr Glas var bättre i formatet. Även DN-artiklen ovan var för lång i min smak. Men han skriver bra.

Bengt Ohlsson startar nu ett kulturinternt storbråk, som väl kan ha sina poänger. Men baksidan är att SD:s kultur(kon)front genom detta kommer att flytta fram sina populistiska skansar. Det kommer att fungera som när Göran Hägglund försökte ta poänger med att appellera till vad han kallade verklighetens folk.

Än svävar kulturfrågorna fritt mellan verkligheten och drömmarna. Men, än känner jag också stor sympati för order folk i betydelsen ”icke överhet”. Och vad är det för fel på detta folk som befinner sig i verkligheten? – kanske man kan våga fråga. Samtidigt är vi många som fnissar åt ”kulturtanterna” med grå pagefrisyr och lösa gråa linnekläder och en färgklick av siden elegant draperad runt halsen. Jag känner flera och kan intyga att även de är människor. Glöm inte heller det.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Bengt Ohlsson, KulturSlussen, Malin Ullgren, kulturdebatt, verklighetens folk

Reaktioner inflöt sakta men säkert, vilket fick mig att 2 januari 2011 skriva Crudos förlisning II.

Nu har ännu mer material om denna dramatiska händelse den 7 februari 1973 inkommit. En av hjältarna från räddningsoperationen, Olle Engelbrektson, f d överinspektör i Kustbevakningen och nu bosatt i Hunnebostrand, har själv skrivit en lång och initierad skildring av hur den mycket farliga räddningsaktionen gick till.

För att kunna läsa den i lugn och ro på papper (om man så vill) har jag redigerat texten som ett pdf-dokument för nedladdning och utskrift. Mycket nöje med läsningen och …

Tack Olle!

_______________
Nu har det blivit 2 januari 2012. Igår inkom följande kommentar på Crudo I från Micael Virdstedt.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Bohuslän, Edshultshall, Hunnebostrand, Kråksunds gap, sjöräddning, Crudos förlisning

Foto: Percy Lundwall

En kvinnlig vinterturist i Mora framför Gustaf Erikssons staty i mars 1919. Snön har smält på södersidan av kullen, så det är dagsmeja. Kvinnan håller lite ängsligt en skidstav i högerhanden för att inte halka på det lömska underlaget. Varför flaggan är på halv stång nu i slutet av mars är oklart. Inte kan det vara för att Carl Larsson dog i januari detta år.

Kvinnan är min mormor, som förmodligen lite motvilligt följt med sin man och deras närmaste vänner på skidsemester till Dalarna under påskledigheten. Hon är 37 år och har två barn, det yngsta två år (min blivande mamma). Barnen är förmodligen hemma i Göteborg med en barnsköterska, ännu för små för att kunna vara med. Mormor ska få ännu ett barn i slutet av maj kommande år.

Vad kan man ana mer om min henne i denna bild? Hon är av bättre familj, som man sa på den tiden utan att tycka att det lät högfärdigt. ”Bättre” betydde allt från bildad stadsbo, ekonomiskt välbeställd till hög samhällsställning i allmänhet. Man ser det på skinnmössan och den eleganta kappan. Så gick Moraborna inte klädda. De bar lokalt präglade dräkter, dock mycket sällan de där färgglada med mycket rött, vitt, gult och ljusgrönt, som vi idag känner som Moradräkten.

Men Moraborna var stolta över att vara kullor och masar. Anders Zorn, Carl och Karin Larsson hade sedan lång tid tillbaka spridit sin bilder av Dalarna och sin formgivning i nationalromantisk anda. Det hade skapat ett stort intresse för trakten, dess människor, hantverk och formgivning som vore det det svenska ursprunget. Därför sökte sig den progressiva borgerligheten dit. Därför tog man in på hotell i Rättvik eller Mora för att få uppleva äventyret att känna sig som en del av detta svenska ursprung. Därför var min mormor där just denna påsk 1919.

Men att hon på denna bild inte åker skidor förebådar det som jag vet ganska snart ska hända med henne. Hon isolerar sig mer och mer i sin våning i Göteborg och träffar allt färre människor. Hon får ofta svår migrän, äter allt mindre – till slut som en liten fågelunge – och blir med åren allt tunnare och mer benskör. Hon blir rädd för att gå ut, kan inte gå över ett torg, måste smyga efter väggarna. Alltså, efter att hon fött tre friska barn blir hon en mycket olycklig kvinna. Inget yrke, inte ens sitt hem eller sina barn behöver hon sköta om. Det har de hembiträden och barnsköterskor till.

Runt omkring henne tar sig kvinnorna ton och argumenterar för kvinnors rätt att leva fullvärdiga liv med rösträtt. Men min mormor blev inte upplyft av det, snarare tvärt om. En ogift yrkeskvinna med pojkaktigt smeknamn blir hennes enda trygga och trogna sällskap. Mormor liksom vissnade.

Bilderna på henne talar tydligt, men ingen har fördjupat sig i frågan. ”Ja, hon bara var sådan, en skör och ganska klen människa.” Så sa man, och så var saken avklarad till nästa gång någon ställde den obekväma frågan.

Men, min mormor var inte sådan, hon blev sådan, i meningen – ett stackars barn av sin tid. Alla anande nog att det var ett utslag av det som kallades ”kvinnlig melankoli”, det där som Freud och Jung tvistade om i den intressanta filmen A dangerous method och som så lysande skildrades av PO Enquist i boken Blanch och Marie.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Anders Zorn, Carl Larsson, Dalarna, Freud, Jung, Karin Larsson, Mora, PO Enquist

Jag har många gånger bestämt mig för att inte skriva mer i den så kallade skoldebatten. Den har för länge sedan sprungit förbi mig känns det som. Men så hörs plötsligt en ny röst som säger det man själv vill säga, med på ett nytt och konstruktivt sätt, och med referenser som innebär nya och vidgade perspektiv. Bara det senaste året kan jag påminna mig tre sådana exempel: Maziej Zaremba (Zaremba 1, Zaremba 2, Zaremba 3), Sven-Erik Liedman och Johan Kant. Alla tre skrev jag om (länkade ovan), trots mina föresatser att inte skriva.

Så igår smög sig en länk fram till mig via en vän på Facebook. Läs Ronny Ambjörnsson i DN 2011-12-01. Och vips var jag fast igen. I stillsam och eftertänksam ton skriver den bildade klassresenären, med sitt bred perspektiv inympat i sina sinnen, om att grundskolans utveckling inte bara är antingen god eller ond. Det kanske finns något nytt att ta vara på även i 70- och 80-talens skolutveckling, som nu riskerar att spolas ut med det så kallade badvattnet. Han utgår från Ellen Keys viktiga iakttagelser redan på 1880-talet om att läraren bör ”lära lärjungen göra sina egna iakttagelser, lösa sina egna uppgifter, finna sina egna hjälpmedel i böcker, lexika, kartor, o dyl.” annars mister de till slut ”förmågan att själv se”. Det var en reaktion på att hon såg vad som hände med de arbetarbarn som förblev tysta i folkskolan, som bara lärde sig som papegojor, som inte blev litterata i någon mänskligt demokratisk mening. Klassperspektivet var för henne klart. Det var en viktig upptäckt.

Dessa idéer genomsyrade sedan de stora skolreformerna efter kriget. De idéer som initierades redan under mellankrigstiden, men föll i glömska under kriget, men blev ett stort och viktigt framsteg. Här har t ex. Zaremba och andra (Svensk näringsliv och Jan Björklund t ex.) en annan syn. De menar att det var här skolsveket började, alltså med Socialdemokratins sociala ingenjörskonst.

Nå, Ambjörnsson sätter sedan fingret på vad som idag saknas i dagens hopplösa skoldebatt. Klassperspektivet! Varje pedagogisk arbetsmetod (eller skolreform) som inte på allvar alfabetiserar utan pressar ut de kulturellt fattiga från den samhälleligt demokratiska scenen, är en dålig metod (eller reform). Han preciserar att …

”den progressiva dialogpedagogik som med entusias­tiska unga lärare trängde ut i våra skolor på 70-och 80-talen var på många sätt en värdefull injektion i ett stelbent och ganska oreflekterat system. Problemet var att det var en pedagogik utformad i enlighet med ideal och vanor i medelklassen, den medelklass som befolkade våra högskolor och universitet. Medan arbetarna lärt sig att vara skeptiska till orden, har medelklassen ofta dessa som sitt levebröd. Självständighet prioriteras, medan det kollektiva inte sällan ses över axeln.”

Man kan alltså omfatta Ellen Keys grundhållning till skolbarnens lärande samtidigt som man kan vara kritisk mot 70- och 80-talens pedagogiska progressivism. Dessutom kan man ge Maciej Zaremba rätt i hans skolkritik, ge Jan Björklund kredit för de tankar som legat till grund för delar av hans reformvåg, samtidigt som man kan vara djupt kritisk till den ultraliberala ”valfrihetsrevolutionen” inom skolan – som skett under både socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Alla huvudansvariga, alla partier, har alltså haft både rätt och fel! En tredje ståndpunkt vore här kanske möjlig.

Eftersom jag nu är igång igen måste jag säga att det andra programmet i UR-serien Världens bästa skitskola med sitt Eftersnack berättade egentligen inget nytt. Allt som avslöjades var skåpmat. Eländet har länge varit värre än vad det anständiga sätter gränser för. Exemplen på skolor (Jordbromalmsskolan i detta fall) som lagts ner av valfrihetsideologiska skäl – och lämnat de kulturellt fattigaste i sticket äro många vid det här laget. Det är egentligen inget konstigt med det. Det är ju den antisociala klasspolitik som vunnit stöd i allmänna val. Dags för förändring! Kalla det bara inte för ”Change” eller något ”som gör skillnad”.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Ellen Key, Ronny Ambjörnsson

Vetandets värld i P1 handlade idag om framtidens skola. För första gången på länge tyckte jag att något tänkvärt sades om vad som kan komma att ske med skolan i framtiden, ja ganska snart faktiskt.

IT-tekniken kommer att revolutionera barns inlärning. Ja det är redan ett faktum. Vårt sätt att tänka på barn med sin första ABC-bok hör till Elsa Beskows tid. I programmet sa någon att barnen ser på sina snälla lärare med visst överseende och gör som man ska (som lärarna vill) i skolan och använder snällt penna och papper t ex. Men i verkligheten skriver man med tangentbord och sysselsätter sig med sin dator. Skolan mot verkligheten alltså. Det blir till slut omöjligt.

Vidare sa någon att skolan med sina klassrum, bänkar och katedrar snart kommer att skapa mer problem än de löser. Klyftan mellan elevers (och föräldrars) syn på samhället och skolans syn på sig själv måste så småningom överbryggas. Annars kommer skolan helt att tappa sin legitimitet. Ungdomar kommer inte att se någon mening med att gå dit helt enkelt. Är det det som håller på att ske?

Vi är alltså redan där. Skolan som ”skola” är på väg in på muséum. Jag har länge väntat på att någon ska framföra denna idé på ett seriöst sätt. Jag har känt i luften att den traditionella skolformen håller på att överleva sig själv, men haft svårt att se något alternativ. Alla försök med små grupprum etc har jag aldrig trott på. Men, IT kommer att förändra barns lärande på ett sätt som gör att en traditionell skolform faktiskt kommer att hindra dem i deras lärande. Och då har det gått för långt.

Men nya frågor inställer sig omedelbart. Hur ska man kunna ge de kulturellt kapitalsvaga chansen i denna nya värld – ge någon slags likvärdighet? Vart ska barnen då ta vägen med sina datorer på dagarna? Vem ska lotsa dem och lära dem allt det där som datorerna inte kan? Ska dom inte leka, springa, sjunga eller möta vuxna som berättar och lyssnar på dem? Och vem ska trösta Knyttet?

Många frågor återstår alltså. Lyssna på programmet. Låt oss börja spekulera om skolans framtid.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: IT, Vetandets värld, barns lärande, framtidsvision

Min nyfunne vän och hans fina passagerare

De radade upp sig på trappan till terminalen. Banderoller, kampsånger och plakat talade om hård kamp för bättre arbetsmiljö och höjda löner. De som jobbade på båtarna ut till Robben Island (R I) var i strejk.

Jag gick fram till en av dem, en reslig man med solglasögon, och frågade. ”Vad gäller strejken?” Han redogjorde för skriande orättvisor mellan bolagets chef och vanliga sjömän på båtarna till R I.

Problemet för oss var att deras maskningsaktion medförde att vi inte kunde komma ut till R I. ”Kan du inte hjälpa oss att få biljetter så att vi kan komma ut idag. Imorgon reser vi hem till Sverige”, ljög jag.

”Kommer du från Sverige? Ni svenskar är mycket välkomna till Sydafrika! Vad heter du?” Jag sa mitt namn och frågade om hans. Jag minns inte vad han svarade. Han sköt nu upp solglasögonen i pannan och visade en vänlig blick, ja han tog på mig och talade som om vi var mycket nära vänner. ”Vet du, sa han, jag har kört den svenske kungen ut till R I, och konstigt nog, han såg ut som du, keps och vitt hår som spretar ut under. Jag har också kört Obama och Celine Dion ut till R I.”

Han berättade vidare att han seglat med den nygamla Ostindienfararen Götheborg, som besökte Kapstaden den 19 februari 2006. Jag berättade då förstås att jag var från Göteborg, varpå han berättade om att han hade två söner som nu gick på College, varpå jag berättade att jag hade tre döttrar, barnbarn o. s. v. Vi skulle kunna ha fortsatt vårt samtal på en restaurang i närheten om jag inte hade ett sällskap på ytterligare fyra personer med mig och så gärna ville ut till R I.

Vi avrundade därför vårt samtal och han slutade med att uppmana mig att gå in till biljettluckan och fråga efter återbudsbiljetter. Vi skakade hand och jag önskade dem framgång med strejken.

Så gick jag in till biljettkassan igen. Eftersom man i högtalarna tydligt deklarerat att alla turer till R I var fullbokade flera dagar framåt, så var alla köer borta. Jag knackade på glasluckan och frågade om de hade några återbudsbiljetter. ”Vad heter du”, frågade mannen bakom glaset. Jag sa mitt namn. Han knappade lite på sin dator och frågade hur många biljetter jag ville ha. ”Vi är bara fem personer”, sa jag lite skämtsamt. Mannen ändrade inte en min. Det rasslade lite i en skrivare och så räckte han fram fem biljetter.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Kapstaden, Capetown, Celine Dion, Obama, Robben Island, kungen, Karl XVI Gustaf, Götheborg

I vårt kringflackande med bil i Sydafrika såg vi mycket intressant och fantastiska scenerier. På flera ställen längs vägen såg jag ovanstående märkliga konstruktion. Prydligt numrerade stod de där i all sin obegriplighet. Jag frågade förstås vad det var – och fick ett självklart svar. Ett svar som jag hade svårt att se på grund av mitt svenska ursprung. Vad fick jag för svar?

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: fråga, Sydafrika

Rhodes memorial nedtaget på jorden

Bilden av Sydafrika har nu fått färg. Landet är tre gånger så stort som Sverige, har ca. 49 miljoner innevånare (folkräkning pågick under besöket), är oerhört rikt på naturtillgångar och arbetskraft och bubblar av utveckling och stora tunga konflikter. Kontrasterna är knivskarpa i alla avseenden och närmast obegripliga för en folkhemssvensk.

Julius Malema hade sina sista dagar som toppolitiker när jag var i Sydafrika. I Cape Times visades han på förstasidan i rosa kostym och hatt för att markera avståndet till de fattiga massorna. Han är sannerligen motsatsernas man denne populäre, förlåt populistiske, Malema.

Vid det offentliga företaget som driver verksamheten omkring Robben Island (fängelseön utanför Kapstaden där Mandela m fl. satt fängslade) pågick en strejk. Utanför terminalen mitt i det fashionabla Waterfront demonstrerade arbetarna med banderoller med Marx på och rytmisk toi-toi-sång. De protesterade mot att deras chef tjänade ohyggligt mycket mer än de och krävde 25% lönelyft.

Vi rörde oss mest efter de stora vyernas vägar. Krugerparkens fantastiska viltreservat, Gods Window, Taffelberget, Cape Point, Hermanus valar, Franschhoeks vingårdar och, som sagt, Waterfront i Kapstaden. Men vi passerade också små samhällen som dominerades av svarta människor (vilket knappast är fallet i Kapstaden), tiggare och gatuentreprenörer vid ljussignalreglerade trafikkorsningar, på bensinmackar och parkeringsplatser. De slet alla med någon enkel sevicetjänst för en liten slant.

Och ständigt växande townships på obebyggda markytor runt Kapstaden. Där bosätter sig helt okontrollerat fattiga människor från grannländer och Sydafrikas glesbygder. Det liknar kringområden i alla stora tigerekonomiers metropoler världen runt. Hit flyttar man för att livet trots allt ter sig aningen mindre hopplöst än långt ute i den ännu stillastående periferin. Här förvandlas livet från stillestånd till äventyr med vissa små chanser till snabba små eller stora klipp.

Dessa shack-aereas är veritabla brandfällor och smitthärdar eftersom rinnande vatten är en bristvara och alla kokar mat över öppen eld. Men i Sydafrika blir de numera allt mer permanenta med både vattenledningar, sanitära anordningar och el för matlagning, ljus och laddning av mobiltelefoner inte minst. Är man infödd vit medelklass i Kapstaden kör man inte in i ett sådant område. Det är visserligen fullt möjligt, allt är öppet, men det sociala bråddjupet blir alltför iögonenfallande. Världarna kan ännu inte mötas på de fattigas arena.

Men landet är på väg framåt. Apartheid är trots allt borta. I princip råder likhet inför lagen. Pressen är fri. Onkel Tom är på väg ut ur sin stuga. Landets alla befolkningsgrupper har en lång gemensam historia, som ingen kan ta ifrån dem. Afrikaans, blandspråket som de flesta sydafrikaner åtminstone förstår och kan prata, finns där som en påminnelse om det gemensamma sammanhanget. De har hittills undvikit inbördeskrig. Det är inte skit. Men jord och egendom är provocerande ojämnt fördelat. De flesta har ändå för mycket att förlora på att göra som i Zimbabwe. Klyftorna är bildligt och bokstavligt djupa i alla avseenden. Frustrationen över detta är stor och otåligheten likaså. Kampen om vägen framåt går inom ANC. Klockan kan inte vridas tillbaka, endast framtiden är möjlig.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Sydafrika, Julius Malema, Robben Island, Kruger Park, Tablemountain, Capetown, ANC