Category Archives: Kultur

Kontraster och klyftor

Publiceringsdatum by
1

Rhodes memorial nedtaget på jorden

Bilden av Sydafrika har nu fått färg. Landet är tre gånger så stort som Sverige, har ca. 49 miljoner innevånare (folkräkning pågick under besöket), är oerhört rikt på naturtillgångar och arbetskraft och bubblar av utveckling och stora tunga konflikter. Kontrasterna är knivskarpa i alla avseenden och närmast obegripliga för en folkhemssvensk.

Julius Malema hade sina sista dagar som toppolitiker när jag var i Sydafrika. I Cape Times visades han på förstasidan i rosa kostym och hatt för att markera avståndet till de fattiga massorna. Han är sannerligen motsatsernas man denne populäre, förlåt populistiske, Malema.

Vid det offentliga företaget som driver verksamheten omkring Robben Island (fängelseön utanför Kapstaden där Mandela m fl. satt fängslade) pågick en strejk. Utanför terminalen mitt i det fashionabla Waterfront demonstrerade arbetarna med banderoller med Marx på och rytmisk toi-toi-sång. De protesterade mot att deras chef tjänade ohyggligt mycket mer än de och krävde 25% lönelyft.

Vi rörde oss mest efter de stora vyernas vägar. Krugerparkens fantastiska viltreservat, Gods Window, Taffelberget, Cape Point, Hermanus valar, Franschhoeks vingårdar och, som sagt, Waterfront i Kapstaden. Men vi passerade också små samhällen som dominerades av svarta människor (vilket knappast är fallet i Kapstaden), tiggare och gatuentreprenörer vid ljussignalreglerade trafikkorsningar, på bensinmackar och parkeringsplatser. De slet alla med någon enkel sevicetjänst för en liten slant.

Och ständigt växande townships på obebyggda markytor runt Kapstaden. Där bosätter sig helt okontrollerat fattiga människor från grannländer och Sydafrikas glesbygder. Det liknar kringområden i alla stora tigerekonomiers metropoler världen runt. Hit flyttar man för att livet trots allt ter sig aningen mindre hopplöst än långt ute i den ännu stillastående periferin. Här förvandlas livet från stillestånd till äventyr med vissa små chanser till snabba små eller stora klipp.

Dessa shack-aereas är veritabla brandfällor och smitthärdar eftersom rinnande vatten är en bristvara och alla kokar mat över öppen eld. Men i Sydafrika blir de numera allt mer permanenta med både vattenledningar, sanitära anordningar och el för matlagning, ljus och laddning av mobiltelefoner inte minst. Är man infödd vit medelklass i Kapstaden kör man inte in i ett sådant område. Det är visserligen fullt möjligt, allt är öppet, men det sociala bråddjupet blir alltför iögonenfallande. Världarna kan ännu inte mötas på de fattigas arena.

Men landet är på väg framåt. Apartheid är trots allt borta. I princip råder likhet inför lagen. Pressen är fri. Onkel Tom är på väg ut ur sin stuga. Landets alla befolkningsgrupper har en lång gemensam historia, som ingen kan ta ifrån dem. Afrikaans, blandspråket som de flesta sydafrikaner åtminstone förstår och kan prata, finns där som en påminnelse om det gemensamma sammanhanget. De har hittills undvikit inbördeskrig. Det är inte skit. Men jord och egendom är provocerande ojämnt fördelat. De flesta har ändå för mycket att förlora på att göra som i Zimbabwe. Klyftorna är bildligt och bokstavligt djupa i alla avseenden. Frustrationen över detta är stor och otåligheten likaså. Kampen om vägen framåt går inom ANC. Klockan kan inte vridas tillbaka, endast framtiden är möjlig.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , ,

Sydafrika i svart-vitt

Publiceringsdatum by
1

En infart till Krugerparken 1949 (Foto: från Percy Lundwalls fotosamling)

På söndag reser jag med tre nära släktingar till Sydafrika. I hela mitt liv har Sydafrika funnits i bakgrunden. Min mammas bror reste nämligen dit 1938 för att arbeta en kortare tid och för att få lindring för sin svåra astma. Men så kom kriget, hemtransport blev omöjligt, han mötte en kvinna, det blev en hel familj innan kriget tog slut och han blev kvar.

I hela mitt liv har jag alltså haft släktförbindelser med Sydafrika, men aldrig varit där. Så länge apartheid bestod var det otänkbart. På 60-talet träffade jag dock min kusin, som då var på Sverigebesök med sin pappa. Jag minns att han var glad och pigg på det mesta, men att han ändå var ganska främmande på något obegripligt sätt. Jag minns att frågan om systemet att hålla svarta och vita åtskilda (apartheid) var en känslig fråga som de vuxna försökte undvika. En ung man – dock betydligt äldre än jag – vågade skämta om saken en gång, vilket var mycket olämpligt. Ingen skrattade.

För ett par år sedan var min kusin och hans fru i Sverige för att återknyta kontakten med sina svenska rötter. Vi åkte runt med dem, bekantade oss som vuxna och blev goda vänner. Nu ska vi göra vårt svarsbesök.

Sydafrika har på senare år blivit ett stort turistmål, särskilt Kapstaden, där min kusin numera bor. Jag har hört min mamma berätta om den enorma Krugerparken efter ett besök hos sin bror sent på 50-talet. De svartvita fotografierna av landskapet i Kruger och runt den lilla staden Belfast där de då bodde har präglat min bild av Sydafrika. Färggranna turistbroschyrer, filmer och andra bilder har ännu inte rubbat min inre bild. Allt är fortfarande i svart-vitt. Det ska det väl nu äntligen bli ändring på.

Vi landar först i Johannesburg, åker därifrån med bil genom det storslagna landskapet till Krugerparken där det blir turistsafari i tre hela dagar. Sedan bil tillbaka till J-burg, inrikesflyg till Kapstaden och en dryg vecka däromkring.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , ,

Bonus 4 – Barnens nya värld

Publiceringsdatum by
2

Ännu en jättefråga pockar på att ta plats. Det är frågan om den värld som omger våra barn och hur den påverkar begreppet barn och därmed hur vi hanterar det hela? Är de små människor? Är de som vi eller lever dom i en annan värld? Svaren på dessa eviga frågor formaterar pedagogiken och skolan. Att svaren skiftat genom skolhistorien är alldeles uppenbart. Inte minst har barnet skiftat karaktär under den senaste generationen. Den ska jag nu försöka få ett grepp om. Jag tar det därför får början. Continue reading →

Bonus 3 – Mitt pedagogiska credo

Publiceringsdatum by
Reply

Pedagogiken under mina år i skolan var kluven i två skilda världar, en för dem som inte jobbar praktiskt i skolvardagen och en annan för dem som förhåller sig strikt vetenskapligt till begreppet. Ytterst få är populärvetenskapliga inom pedagogiken. Det är kanske det jag nu ska försöka mig på. Continue reading →

Bonus 2 – Att bli och att vara lärare

Publiceringsdatum by
Reply

Lärarutbildningen på 70-talet, var kluven i två huvuddelar; ämnesteori samt metodik, pedagogik och praktik. Allt utom pedagogiken försiggick på Seminariet. Ämnesstudierna försökte de anpassa och begränsa till just vad man måste kunna för att undervisa på mellanstadiet, vilket gjorde dem ganska torftiga. Lärarkandidaternas studiebakgrund varierade kraftigt mellan avlagd akademisk examen och just avslutad fackskola. De senare hade knappt läst någon engelska och hade det mycket kämpigt minns jag. Continue reading →

Bonus 1 – Min skolhistoria

Publiceringsdatum by
4

Skolan har en ofantlig historia. Någon rimligt komplett sådan kan inte fångas i ett kapitel, i en hel bok eller ens i en hyllmeter böcker. Men det är med skolans historia som med världshistorien. Den kan beskrivas, tolkas, belysas från olika håll och diskuteras. Den historia jag betonar är vår skolas plats i den folkliga bildningen. Jag försöker därigenom fånga folkbildningens betydelse för socialt framåtskridande. Andra anlägger andra perspektiv på sin skolhistoria. Continue reading →

”Författare och försäljningssiffror går före boken”

Publiceringsdatum by
2

I UNT:s kulturdel idag har poeten och litteraturkritikern Bo Gustavsson en debattpärla om ”BOKMÄSSAN”. Måste citera lite, för denna kulturartikel finns förstås inte på nätet.

”Vad handlar ett sådant jättejippo som Bokmässan egentligen om? Det som står i fokus är inte alls böckerna utan författarna och försäljningssiffrorna. Författare ska vara varumärken och den som syns och hörs allra mest och har den längsta signeringskön är den störste författaren. … Författare och läsare, förena er till ett upprop mot litteraturens medialisering och kommersialisering! Böcker är viktiga vänner för livet och evigheten! … ‘Om du inte syns, finns du inte’ är författaryrkets nya credo. … Det här är en utveckling som är tydlig i USA där den ulitmata berömmelsen för en författare är att bli rekommenderad av Oprah Winfrey i hennes pratshow. Snart kommer väl Skavlan att göra likadant i Sverige och då har vi definitivt fått en litteratur utan böcker.

Klart att det finns mycket bra på Bokmässan. På bakgatorna finns allt från det spretiga svenska kulturlivet. Klart att många litteraturintresserade är där. Men ännu fler genuint litteratur- och kulturintresserade är inte där för att de inte trivs i denna kändisdopade försäljningsmiljö. Det är riktigt otrivsamt när man går där mellan montrarna bland alla människorna. Sist jag var där såg jag flera bekanta – lika mycket okändisar som jag. Jag försökte komma i blickfånget för att kanske hälsa och byta några ord. Men på bokmässan flackar alla kändisspottande blickar ständigt och när man lyckas fånga in någon tittar man inte på varandra i samtalet, man spanar hela tiden vidare efter en i alla fall någon mer betydande person att komma i närheten av. Här samtalar man inte, här gör man bara affärer eller förstärker sitt kommersiella närverk.

Dags för litteraturen att flytta ut från Bokmässan, där den håller på att förpuppas.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , ,

Misshandel = feminism?

Publiceringsdatum by
26

Bild från Wikipedia

En vuxen man lockade en tonårsflicka med självskadebeteende till BDSM-sex. (B står för Bondage, d v s att den underordnade parten är fysiskt fängslad på något sätt. D står för att ena parten Dominerar. S står för Sadism och M för Masochism, d v s att ena parten upplever fysisk smärta.). Mannen åtalades för grov misshandel. En rättegång prövade saken och fann honom helt oskyldig, trots att flickans fysiska skador var väl dokumenterade. I DN kallas det för ”En feministisk seger”.

Saken är förstås upprörande. Vi har nu ett samhälle med ett rättsväsende som kallar kvinnomisshandel för kvinnofrihet. För misshandel var det – trots att det finns en grupp människor som identifierar sig som BDSM-are med rätt att få sin ”läggning” accepterad som helt normal.

Att DN:s ledarredaktion kommer fram till att hovrättsdomen är rimlig går att förstå. BDSM betraktades tidigare som sjukliga sexuella avvikelser, vilket inte längre är fallet. RFSU i Sverige arbetar för att underlätta för personer som praktiserar BDSM. Sexuella minoriteter av olika slag bör förstås åtnjuta rättssäkerhet. Och kvinnor och män bör förstås få bestämma över sina kroppar och sitt privata sexliv.

Utifrån det här kan man alltså förstå domen. Men är den rimlig? Kunde kanske en annan tolkning av lagen, mer i samklang med allmän rättsuppfattning, gjorts i det här fallet? Är det verkligen orimligt att tänka att samhället bör skydda en tonårsflicka (mot hennes vilja) från fysisk sexuell misshandel?

Lena Sommestad skrev idag på sin blogg bland annat att: ”Det självklara svaret är att han (32-åringen) hade kunnat avstå masochistiskt sex med en ung kvinna som han inte känner. Han hade kunnat ha omdöme nog att inse det olämpliga i att plåga en ung flicka.” Efter detta följde många upprörda kommentarer, även flera uppskattande. Bra att S-kvinnornas ordförande snabbt reagerar.

Att det finns tonårsflickor som ”frivilligt” ägnar sig åt BDSM är ju inte konstigare än att det finns de som svälter sig till döds, skär sig, prostituerar sig, hoppar från Västerbron eller blir självmordsbombare. Men det gör varken BDSM eller annan självdestruktion bättre. Ett människovärdigt samhälle måste självklart skydda även dessa flickor.

När samhällets ledande normbildare (DN i det här fallet) betraktar ett fall av grov misshandel av en tonårsflicka som en seger för feminismen, då finns anledning att ställa frågan: Vart är detta samhälle på väg?

Läs också: SvD 2011-09-21, SvD 2011-09-17

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , ,

Politisk språkdimma

Publiceringsdatum by
8

Debattsidan i UNT 2011-08-06

Med rodnande kinder läser jag UNT-artikel under den oroande rubriken Djupa klassklyftor i Uppsala. Författare är de tre framträdande Socialdemokraterna Marlene Burwick, Erik Pelling och Ulrik Wärnsberg. Jag känner dem inte, men intrycket när jag träffat dem är att de trots allt är personer med ett ganska redigt intellekt. Men, hur kan de då släppa ifrån sig denna smörja?

Det är mitt socialdemokratiska politiska tankesätt som får mig att rodna. Efter att med ett vilset byråkratspråk trots allt ha konstaterat att Uppsala i många avseenden är ett delat samhälle, alltså med djupa klassklyftor, landar man i pladder om att minska just ”hälsoklyftan” och för att uppnå ”social hållbarhet”. Vad kan de mena med det? I slutklämmen ”förklarar” de:

”Social hållbarhet handlar om att garantera de grundläggande mänskliga behoven i ett dynamiskt samhälle utan att äventyra kommande generationers möjligheter att uppfylla sina behov. En god hälsa och de sociala faktorer som styr den är då av naturliga skäl i fokus.”

Vem blir klokare av detta? Ingen utom möjligen de allra närmast sörjande. Vi på armlängds avstånd förstår ingenting och de utanför partiet ägnar sådant skrivande enbart förakt eller ett flabb. Det är orddimma som enbart döljer väsentligheter. Det är också ett allvarligt tecken på att våra förtroendevalda är oförmögna att tänka och tala utanför sin egen trånga låda. De talar mest till varandra där uppe i det blå.

Socialdemokratiska grundbegrepp som ”solidaritet med fattiga människor, ekonomisk utjämning, generell välfärd” och att ”bekämpa marknadens brutala utstötningskraft” verkar helt borttvättade ur våra karriärpolitikers retorik (i alla partier ska tilläggas). S-språket har skändligen anpassats till ett välsmort omkringglidande i politikervärlden. Det är sorgesamt, för de menar säkert inget illa.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , ,

Gösta Berling på Västanå teater

Publiceringsdatum by
2

Den ståtliga Berättarladan i en paus

Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga i Berättarladan på själva Ekeby (Rottneros) – med utsikt över Löven (Fryken) – en vacker sommarkväll, var en stor kulturupplevelse. Jag tvekar inte att använda detta slitna ord.

Recensionerna har varit genomgående översvallande:

”Det mest storslagna av det Västanå Teater satt upp … Bedövande skönhet … Stinnerbom får den gamla Berättarladan att lyfta … Få teaterföreställningar är så virvlande, intensiva, rytmiska och ögonfägnande … Trolskt visuell …”

Jag instämmer i allt detta. Bohéme på Stockholmsoperan, som jag såg i våras, bleknar påtagligt vid en jämförelse.

Läste på lite om Västanå Teater. Rötter i 70-talets fria barnteaterrörelse. På 80-talet fick gruppen ”folkkulturprofil” med särskild Värmlandsanknytning. Selma Lagerlöfs berättelser återkommer ständigt. 1990 engageras Leif Stinnerbom som konstnärlig ledare och Inger Hallström Stinnerbom som kostymör. Då formas den mycket speciella berättarkonst – en slags helhetsteater i folkdanston. Sedan 2009 är teatern regionteater för Värmland och vorden kulturpolitik.

Jag har aldrig sett något liknande. Allt är lika viktigt; texten, musiken, dansen, dräkterna, dekoren och inramningen. Men det är alls inte opera eller musikal. Inga tillagda insmickrande ballader eller högstämda arior. Nej, Gösta Berlings och de andras repliker är precis som Selma formulerade dem och berättande partier reciteras ofta i talkörer, texterna alltså plockat direkt från boksidorna.

Möjligen kan man kalla det en slags burlesk balett. Det svänger hela tiden och rör sig på scenen, precis som folkdansen ofta brukar illustrera bygdens liv och arbete. Männens kappor och kvinnornas frasande sidenkjolar snurrar ofta som stora klockor i cirklar. Ja, som dansande dervischer i en sufiorden.

Magnus Stinnerbom har komponerat all musik, genomgående med en omisskännlig folkton som ger en grundton i hela berättelsen. Stångjärnshammaren ligger i början som ett monotont trumdunk, men upphör när den försupne Gösta Berling och de andra kavaljeraerna – efter ett kontrakt med den onde – tar över på Ekeby. Dunket återkommer när arbetet och vardagsordningen återställs på slutet. Hela ensemblens rörelseschema bygger på polskor och norsk halling. Mycket effektfullt.

Ännu en komponent som bidrar starkt till helheten berörde mig starkt. Allt hantverk är utformat med stor skicklighet och konstnärlig omsorg. Inger Hallström Stinnerboms dräkter är fantasifullt utformade, minutiöst välgjorda och funktionella i minsta detalj. Snickeriernas utformningen och formspråket i hela den fasta inredningen är genomgående från speglarna på publiktoaletterna till krönet ovanför musikernas upphöjda plats (som på en cirkus) i fonden. Och den gigantiska träladan – i sig ett skulpturalt monument över skickliga timmermäns arbete, i vilken många hundra kor stod idisslande och romande bara en generation tillbaka i tiden – är det perfekta yttre skalet för denna manifestation i vad jag vill kalla en folkets kultur.

Läs t ex Nils Schwartz i dagens Expressen

Bloggportalen: Intressant

Andra bloggar om: , , , ,