Category Archives: Kultur

Vad är Libyen?

Publiceringsdatum by
2

Från Al Mukhar Museum i Benghazi

Hur namnet Gaddafi ska stavas, blir min första fråga? Saken är inte helt självklar, men Gaddafi anses vara den minst dåliga transkriptionen till latinskt alfabet. Namnet kan härledas till hans folkstam Qadhafa som är arabiserade berber. Qadhafa betyder boskapsherdar.

När okunnigheten pladder som värst ska man dra öronen åt sig. Så tänker en gammal mellanstadielärare och tar sig ett snabbdopp i Libyens historia för att skaffa lite motståndskraft. Det man inte vet må man ta reda på och sedan sprida vidare – upplysning alltså.

Situationen påminner om diskussionen om Kambodja där de röda Khmererna fick personifiera själva ondskan på det att de sedan förbehållslöst kunde fördömas. Utan att sättas i sitt historiska sammanhang alltså. Insikten om att just den metoden är klassisk och som tillämpas av alla stora historiska brottslingar, har förpassats till marginalen.

Vad är det då vi ser hända i det som idag kallas Libyen? Området består av tre huvuddelar med helt olika historiska livsbetingelser, men de är trots allt sammanflätade sedan sekler. Tripolitania i nordväst, Cyrenaika efter hela östgränsen mot Egypten och Fezzan i sydväst utan kust.

Geografin var i grunden bestämmande för människornas försörjning. Området var ett gränsland mellan Magreb (nordvästra Afrika) i väster, Egypten i öster och sub- Sahariska-Afrika i söder. Karavanvägar har korsat området från alla håll och Medelhavet gav kontakter ut till övriga världen. Handel har alltid haft stor betydelse och kontakterna utåt har varit omfattande.

Antikens fenicier, egyptier, greker, garamanter och romare har utövat inflytande på kultur och påverkat handel och ekonomi. Här finns oändligt av intressant att lära ur en bortglömd historia.

Från 1500-talet behärskades de tre delarna mer eller mindre av det Osmanska väldet och islam blev till en enande faktor. På 1800-talet etablerades även den så kallade Sanusiya-orden i inlandet och fick stor betydelse för sammanhållningen mellan de tre delarna men särskilt bland Cyrenaikas beduinstammar. Denna islamiska ordensgemenskap leddes i slutet av 1800-talet av Muhammad al-Mahdi, en kraftfull person som valde att bekämpa franska kolonilister söderut i Sudan med vapen. Efter Mahdis död 1902 försvagades motståndet och fransmännen tog kontrollen och förstörde många av Sanusiya-ordens heliga platser i Nordvästafrika.

I början av 1900-talet nådde de Europas stormakternas kamp om kolonier sin kulmen. I ett så kallat fredsfördrag i Lausanne 1912 lyckades det ganska nybildade Italien trixa till sig de osmanska provinserna i området, som för dess invånare medförde  ett 20-år långt kolonialkrig.

Så kom första världskriget, som slet isär området i olika delar mellan olika lojaliteter gentemot de stridande europeiska maktblocken. Det slutade med att Cyrenakia fick sin egen brittiskvänlige emir Idris, medan Tripolitiania blev kvar under italiensk kontroll.

Mussolini inledde 1923 en storslagen kolonial moderniseringskampanj för att göra Libyen till ”Italiens fjärde strand”. Det var ett mycket blodigt projekt som ledde till ett åtta år långt utnötningskrig. Motståndet, framför allt i Cyrenaika, leddes av Sanusiyas stridande förband. Dess ledare var Omar al Mukhtar, en mästare på ökengerillataktik. Italien samlade ihop beduiner i koncentrationsläger,  blockerade vattenkällor och slaktade boskap. År 1930 uppfördes en 320 kilometer lång taggtrådsbarriär mot Egypten för att skära av Mukhtars försörjningsvägar. Till slut (1931) tvingades Sanusiyas ge upp. Mukhtar tillfångatogs och avrättades efter en summarisk krigsrätt. Mukhtar blev en symbol för arabiskt motstånd mot kolonial överhöghet och vördas än som nationalhjälte.

110 000 italienare flyttades till Libyen. All förvaltning sköttes av italienare och ingen satsning på utbildning för libyer introducerades och Sanusiya-orden förbjöds.

Under andra världskriget samlade sig åter det nationalistiska motståndet. Idris blev en samlande gestalt som började förhandla med Britterna om Libyens självständighet. Men Libyen var samtidigt uppmarschområde och krigsskådeplats för de storas ökenarméer och libyerna blev förstås inblandade på olika sätt. 1943 drevs de sista av axelmakternas trupper ut ur Tripolitania som nu fick brittisk överhöghet. Förhandlingar ledde så småningom till att Libyen blev självständigt.

Det här och mycket mer utgör bakgrund och orsak till situationen i dagens Libyen. Efterkrigstiden med fördrivningen av palestinierna (Al Nakba), Nassers arabnationalism och oljefyndigheterna i Libyen ska sedan lagras ovanpå det tidigare. Kolonialmakternas cyniska exploaterande av de arabiska folkens kultur och materiella rikedomar kan inte trollas bort med enkla slagord om att just nu ”rädda människoliv”. I arabfolkens öron blir det i bästa fall ett skämt och i värsta fall ännu en självmordsbombare.

Att skylla dagens libyska katastrof på Gaddafi är lika infantilt som att skylla andra världskriget på Hitler, eller första världskriget på Gavrilo Princip.

Läs även Under strecket SvD 2011-03-28

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

De kommersiella TV-kanalerna är en förolämpning

Publiceringsdatum by
2

Igår slog jag på TV:n sent på kvällen och fann att TV4 skulle ge ett EXTRA Kvällsöppet med Ekdal om revolutionerna i Nordafrika. Många intressanta gäster i studion som gav tänkvärda kommentarer och analyser.

Men, jag vänjer mig inte vid rekalmavbrotten! De förstör flödet och hackar sönder tankarna som uppkommer av det jorunalistiska arbete som mödosamt byggt upp dem.

Hur kan Ekdahl och andra låna sig till detta? Bra betalt är förstås ett skäl, men nog upplever man dem lika mycket som inramning till reklambudskapen och inte tvärt om. Djävla försäljningshallikar!

Lika avtändande är det att se en av reklamavbrott sönderhackad långfilm. De som vant sig vid detta ser jag som lätt hjärntvättade av köpdiktaturen. En del försöker värja sig från bondfångarsnuttarna genom att zappa runt i TV-utbudets kanaldjungel. Vad ser man då? Jo, reklam, reklam, ännu mera reklam och möjligen en snutt av ett stillsamt Public Service-program. Ett besök på muggen är det enda adekvata.

Därför tittar jag mycket lite på TV numera. Rapport 19.30 i TV1 sitter fortfarande i som en vana. En dramaserie då och då kanske. Resten av min före detta TV-tid får därför datorn. Dessutom tar man de där få serieavsnitten via SVT-play på lilla dataskärmen, vilket gör att de ändå tappar en dimension.

Jag förundrar mig över hur formbara människor är. Varför protesteras inte mot detta? Svaret är kanske enkelt: TV-skvalet framställs som gratis. Men det är inte sant. TV-licensen för Public Service-radio och -TV vägs lätt upp av avgifter, apparatkostnader och tekniskt krångel till kabel- och andra TV-distributörer.

Vi har fått en kvävande kvantitetsökning. Samtidigt verkar vi ha förlorat förmågan att tala om kvalité? Hur gick det med den? Åt helvete! Sanningen är att de seriösa, gestaltande, roliga och lärorika programmen, som tidigare självklart sändes i SVT, invaderats av ett fördummande och förnedrande bondfångeri, samtidigt som SVT gör allt för att likna bodfångarkanalerna. Vi har fått en fördumningsidustri jämförbar med Pravda på sin tid. Snart får vi också en rörelse emot yttrandefriheten på grund av denna säljdårarnas diktatur.

Dags för ett uppror även mot detta elände. Vi kan börja med ett upprop på facebook kanske? Är ni med? Sen går vi ut på alla våra Frihetstorg som i Nordafrika.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , ,

Medicinska och mänskliga gåtor

Publiceringsdatum by
2

Blanche visar upp sin hysteri för dem som trodde de förstod

Idag blev P.O. Enquist utsedd till medicine hedersdoktor vid Uppsala Universitet. Det togs upp i P1:s Vetandets värld idag. Vi fick höra om olika medicinska teman som genomströmmar hans litteratur. Han svarade själv på några frågor på slutet. Lyssna noga på dem!

Minns hur jag, trots att jag visste att det är svårt att få sina barn att läsa vad man själv gillar, försökte intressera min medicinstuderande dotter att läsa romanen Blanche och Marie. I rent studiesyfte. Vet inte hur det gick.

Den berättelsen drabbade i alla fall mig särskilt hårt, för den visade på ”medicinvetenskapens” ibland farligt bräckliga grund. Särskilt när det gäller det svårfångat mänskliga i däggdjuret människan. Mina reaktioner på slarvig hantering av ”diagnoser” är nämligen instinktiv. Jag känner hur raggen reser sig som på en hotad hund. Det ilar inuti benen, som en snabb våg av svidande värk. Jag känner att jag går i försvarsställning och rustar mig för att slå tillbaka varje angrepp. Utanpå försöker jag ändå behålla masken av intellektuell saklighet. Det är svårt.

Varför är det så? Mitt intellektuella och lite skrytsamma svar är att jag sett för mycket av hunsande och oreflekterat degraderande av människor. Men jag tror inte det är erfarenhetsbaserat, det finns som en försvarsmekanism i alla människor. En slags överlevnadsintinkt som knyter människor samman och alltså motverkar trakasserier.

”Hysteriska kvinnor” anpassade sig till diagnosen, vilket då var ett sätt att överleva. Vi går alla in i våra diagnostiserade roller. Hypokondri är bara lite för mycket av det vi alla faktiskt sysslar med. Samhället förser oss med lämpliga diagnoser. Idag ”går vi in i väggen” när vi tappar kontrollen över vårt förhållande till omvärlden. Vetenskapen gör då sitt yttersta att finna diagnoser och skapar ”utmattningsdepression”, ”fibromyalgi” mm.

Barn idag är särskilt illa ute enligt min uppfattning. De lever i en tuff värld med hårda krav mycket tidigt. Anpassningsförmågan är visserligen outgrundlig, men för en del blir det ändå så att de faller ur ramen på olika sätt. ”Överaktivitet”, ”överpassivitet – apati”, bråk och allmänt svåranpasslighet, inlärningsproblem … Vetenskapen gör som vanligt sitt yttersta för att finna diagnoser och skapar ”ADHD”, ”ADD” mm. Jag har förstås lika svårt att att bedöma  diagnosers relativa bräcklighet som Blanches och Maries samtid. Ja, diagnoserna kan ju till och med vara socialt funktionella, alltså hjälpa människor till medicinering och ett bättre liv, än de annars skulle haft. Men i vetenskaplig mening tillåter jag mig ändå att tvivla.

Alltså, bättre att läsa P.O. Enquist än att läsa för mycket medicinska rapporter och utredningar från Socialstyrelsen. I alla fall är P.O. Enquist oumbärlig för både skolan och vården.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , ,

Arkivets äldsta bild (114 år)

Publiceringsdatum by
2

Det här är den allra äldsta bilden i Percy Lundwalls (min morfar) fotoarkiv. Den är tagen ”omkring 1897″ – som det står i anteckningarna – vid stranden i Limhamn. Personerna i båten heter Tryggve och Carl Hall och segelbåtens namn är Svalan.

Percy föddes 1884 och var alltså 13 år när bilden togs. Han har förmodligen inte tagit bilden själv, för på ett annat ställe framgår att Percy fick sin första kamera i konfirmationspresent av sin engelsk/norske morbror Jacob Hessler, som bodde i West Hartlepool i England. En annan bild, daterad år 1900, är från hans konfirmationsmiddag. Han hade alltså ingen kamera 1897.

Percy var äldste son till John och Charlotte Lundwall. John var sjökapten som höll på att etablera sig som skeppsredare i Malmö. De hade återvänt från England där de träffats och gift sig, bodde ännu i Malmö, men hade köpt mark i Limhamn och planerade att bygga ett eget stenhus intill Strandgatan. Pojkarna Hall i Svalan bodde förmodligen redan i det borgerliga nybyggarområdet vid havet söder om Malmö.

I Limhamn hade människor bott i tusentals år. Sedan medeltiden hade man livnärt sig på tre sätt; fiske, jordbruk och på att producera byggnadsmaterial till de expanderade städerna. I Limhamn var det kalkstensbrytning och kalkbruktillverkning (upprinnelsen till dagens Skanska) som var byggnadsmaterialet. ”Lim” i Limhamn är förresten ett gammalt ord för kalk.

År 1900 är det nya tider och de framgångsrikt skapande borgarna i Malmö, vi skulle idag kalla dem entreprenörer, söker sig nya ståndsmässiga boplatser med vida vyer och mycket frisk luft. Lundwalls dras särskilt till havet. Johns far var lots och själv är han sjökapten och på väg att bli skeppsredare, om än i ganska liten skala.

Nu 2011 talar vi om den stora revolutionen i Nordafrika, Sverigedemokraternas intåg i salongerna, men också om TV-programmen På spåret, Skavlan och Solsidan. Vad talade familjen Lundwall om år 1900? Vad upptog deras tankar vid sidan av familjens väl och ve?

År 1900 uppgick Sveriges befolkning till fem miljoner och 55 % lever fortfarande av jordbruk och fiske. Allt som hade med sjöfarten att göra talade Lundwallarna förstås om. Ångbåtstrafiken över Atlanten växte kraftigt och man tävlade om snabbaste och mest effektiva förbindelse. Den jättelika atlantångaren SS Deutschland vann en tävling som snabbaste altlantfartyg år 1900. På sommaren hölls både Socialdemokratiska arbetarpartiets fjärde kongress och LO:s andra kongress i Malmö och Kata Dahlström valdes in i partiets verkställande utskott. De beslutade också att kollektivanslutning till partiet skulle vara en fråga för varje fackförening. Villkoren för fria företagare och faran med den framväxande arbetarrörelsen diskuterade säkert mellan John Lundwall och hans affärskolleger – och med sonen Percy. På kulturområdet framträdde Ellen Key med boken Barnets århundrade, vilket säkert tog stor plats i samtalen i kretsen kring Charlotte. På världsutställning i Paris erövrade både Carl Eldh och Carl Milles stora priser. Charlotte var en mycket modern kvinna med konstnärliga ambitioner och förfasade sig säkert även över den svenska boxningspremiären inför publik, som ägde rum på Tivoli i Malmö i oktober. Alla med intressen i England var förstås djupt engagerade i det pågående Boerkriget. England försvarade ju där sina koloniala intressen mot de upproriska boerna i det fjärran Sydafrika.

Jag har nu skannat in 6632 svartvita negativ som omspänner åren från 1900 till 1959. Det finns säkert lika mycket till, fast från ”diasmåbildens” barndom fram till början av 1970-talet. Allt i det svartvita arkivet är minutiöst dokumenterat. Diabilderna är däremot ännu så länge i en enda röra.

Genom hans bilder kan man nu – mer än en generation efter hans död (1973) – vända tillbaka och se vad han ville visa oss av sitt liv. Det är förstås mest familjebilder, men även mycket från platser där han bott, ställen han besökt och på människor han mött. Kvalitén skiftar mycket, men många bilder är mycket bra. Det är en liten kulturskatt, främst kanske för människor med anknytning till Göteborg, men säkert också för andra. Fler borde få se det. Vad gör man av det?

Några fler tidiga bilder:

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , ,

Jimmy mot rasket!

Publiceringsdatum by
11

US-amerikansk och arabisk påverkan på svenska språket är kraftfull. Amerikanska påverkar medel- och överklassens liksom kulturelitens språk, medan arabiskan bryter in på vårt moderna samhälles bakgårdar. Någon ”riktig” levande svenska finns inte längre. Den finns bara i vårt litterära arv samt hos en och annan pensionär.

Samma är det med musiken. Påverkan från samma kulturella motpoler även där. Fast det US-amerikanska på musikområdet är så dominerande att det arabiska blivit lika undanskuffat som svensk folkmusik.

Hur är det då med mat och dryck? I princip samma sak. Fast den onyttiga amerikanska skräpmaten skapar fetma inom underklassen, som inte har anammat gymkulturen för att hålla sig i form. Öl-, vin- och spritkulturen breder ut sig som om nykterhetsrörelsens bekämpade av alkoholeländet för 100 år sedan bara var gammeldags moralism. Sa du folkhälsoperspektiv? Släng dig i väggen!

Och vad är konst idag? Det tycks kunna vara vad som helst som väcker uppseende, provocerar och kittlar medierna – bara upphovsmannen kallar sig konstnär. Kvalitetsaspekter som traditioner, hantverksskicklighet, form- och färgsinne verkar ha förlorat all relevans.

Filmvågen som sköljer över oss via stora och små bildskärmar innehåller allt från ren pornografi till gamla ”kvalitetsserier” som Hedebyborna. Utbudet är lättillgängligt, men om vi vill gratisbada i detta filmhav måste vi acceptera reklaminslag var tionde minut och infantila trailers för andra små rännilar i denna tsunami.

Så här kan man hålla på och måla upp bilden av vår kultur som slits mellan det onda och det goda. Jag tror många kan se problemet, men jag saknar en sansad diskussion om saken. Göran Hägglunds berömda inhopp med ”verklighetens folk” härom året var ett försök att väcka diskussion, men han sågades reflexmässigt jäms med fotknölarna av kulturjournalisterna och deras politiska vänner.

Senaste utslaget av det här problemet var när kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth häromdagen trampade snett i radions Kulturnytt. Hon fördömdes omedelbart i hetska ordalag av kulturjournalisterna. Några axplock:

SR Kulturnyheterna Björn Wiman och Lena Adelsohn Liljeroth, HD, Sydsvenskan, Expressen, Aftonbladet, SvD 1, SvD 2, VK

De tongivande i mina egna kulturpolitiska hemtrakter runt Folket i Bild/Kulturfront agerar till min förvåning och besvikelse på samma sätt som sina tidigare antagonister inom kulturetablissemanget. De hukar. En motion till förra årets föreningsstämma om saken behandlades välvilligt, men ledde inte till varken någon diskussion eller försvar för hur vår stolta paroll ”För en folkets kultur”.

De enda som utan problem kan närma sig problemet är alltså Sverigedemokraterna. De ställer sig skickligt på den skenbart reflekterande sidan och tjänar på att alla deras politiska motståndare blockeras och reflexmässigt hukar för att undgå SD-varningar från sina närmaste. SD har alltså allt att vinna på att saken inte diskuteras på ett klokt sätt av människor med kunskap och överblick, så att känsla och förnuft kan mötas.

Jag tror att fibbare har mycket att bidra med i denna nya nationella kulturkonfrontation. Vad skiljer till exempel vårt ”folket” från Hägglunds ”verklighetens folk”? Vad skiljer vårt mångåriga försvar för det borgerliga kulturarvet – i strid med diverse bokstavsvänster/senare uppstigna i etablissemang – från SD:s skrivningar på sin hemsida:

”Ett kraftigt utökat stöd till bevarandet av det svenska kulturarvet. Sverigedemokraterna vill markant höja de statliga anslagen till de föreningar, organisationer, myndigheter och institutioner vars verksamhet syftar till att bevara och levandegöra det svenska kulturarvet.”

Det finns även andra goda krafter på vänsterkanten som förstår den kulturkonservativa vinkeln. Det här renhållningsjobbet måste utföras. SD är ju idag ett riksdagsparti på frammarsch, alltså ingen dagslända som många förmodligen hoppas på. De bygger ju från basen som alla framgångsrika partier och folkrörelser gjort.

Alltså, hur mycket Björn Wiman och andra än ylar från sina piedestaler så hopar sig ändå frågorna. Kan man göra något åt språkpåverkan? Kan man stärka en svensk musiktradition mot det angloamerikanska inflytandet? Kan verkligen ingenting göras för att främja bättre mattraditioner och ifrågasätta den ohämmade alkohol-/drogvågen – är folkhälsa ett omöjligt begrepp idag? Varför håller konstbegreppet på att uttunnas till konstigheter? Ska det vara omöjligt att främja kvalitetsfilm utan reklamavbrott på våra bildskärmar? Finns överhuvud taget en förnuftig kulturpolitik utanför den allra mest generella infrastrukturen?

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , ,

Subjektiva betyg – det enda möjliga

Publiceringsdatum by
5

När jag började som lärare i början av 70-talet var det självklart att betygssättning ingick i en lärares arbetsuppgifter. Det kändes ansvarsfullt och man gjorde så gott man kunde. I början var det svårt, man fick anstränga sig för att lära sig.

Ganska snart avskaffades både standardprov och betyg ända upp till grundskolans sista årskurs med motiveringen att det slog ut de svaga och knäckte deras självförtroende. Det innebar en avlastning för oss mellanstadielärare, men det kändes även som att vi berövades en ansvarsfull uppgift. Vi visste ju att den ”sortering” vi gjorde – under ansvar – skulle komma att göras av andra några år senare. Inget sa att det skulle bli mindre orättvist. Vi visste att det subjektiva inslaget var stort, men att de saken faktiskt kunde hanteras acceptabelt i ett förnuftigt samspel med elever och föräldrar. Detta goda samspel byggde på att föräldrar och elever – alltså samhället – respekterade lärares ställning och erkände lärares rätt att betygssätta elever.

På 80-talet, då till och med ”betygsliknande skriftliga omdömen” var strängt förbjudet gav jag ändå mina elever betyg – bara för att djävlas. Det gick utmärkt ända tills någon förälder, som var mer politiskt lojal mot dåvarande regeringen än jag, började krångla. Då kunde jag inte längre fortsätta, trots att alla övriga föräldrar ville ha mina betyg. Jag riskerade då mitt jobb. Vi lärare förlorade dessa år förtroendet att göra detta viktiga arbete.

Men, eftersom man trots allt inte kunnat finna något bättre urvalsinstrument till högre studier, har betygen blivit kvar och dessutom fått allt större betydelse. Kraven på objektivitet och jämförbarhet har skruvats upp till den grad att många nu kräver absolut rättvisa. Utredningen om rätten att kunna överklaga orättvisa betyg är en produkt av detta. Det kan ses som avnämarnas fullständiga seger över skolan.

Utredningen har helt gått på ”objektivitetslinjen” och valt att betrakta betyg som myndighetsbeslut, med följd att oönskade betyg måste kunna överprövas i högre instans. Men det är helt orimlig. Skolbetyg kommer aldrig att kunna bli annat än mer eller mindre goda uppskattningar av elevers kunskaper och färdigheter. Det är kärnfrågan.

Grundskolan skulle behöva ett eget pedagogiskt motiverat betygssystem, som lärare skulle ges ansvaret för. Men med fritt skolval och friskolesystem är det omöjligt att åstadkomma. Betygsinflationen är nu ofrånkomlig och kommer aldrig att kunna tyglas. Björklunds spontana motstånd mot utredningens förslag om överprövning är begriplig. Men loppet för ett förnuftigt pedagogiskt betygssystem i grundskolan är för länge sedan kört – tyvärr.

Läs också: Expressen 2011-01-16, AB 2011-01-13, UNT 2011-01-12

Andra bloggar om: , ,

Crudos förlisning II

Publiceringsdatum by
2

Den 25 oktober 2009 skrev jag om bilden jag fann från Crudos förlisning. Denna bloggpost slutar inte locka läsare. Till idag har sidan sammanlagt haft 347 besök. Flera vittnesmål har inkommit bland kommentarerna.

Idag, efter mer än ett år inkom en fyllig berättelse med helt nya uppgifter, från Lars O. Lindberg. Här kommer den i sin helhet:

”Bilden av Crudo på skäret är hänförande vacker, men vad som är mest intimt förknippat med händelsen är nog den sedermera legendariske skepparen på TV102, Kurt (Kurre) Eriksson och övrig besättning på TV102 som i full orkan genomförde själva räddningen av de två överlevande den 7 februari 1973. Vid detta tillfälle var Sören Martinsson, Käringön formellt ansvarig skeppare på TV102, Kurt Eriksson tog över rollen först något senare.

Räddningsfartyget TV102 var vid tillfället förlagt till Käringön och när larmet kom från Crudo rådde full orkan på västkusten och mycket hög sjö. Crudo var på väg västerut genom Kråksundsgap, men hade alltför svag motor för att komma igenom och drev snabbt ner mot skäret när man ropade ut sitt MAYDAY.

TV102:s besättning hoppade i sjöställen och kom fram till haveristen en kort stund senare. Då hade Crudo redan drivit på skäret på vindsidan och besättningen stod vid ankomsten på däck och höll sig i relingen. Strax därefter kastades de av stötarna i vattnet och hamnade mellan båt och skär, där en liten öppning gav dem visst skydd mot det grundstötta skrovet, som hela tiden hamrade mot berget.

TV102 kunde inte nå de överlevande från vindsidan utan kördes helt sonika upp på skäret på ”läsidan”. Kurt Eriksson och två andra besättningsmän firades ned på skäret från fören. De kunde sedan kravla sig fram till vindsidan, bärga och släpa bort de två överlevande som hela tiden översköljdes av vågorna. Senare lyfte vågorna upp hela Crudo på skäret, som framgår av Curt Warås bild. Bilden tog av Warås vid ett besök med ett annat räddningsfartyg senare samma dag.

TV102 backade därefter ut från skäret och körde med högsta fart förbi Gullholmen upp till Lysekil där ambulans väntade.

Detta var bara en av många sjöräddningar som utfördes av TV102 och dess besättning, men den fick stor publicitet och bidrog till ökade resurser för sjöräddning, kustbevakning och tull. Skepparen Kurt (Kurre) Eriksson kom också att vara den som kanske främst bidrog till kustbevakningens flygverksamhet. Kurre tog på egen bekostnad både flygcertifikat och mörkercertifikat. Detta privata initiativ kom senare att bli inledningen till nuvarande permanenta flygverksamhet kring kusterna.

Vid andra utryckningar kom man tyvärr för sent fram. Kurre ledde också dykbärgningen av omkomna efter Tjörnbrokatastrofen 18 januari 1980.

Idag är Kurre välbeställd ”pensionär” i sjöfartsmetropolen Marmaris i Turkiet. Han kan dock inte slita sig från sjön utan ägnar sig åt leveransseglingar av stora segelbåtar, utryckningar med reparationer av nöjesbåtar och andra större och mindre äventyr.

För dem av oss som träffade Kurre på somrarna i Eriksberg, Bokenäs, finns minnet kvar av en piggögd yngling i 10-årsåldern som hellre bodde under några klippblock på Kortholmen än hemma hos mor och far – och lyckades överleva på Solo, grillkorv och Mariekex. Där ligger kanske till och med Monty Pythongänget i lä med sin tuffa barndom. Se sketchen Four Yorkshiremen på Youtube!”

Andra bloggar om: , , , ,

Bländande nobless

Publiceringsdatum by
3

Jag blir alltid på dåligt humör den dagen då TV sänder Nobelprisutdelningen med efterföljande fest. Det finns flera skäl. Det viktigaste är att Nobelprisen är högst tveksamma. Värst är fredspriset. Att det finns någon legitimitet kvar efter att Henry Kissinger, Al Gore, Martti Ahtisaari, Barack Obama och andra krigsskapare fått priset är märkligt.

Litterturpriset är nästan lika märkligt. Att överhuvudtaget försvara idén att akademien kan överblicka all världens litteratur och anse sig äga kompetens att plocka ut det bästa russinet varje år är hybris. Sedan Ivar Lo-Johanssons principiella kritik försvann har all debatt om det här tystnat.

Ekonomipriset ska jag inte fördjupa mig i, men det vilar på mycket bräcklig grund. För mer kött på dessa benknotor läs Stefan Lindgren.

Men som sagt, TV-spektaktet gör mig på dåligt humör. Dessa uppodlade mediemänniskor som bereds plats i rampljuset, toppdressade i lång aftonklänning och frack med vit fluga, som reder ut vad som är ”rätt” och ”inte rätt” och som låtsas veta något. Man får till och med Mona Sahlin att generat leende posera framför kameran i sin rosa sidenklänning till Ebba von Sydovs kommentarer.

Förr i tiden var dessa ting förbehållna överklassen, så att de kunde flyta ovanpå utan onödig insyn. Vanligt folk kunde då i lugn och ro skita i snobberiet. Men nu ska etikettsregler, kläd- och uppförandekoder till varje pris vara var mans egendom, vilket gör att överklassens vonobenattityder rinner ut över alla breddar. Magdalena Ribbing har blivit folklig. Osunt, minst sagt.

Linda Nyberg var medias första hovdam förra året. Hon var grymt påläst och flink att tala med alla i sin lagom spänningsskapande och frimodiga stil. Jag känner henne, min lilla familj var nämligen grannar med hennes stora familj på 80-talet hemma i Östhammar. I år var det ministerns lillasyster, också en duktig flicka på väg mot toppen. Dessa representerar det enkla och något öppet, nyfiket kvinnligt.

Herrarna håller däremot distansen till det brutalt manliga med sitt språk, ett språk så kulturfint att ingen kan misstänka något opassande. Chrispinsson och Lundström glider som delfiner runt alla hårnålar. De är så oljade att innehållet glider över alla komplikationer och gör världen osynlig.

Jag känner det så här, för när jag var liten kunde vanligt folk lägga potatisskalen på vaxduken – inte hemma hos mig, men i lugn och ro hemma hos sig. Man kunde slicka på kniven och gå barfota inomhus utan att ha vett på att skämmas. Ja, kanske man till och med  kunde vinna lite respekt här och var med sitt jordnära sätt. Förresten de finaste fina bland noblessen kunde bryta koderna, vilket öppnade små gluggar för modeutveckling och stilbildning.

Det enda jag tyckte var lite intressant i år var hur man fick vanliga provrör med anemoner att stå upp på borden. En två mm järnplåt hade placerats under duken och små magneter hade limmats i botten på provrören. Listigt, men en djävligt mager anledning att genomlida resten, så jag reste mig och gick.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , ,

Spänning och folkbildning i skön förening

Publiceringsdatum by
Reply

I den goda delen av svenska skolan – den lilla del som är på frammarsch – är namnet Leif Strandberg välkänt. Han är författare, psykolog och föreläsare med den sovjetiske 20-tals-pedagogen/psykologen Vygotskij som specialitet. Hans bok Vygotskij i praktiken, har sålt i 30 000 ex. Tyvärr kom den inte ut innan jag blev utslängd ur skolan, så jag hann aldrig få tag på den och slå den i huvudet på alla pedagogiskt trångsynta kolleger. Skämt åsido.

Leif ägnar sig även åt annat än psykologjobbet och föreläsandet om Vygotskij, vilket säkert hjälper honom att hålla blicken klar. Denna höst har han kommit ut med en deckare, EN ANNAN DAG – ett Söderhamnsmord (bokförlaget Kärret).

Boken är förbluffande. Ja, Leif har berättat en fantastisk historia. Jag är imponerad på många vis. Berättelsen känns dokumentär. Känslan är att han grävt djupt nere även i gamla sovjetiska arkiv. Men så är inte fallet. Arbetet är framför allt en produkt av gedigen grundkunskap om historia och litteratur i allmänhet och om de så kallade Kirunasvenskarnas historia i synnerhet. Därtill en stor inlevelseförmåga och berättartalang att fylla på med där faktamaterial saknas.

Det är sent 50-tal då en helt okänd kvinna hittas mördad infrusen i isen under en bro i Söderhamn. Hur hamnade hon där? Vad är bakgrunden till detta mord? Det är vad som steg för steg nystas upp av en sympatisk kriminalkommissarie i Söderhamn och hans yngre kvinnliga kollega från Bollnäs.

Kvinnan under bron visar sig vara en av de till Sovjet på 30-talet utvandrade Kirunasvenskarna, som efter ett mycket ovanligt öde råkar bli ett mordoffer just där. Den storpolitiska och svenska politiska bakgrunden är högintressant. Polisarbetet, miljöer och tidsbilderna är väl skildrade. Eftersom boken känns så dokumentär så letar man omedvetet faktafel. Och när man plötsligt hamnar i min lilla stad Östhammar letar jag förstås extra noga. Oj, ett faktafel! Det fanns inget tåg från Tierp till Östhammar ens på 50-talet. Men det var säkert en utsvävning som författaren medvetet tillät sig. Så det gled jag fort förbi.

Modigt att ge sig på deckargenren, med tanke på denna marknads hyperkonjunktur. Att tävla med allt bra från Sjöwall-Wahlö, Mankell, Nesser, Åsa Larsson och andra och med allt skräp som säljs pallvis, är närmast omöjligt. För att inte tala om hur svårt det ska vara att skapa en intressant kriminalkommissarie efter alla stora föregångare som Wallander, van Veteren, Martin Beck och andra. Personskildringar är det allra svåraste att få till utan att hamna i klicheer. Men han lyckas riktigt bra.

De inblandade känns genomgående som riktiga människor i detta stora spel. Mördaren som till slut avslöjas, visar sig vara en mycket udda figur. Även han blir trovärdig tack vare författarens gedigna psykologbakgrund.

Den här historien skulle kunna bli en riktigt spännande och folkbildande TV-serie. Dunkla sidor i vår svenska historia träder fram ur ett 50-tal som med tiden blivit både bildmässigt och smått kultstämplat.

Skaffa boken

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , ,

Högsvensk odling

Publiceringsdatum by
4

Högsvensk odling vid infarten till Akademiska sjukhuset i Uppsala

Sex författare, alla med intressanta aktuella böcker, Per Wästberg, Karin Alvtegen, Ann Heberlein, Birgitta Stenberg, Johannes Anyuru och Henrik Bergren framträdde på ett stort arrangemang i Musikens hus i Uppsala igår kväll. UNT stod för arrangemanget man kallar ”Bokens dag” och tidningens kulturredaktör Lisa Irenius försökte hålla ihop det hela. Den stora parketten var fylld till sista plats av intresserade och förväntansfulla bokläsare.

Författarnas 10-minutare var alla intressanta. Men det framgick tydligt att flera kände sig tidspressade. Läs om dem i UNT 2010-10-25. Resten – alltså 2/3 av programmet – var däremot inte bra.

”Bokens dag” var kultur i sin mest traditionella mening. Här följer nu lite kulturkritik. Mellan klockan 17 och 20 satt vi och lyssnade (med undantag för 30 minuters bensträckare). För 235 kr fick vi 60 minuter författarprat och 120 minuter annat; musikinslag och rundsnack. Ett framträdande av den välkända Uppsalakören Allmänna Sången blev trots skönsång ändå katastrof. Först ett högstämt framförande av Heidenstams/Stenhammars Sverige. Man undrade genast varför. Så följde Till Österland vill jag fara, och man tänkte, aha, en motvikt. Men ”Österland” i den visan syftar inte på den muslimska världen, utan på ”Det heliga landet”. Alltså helt i SD:s antimuslimska och KD:s kristna anda. Slutsats: Vår kultur är svensk och kristen! – trots Anyuru. Okunnigt och pinsamt. Kören skymde dessutom helt författarna i sina snurrstolar, som fick lyssna på kören bakifrån.

Efter pausen anmälde Birgitta Stenberg och Johannes Anyuru att de måste avvika för att inte missa tåget. Fort fram med blomsterkvastar samt kram och tack och vink till publiken. Alla visste att tågen går till Stockholm 11 minuter över varje heltimme, så de trivdes nog inte som panelhöns i sina snurrfåtöljer på scenen.

Jag tyckte faktiskt synd om Lisa Irenius. Hon var ambitiöst förberedd, men hennes A-kursmässiga litteraturfrågor om gott och ont i litteraturen föll ganska platt till marken.

Alldeles för mycket utfyllnad och för lite av författarna. Åtminstone 20 minuter kunde de väl ha fått var och en?

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,