Category Archives: Kultur

Europa idag – en stor Weimarrepublik

Publiceringsdatum by
8

Glädjemarsch i Göteborg efter Norges befrielse, 7 maj 1945 (Foto: Percy Lundwall)

Har just läst Yvonne Hirdmans bok Den röda grevinnan, som i långa stycken behandlar tiden i Tyskland mellan de två så kallade världskrigen – Weimarrepublikens tid. Visst har jag läst om denna tid och hört ekona från de heta striderna bland de demokratiska krafterna (inklusive vänstern) då  – om vem som stod för det största sveket i kampen mot den framväxande nazismen. Men aldrig tidigare har jag förstått hur svårt det var, hur oförsonligt vapnen och orden slungades i dessa strider och hur slumpartat det ofta var i vilket av de demokratiförsvarande lägren man kunde hamna. En överväldigande majoritet ville stoppa nazisterna. Men den oförsonliga splittringen blev den perfekta jordmånen för Hitlers triumfatoriska framgångar som i sin tur ledde till miljontals människors död. Det borde inte ha skett!

50 år senare, i vänsteruppsvinget på 1970-talet, då även jag började tänka politiska tankar, blev begrepp som stalinist, trotskist, tendensfrihet, fraktionering, anarkism, socialfascism, folkfront och enhetsfront åter vattendelare inom vänstern. Jag hamnade av ganska slumpartade skäl bland dem som var fientligt inställda mot allt som kunde kallas trotskism, anarkism och fraktionsfrihet. Det var varken djupgående studier eller intellektuella överväganden som vägledde mig, utan snarare sympatier och antipatier för personer i de olika lägren. I Vietnamrörelsen fanns alla samlade men jag fångades in i den kulturströmning som manifesterade sig i Folket i Bild/Kulturfront och blev därmed antitrotskist och enhetsfrontsförkämpe. Att jag därmed i någon mening reproducerade Kominterns (Stalins) politik från 30-talet hade jag ännu ingen aning om.

En annan tung politisk faktor komplicerade saken ytterligare. Samtidigt som vi alltså förde den gamla Komminternlinjen så var vi vitglödgade Sovjetmotståndare. Vi hade gjort upp med Sovjetkommunismen (dock ej med Lenin och Stalin) och blivit Sovjetkritiska i samma mening som man tidigare främst varit USA-kritiska,  protesterade intensivt mot både invasionen av Tjeckoslovakien och Afghanistan och försvarade alla staters rätt till självbestämmande i sann FN-sk folkrättsanda. Vi såg då Sovjets (Warszawapaktens) framstötar i olika delar av världen som det mest hotfulla. De organiserade kommunisterna bland oss hade dessutom en enkel analys som förklarade att Sovjet övergått från Kommunism till Socialimperialism, vilken var minst lika farlig som kapitalismens (läs USA:s) imperialism. I utrikesfrågor sjöng vi pinsamt unisont med Kina. Vi var frivilligt fjärrstyrda skulle man kanske kunna säga. Dock, i det globala spelet vet jag fortfarande inte om vi var bättre eller sämre än någon annan i dessa avseenden.

Att striderna inom vänstern på 70-talet i väsentliga delar var ett 40-50 år gammalt eko från Weimarrepublikens dagar var jag alltså dåligt medveten om. Först efter murens osannolika fall 1989 då gamla spöken – dolda under det kalla krigets tunga täcke – kommit loss, komplicerades min bild på allvar av vad som hänt. Balkan, Baltikum, Kaukasus, Mellanöstern, Indien, Kina – och nu senast Arabvärlden – illustrerade komplexiteten genom att börja sina mer eller mindre smärtsamma rörelser mot något nytt. Dessutom visade sig EU allt tydligare vara ett fiasko, både politiskt och ekonomiskt. USA är idag uppenbarligen på dekis och helt ekonomiskt beroende av Kina.

Världen håller på att vändas upp och ner. Det kalla krigets olika förklaringsmodeller har tappat sin relevans. Men! Kapitalismen (demokratin) har inte kunnat skapa välfärdsstater åt alla. Ingen tror heller längre att miljökris, energikris och finanskris kommer att lösas av den fria marknaden. Och! Kommunismen är och förblir en återvändsgränd.

Så, den komplicerade värld, som de stora politiska elefanterna trots allt skapat, förvaltas nu mycket illa av de ”demokratiskt förtroendevalda”. Systemet har i världsmåttstock förlorat i legitimitet. Ingen inom den etablerade politiska sfären har svar på de stora frågorna. Greklandskrisen, finanskrisen och USA:s ekonomiska kris är tydliga exempel. Lägg därtill västvärldens oljehungriga ”humanitära krig” och bristen på stringens framstår ganska klar. Här finns en vidöppen dörr att kliva in i och slå rakt mot demokratins hjärta.

Så långt kommen i mina politiska sommarfunderingar så kliver en (eller ett par) galning-/ar in genom denna dörr och skjuter och spränger vilt omkring sig bland oskyldiga och försvarslösa människor. Skälen är uppenbart politiska och han förmår på några timmar döda 92 människor. Det sker dessutom nästgårds, i det välmående och fredliga landet Norge.

Den som gör sånt är förstås förvirrad, men inte en obegriplig alian. Det finnas många med liknande politiska tankemönster där ute i våra yttrandefrihetliga samhällen. Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna drar till sig många av dem, men de är mycket noga med att hålla rent från de uppenbart förvirrade. Den organiserade högerextremismen vinner på det som nu sker.

I webbtidningen Nationell idag (ND) skriver man 2011-07-23:

”En massaker som denna hade varit otänkbar i ett fungerande folkhem som tar hand om alla sina medlemmar och där det finns en gemenskap. Det är bara i ett splittrat liberalt samhälle som människor kan leva isolerat och avskärmat från gemenskapen – det som liberalerna kallar för ”frihet” – och som är en förutsättning för att en galning ska kunna bygga upp en låtsasvärld i vilken dylika dåd är motiverade.”

Jimmy Åkessons uttalande samma dag är kort och till förväxling likt Fredrik Reinfeldts.

Det här mönstret – att extremister bombar och skjuter oskyldiga varpå de etablerade förfasar sig – är välkänt sedan länge. I den Röda grevinnan läser jag om den så kallade Scheringeraffären 1930 i Tyskland. En förvirrad ung nazist (senare avhoppad till KPD), Rickard Scheringer (tidigare dömd bör bombförsök) hade tillsammans med några sammansvurna försökt skapa en nazistisk folkarmé ”för nationell befrielse” – för störtandet av den ”dekadenta” republiken. För detta dömdes de i en rättegång på hösten 1930 till korta fängelsestraff. I rättegången vittnade Adolf Hitler själv mot Scheringer & Co och svor att aldrig gripa makten i Tyskland med våld. Han hade då redan segervittring och jordskredssegern kom också 1933 – i fria val.

En annan förvirrad ung man (uttalad antinazist) var Marinus Van der Lubbe. I sin förtvivlan över att varken kommunister eller socialister gjorde uppror när nazisterna fick makten 1933, kände han sig tvungen att själv gripa in. Varför han valde att tände på i just riksdagshuset är oklart, men att han därmed hjälpte nazisterna att befästa sin makt är solklart.

Alltså: I orostider gror underliga idéer och udda existensers förvirrade tankar får näring. I många europeiska länder är för närvarande med all säkerhet demokratin på väg mot en långsam upplösning. Det som hände i Tyskland på 30-talet är förmodligen för närvarande sakta på väg att hända i hela Europa simultant. Vilka politiska krafter kan idag enas runt det mest grundläggande (kultur, yttrandefrihet och fred) i en värld där demokrati ska ha en chans? Det finns all anledning till oro …

Läs också Prableen Kaurs upplevelser från dramat på Utöya

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Hets eller eftertanke?

Publiceringsdatum by
11

Bild ur Alf Sjöbergs film Hets med manus av Ingemar Bergman

Jag trodde att det var omöjligt för någon att lyckas finna en förnuftig tredje ståndpunkt i den under en generation så upphettade skolfrågan – en väg mellan blindskären – utan att göra avkall på varken intellektuell skärpa eller djup i framställningen och utan att kategoriskt stöta bort någon av krigets två huvudkontrahenter.

Efter att själv ha blivit utkastad ur skolan för att jag motsatt mig det gamla (80-90-tal) etablissemangets förenklingar, känner jag mig svårt förbittrad över alla dessa rövslickare som under 30 år gjort karriär på att ensidigt döma ut ”den gamla skolan” som vore den ett entydigt uttryck för det som skräckfiguren Caligula (Stig Järrel) stod för i Alf Sjöbergs/Ingemar Bergmans film Hets från 1944. Ja, jag skulle kunna räkna upp en rad namn på personer jag i mina drömmar sett doppade i tjära och rullade i fjäder för dessa skamgrepp. Men i vaket tillstånd inser jag att detta hönsfölje egentligen bara är utnyttjade av starkare och synnerligen svåråtkomliga krafter.

Istället är det dags att börja söka förnuftet i nuet genom att noga betrakta de stora linjerna i historien bland de många framsynta skolreformatörerna ända sedan antiken. Här har Sven Erik Liedman med sin bok Hets – En bok om skolan givit oss ett viktigt bidrag. Han målar med bred pensel och rör sig frimodigt över hela utbildningsfältet genom alla tider. Vårt aktuella svenska skyttegravskrig i skolfrågan ter sig i detta perspektiv onekligen aningen grönköpingsmässigt. Det är nyttigt för oss alla, inlåsta som vi äro i våra respektive skansar, att se fienden i ett nytt ljus. För det finns vid det här laget förstås blinda fläckar, överdrifter och förenklingar på båda håll.

Boken kom ungefär samtidigt med att Maceij Zarembas stora skolreportage släpptes i DN. Mottagandet av boken blev översvallande från det gamla skoletablissemanget som fortfarande dominerar den pedagogiska forskningen, dem jag nattetid ibland drömmer blir doppade i tjära och rullade i fjäder och som fick sina fiskar glödheta av Zaremba. Den andra sidan, min sida – de som representeras av Jan Björklund och hans närmaste krets, samt den lilla falang inom den pedagogiska forskningen som etablerat sin praktik i Haninge kommun – måste enligt skolkrigets dramaturgi därför ogilla boken. De två sidorna läser boken på sitt eget sätt och tar till sig det man tycker stöder de egna käpphästarna och glömmer det som eventuellt kan uppfattas som maningar till eftertanke kring samma käpphästar.

Några exempel: Liedmans långa och intressanta resonemang om pseudokvantiteter, d v s den sjukliga samhällstrenden att fånga även mänskliga kvalitéer och ”kompetenser” i siffror, tar det gamla skoletablissemanget som bevis för att all typ av betygssättning är av ondo. Att Liedman, torts detta resonemang, hävdar att betyg är en självklarhet i skolan, bryr man sig inte om.

Liedman för också ett intressant resonemang om vad han kallar ”intressena” hos elever. Han väljer detta ord för att han förmodligen anser att ordet ”motivation” är utslitet. Han ser att begreppet faller isär i två olika typer, instrumentella (man vill göra läraren glad, det är bra för karriären etc.) och genuina (inifrånkommande, levande och äkta). Kul att se hur intuitivt han beskriver saken genom att de känns igen för en utomstående på att ”Ett genuint intresse lyser i ögonen, ett instrumentellt ser man på de hopbitna käkarna.” Nå, detta läses förstås av det gamla skoletablissemanget som att all undervisning måste utgå från elevernas intressen. Man väljer att bortse ifrån att Liedman på sid 250 även framför att ”vissa grundförutsättningar för undervisningen inte är förhandlingsbara. En klass kan inte slippa undan mödan att lära sig det som är viktigt. I själva verket har vi här ett utmärkt exempel på det motstånd som undervisningen på varje nivå måste innebära. Skolarbetet har ofrånkomligen sin Lastcharekter.”

Så kan man hålla på och granska käpphäst efter käpphäst och konstatera att det alltid är frågan om att se kunskaper som det sammansatta och rikt förgrenade mänskligt förvärvade egenskaper som det i sanning är, allt från den enklaste utantillramsa över hantverkarens och konstnärens intuitivt och känslomässigt grundade förmågor till de mest intrikata insikter om livets mening och tillvarons komplexitet. Allt hänger ihop, men mycket sällan i en enkel progression eller i prydliga matriser, som pseudokvantiteternas förfäktare så hett åstundar.

Jag har definitivt fått en meningsfrände i Liedman, trots att han inte positionerar sig i min skyttegrav, utan håller sig kvar uppe i ljuset med sina tankeväckande resonemang. Det är aningen frustrerande, men perspektivvidgande.

Frustrerande som sagt. Han drar på sid. 104 en rak linje mellan Björklunds politik på 2000-talet och Kunskapsrörelsen på 80-talet, den rörelse som jag var med att initiera. DN var då mycket följsam mot dem som var emot Kunskapsrörelsen. DN vände sedermera på klacken i frågan under 90-talet under Hans Bergströms ledning. Dennes två stora förebilder var Loraine Monroe (framgångsrik rektor för en skola i Harlem) och Arne Helldén (idéhistoriker i Linköping och ledande ideolog i Kunskapsrörelsen), framför allt hans bok Platon eller soptippen. Bergströms kampanj kan mycket väl ha öppnat ögonen på Jan Björklund, men Kunskapsrörelsen var i sitt upprop 31 maj 1979 alls inte en enögd rörelse av Björklundskt snitt. Den var en rörelse för att kunskap i skolan måste vara målet och fostran ett medel parat med ett närmast Liedmanskt bildningsideal. Kunskapsrörelsen var ett försök att bromsa den pedagogiska enögdheten då mer än ett alibi för Björklund att lyfta upp Caligulas underviningsmetoder.

Liedman är kunnig och klok, men i DN 2011-04-27 gör han ett olyckligt ställningstagande emot Zaremba och placerar sig själv i farlig närhet av förenklarna i det gamla pedagogetablissemanget. Han serverar dem alldeles i onödan argument att slinka undan med. Min uppfattning är att Zaremba sett ovanligt mycket, ja mycket mer än någon journalist sett på många många år. Hans beskrivning av skolsituationen är i huvudsak riktig och sammanfaller med vad Liedman skriver i långa stycken. Däremot är Zarembas grundförklaring till eländet – den sociala ingenjörskonsten – minst sagt tveksam. Där håller jag med Liedman.

Liedmans bok är mycket välskriven för att vara en bok om skolan. Han är en god stilist och undviker all tråkig och fördunklande skoljargong. Den kan således förstås av även icke fackfolk. Tillsammans med Gunnar Ohrlanders bok Den gudarna älskar … (som kom för ett par år sedan) finns nu en kort men förträfflig litteraturlista åt en stimulerande studiecirkel över den svenska skolans problem. Lägg därtill Zarembas reportageserie och du får ett högintressant diskussionsstoff. Dessa tres här nämnda alster är ofrånkomlig läsning för alla som snabbt vill få ett grepp om den annars så oöverblickbara skolfrågan idag.

————————–

Haninge kommuns skolchef Mats Öhlin skriver insiktsfullt om Liedmans bok på sin blogg. Är skolan bra eller dålig? Också mycket läsvärd är Johan Kants blogg.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , ,

Än är int´ undrens tid förbi

Publiceringsdatum by
8

En utsträckt hand

Den 8 april skrev jag i inlägget Klarsyn viktigare än politiskt korrekthet följande:

”Zaremba har sett vad vänsteretiketterade journalister (politiskt korrekta) i allmänhet varit förhindrade att se under en generation, Gunnar Ohrlander undantagen.

Jag vill alltså påminna om att den skolpolitik som förts sedan 1975 har presenterats som ett vänsterprojekt, men den dolda agendan har hela tiden varit (medvetet eller omedvetet) en kraftig högersväng – enligt mitt sätt att se det.”

Glädjande nog citerade Sanna Toren Björling dessa rader i DN 2011-04-17. Inget särskilt hände just 1975 i skolan, annat än att jag som färdig klasslärare äntrade min första kateder. Det kändes stort och mycket ansvarsfullt. Jag kände mig som en del av Sveriges fortsatta demokratisering.

I en kommentar till det inlägget skrev Anders: ”Kan du utveckla varför det har varit en högersväng (enl. ditt sätt att se).” Det gör jag gärna. Men först vill jag citera Zaremba i sin avslutande skolartikel, som kanske kan peka ut i vilken riktningen svaret finns.

”Exempelvis hade inte ‘högern’ kunnat kasta ut skolan på marknaden om inte ‘vänstern’ dessförinnan gjort läraryrket till ett knog bland andra. Eller näst intill.”

Jag tycker att detta i ett nötskal fångar vad som skett. Inget politiskt parti är alltså ensamt skyldigt. Alla partier har samverkat i det jag kallar skolans ”högersväng”. Efter att vänstern (S, V m fl.), under minst 20 år, vridit över skolans själva syfte från kunskap till fostran (inkluderande deklassering av läraryrket och undervisningen), tog de öppet borgerliga partierna på 90-talet vid och fullföljde högersvängen med den organisatoriska upplösningen – fritt skolval, skolpeng, kommunalisering och friskolesystem – utan motstånd från S, V och Lärarförbundet. Motor i kommunaliseringen var till och med socialdemokraten Göran Persson. Endast Lärarnas riksförbund stretade emot.

Så blev skolan åter djupt ojämlik, på det att bättre bemedlade åter kunde skilja ut sig och sina barn från oönskade grannar. Segregering på längden och tvären blev åter ett faktum. Det här är vad jag kallar ”högersvängen”.

Jag hann uppleva den statligt sammanhållna och förnuftigt regelstyrda grundskolan, den som var en förutsättning för att överklassens bildningsmonopol skulle kunna brytas. I början av 70-talet kulminerade kampen för denna gemensamma bottenskola för alla barn. Nu har vi fått parallellskolan åter, fast av en ny typ, men som är minst lika segregerande som det gamla parallellskolesystemet var.

Vi som kämpade i Kunskapsrörelsen på 80-talet trodde alla att den starkt sammanhållna grundskolan skulle gå att utveckla. Det föresvävade i alla fall inte mig att den verkligen skulle upplösas. Visserligen skrev jag i boken Grundskola på grund 1986 ”Om inte skolan återfår sin kunskapsförmedlande huvuduppgift riskerar den att falla sönder.” Jag såg faran i tangentens riktning, men jag trodde ändå inte att det skulle ske.

Flera av mina vänner i Kunskapsrörelsen är idag oense med mig och tror inte att Socialdemokraterna kommer att kunna återta en förnuftig syn på skolans huvuduppgift. Min relativa optimism om detta ser de som drömmar och betraktar det pedagogiska etablissemanget inom högskolan, lärarutbildningen och statlig/kommunal förvaltning som S+V-styrt och att dessa aldrig kommer att släppa de positioner de, med sin kunskapsfientliga skolsyn som språngbräda, lyckats erövra. Det organisatoriska sönderfallet (fritt skolval, skolpeng, friskolor och kommunalisering) ser de som en ofrånkomlig reaktion på det pedagogiska eländet.

En del talar för att de kan ha rätt. Det pedagogiska etablissemanget, eller ”fackpedagogerna” som Arne Helldén – kunskapsrörelsens främste uttolkare – kallade dem, är verkligen mäktiga i svensk skolvärld.

Ett paradexempel: Skolverkets förre generaldirektör Mats Ekholm, tog tillsammans med kompisarna Hans-Åke Scherp och Bengt-Erik Andersson 2009 initiativ till det så kallade ”Barnuppropet”. Det var ett Ekholmskt motdrag efter att strax innan ha detroniserats av dåvarande utbildningsminister Thomas Östros. Den historien är väl beskriven av Gunnar Ohrlander i boken Den Gudarna älskar … Ett 60-tal professorer anslöt sig och tillsammans gick de till storms mot den pedagogiska tillnyktring som skolminister Jan Björklund trots allt representerar.

De 11 000 underskrifterna domineras av pedagogiska forskare, skolbyråkrater, skolledare, förskollärare och fritidspedagoger. Förbluffande få undertecknare är lärare. Listan av namn demonstrerar mycket tydligt ”fackpedagogernas” makt i skolsverige. ”Barnuppropet” är i sig en fantastisk historia. Zaremba berättar den kort och kärnfullt i ovan nämnda artikel.

Ännu en nyckelmening ur denna Zarembaartikel, som kan få erfarna lärare att fälla glädjetårar:

”Jag anser att en arbetsgivare som vägrar inse att lärare är ett konstnärligt yrke (fyra timmar i direktsändning varje dag – och inför en publik som inte ens är där frivilligt) har straffat ut sig ur samtalet.”

Alltså, detta etablissemang med sina 11 000 frälsta undervisningsfiender kommer att försvara sina erövrade skansar med alla medel till sista man (och kvinna). Därför inser jag att kampen kommer att bli stenhård och kanske inte går att vinna inom överskålig tid. Men jag föredrar ändå att vara optimist och föreslår att man tills vidare ska låta lärarna sköta pedagogiken (inte fackpedagogerna alltså!), lära av det goda exemplet Haninge kommun samt låta politiken ta kamp för att återställa en rimlig statlig kontroll och en rimlig organisation av grundskolan. Det kan möjligen vara en väg tillbaka till en mer likvärdig skola.

För! som en studiekamrat på Lärarhögskolan i Umeå (det fina gamla Folkskoleseminariet som nu blivit framgångsrik friskola) brukade säga på sitt breda lulemål:

Än är int´ undrens tid förbi!

_________

Två artiklar som antyder att kampen kommer att bli hård:
Mats Ekholm (Professon emeritus) i DN 2011-04-20
Eva-Lis Sirén (Ordf. i Lärarförbundet) i DN 2011-04-18

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , ,

”Nionde april”

Publiceringsdatum by
1

Utanför HT-Centralen på Kungsportsplatsen i Göteborg

Bilden är tagen av min morfar Percy Lundwall den 9 april 1940, dagen då Tyskland invaderade Danmark och Norge. Oroliga människor samlas utanför HT-Centralen, som då var Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings kontor på Kungsportsplatsen mitt i centrala Göteborg. I HT hade chefredaktören Torgny Segerstedt kämpat länge mot Hitlers diktatorsfasoner och försvarat rätten att tala och skriva fritt om saken. Detta skyltfönster var snabbaste och hederligaste nyhetskanalen i Göteborg med färskaste löpsedlarna och handskrivna nyhetsnotiser upphängda med klämmor i ett snöre.

I bakgrunden tronar Sveriges protestantiske kung Karl IX på sin 88 procentiga koppar-hingst – ej märr (”kopparmärra”) alltså – på väg ut i strid år 1600 mot sin bror katoliken Sigismund nere i Polen – kan man tänka. Detta svenska krigsföretag misslyckades och ledde bara till ytterligare krig, som faktiskt pågick ända till Westfaliska freden 1648 – det så kallade 30-åriga krigets officiella slutår.

Svenskarna har bittra krigserfarenheter och vet att det man mest av allt ska försöka hålla sig borta ifrån är stormakternas och storherrarnas krig. Oron var stor 9 april 1940 att tyskarna även skulle kasta sig över Sverige, men vi lyckades hålla oss utanför den gången.

Värre är det idag när Sverige åter är inblandat i två krigsföretag långt bort från vårt eget land. 500 svenska soldater hukar i ett befäst läger i Afghanistan för att hjälpa USA och Nato att sprida sin så kallade civilisation i form av religion och kvinnlig klädedräkt. Svenska flygstridskrafter försöker bevisa sin stridsduglighet i den dödsdömda stormaktsoperationen mot Libyen.

Men vad det verkligen gäller talar Carl Bildt lika lite om nu som Karl IX gjorde då. Inte är det religion och civilisation det handlar om.

Precis som människorna utanför HT-Centralen då, känner jag inpå bara skinnet oro 9 april 2011 över att dagens huvudlösa krigsföretag ska dra ännu ett 30-årigt krig över oss.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , ,

Klarsyn viktigare än politisk korrekthet

Publiceringsdatum by
5

En av mina trognare besökare här på bloggen upplyste om att Maciej Zaremba är aristokrat och att han framträder i Timbros regi måndagen den 18 april för att tala om den svenska skolan. Undermeningen är att vi ”på vår vänsterkant” bör dra öronen åt oss och känna misstänksamhet mot hans budskap och syfte. Finns kanske en dold högeragenda? – är det tänkt att man ska tänka. Han påminner mig om denna oss så bekanta tankefigur.

Jag är tacksam för påminnelsen, men tänker inte ändra ett kommatecken eller dämpa min entusiasm i det jag hittills skrivit om Zarembas lysande skolreportage. Han har sett vad vänsteretiketterade journalister (politiskt korrekta) i allmänhet varit förhindrade att se under en generation, Gunnar Ohrlander undantagen.

Jag vill alltså påminna om att den skolpolitik som förts sedan 1975 har presenterats som ett vänsterprojekt, men den dolda agendan har hela tiden varit (medvetet eller omedvetet) en kraftig högersväng – enligt mitt sätt att se det.

Viktigt alltså att Socialdemokrater, som nu håller på att nyorientera sig i skolfrågan, tänker själva, istället för att orientera sig kompasslikt som antipol mot dagens tillfälliga allianspartier.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , ,

Vad är Libyen?

Publiceringsdatum by
2

Från Al Mukhar Museum i Benghazi

Hur namnet Gaddafi ska stavas, blir min första fråga? Saken är inte helt självklar, men Gaddafi anses vara den minst dåliga transkriptionen till latinskt alfabet. Namnet kan härledas till hans folkstam Qadhafa som är arabiserade berber. Qadhafa betyder boskapsherdar.

När okunnigheten pladder som värst ska man dra öronen åt sig. Så tänker en gammal mellanstadielärare och tar sig ett snabbdopp i Libyens historia för att skaffa lite motståndskraft. Det man inte vet må man ta reda på och sedan sprida vidare – upplysning alltså.

Situationen påminner om diskussionen om Kambodja där de röda Khmererna fick personifiera själva ondskan på det att de sedan förbehållslöst kunde fördömas. Utan att sättas i sitt historiska sammanhang alltså. Insikten om att just den metoden är klassisk och som tillämpas av alla stora historiska brottslingar, har förpassats till marginalen.

Vad är det då vi ser hända i det som idag kallas Libyen? Området består av tre huvuddelar med helt olika historiska livsbetingelser, men de är trots allt sammanflätade sedan sekler. Tripolitania i nordväst, Cyrenaika efter hela östgränsen mot Egypten och Fezzan i sydväst utan kust.

Geografin var i grunden bestämmande för människornas försörjning. Området var ett gränsland mellan Magreb (nordvästra Afrika) i väster, Egypten i öster och sub- Sahariska-Afrika i söder. Karavanvägar har korsat området från alla håll och Medelhavet gav kontakter ut till övriga världen. Handel har alltid haft stor betydelse och kontakterna utåt har varit omfattande.

Antikens fenicier, egyptier, greker, garamanter och romare har utövat inflytande på kultur och påverkat handel och ekonomi. Här finns oändligt av intressant att lära ur en bortglömd historia.

Från 1500-talet behärskades de tre delarna mer eller mindre av det Osmanska väldet och islam blev till en enande faktor. På 1800-talet etablerades även den så kallade Sanusiya-orden i inlandet och fick stor betydelse för sammanhållningen mellan de tre delarna men särskilt bland Cyrenaikas beduinstammar. Denna islamiska ordensgemenskap leddes i slutet av 1800-talet av Muhammad al-Mahdi, en kraftfull person som valde att bekämpa franska kolonilister söderut i Sudan med vapen. Efter Mahdis död 1902 försvagades motståndet och fransmännen tog kontrollen och förstörde många av Sanusiya-ordens heliga platser i Nordvästafrika.

I början av 1900-talet nådde de Europas stormakternas kamp om kolonier sin kulmen. I ett så kallat fredsfördrag i Lausanne 1912 lyckades det ganska nybildade Italien trixa till sig de osmanska provinserna i området, som för dess invånare medförde  ett 20-år långt kolonialkrig.

Så kom första världskriget, som slet isär området i olika delar mellan olika lojaliteter gentemot de stridande europeiska maktblocken. Det slutade med att Cyrenakia fick sin egen brittiskvänlige emir Idris, medan Tripolitiania blev kvar under italiensk kontroll.

Mussolini inledde 1923 en storslagen kolonial moderniseringskampanj för att göra Libyen till ”Italiens fjärde strand”. Det var ett mycket blodigt projekt som ledde till ett åtta år långt utnötningskrig. Motståndet, framför allt i Cyrenaika, leddes av Sanusiyas stridande förband. Dess ledare var Omar al Mukhtar, en mästare på ökengerillataktik. Italien samlade ihop beduiner i koncentrationsläger,  blockerade vattenkällor och slaktade boskap. År 1930 uppfördes en 320 kilometer lång taggtrådsbarriär mot Egypten för att skära av Mukhtars försörjningsvägar. Till slut (1931) tvingades Sanusiyas ge upp. Mukhtar tillfångatogs och avrättades efter en summarisk krigsrätt. Mukhtar blev en symbol för arabiskt motstånd mot kolonial överhöghet och vördas än som nationalhjälte.

110 000 italienare flyttades till Libyen. All förvaltning sköttes av italienare och ingen satsning på utbildning för libyer introducerades och Sanusiya-orden förbjöds.

Under andra världskriget samlade sig åter det nationalistiska motståndet. Idris blev en samlande gestalt som började förhandla med Britterna om Libyens självständighet. Men Libyen var samtidigt uppmarschområde och krigsskådeplats för de storas ökenarméer och libyerna blev förstås inblandade på olika sätt. 1943 drevs de sista av axelmakternas trupper ut ur Tripolitania som nu fick brittisk överhöghet. Förhandlingar ledde så småningom till att Libyen blev självständigt.

Det här och mycket mer utgör bakgrund och orsak till situationen i dagens Libyen. Efterkrigstiden med fördrivningen av palestinierna (Al Nakba), Nassers arabnationalism och oljefyndigheterna i Libyen ska sedan lagras ovanpå det tidigare. Kolonialmakternas cyniska exploaterande av de arabiska folkens kultur och materiella rikedomar kan inte trollas bort med enkla slagord om att just nu ”rädda människoliv”. I arabfolkens öron blir det i bästa fall ett skämt och i värsta fall ännu en självmordsbombare.

Att skylla dagens libyska katastrof på Gaddafi är lika infantilt som att skylla andra världskriget på Hitler, eller första världskriget på Gavrilo Princip.

Läs även Under strecket SvD 2011-03-28

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

De kommersiella TV-kanalerna är en förolämpning

Publiceringsdatum by
2

Igår slog jag på TV:n sent på kvällen och fann att TV4 skulle ge ett EXTRA Kvällsöppet med Ekdal om revolutionerna i Nordafrika. Många intressanta gäster i studion som gav tänkvärda kommentarer och analyser.

Men, jag vänjer mig inte vid rekalmavbrotten! De förstör flödet och hackar sönder tankarna som uppkommer av det jorunalistiska arbete som mödosamt byggt upp dem.

Hur kan Ekdahl och andra låna sig till detta? Bra betalt är förstås ett skäl, men nog upplever man dem lika mycket som inramning till reklambudskapen och inte tvärt om. Djävla försäljningshallikar!

Lika avtändande är det att se en av reklamavbrott sönderhackad långfilm. De som vant sig vid detta ser jag som lätt hjärntvättade av köpdiktaturen. En del försöker värja sig från bondfångarsnuttarna genom att zappa runt i TV-utbudets kanaldjungel. Vad ser man då? Jo, reklam, reklam, ännu mera reklam och möjligen en snutt av ett stillsamt Public Service-program. Ett besök på muggen är det enda adekvata.

Därför tittar jag mycket lite på TV numera. Rapport 19.30 i TV1 sitter fortfarande i som en vana. En dramaserie då och då kanske. Resten av min före detta TV-tid får därför datorn. Dessutom tar man de där få serieavsnitten via SVT-play på lilla dataskärmen, vilket gör att de ändå tappar en dimension.

Jag förundrar mig över hur formbara människor är. Varför protesteras inte mot detta? Svaret är kanske enkelt: TV-skvalet framställs som gratis. Men det är inte sant. TV-licensen för Public Service-radio och -TV vägs lätt upp av avgifter, apparatkostnader och tekniskt krångel till kabel- och andra TV-distributörer.

Vi har fått en kvävande kvantitetsökning. Samtidigt verkar vi ha förlorat förmågan att tala om kvalité? Hur gick det med den? Åt helvete! Sanningen är att de seriösa, gestaltande, roliga och lärorika programmen, som tidigare självklart sändes i SVT, invaderats av ett fördummande och förnedrande bondfångeri, samtidigt som SVT gör allt för att likna bodfångarkanalerna. Vi har fått en fördumningsidustri jämförbar med Pravda på sin tid. Snart får vi också en rörelse emot yttrandefriheten på grund av denna säljdårarnas diktatur.

Dags för ett uppror även mot detta elände. Vi kan börja med ett upprop på facebook kanske? Är ni med? Sen går vi ut på alla våra Frihetstorg som i Nordafrika.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , ,

Medicinska och mänskliga gåtor

Publiceringsdatum by
2

Blanche visar upp sin hysteri för dem som trodde de förstod

Idag blev P.O. Enquist utsedd till medicine hedersdoktor vid Uppsala Universitet. Det togs upp i P1:s Vetandets värld idag. Vi fick höra om olika medicinska teman som genomströmmar hans litteratur. Han svarade själv på några frågor på slutet. Lyssna noga på dem!

Minns hur jag, trots att jag visste att det är svårt att få sina barn att läsa vad man själv gillar, försökte intressera min medicinstuderande dotter att läsa romanen Blanche och Marie. I rent studiesyfte. Vet inte hur det gick.

Den berättelsen drabbade i alla fall mig särskilt hårt, för den visade på ”medicinvetenskapens” ibland farligt bräckliga grund. Särskilt när det gäller det svårfångat mänskliga i däggdjuret människan. Mina reaktioner på slarvig hantering av ”diagnoser” är nämligen instinktiv. Jag känner hur raggen reser sig som på en hotad hund. Det ilar inuti benen, som en snabb våg av svidande värk. Jag känner att jag går i försvarsställning och rustar mig för att slå tillbaka varje angrepp. Utanpå försöker jag ändå behålla masken av intellektuell saklighet. Det är svårt.

Varför är det så? Mitt intellektuella och lite skrytsamma svar är att jag sett för mycket av hunsande och oreflekterat degraderande av människor. Men jag tror inte det är erfarenhetsbaserat, det finns som en försvarsmekanism i alla människor. En slags överlevnadsintinkt som knyter människor samman och alltså motverkar trakasserier.

”Hysteriska kvinnor” anpassade sig till diagnosen, vilket då var ett sätt att överleva. Vi går alla in i våra diagnostiserade roller. Hypokondri är bara lite för mycket av det vi alla faktiskt sysslar med. Samhället förser oss med lämpliga diagnoser. Idag ”går vi in i väggen” när vi tappar kontrollen över vårt förhållande till omvärlden. Vetenskapen gör då sitt yttersta att finna diagnoser och skapar ”utmattningsdepression”, ”fibromyalgi” mm.

Barn idag är särskilt illa ute enligt min uppfattning. De lever i en tuff värld med hårda krav mycket tidigt. Anpassningsförmågan är visserligen outgrundlig, men för en del blir det ändå så att de faller ur ramen på olika sätt. ”Överaktivitet”, ”överpassivitet – apati”, bråk och allmänt svåranpasslighet, inlärningsproblem … Vetenskapen gör som vanligt sitt yttersta för att finna diagnoser och skapar ”ADHD”, ”ADD” mm. Jag har förstås lika svårt att att bedöma  diagnosers relativa bräcklighet som Blanches och Maries samtid. Ja, diagnoserna kan ju till och med vara socialt funktionella, alltså hjälpa människor till medicinering och ett bättre liv, än de annars skulle haft. Men i vetenskaplig mening tillåter jag mig ändå att tvivla.

Alltså, bättre att läsa P.O. Enquist än att läsa för mycket medicinska rapporter och utredningar från Socialstyrelsen. I alla fall är P.O. Enquist oumbärlig för både skolan och vården.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , ,

Arkivets äldsta bild (114 år)

Publiceringsdatum by
2

Det här är den allra äldsta bilden i Percy Lundwalls (min morfar) fotoarkiv. Den är tagen ”omkring 1897″ – som det står i anteckningarna – vid stranden i Limhamn. Personerna i båten heter Tryggve och Carl Hall och segelbåtens namn är Svalan.

Percy föddes 1884 och var alltså 13 år när bilden togs. Han har förmodligen inte tagit bilden själv, för på ett annat ställe framgår att Percy fick sin första kamera i konfirmationspresent av sin engelsk/norske morbror Jacob Hessler, som bodde i West Hartlepool i England. En annan bild, daterad år 1900, är från hans konfirmationsmiddag. Han hade alltså ingen kamera 1897.

Percy var äldste son till John och Charlotte Lundwall. John var sjökapten som höll på att etablera sig som skeppsredare i Malmö. De hade återvänt från England där de träffats och gift sig, bodde ännu i Malmö, men hade köpt mark i Limhamn och planerade att bygga ett eget stenhus intill Strandgatan. Pojkarna Hall i Svalan bodde förmodligen redan i det borgerliga nybyggarområdet vid havet söder om Malmö.

I Limhamn hade människor bott i tusentals år. Sedan medeltiden hade man livnärt sig på tre sätt; fiske, jordbruk och på att producera byggnadsmaterial till de expanderade städerna. I Limhamn var det kalkstensbrytning och kalkbruktillverkning (upprinnelsen till dagens Skanska) som var byggnadsmaterialet. ”Lim” i Limhamn är förresten ett gammalt ord för kalk.

År 1900 är det nya tider och de framgångsrikt skapande borgarna i Malmö, vi skulle idag kalla dem entreprenörer, söker sig nya ståndsmässiga boplatser med vida vyer och mycket frisk luft. Lundwalls dras särskilt till havet. Johns far var lots och själv är han sjökapten och på väg att bli skeppsredare, om än i ganska liten skala.

Nu 2011 talar vi om den stora revolutionen i Nordafrika, Sverigedemokraternas intåg i salongerna, men också om TV-programmen På spåret, Skavlan och Solsidan. Vad talade familjen Lundwall om år 1900? Vad upptog deras tankar vid sidan av familjens väl och ve?

År 1900 uppgick Sveriges befolkning till fem miljoner och 55 % lever fortfarande av jordbruk och fiske. Allt som hade med sjöfarten att göra talade Lundwallarna förstås om. Ångbåtstrafiken över Atlanten växte kraftigt och man tävlade om snabbaste och mest effektiva förbindelse. Den jättelika atlantångaren SS Deutschland vann en tävling som snabbaste altlantfartyg år 1900. På sommaren hölls både Socialdemokratiska arbetarpartiets fjärde kongress och LO:s andra kongress i Malmö och Kata Dahlström valdes in i partiets verkställande utskott. De beslutade också att kollektivanslutning till partiet skulle vara en fråga för varje fackförening. Villkoren för fria företagare och faran med den framväxande arbetarrörelsen diskuterade säkert mellan John Lundwall och hans affärskolleger – och med sonen Percy. På kulturområdet framträdde Ellen Key med boken Barnets århundrade, vilket säkert tog stor plats i samtalen i kretsen kring Charlotte. På världsutställning i Paris erövrade både Carl Eldh och Carl Milles stora priser. Charlotte var en mycket modern kvinna med konstnärliga ambitioner och förfasade sig säkert även över den svenska boxningspremiären inför publik, som ägde rum på Tivoli i Malmö i oktober. Alla med intressen i England var förstås djupt engagerade i det pågående Boerkriget. England försvarade ju där sina koloniala intressen mot de upproriska boerna i det fjärran Sydafrika.

Jag har nu skannat in 6632 svartvita negativ som omspänner åren från 1900 till 1959. Det finns säkert lika mycket till, fast från ”diasmåbildens” barndom fram till början av 1970-talet. Allt i det svartvita arkivet är minutiöst dokumenterat. Diabilderna är däremot ännu så länge i en enda röra.

Genom hans bilder kan man nu – mer än en generation efter hans död (1973) – vända tillbaka och se vad han ville visa oss av sitt liv. Det är förstås mest familjebilder, men även mycket från platser där han bott, ställen han besökt och på människor han mött. Kvalitén skiftar mycket, men många bilder är mycket bra. Det är en liten kulturskatt, främst kanske för människor med anknytning till Göteborg, men säkert också för andra. Fler borde få se det. Vad gör man av det?

Några fler tidiga bilder:

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , ,

Jimmy mot rasket!

Publiceringsdatum by
11

US-amerikansk och arabisk påverkan på svenska språket är kraftfull. Amerikanska påverkar medel- och överklassens liksom kulturelitens språk, medan arabiskan bryter in på vårt moderna samhälles bakgårdar. Någon ”riktig” levande svenska finns inte längre. Den finns bara i vårt litterära arv samt hos en och annan pensionär.

Samma är det med musiken. Påverkan från samma kulturella motpoler även där. Fast det US-amerikanska på musikområdet är så dominerande att det arabiska blivit lika undanskuffat som svensk folkmusik.

Hur är det då med mat och dryck? I princip samma sak. Fast den onyttiga amerikanska skräpmaten skapar fetma inom underklassen, som inte har anammat gymkulturen för att hålla sig i form. Öl-, vin- och spritkulturen breder ut sig som om nykterhetsrörelsens bekämpade av alkoholeländet för 100 år sedan bara var gammeldags moralism. Sa du folkhälsoperspektiv? Släng dig i väggen!

Och vad är konst idag? Det tycks kunna vara vad som helst som väcker uppseende, provocerar och kittlar medierna – bara upphovsmannen kallar sig konstnär. Kvalitetsaspekter som traditioner, hantverksskicklighet, form- och färgsinne verkar ha förlorat all relevans.

Filmvågen som sköljer över oss via stora och små bildskärmar innehåller allt från ren pornografi till gamla ”kvalitetsserier” som Hedebyborna. Utbudet är lättillgängligt, men om vi vill gratisbada i detta filmhav måste vi acceptera reklaminslag var tionde minut och infantila trailers för andra små rännilar i denna tsunami.

Så här kan man hålla på och måla upp bilden av vår kultur som slits mellan det onda och det goda. Jag tror många kan se problemet, men jag saknar en sansad diskussion om saken. Göran Hägglunds berömda inhopp med ”verklighetens folk” härom året var ett försök att väcka diskussion, men han sågades reflexmässigt jäms med fotknölarna av kulturjournalisterna och deras politiska vänner.

Senaste utslaget av det här problemet var när kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth häromdagen trampade snett i radions Kulturnytt. Hon fördömdes omedelbart i hetska ordalag av kulturjournalisterna. Några axplock:

SR Kulturnyheterna Björn Wiman och Lena Adelsohn Liljeroth, HD, Sydsvenskan, Expressen, Aftonbladet, SvD 1, SvD 2, VK

De tongivande i mina egna kulturpolitiska hemtrakter runt Folket i Bild/Kulturfront agerar till min förvåning och besvikelse på samma sätt som sina tidigare antagonister inom kulturetablissemanget. De hukar. En motion till förra årets föreningsstämma om saken behandlades välvilligt, men ledde inte till varken någon diskussion eller försvar för hur vår stolta paroll ”För en folkets kultur”.

De enda som utan problem kan närma sig problemet är alltså Sverigedemokraterna. De ställer sig skickligt på den skenbart reflekterande sidan och tjänar på att alla deras politiska motståndare blockeras och reflexmässigt hukar för att undgå SD-varningar från sina närmaste. SD har alltså allt att vinna på att saken inte diskuteras på ett klokt sätt av människor med kunskap och överblick, så att känsla och förnuft kan mötas.

Jag tror att fibbare har mycket att bidra med i denna nya nationella kulturkonfrontation. Vad skiljer till exempel vårt ”folket” från Hägglunds ”verklighetens folk”? Vad skiljer vårt mångåriga försvar för det borgerliga kulturarvet – i strid med diverse bokstavsvänster/senare uppstigna i etablissemang – från SD:s skrivningar på sin hemsida:

”Ett kraftigt utökat stöd till bevarandet av det svenska kulturarvet. Sverigedemokraterna vill markant höja de statliga anslagen till de föreningar, organisationer, myndigheter och institutioner vars verksamhet syftar till att bevara och levandegöra det svenska kulturarvet.”

Det finns även andra goda krafter på vänsterkanten som förstår den kulturkonservativa vinkeln. Det här renhållningsjobbet måste utföras. SD är ju idag ett riksdagsparti på frammarsch, alltså ingen dagslända som många förmodligen hoppas på. De bygger ju från basen som alla framgångsrika partier och folkrörelser gjort.

Alltså, hur mycket Björn Wiman och andra än ylar från sina piedestaler så hopar sig ändå frågorna. Kan man göra något åt språkpåverkan? Kan man stärka en svensk musiktradition mot det angloamerikanska inflytandet? Kan verkligen ingenting göras för att främja bättre mattraditioner och ifrågasätta den ohämmade alkohol-/drogvågen – är folkhälsa ett omöjligt begrepp idag? Varför håller konstbegreppet på att uttunnas till konstigheter? Ska det vara omöjligt att främja kvalitetsfilm utan reklamavbrott på våra bildskärmar? Finns överhuvud taget en förnuftig kulturpolitik utanför den allra mest generella infrastrukturen?

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , ,