Dilsa Demirbag-Sten, bild från Wikipedia

Dilsa Demirbag-Sten har skrivit en intressant artikel i DN om invandringspolitiken i Sverige från 1976 (då hon kom med sin mamma och sina syskon från Kurdistan till Sverige) till idag. Hon noterar intressanta egenheter som att när hon kom talade politikerna till dem som samhällsmedborgare i Sverige, oavsett etnisk bakgrund eller religiös tillhörighet, medan de nu tilltalas som invandrare. De hamnade i en blandad skola, medan invandrare idag hamnar i en segregerad. De möttes av en berättelse om Sverige som hållit sig utanför andra världskriget och kunnat producera varor i högt tempo för att möta en enorm efterfrågan och tagit sig från ett fattigt jordbrukarsamhälle till ett av världens ledande länder. Kvinnorna, arbetskraftsinvandringen och flyktingarna löste arbetskraftsproblemet. Nyckelbegreppen i Folkhemmets rekordår var modernitet, storskalighet, effektivitet, produktivitet och delaktighet – en enastående historia. Idag möter invandrare en djupt pessimistisk berättelse.

De ekonomiska kriserna från 80-talet och framåt öppnade för att vända på steken. Integration och arbetsmarknadsåtgärder administrerades, istället för att att ge alla människor riktiga arbeten. Alla politiker står nu för denna segregationspolitik. Endast Sverigedemokraterna presenterar en vision, en nostalgisk vision. Resten liknar mer tråkiga förvaltare av något som alla ser är på väg mot något riktigt obehagligt.

Hon efterlyser en ny svensk berättelse, där alla är lika inför lagen, där inte hudfärg, föräldrars ursprungsland eller religiös tillhörighet ska ha betydelse – sådant ska vara privatsaker så länge det inte skadar andra.

Det hon skriver är mycket bra. Jag instämmer helt i hennes resonemang. Men, jag vill ändå tillägga att just detta resonemang har gjort mig djupt kritisk mot staten Israels berättelse; den som sätter judiskhet till ett medborgarkriterium, som lett till fördrivning av nästan en miljon palestinier 1948 och diskriminering och övervåld mot dem som försökt stanna kvar i sitt land. Hur kan Dilsa Demirbag-Sten vara så förtjust i staten Israels politik?

Läs också: Greider om Dilsa i DN

Bloggportalen Intressant Andra bloggar om: arbete, integration, invandringspolitik, Israel, judiskhet, palestinier, Dilsa Demirbag-Sten

Grillkolskrift i ett vindskydd vid Assjösjön

“Han började med att konstatera att avregleringen av etermedia i slutet av åttiotalet hade givit upphov till deras nuvarande situation. När dammluckan väl hade öppnats på politikernas order hade landet på bara några år dränkts i en informationsflod utan dess like. Alla dessa tusen och åter tusen nya sändningstimmar i radio och teve (för att inte tala om internet som inte av en slump föddes samtidigt) måste ju fyllas med något. Och inte bara fyllas, de olika formaten måste ju också synas och märkas för att dra åt sig reklampengar och publik. Så påbörjades den negativa spiralen rakt ner i det offentliga helvetet. Ingenting var längre heligt. Ingenting var längre privat. För att märkas måste aktörerna på samma gång vara högljudda och intimiserande, provocerande och bevekande. I detta vulkaniskt inflatoriska mediauniversum gick allt finstilt under. Vad som fanns kvar var en gigantisk exhibitionistisk dumhetsdyrkan, klonade åsikter, etik i upplösning; en djupt degenererad värld.”

Visst är det välformulerat? Pessimistiskt ja, men ganska sanningsenligt. Det står på sidan 367 i pocketutgåvan, men vem är författaren, och vad heter boken?

Bloggportalen Intressant Andra bloggar om: massmedia, litteratur

Sverige har en djupt rotad folkrörelsetradition på penningsamlarområdet. Därför har t ex Greepeace och World Social Forum kritiserats för sina skumma finansieringsmetoder och förblivit udda inslag i en svensk kontext. Andra länder har helt andra traditioner på solidaritetsarbetets område.

Fundrasing är det vanligaste, vilket är något helt annat än våra insamlingar. Fundrasing vänder sig framför allt till rika människor och organisationer för att få in mycket pengar mot att givarna får goodwillbevis i retur.

Nå, svenska Ship to Gaza har enligt en artikel i DN 2010-06-11 samarbetat med en på pappret lika tvättäkta organisation som Greenpeace, nämligen den Cypernbaserade Free Gaza Movement med filialer i många länder, dock ej i Sverige. Free Gaza Movement skryter faktisk på sin hemsida med att man fått pengar från denne Mahathir Mohamed.

Det här visar möjligen en enda sak, nämligen att antisemitism finns bland Israels kritiker. Det borde inte förvåna någon med tankarna någorlunda i ordning. Israel utger sig ju för att vara en ”judisk” stat. Var ska antisemiterna flockas om inte runt dem som kritiserar den “judiska” staten Israel.

Är därmed Ship to Gaza antisemitiskt? Styrs därmed Ship to Gaza av antisemitiska intressen? Svaret är förstås dubbelt nej. Det är en humanitär aktion med det politiska målet att bryta Israels olagliga blockad mot 1,5 miljoner palestinier.

Ingen i svenska Ship to Gaza är antisemit. Men ingen kan heller garantera att det inte finns någon enstaka Nationaldemokrat (svenska antisemiter och Israelkritiker) som lagt pengar i Ship to Gazas bössor på stan eller skickat in pengar på plusgirot. Allas pengar kan faktiskt göra nytta i det här fallet. Problemet är när bidragsgivarna blir så stora att det skapar ett beroende. Så är inte fallet med några hundralappar från någon anonym Nationaldemokrat.

I Sverige kan vi hålla rågången klar mellan antisemitism och Israelkritik. Det är säkert inte lika lätt i Malaysia. Med fundrasingmodellen skapas säkert beroenden. Det problemet ska inte underskattas. Därför tillämpas andra metoder i det demokratiska Sverige.

Kvinnan från Kulturnyheterna hade uppenbarligen mycket diffusa begrepp om dessa demokratins grundfrågor. Jag sa att man nog borde vara skeptisk till alla påståenden som dyker upp i Ship to Gazas kölvatten, att propagandakriget inte har några gränser och att Israels vänner är i desperat behov av att finna kopplingar till antisemitism. Jag exemplifierade med att IB-agenter fotograferade listor på FNL-insamlingens bidragsgivare och att ekonomiskt oberoende (från staten) alltid betraktats som mycket viktigt inom FiB/K.

Hon ville komma upp med en kamera för att låta mig lägga ut texten om det här, men jag hänvisade till FiB:s ordförande eller till Åke Kilander när det gäller FNL-rörelsen. Vi får se vad det blir av detta i Kulturnyheterna – kanske idag.

Jag snokade själv runt en stund vad som kan ha varit hennes källor och fann Patrik Öhbergs artikel i DN 2010-06-11. Dennes uppgifter om Mahathir Mohameds stöd till Free Gaza Movement är ett övertydligt tecken på Israelvännernas desperata behov den antisemitiska kopplingen. Denne doktorand i statsvetenskap vid Göteborgs universitet har tidigare på Newsmill 2010-01-27 tillsammans med Eli Göndör skrivit ett eländigt angrepp på Ilmar Reepalu, som beskylldes för okunnighet samtidigt som Öhberg/Göndör grovt förenklade och förskönade bilden av sionismen. Artikelns andra mening lyder:

”Hur många liv som tagits och hur fantasirik förföljelse av judar varit på grund av antisemitism är nästan oöverskådlig.”

Jag skulle vilja komplettera med att påstå även följande:

Hur många liv som tagits och hur fantasirik förföljelse av palestinier varit på grund av sionismen är nästan oöverskådlig.

Bloggportalen Intressant Andra bloggar om: antisemitism, Israel, Eli Göndör, FNL-rörelsen, Folket i Bild/Kulturfront, IB-agenter, Free Gaza Movement, Ilmar Reepalu, israelkritiker, Kulturnyheterna, Mahathir Mohamed, palestinier, Patrik Öhberg, fundraising

Den fria marknadens baksida

Det är inte längre främst tunga lyft, giftiga substanser, buller, klämskador eller fall från höga höjder som dödar och lemlästar människor på våra arbetsplatser. Det är individuell stress orsakad av psykisk misshandel. De nya produktionsförhållanden som utvecklas av den fria marknaden i globaliseringens kölvatten är orsaken.

Vi märkte det i skolan redan på 80-talet när man började tala om effektivisering för att spara pengar. Personaltätheten minskade, organisationerna förändrades och människorna skulle bli förändringsbenägna. Då var skolan fortfarande ganska bra, men det skulle snart ändras.

På 90-talet kom så friskolesystemet, utvecklingssamtalen och individuella löner. Tystnaden sänkte sig i personalrummen, facken samverkade allt mer korporativt med arbetsgivaren och en rädsla att inte duga eller vara arbetsgivaren till lags spred sig bland de anställda. Personalgrupper började konkurrera med varandra; barnskötare mot förskollärare, förskollärare mot lärare etc.

Kraven på anpassning i slimmade organisationer drabbade de långsamma, supereffektiva, frågvisa eller över huvud taget originella personer. Samtidigt som kommunen ställde krav på ökad lönsamhet, tvångsplacerade man rehabiliteringsfall mitt i produktionen. Det skapade irritation bland människor som försökte uppfylla kraven. Jag glömmer aldrig när den av utslitna höftleder svårt plågade läraren Birgitta Bylund på en personalkonferens påstod att mobbning bland vuxna är roten till mobbningen bland elever. Det blev alldeles tyst och brände till ordentligt.

Fenomenet vuxenmobbning har Maciej Zaremba behandlat i en stor artikelserie i DN den gångna veckan. Efter grundliga undersökningar i Sverige och andra europeiska länder kommer han exempelvis fram till att i Sverige är man mycket dålig på att komma till rätta med mobbning på arbetsplatser. I Sverige har inte en enda misstänkt rannsakats, trots att man var först i världen med att uppmärksamma begreppet ”kränkande särbehandling” och göra det till ett brott (enligt arbetsmiljölagen). Men Sverige har försummat att det även är ett integritetsbrott mot individen, alltså en form av misshandel.

Det är kanske ingen slump att programmet ”Expedition Robinson” uppfanns just i Sverige på 90-talet och blivit en lyckad exportframgång. Vi ägnade oss alltså även på helgerna åt att titta på hur man intrigerar, bildar pakter och röstar ut varandra – bara på skoj förstås – som mobbare alltid brukar säga.

I till exempel Frankrike och Belgien ser det annorlunda ut. Där har flera domar fallit efter uppmärksammade fall av psykisk misshandel. Tack vare att man definierade om begreppet mobbning till ”psykisk misshandel” blev det lättare att urskilja och lagföra.

Den offentliga sektorn är värst. Den är maktfullkomlig och eftersom det krävs saklig grund för uppsägning av oönskade personer så tillämpas utfrysning och trakasserier tills den oönskade bryter samman och/eller säger upp sig. Om det inte lyckas blir det dyra utköp för skattepengar. Det här är standard, vilket mitt eget öde är ett exempel på. Mer om det i min bok senare i sommar.

Fackens roll skildras också mycket ofördelaktigt. Deras ombudsmän idkar många gånger korporativ samverkan med arbetsgivaren. Man har svårt att tänka om från gruppintressen till försvar av enskilda personers integritet. Inte sällan är en grupp fackmedlemmar inblandade i mobbandet och kan då ibland till och med vittna mot en enskild medlem. Facket ställer sig reflexmässigt på majoritetens sida, vilket blir helt fel i mobbningsärenden.

I vår globaliserade värld har arbetslivet ändrat karaktär. Anpassning är nyckelordet för den anställde. Den som inte anpassar sig manövreras ut med uppluckrad anställningstrygghet och med ökat anlitande av bemanningsföretag. Räcker det inte tar man till mer eller mindre subtila nålstick som sammantaget blir psykisk misshandel. Uppfinningsrikedomen är oändlig och grupptrycket svävar som ett åskmoln över många individer på många arbetsplatser. Den våg av självmord på stora företag som uppmärksammats i Frankrike och som säkert förekommer även i Sverige är den logiska absoluta slutpunkten.

På skolorna kräver man av elever att de ska vara mobbningsspanare, kamratstödjare och slå larm samt våga stå upp mot mobbande kamrater. Men hur vanligt är detta bland vuxna. Nej, bristen på civilkurage i dessa sammanhang är skriande. När mobbningen rullat igång kan den enskilde i realiteten åstadkomma ganska lite på sin arbetsplats. Ansvaret för förhållandena ligger då hos ledningen.

Men, denna stora fråga avgörs framför allt av vilket samhälle som formas av vårt politiska system. När människan som medborgare har ersatts av människan som programmerbart arbetsverktyg och konsument är framtiden dyster.

___________________________
Maciej Zarembas artiklar:
Mobbarna och rättvisan, del 1
Mobbarna och rättvisan, del 2
Mobbarna och rättvisan, del 3
Mobbarna och rättvisan, del 4
Mobbarna och rättvisan, del 5

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: kränkande särbehandling, globalisering, marknad, mobbning, psykisk misshandel, Maciej Zaremba, fackföreningar

Lars Vilks skymmer Feilers Ship to Gaza

Minns ni Dror Feiler och Gunilla Sköld Feilers installation Snövit och sanningens vansinne, som visades 2004 på Historiska museet. Temat upplevdes så provocerande av israeler att det saboterades av såväl privatpersoner som Israels dåvarande ambassadör Zvi Mazel. Då underordnade sig alla makthavare demokratins grundregler om konstens frihet – trots Israels krav på ett ingripande.

Fallet Vilks är i princip ett parallellfall. Nu provoceras en grupp människor (muslimer) av konstverk och kräver myndighetsingripanden. Även nu underordnar sig alla makthavare demokratins grundregler och några krav inskränkningar därifrån är knappast att vänta på kort sikt med anledning av detta. Det är bra.

Samtidigt pågår den viktiga humanitär aktionen Ship to Gaza för att peka på det orimliga i Israels behandling av 1,5 miljoner palestinier i utomhusfängelset Gaza. Dror Feiler är svensk talesperson för detta projekt. Just nu är han, Mattias Gardell, Henning Mankell m fl. på väg med fartyget Sofia till Gazas vita och – enligt folkrätten – fria strand med fredliga förnödenheter till de blockerade Gazaborna.

Vems ärenden springer de svenska islamisterna i denna fråga? Jag talar då inte om de 99,9 procenten svenska vardagsmuslimerna, utan om just den lilla promillen välartikulerade islamister och deras svensknationella svans (Omar & Co). De kräver polisingripanden mot fria föreläsningar av islamkritikern och konstmystikern Lars Vilks och de tror sig ha vunnit en seger när de lyckats provocera andra mindre svenskverbalt skolade muslimer att skapa en sådan oreda att föreläsningen stoppades. Vems ärenden springer de idag?

Deras konstiga position är ett resultat av en djupgående och synnerligen kontraproduktiv motsättning inom den svenska solidaritetsrörelsen för Palestina. Efter att de så kallade “antisionisterna” (Omar, Wilhelmson, Lindqvist m fl.) startade eget efter att ha missslyckats med att rensa palestinarörelsen från sionistiskt (judiskt) inflytande, blev det naturligt att kritisera bland annat Dror Feiler och andra för deras engagemang i JIPF (Judar för Israelisk-Palestinsk Fred) och kalla dem sionister. Nu hotar sionisterna i Israel den humanitär aktionen för Gazaborna medan de svenska “antisionisterna” kritiserar Palestinagrupperna och JIPF, som ligger bakom Ship to Gaza-projektet för att gå Israels ärenden. Bingo!

Medan “antisionisterna” sätter dagordningen för den svenska debatten genom att stoppar fria föreläsningar och kräva inskränkningar i yttrandefriheten kan Israel i lugn och i relativ mediaro planera sitt ingripande mot Ship to Gaza-projektet.

Min slutsats blir att Lars Vilks konstigheter själ medieutrymmet och underlättar för Israel & Co att fortsätta sin skamliga behandling av palestinierna i Gaza. Omar & Co fungerar som Israels nyttiga idioter. Hade de inte gjort det frivilligt hade Israel uppfunnit dem. Och Vilks konstigheter väger konstnärligt sett fjäderlätt jämfört med Dror Feiler och Gunilla Sköld Feilers installation Snövit och sanningens vansinne.

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Dror Feiler, Lars Vilks, Omar, Shit to Gaza, muslimer, antisionisterna, Palestinagrupperna, JIPF

Bild ur UNT:s video

Vad hände egentligen häromdagen när Lars Vilks skulle hålla föreläsning om konst och yttrandefrihet på Uppsala universitet? Det har gått en tid och man börjar kunna urskilja ett mönster. Det finns två videofilmer på UNT:s hemsida. Den ena är en redigerad kort med kommentarer som koncentrerar sig på själva tumultet. Den andra är hela skeendet i salen som varade ungefär 25 minuter utan kommentarer, som ger en nyanserad bild av vad som verkligen hände .

Halva salen var fylld med från början upprörda muslimer, som tidigare känt sig kränkta av både rondellhundar och annat från Lars Vilks produktion. När Vilks efter tio minuter visade en videosnutt av en holländsk konstnär, föreställande nakna bögar med profetmasker, rann det över för några. Skrik för att störa, någon försökte rent fysiskt hindra Vilks fortsatta framförande. Man kan säga att de kränkte hans yttrandefrihet. Den saken är glasklar. Visserligen var upprördheten stor, men våldsinslagen var mycket begränsade. I huvudsak gjorde polisen sitt nödvändiga arbete med lugn och behärskning. Men medierna skildrade det som ett “hundslagsmål”.

Frågan om vem som är boven i detta drama återstår alltså.

Yttrandefriheten gäller alla medborgare – även Lars Vilks alltså. Men alla är även skyldiga att visa respekt för och inte skada andra medborgare. Grundlagen sätter vissa gränser för yttrandefriheten, hets mot folkgrupp till exempel. Möjligen kan de maskerade bögarna prövas i efterhand mot den lagen. Jag utgår för enkelhetens skull från att det Vilks framförde var lagligt.

Var hans budskap rätt och angeläget och därmed politiskt/moraliskt försvarbart? Den frågan är ur ett medborgarperspektiv helt nödvändig. Bloggaren Ehsan utvecklar det här på ett intressant sätt.

Vilks motiverar sin provokativa konst med att han vill testa yttrandefrihetens gränser. Något politiskt/moraliskt ansvar känns han inte vid officiellt. Men ibland läcker han. Peter Kadhammar käkade lunch med honom på serveringen Skafferiet i radiohuset efter Jihad Jane-historien och skrev om detta i Aftonbladet i mars. Då blottade han sin dolda agenda, sitt moraliskt/politiska syfte:

”Misstaget är att man proklamerat det mångkulturella samhället. Kan man integrera muslimer på ett bra sätt? Man har ingen idé om hur man ska integrera dem. Det kan uppfattas som om det är för många muslimer eftersom man inte vet hur man ska ta hand om dem. … Man säger att allt är tillåtet i konsten. Men det är vänsterperspektivet som är dominerande. Du kan inte angripa islam och indirekt muslimer eftersom de, i likhet med vänstern, är emot USA. Du får inte ge dig på Palestina och muslimer. Du ska vara kritisk mot USA. Du ska vara öppen mot queer och olika minoriteter. Man har den agendan och följer den slaviskt. Konstvärlden är inte så öppen som den låtsas. De människor som försvarar muslimer som svag grupp kan du räkna med tillhör Socialdemokraterna och vänsterut.”

När yttrandefriheten börjar uppfattas som ett problem i breda folklager ökar risken för att populistiska politiker ska hitta på kreativa vägar till inskränkningar. Vilks värnar inte yttrandefriheten, han komprometterar den och visar på dess skörhet. Han spelar på fördomar om gruppen muslimer. Han stryker popolismen medhårs. Hans agerande kommer att leda till fler tycker yttrandefriheten är det stora problemet.

En annan tänkvärd röst är Bittes blogg. Hon fördjupar perspektivet på Vilks dubbelmoral.

Sorgebarnet Mohamed Omar var visst också där. Jag såg honom inte på videon, men han relaterar vad som hände och ger sin syn på saken på sin blogg. Där undslipper han sig följande typiska Omarfraser:

”En ung muslim överväldigades av sorg och ‘helig vrede’ och försökte handgripligen stoppa visningen. Han gjorde bara det som polisen borde ha gjort. Det som polisen faktiskt hade gjort för femtio år sedan. När Sverige fortfarande var en tämligen civiliserad nation.”

Skitsnacket om att Sverige förr var en ”tämligen civiliserad nation” visar att Omar är dåligt bevandrad i sin svenska historia. Det är inte brottsligt, men knappast förlåtligt. Han är ju läskunnig. Det viktigaste här är emellertid vad han önskar sig av staten. I samband med den så kallade Al Quds-demontrationen på Sergels torg i september 2009 var Omar lika bestämd på att polisen skulle ha ingripit mot dem som kränkte hans och Lasse Wilhelmsons yttrandefrihet med talkörer, apelsinkastning med mera. Då var yttrandefriheten i princip absolut. Nu har den blivit synnerligen relativ. Nu kallar han på statliga ingripanden mot det han finner osmakligt.

I det här möts de – yttrandefrihetens dödgrävare av alla slag, lagvrängare på justitiedepartementet, islamisterna och de “riktiga” kommunisterna – förbud och inskränkningar är det enda tänkbara.

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Al Quds-demonstrationen, konst, Lars Vilks, Mohamed Omar, muslimer, Peter Kadhammar, Uppsala universitet

Stig på Uppsalaåsen

I Öregrunds skola arbetade jag med folkskolläraren Stig Södergren, ännu en arketypisk folkrörelsemänniska, jämnårig med Olof Palme och Jan Myrdal. I hans bagage fanns bland annat följande: Fattig uppväxt i jämtländsk lantarbetarmiljö, skogsarbete, Europaresor efter kriget, arbete på Saab i Linköping, Hermods, realexamen vid Statens läroverk för vuxna, kurator vid Storängens hem för psykiskt efterblivna, Folkskoleseminariet, ny familj som på 70-talet förde till Öregrunds skola.

Lagom till Stigs 50-årsdag 1977 klev jag in som en av Öregrundsskolans tre mellanstadielärare. Stig och jag fick samma lunchtid första året och vi såg till att det så förblev tills jag flyttade nio år senare.

Jag lärde av hans sätt att se världen och litteraturen och han lyssnade på mig och min syn på skolan, kulturen, livet och politiken. Han är en människa med stor bildning helt befriad från högfärd. Det var Stig som fick mig att läsa Ivar Lo-Johansson, som bokstavligen bekräftade att: ”Allt intressant kommer från arbetarklassen”. Jag var på väg att bli en riktig gråsosse, samtidigt som skolan och socialdemokratin var på väg åt helt annat håll.

Genom mina kontakter ute i det kulturpolitiska livet blev Stig senare dels intervjuad av författaren Jan Stolpe i FiB och av Gunnar Ohrlander i TV. Han hade intressanta saker att berätta och var en god representant för det bästa i svensk demokratisk folkbildningstradition.

I mina ögon är Stig och tidigare skolministern och demokratiutredaren Bengt Göransson inte bara jämnåriga, utan även syskonsjälar. Stig jobbade hela sitt arbetsliv ute bland människorna medan Bengt Göransson en period klev upp på toppen. Jag tror att det lika gärna skulle kunna ha varit tvärt om.

Så kommer det att stå i den bok som jag ger ut om en tid. Plötsligt försvann Stig efter en kort tids akut sjukdom. Han ville liksom Gunnar Ohrlander inte tala om sin sjukdom. Den behöll han för sig själv. Som framgår ovan betydde han mycket för mig, men säkert också för många andra utanför hans stora familj. Nu minns jag hans humoristiska visdom på våra promenader till matsalen. När jag kände mig hårt pressad i mitt lärarjobb och var riktigt upprörd, så sa han: “Men Knut, man dör inte av det.” Och det hade han ju rätt i.

Läs också om Stigs egna berättelser

Bilden (något beskuren) heter Hierarki. Hur ska den tolkas?

Han heter Markus Andersson och är konstnär, har Bruno Liljefors, Anders Zorn och Carl Larsson som formmässiga förebilder. Han är född 1968 och har en omfattande produktion och egen konsthall, Theoderik Hall, nära Harbo, 4 mil norr om Uppsala. Där visar han sin konst under sommarhalvåret. Han har förstås också ett bildgalleri på sin hemsidan. Ordentliga konststudier och att ha varit elev hos Odd Nerdrum i Norge ingår också i meritlistan. Han är alltså väl förtrogen med konsthistorien, påläst och kan svara för sig. Han vet vad han gör.

Att han är en skicklig målare och hantverkare är lätt att konstatera. Hans teknik följer förebilderna. Allt han gör är tydligt föreställande och ibland bedövande vackert. Ofta är det dunkelt och mystiskt. Inspiration från tyske romantiker som till exempel Caspar David Friedrich, som hyllades av nazismen, är påtaglig. Det är konst som oroar. Idag verkar hans konst minst lika oroande för etablissemanget som Peter Dahls Sibyllamålning på sin tid. Den rör vid något strängt förbjudet. När han tas i något officiellt konstsammanhang kommer det att bli skandal.

Det förbjudna är framför allt beröringen med nazismens estetik, som var en blandning av mycket. Det förbjudna innefattar också de dilemman han behandlar. Det är naturmystik, fornnordiskt, vikingasymbolik, machomän, kvinnor som kön och en serie han kallar syndabockar, som är klart dagspolitisk. Men det är också känsliga porträtt som Kaj med barnbarn och Annika med schersminer.

Klart är att Markus Anderssons konst gestaltar ting som vårt kulturetablissemang inte förmår ens närma sig? All god konst är visserligen inte önskvärd. Men bör inte Markus Anderssons konst ändå lyftas fram som ett tecken i tiden och för att vi bättre ska få syn på vårt samhälles förmörkade skrymslen?

En lång intervju med Markus Andersson finns att läsa på islamisten Mohamed Omars blogg. Om Andersson stigmatiseras som en bildkonstens syndabock, hamnar han nog i Omars och Nationaldemokraternas kulturstall?

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Anders Zorn, Bruno Liljefors, Carl Larsson, Markus Andersson, Mohamed Omar, mystik, Caspar David Friedrich, Odd Nerdrum, realism, syndabock, Theoderik Hall

Annika Lanz

Jag skrev om Lantz i P1 när det var alldeles nytt och skulle dra ungdomliga lyssnare till P1. Jag kan nu meddela att Lantzeringen av P1 fortsätter. På väg till Uppsala från Stjärnudden klockan 15.00 igår hamnade jag i programmet igen. Det var plågsamt.

Innan det ens började skulle Annika Lantz flamsa med Helena Groll och Anders Holmberg om vad som skulle komma i samhällsprogrammet Studio ett en timme senare. För att locka lyssnare till det seriösa antar jag. Man hörde redan där att Lantz flams skar sig med Grolls och Holmbergs ambition att anlägga en aning mer seriös ton. De blev gång på gång avbrutna och tvingades flamsa med. Deras ansträngda skratt signalerade falskhet och var direkt obehagliga. De höll med stort besvär fast vid sin tråd. Det lät som de skulle komma att skälla ut varandra när mikrofonerna senare stängts av.

Det här är hjärntvätt av lyssnarna. Ska man tvingas stänga av radion för att man plågas av P1:s ouppklarade konflikter. Det är också underskattning av lyssnarna. Vad tror dom att man är? Tror mam inte att det hörs att dom skiter i lyssnarna? Något för programmet Konflikt, eller kanske Medierna?

Grundfelet är att Lantz i P1 sätter formen framför innehållet, som väljs utifrån att Annika Lantz med sin jargång och sina egenformulerade väl förberedda putslustigheter ska kunna plocka egna poäng. Thomas Nordegren försöker passa in sig i formen, och har lite mer i sitt bagage trots allt. Till formen hör också en ”sajdkick”, en mansperson, kvinnoperson hos Nordegren, som ska vara lagom motvals och skapa spänning i studion och i etern. När de inte är samspelta, vilket de sällan är, blir det bara pinsamt. Licenspengar! tänker förstås de allra flesta. Hur i helvete förvaltar SR sina resurser? Nej, låt journalisterna få jobba med nya riktiga produktioner istället för att vara ”sajdkick” åt Lantz och Nordegren.

När så Norrland och björnjagande norrlänningar blev ett flabbigt skämt i deras finkulturella ”gödselränna” knäppte jag över till P4. Sluta håna daglyssnarna och flytta flamset till natten. Ge oss istället va fan som helst, bara det görs på allvar och med innehållet som nav.

Lyssna på programmet!

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Annika Lantz, P1, SR, Sveriges radio

Signe knappt 2 dygn gammal

Den här bloggen är också personlig. Därför kan jag inte undanhålla vad som hände mig den gångna helgen.

Klockan 13 i fredags var det minnsesstund för Gunnar Ohrlander. Kägelbanan på Mosebacke var välfylld av människor ur den förnuftiga delen av det svenska kulturlivet och några till. Det var gripande att höra hans kolleger, systrar och barn tala om honom. Yngsta dottern beskrev Gunnars villkorslösa strid för hennes rehabilitering från sin cp-skada, som mynnat i en fullkomlig seger. Den frimodiga, klarsynta och lyckliga människan som talade var det levande beviset. Jag minns plötsligt hans bok Åsas journal. Gunnars lillasyster antydde mörka stråk från barndomen, men att Gunnar blivit vägvisaren ut i den stora spännande världen – som skulle förbättras. Kolleger vittnade om hans arbetskapacitet, målmedvetenhet och mod. Jag är glad att jag hann dit.

Men jag var tvungen att hasta vidare redan i pausen för att inte missa besökstiden på SÖS BB. Skulle hälsa Signe välkommen till världen och krama om de nyblivna föräldrarna. Det är svårt att beskriva denna lycka. Den är inte omtumlande, den är som ett slags tillfredsställande lugn i hela kroppen. Omvärlden får ett hoppfullt och vänligt ljus. Signes minsta rörelse är en spännande signal att tolka och som man måste besvara på något halvfjolligt sätt. Ett öppnat öga ett brak i byxan, allt är lika märkligt. Ett nytt liv, men också en del av mig.

I lördags på FiB:s årsstämma fick jag en blomma av FiB:s ordförande som tack för mina insatser som webbredaktör för www.fib.se. Nu är det alltså slut på det för min del. Jag har gillat jobbet, men det har blivit allt krångligare de senaste åren. Det har gällt flera viktiga politiska frågor med direkt anknytning till FiB:s plattform. Men FiB är en tungfotad organisation som rör sig mycket långsammare än blogosfären. Om FiB ska  få ett ord med i debatten måste hemsidan kunna reagera snabbt. Föreningsledningen måste skaffa sig beredskap att kommentera dagshändelser inom ett dygn. En ledarblogg är vad som behövs. De problemen hoppas jag att den nyvalda styrelsen kommer att lösa.

Den tid som tills nu fyllts av webbredatörsjobbet kommer att fyllas med annat. Först slutförandet av “skolboken”, sedan bloggen, snickerier, morfars fotoarkiv och så Signe förstås. Annat kan tillkomma.

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Gunnar Ohrlander, FiB/Kulturfront