Category Archives: Personligt

Skriverier om det mer personliga, dock ej det privata.

Skjortans betydelse

Publiceringsdatum by
5

Strök idag mina tre bästa skjortor. Ska man verkligen stryka skjortor? Vi pratar mycket lite om vikten av att stryka skjortor, eller om skjortor över huvud taget. Det är klart att skjortor är ett svävande begrepp. Det kan vara allt från en sliten T-shirt till en frackskjorta med stärkt bröst och löskrage. Och kvinnor har sällan skjortor, de har blusar, en minst lika stark könsmarkör som att alla föräldrar undviker färgen rosa på sina gossebarn. För att bryta mot dessa regler krävs mod och en vilja att sticka ut ur mängden. Men jag är ganska välanpassad i detta avseende.

Jag är uppvuxen med skjortor. När min pappa tog på sig en ren skjorta såg jag på med någon slags beundran. Nu blir han fin tänkte jag, trots att hans spretiga smalben stack fram under den frasande skjortan. Vattenkammad framför spegeln, en doft av herrparfym och ren skjorta. Alla kan se den bilden av en man tror jag. En förhoppningsfull bild.

Som ny student med generöst studielån satsade jag på att lämna in mina skjortor på en riktig tvättinrättning. Lättja och min nedärvda skjorttradition ledde mig dit. Vitklädda professionella och otroligt rena kvinnor tog emot mina smutsiga skjortor och levererade dem – mot skälig betalning – några dagar senare ofantligt slätstrukna och nystärkta i en prydlig hög inslagen i brunt papper. Varje skjorta gördlad med ett smalt pappersband. Som en prinsesstårta bar jag hem dem till mitt lilla studentrum. Rena skjortor förenklade den närmaste framtiden.

Sedan kom 70-talet. Skjortorna förlorade kraftigt i status i mitt liv och jag vande mig vid tröjor men framför allt skrynkliga kläder. Ja det har tidvis varit moderiktigt med skrynkligt.

Jag är i gott sällskap med att ha ett särskilt förhållande till skjortor. Skjortan är kanske den mänskliga klädedräktens allra mest ursprungliga plagg och fanns redan i antiken. Fram till 1920-talet var det uteslutande ett underplagg. Först då blev det socialt acceptabelt ”i finare kretsar” att ta av sig i skjortärmarna. Sedan dess har skjortans status stegrats.

I mitt yrkesliv i skolan har jag ibland stramat upp mig med nystruken skjorta och faktiskt då känt mig något säkrare i katedern och bland kollegor, men inte var det ofta. Ibland strök jag bara kragen som stack upp ovanför tröjan i halsen.

Men nu mina damer och herrar, nu har jag åter börjat stryka mina skjortor och lägger dem i en prydlig hög varje gång. Nu har jag tid till det och tycker jag kan tillåta mig njutningen både av den goda lukten av nystrukna bomullsplagg och av att sätta på mig en nystruken skjorta.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , ,

Anne Marie – bedragen av två män

Publiceringsdatum by
8

Anne Marie Müller med barnen Jacob och Charlotte 1865

Min morfars mormor hette Anne Marie Müller och var en kvinna av god familj i staden Porsgrunn-Skien på Norges sydkust. Hon föddes vintern 1833 och vid konfirmationen 1847 antecknades i kyrkboken att hon var ”rørende i sit hele væsen”. Hon var antagligen en ovanligt intagande person. Continue reading →

Crudos förlisning III

Publiceringsdatum by
Reply

Den 25 oktober 2009 skrev jag om bilden här intill av Crudos förlisning.

Reaktioner inflöt sakta men säkert, vilket fick mig att 2 januari 2011 skriva Crudos förlisning II.

Nu har ännu mer material om denna dramatiska händelse den 7 februari 1973 inkommit. En av hjältarna från räddningsoperationen, Olle Engelbrektson, f d överinspektör i Kustbevakningen och nu bosatt i Hunnebostrand, har själv skrivit en lång och initierad skildring av hur den mycket farliga räddningsaktionen gick till. Continue reading →

Ett stackars barn av sin tid

Publiceringsdatum by
5

Foto: Percy Lundwall

En kvinnlig vinterturist i Mora framför Gustaf Erikssons staty i mars 1919. Snön har smält på södersidan av kullen, så det är dagsmeja. Kvinnan håller lite ängsligt en skidstav i högerhanden för att inte halka på det lömska underlaget. Varför flaggan är på halv stång nu i slutet av mars är oklart. Inte kan det vara för att Carl Larsson dog i januari detta år.

Kvinnan är min mormor, som förmodligen lite motvilligt följt med sin man och deras närmaste vänner på skidsemester till Dalarna under påskledigheten. Hon är 37 år och har två barn, det yngsta två år (min blivande mamma). Barnen är förmodligen hemma i Göteborg med en barnsköterska, ännu för små för att kunna vara med. Mormor ska få ännu ett barn i slutet av maj kommande år.

Vad kan man ana mer om min henne i denna bild? Hon är av bättre familj, som man sa på den tiden utan att tycka att det lät högfärdigt. ”Bättre” betydde allt från bildad stadsbo, ekonomiskt välbeställd till hög samhällsställning i allmänhet. Man ser det på skinnmössan och den eleganta kappan. Så gick Moraborna inte klädda. De bar lokalt präglade dräkter, dock mycket sällan de där färgglada med mycket rött, vitt, gult och ljusgrönt, som vi idag känner som Moradräkten.

Men Moraborna var stolta över att vara kullor och masar. Anders Zorn, Carl och Karin Larsson hade sedan lång tid tillbaka spridit sin bilder av Dalarna och sin formgivning i nationalromantisk anda. Det hade skapat ett stort intresse för trakten, dess människor, hantverk och formgivning som vore det det svenska ursprunget. Därför sökte sig den progressiva borgerligheten dit. Därför tog man in på hotell i Rättvik eller Mora för att få uppleva äventyret att känna sig som en del av detta svenska ursprung. Därför var min mormor där just denna påsk 1919.

Men att hon på denna bild inte åker skidor förebådar det som jag vet ganska snart ska hända med henne. Hon isolerar sig mer och mer i sin våning i Göteborg och träffar allt färre människor. Hon får ofta svår migrän, äter allt mindre – till slut som en liten fågelunge – och blir med åren allt tunnare och mer benskör. Hon blir rädd för att gå ut, kan inte gå över ett torg, måste smyga efter väggarna. Alltså, efter att hon fött tre friska barn blir hon en mycket olycklig kvinna. Inget yrke, inte ens sitt hem eller sina barn behöver hon sköta om. Det har de hembiträden och barnsköterskor till.

Runt omkring henne tar sig kvinnorna ton och argumenterar för kvinnors rätt att leva fullvärdiga liv med rösträtt. Men min mormor blev inte upplyft av det, snarare tvärt om. En ogift yrkeskvinna med pojkaktigt smeknamn blir hennes enda trygga och trogna sällskap. Mormor liksom vissnade.

Bilderna på henne talar tydligt, men ingen har fördjupat sig i frågan. ”Ja, hon bara var sådan, en skör och ganska klen människa.” Så sa man, och så var saken avklarad till nästa gång någon ställde den obekväma frågan.

Men, min mormor var inte sådan, hon blev sådan, i meningen – ett stackars barn av sin tid. Alla anande nog att det var ett utslag av det som kallades ”kvinnlig melankoli”, det där som Freud och Jung tvistade om i den intressanta filmen A dangerous method och som så lysande skildrades av PO Enquist i boken Blanch och Marie.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , ,

Facklig förtroendeman i Capetown

Publiceringsdatum by
2

Min nyfunne vän och hans fina passagerare

De radade upp sig på trappan till terminalen. Banderoller, kampsånger och plakat talade om hård kamp för bättre arbetsmiljö och höjda löner. De som jobbade på båtarna ut till Robben Island (R I) var i strejk.

Jag gick fram till en av dem, en reslig man med solglasögon, och frågade. ”Vad gäller strejken?” Han redogjorde för skriande orättvisor mellan bolagets chef och vanliga sjömän på båtarna till R I.

Problemet för oss var att deras maskningsaktion medförde att vi inte kunde komma ut till R I. ”Kan du inte hjälpa oss att få biljetter så att vi kan komma ut idag. Imorgon reser vi hem till Sverige”, ljög jag.

”Kommer du från Sverige? Ni svenskar är mycket välkomna till Sydafrika! Vad heter du?” Jag sa mitt namn och frågade om hans. Jag minns inte vad han svarade. Han sköt nu upp solglasögonen i pannan och visade en vänlig blick, ja han tog på mig och talade som om vi var mycket nära vänner. ”Vet du, sa han, jag har kört den svenske kungen ut till R I, och konstigt nog, han såg ut som du, keps och vitt hår som spretar ut under. Jag har också kört Obama och Celine Dion ut till R I.”

Han berättade vidare att han seglat med den nygamla Ostindienfararen Götheborg, som besökte Kapstaden den 19 februari 2006. Jag berättade då förstås att jag var från Göteborg, varpå han berättade om att han hade två söner som nu gick på College, varpå jag berättade att jag hade tre döttrar, barnbarn o. s. v. Vi skulle kunna ha fortsatt vårt samtal på en restaurang i närheten om jag inte hade ett sällskap på ytterligare fyra personer med mig och så gärna ville ut till R I.

Vi avrundade därför vårt samtal och han slutade med att uppmana mig att gå in till biljettluckan och fråga efter återbudsbiljetter. Vi skakade hand och jag önskade dem framgång med strejken.

Så gick jag in till biljettkassan igen. Eftersom man i högtalarna tydligt deklarerat att alla turer till R I var fullbokade flera dagar framåt, så var alla köer borta. Jag knackade på glasluckan och frågade om de hade några återbudsbiljetter. ”Vad heter du”, frågade mannen bakom glaset. Jag sa mitt namn. Han knappade lite på sin dator och frågade hur många biljetter jag ville ha. ”Vi är bara fem personer”, sa jag lite skämtsamt. Mannen ändrade inte en min. Det rasslade lite i en skrivare och så räckte han fram fem biljetter.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , ,

Sydafrikansk specialitet

Publiceringsdatum by
10

I vårt kringflackande med bil i Sydafrika såg vi mycket intressant och fantastiska scenerier. På flera ställen längs vägen såg jag ovanstående märkliga konstruktion. Prydligt numrerade stod de där i all sin obegriplighet. Jag frågade förstås vad det var – och fick ett självklart svar. Ett svar som jag hade svårt att se på grund av mitt svenska ursprung. Vad fick jag för svar?

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: ,

Kontraster och klyftor

Publiceringsdatum by
1

Rhodes memorial nedtaget på jorden

Bilden av Sydafrika har nu fått färg. Landet är tre gånger så stort som Sverige, har ca. 49 miljoner innevånare (folkräkning pågick under besöket), är oerhört rikt på naturtillgångar och arbetskraft och bubblar av utveckling och stora tunga konflikter. Kontrasterna är knivskarpa i alla avseenden och närmast obegripliga för en folkhemssvensk.

Julius Malema hade sina sista dagar som toppolitiker när jag var i Sydafrika. I Cape Times visades han på förstasidan i rosa kostym och hatt för att markera avståndet till de fattiga massorna. Han är sannerligen motsatsernas man denne populäre, förlåt populistiske, Malema.

Vid det offentliga företaget som driver verksamheten omkring Robben Island (fängelseön utanför Kapstaden där Mandela m fl. satt fängslade) pågick en strejk. Utanför terminalen mitt i det fashionabla Waterfront demonstrerade arbetarna med banderoller med Marx på och rytmisk toi-toi-sång. De protesterade mot att deras chef tjänade ohyggligt mycket mer än de och krävde 25% lönelyft.

Vi rörde oss mest efter de stora vyernas vägar. Krugerparkens fantastiska viltreservat, Gods Window, Taffelberget, Cape Point, Hermanus valar, Franschhoeks vingårdar och, som sagt, Waterfront i Kapstaden. Men vi passerade också små samhällen som dominerades av svarta människor (vilket knappast är fallet i Kapstaden), tiggare och gatuentreprenörer vid ljussignalreglerade trafikkorsningar, på bensinmackar och parkeringsplatser. De slet alla med någon enkel sevicetjänst för en liten slant.

Och ständigt växande townships på obebyggda markytor runt Kapstaden. Där bosätter sig helt okontrollerat fattiga människor från grannländer och Sydafrikas glesbygder. Det liknar kringområden i alla stora tigerekonomiers metropoler världen runt. Hit flyttar man för att livet trots allt ter sig aningen mindre hopplöst än långt ute i den ännu stillastående periferin. Här förvandlas livet från stillestånd till äventyr med vissa små chanser till snabba små eller stora klipp.

Dessa shack-aereas är veritabla brandfällor och smitthärdar eftersom rinnande vatten är en bristvara och alla kokar mat över öppen eld. Men i Sydafrika blir de numera allt mer permanenta med både vattenledningar, sanitära anordningar och el för matlagning, ljus och laddning av mobiltelefoner inte minst. Är man infödd vit medelklass i Kapstaden kör man inte in i ett sådant område. Det är visserligen fullt möjligt, allt är öppet, men det sociala bråddjupet blir alltför iögonenfallande. Världarna kan ännu inte mötas på de fattigas arena.

Men landet är på väg framåt. Apartheid är trots allt borta. I princip råder likhet inför lagen. Pressen är fri. Onkel Tom är på väg ut ur sin stuga. Landets alla befolkningsgrupper har en lång gemensam historia, som ingen kan ta ifrån dem. Afrikaans, blandspråket som de flesta sydafrikaner åtminstone förstår och kan prata, finns där som en påminnelse om det gemensamma sammanhanget. De har hittills undvikit inbördeskrig. Det är inte skit. Men jord och egendom är provocerande ojämnt fördelat. De flesta har ändå för mycket att förlora på att göra som i Zimbabwe. Klyftorna är bildligt och bokstavligt djupa i alla avseenden. Frustrationen över detta är stor och otåligheten likaså. Kampen om vägen framåt går inom ANC. Klockan kan inte vridas tillbaka, endast framtiden är möjlig.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , ,

Sydafrika i svart-vitt

Publiceringsdatum by
1

En infart till Krugerparken 1949 (Foto: från Percy Lundwalls fotosamling)

På söndag reser jag med tre nära släktingar till Sydafrika. I hela mitt liv har Sydafrika funnits i bakgrunden. Min mammas bror reste nämligen dit 1938 för att arbeta en kortare tid och för att få lindring för sin svåra astma. Men så kom kriget, hemtransport blev omöjligt, han mötte en kvinna, det blev en hel familj innan kriget tog slut och han blev kvar.

I hela mitt liv har jag alltså haft släktförbindelser med Sydafrika, men aldrig varit där. Så länge apartheid bestod var det otänkbart. På 60-talet träffade jag dock min kusin, som då var på Sverigebesök med sin pappa. Jag minns att han var glad och pigg på det mesta, men att han ändå var ganska främmande på något obegripligt sätt. Jag minns att frågan om systemet att hålla svarta och vita åtskilda (apartheid) var en känslig fråga som de vuxna försökte undvika. En ung man – dock betydligt äldre än jag – vågade skämta om saken en gång, vilket var mycket olämpligt. Ingen skrattade.

För ett par år sedan var min kusin och hans fru i Sverige för att återknyta kontakten med sina svenska rötter. Vi åkte runt med dem, bekantade oss som vuxna och blev goda vänner. Nu ska vi göra vårt svarsbesök.

Sydafrika har på senare år blivit ett stort turistmål, särskilt Kapstaden, där min kusin numera bor. Jag har hört min mamma berätta om den enorma Krugerparken efter ett besök hos sin bror sent på 50-talet. De svartvita fotografierna av landskapet i Kruger och runt den lilla staden Belfast där de då bodde har präglat min bild av Sydafrika. Färggranna turistbroschyrer, filmer och andra bilder har ännu inte rubbat min inre bild. Allt är fortfarande i svart-vitt. Det ska det väl nu äntligen bli ändring på.

Vi landar först i Johannesburg, åker därifrån med bil genom det storslagna landskapet till Krugerparken där det blir turistsafari i tre hela dagar. Sedan bil tillbaka till J-burg, inrikesflyg till Kapstaden och en dryg vecka däromkring.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , ,

Nytt bloggtema

Publiceringsdatum by
1

Har nu funnit ett rent och snyggt WP-tema, som uppfyller de krav som man kan ställa på en blogg. Nu kan du t ex. klicka i en checkbox efter att du gjort en kommentar för att bli påmind via e-post om andra också kommenterar inlägget du just kommenterat. Praktiskt och bra. Det finns säkert även fler finesser jag ännu inte upptäckt. Kul att kunna variera vinjettbilden också.

Bonus 4 – Barnens nya värld

Publiceringsdatum by
2

Ännu en jättefråga pockar på att ta plats. Det är frågan om den värld som omger våra barn och hur den påverkar begreppet barn och därmed hur vi hanterar det hela? Är de små människor? Är de som vi eller lever dom i en annan värld? Svaren på dessa eviga frågor formaterar pedagogiken och skolan. Att svaren skiftat genom skolhistorien är alldeles uppenbart. Inte minst har barnet skiftat karaktär under den senaste generationen. Den ska jag nu försöka få ett grepp om. Jag tar det därför får början. Continue reading →