Stig på Uppsalaåsen

I Öregrunds skola arbetade jag med folkskolläraren Stig Södergren, ännu en arketypisk folkrörelsemänniska, jämnårig med Olof Palme och Jan Myrdal. I hans bagage fanns bland annat följande: Fattig uppväxt i jämtländsk lantarbetarmiljö, skogsarbete, Europaresor efter kriget, arbete på Saab i Linköping, Hermods, realexamen vid Statens läroverk för vuxna, kurator vid Storängens hem för psykiskt efterblivna, Folkskoleseminariet, ny familj som på 70-talet förde till Öregrunds skola.

Lagom till Stigs 50-årsdag 1977 klev jag in som en av Öregrundsskolans tre mellanstadielärare. Stig och jag fick samma lunchtid första året och vi såg till att det så förblev tills jag flyttade nio år senare.

Jag lärde av hans sätt att se världen och litteraturen och han lyssnade på mig och min syn på skolan, kulturen, livet och politiken. Han är en människa med stor bildning helt befriad från högfärd. Det var Stig som fick mig att läsa Ivar Lo-Johansson, som bokstavligen bekräftade att: ”Allt intressant kommer från arbetarklassen”. Jag var på väg att bli en riktig gråsosse, samtidigt som skolan och socialdemokratin var på väg åt helt annat håll.

Genom mina kontakter ute i det kulturpolitiska livet blev Stig senare dels intervjuad av författaren Jan Stolpe i FiB och av Gunnar Ohrlander i TV. Han hade intressanta saker att berätta och var en god representant för det bästa i svensk demokratisk folkbildningstradition.

I mina ögon är Stig och tidigare skolministern och demokratiutredaren Bengt Göransson inte bara jämnåriga, utan även syskonsjälar. Stig jobbade hela sitt arbetsliv ute bland människorna medan Bengt Göransson en period klev upp på toppen. Jag tror att det lika gärna skulle kunna ha varit tvärt om.

Så kommer det att stå i den bok som jag ger ut om en tid. Plötsligt försvann Stig efter en kort tids akut sjukdom. Han ville liksom Gunnar Ohrlander inte tala om sin sjukdom. Den behöll han för sig själv. Som framgår ovan betydde han mycket för mig, men säkert också för många andra utanför hans stora familj. Nu minns jag hans humoristiska visdom på våra promenader till matsalen. När jag kände mig hårt pressad i mitt lärarjobb och var riktigt upprörd, så sa han: “Men Knut, man dör inte av det.” Och det hade han ju rätt i.

Läs också om Stigs egna berättelser

Signe knappt 2 dygn gammal

Den här bloggen är också personlig. Därför kan jag inte undanhålla vad som hände mig den gångna helgen.

Klockan 13 i fredags var det minnsesstund för Gunnar Ohrlander. Kägelbanan på Mosebacke var välfylld av människor ur den förnuftiga delen av det svenska kulturlivet och några till. Det var gripande att höra hans kolleger, systrar och barn tala om honom. Yngsta dottern beskrev Gunnars villkorslösa strid för hennes rehabilitering från sin cp-skada, som mynnat i en fullkomlig seger. Den frimodiga, klarsynta och lyckliga människan som talade var det levande beviset. Jag minns plötsligt hans bok Åsas journal. Gunnars lillasyster antydde mörka stråk från barndomen, men att Gunnar blivit vägvisaren ut i den stora spännande världen – som skulle förbättras. Kolleger vittnade om hans arbetskapacitet, målmedvetenhet och mod. Jag är glad att jag hann dit.

Men jag var tvungen att hasta vidare redan i pausen för att inte missa besökstiden på SÖS BB. Skulle hälsa Signe välkommen till världen och krama om de nyblivna föräldrarna. Det är svårt att beskriva denna lycka. Den är inte omtumlande, den är som ett slags tillfredsställande lugn i hela kroppen. Omvärlden får ett hoppfullt och vänligt ljus. Signes minsta rörelse är en spännande signal att tolka och som man måste besvara på något halvfjolligt sätt. Ett öppnat öga ett brak i byxan, allt är lika märkligt. Ett nytt liv, men också en del av mig.

I lördags på FiB:s årsstämma fick jag en blomma av FiB:s ordförande som tack för mina insatser som webbredaktör för www.fib.se. Nu är det alltså slut på det för min del. Jag har gillat jobbet, men det har blivit allt krångligare de senaste åren. Det har gällt flera viktiga politiska frågor med direkt anknytning till FiB:s plattform. Men FiB är en tungfotad organisation som rör sig mycket långsammare än blogosfären. Om FiB ska  få ett ord med i debatten måste hemsidan kunna reagera snabbt. Föreningsledningen måste skaffa sig beredskap att kommentera dagshändelser inom ett dygn. En ledarblogg är vad som behövs. De problemen hoppas jag att den nyvalda styrelsen kommer att lösa.

Den tid som tills nu fyllts av webbredatörsjobbet kommer att fyllas med annat. Först slutförandet av “skolboken”, sedan bloggen, snickerier, morfars fotoarkiv och så Signe förstås. Annat kan tillkomma.

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Gunnar Ohrlander, FiB/Kulturfront

Många vet att jag kämpat med ett bokmanus om skolan sedan hösten 2006. Några har jag talat med och en del ser säkert med viss spänning fram mot vad som ska stå att läsa i boken. En del undrar nog varför den aldrig kommer och har av finkänslighet slutat fråga hur det går.

Saken är den att det har varit mycket svårt att skriva denna bok. Mitt eget arbetsliv sammanföll i tiden med grundskolans uppgång och fall. Mitt arbetslivs snöpliga avslutning framstod som en parallell till grundskolans. Det var min bokidé.

Det blev inte bra. I realiteten skrev jag flera böcker på en gång. Jag skulle förklara allt. Dessutom försökte jag dölja min egen sorg och ilska i en massa allmän text om grundskolan som andra redan skrivit mycket bättre. Den boken hade blivit nästan oläslig.

Jag har samarbetat med en erfaren förläggare, som sett problemen och försökt vägleda mig. Jag har strukit, skrivit nytt och skrivit om många gånger. Hela projektet har blivit så segt att jag nu beslutat dra tillbaka mitt manus och söka andra vägar. Så lång tid har nu gått att också mina perspektiv på det som hänt förändrats.

Det som är kvar, och som möjligen kan vara ett bidrag till förståelsen av vad som skett med grundskolan, är min egen historia som skolledare i Uppsala. Där ställdes allt på sin spets, där blev kampen om skolans inriktning knivskarp, jag målades in i ett hörn och blev till slut utkastad. Om detta har jag nu ett färdigt bokmanus. Jag tror att den boken ska kunna komma ut ganska snart.

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: grundskolan, bokskrivande

I tidningshyllan på ICA idag kunde jag konstatera att flera tidningar, bland annat FÖRLDRAR & barns temanummer GRAVID, lärt sig konsten att göra omslag. Söta flickor säljer bra. Men om de döljs bakom andra tidningar spelar det ingen roll hur söta dom är. Därför tittar flickorna ut ovanför tidningarna i facket framför. En mycket bekant blivande mamma var det som tittade på på mig.

Snart börjar jag tro på att jag ska bli morfar. Missa inte senaste numret av FÖRLDRAR & barns temanummer GRAVID.

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: föräldrar & barn, gravid, morfar

På bokrean köpte jag Görings Sverige – en hatkärlek av Björn Fontander. Tänkte jag skulle finna något om människorna runt min faster och hennes tyske man.

Fontander verkar lätt besatt av det faktum att nazisternas andre man hade så djupa svenska förbindelser. Han har snokat fram dagböcker och brev i stora mängder och citerar och citerar. Han har även skrivit en bok Carin skriver hem, som bygger på endast hennes brev. Orkar man läsa igenom allt det här framträder en bild av hur den svenska noblessen tänkte och handlade mellan de två världskrigen.

Jag fann dock inget om min faster. Möjligen kan jag säga att jag återupplevde en språkton och en doft av förlamande förfining som präglade en del vuxna i min barndom. Människor av klass! En kuslig förnimmelse av en bortglömd sida av mig själv.

Från överklassens aristokratiska ideal till nazismens var hoppet mycket kort. Gemensamt var svärmeriet för starka handlingskraftiga ledare, höga ideal, stolta deviser och suggestiva symboler. För aristokratin var demokrati liktydigt med kulturellt förfall. Den moraliska upprustningen efter Weimarrepublikens urartade (Entartete) kultur, hade stor dragningskraft. Nationalsocialismens framtoning blev för denna nobless oemotståndlig. När de senare även tågade mot bolsjevismen blev euforin total.

Det var Hermann Göring och hans sköna svenska hustru Carin Göring (gift Kantzow, född Fock) som i dessa kretsar framgångsrikt kunde föra fram Nationalsocialisternas budskap. Adolf Hitler var betydligt mindre attraktiv, en liten oansenlig man utan stil och anor. Hitler behövde den yvigt utåtriktade Göring för att ge nazismen glitter, glans och färg.

För dem inom noblessen med judiska anor och vänner var ändå “judesaken” en broms. Det förstod Göring, som här försökte tona ner. I Nürnbergrättegången 1946 försvarade han sig genom att förneka att formuleringen om ”den slutliga lösningen” i protokollet från Wannseekonferensen 1942 alls skulle tolkas som ett planerat massmord på judar. Det var bara fråga om att ”slutligt ordna det för Europas judar”, vilket var en närmast human åtgärd.

Att man inte protokollförde planerna på massutrotning med gaskammare och annat är fullt logiskt. Dels var säkert alla i ledningen inte eniga om utrotningslinjen. Göring och andra vacklade möjligen en aning. Dels förstod man att om utrotningslinjen beskrevs i svart på vitt ökade risken att fienden skulle komma över uppgifterna och skapa skadlig motpropaganda. Därför är det logiskt att protokollet från Wannsee formulerades en smula diffust. Göring ansvarade för konferensens pampiga inramningen, men han utsåg Reinhard Heidrich till konferensordförande.

Intressant är att dagens svenska förintelserevisionister använder samma argumentationsteknik som Göring. De diffusa formuleringarna fyller alltså sin funktion.

Om man försöker sätta sig in i förhållandena på 30-talet är det lättare att förstå att det gick som det gick. Överklassens knäfall för Nationalsocialismen är ganska lätt att förstå. Det enda svenska motstånd som nämns är Torgny Segerstedt med sina misshagliga skriverier i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och Karl Gerhards ökända trojanska häst. Men i Sverige var motståndet mot nazismen mycket mer än detta. Men det beskrivs inte i denna bok, antagligen för att det knappast berörde Görings svenska kretsar.

Att folk i allmänhet i Tyskland i så stor utsträckning valde Nationalsocialismen är svårare att förklara. Några pusselbitar här är att det tyska folket led av arbetslöshet och osäkerhet under 30-talskrisen. Då fanns inga a-kassor och arbetsmarknadsutbildningar. Man drömde sig tillbaka till kejsar Wilhelms dagar före den stora förnedringen i Versaillefreden 1918. Den tyska arbetarrörelsen splittrades och förmådde därmed inte bjuda nazismen något motstånd. Nazisterna kunde förknippa dem med oredan, krisen och den urartade konsten. Så vann NSDAP en jordskredsseger i riksdagsvalet 1933 och Adolf Hitler blev rikskansler.

Kan man säga att det finns likheter med Europa idag? Ja, men situationen är också mycket annorlunda. Ingen idag säger öppet att man vill avskaffa demokratin, inte ens Sverigedemokraterna. Visst finns det politikermissnöje, visst är arbetslösheten hög, visst skapar folkomflyttningar och krig social oro, visst har vi finanskris och ekonomisk kris. Men bromsen mot öppet totalitära lösningar, som i Tyskland 1933, är ändå stark.

Däremot kan man lära att fascismens ansikte varierar. Det mest eteriska, mest finstämda och de mest sprödbakade små torskar kan bakom fasaden dölja det mest fasansfulla. Det är Hermann Göring, hans två fruar, hans styvson Thomas, hans dotter Edda, hans morbida Carinhall etc, etc tydliga bevis för.

Till sist ska nämnas att historien om Göring som konsttjuv är helt fantastisk. Förmodligen är han den störste i denna bransch någonsin. Det tänkte förmodligen även Carl-Johan Vallgren som på sid 433 och 434 (eller möjligen någon annan stans) måste ha hämtat just sin skicklige konservator – han som blev konstförfalskare – till romanen Kunzelmann & Kunzelmann.

Tänk om jag kunde ringa upp min gamla faster och tala om allt det här. Det hade hon gillat.

________________
Några artiklar om boken: Internationalen, Populär historia,

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Björn Fontander, Hermann Göring, Carin Kantzow, Görings Sverige – en hatkärlek, Carin skriver hem, Nürnbergrättegången, Wannseekonferensen, Torgny Segerstedt, Nationalsocialisterna, Sverigedemokraterna, NSDAP

Två snowboardkillar på väg ner mot Kesudalen. Helags och Norge i väster

Är åter i offentligheten efter en vecka i Härjedalsfjällen. Där är man helt vid sidan av nyhetsflödet i tidningar, TV och Internet. Inte ens radion fungerar bra, det raspar och skrapar. Vädret är det enda man står ut att lyssna på, trots att det ändå alltid blir som det blir.

Hemma alltså vid UNT-högen och alla andra aktualitetsförmedlare. Bläddrar för att se vad jag missat. Eller snarare vilken världsbild som förmedlas från förra veckan.

Det största verkar vara det nyöppnade elektronikvaruhuset MediaMarkt. Första april upptogs 8 helsidor av deras “MEGA PREMIÄR”. Det kändes som ett dåligt aprilskämt ända tills en halvsida om att Bilprovningen skulle HBT-sertifieras ställde denna konstiga känsla till rätta. Kassabingo för UNT i alla fall. Utgivningen tryggad en tid till.

Vad fick jag veta i övrigt? Kinesiska Geelys köp av Volvo blev nästan klart och i Moskva sprängdes bomber i tunnelbanan som dödade ett 40-tal personer. Unga islamister från Kaukasus pekas ut. Och alla blir än mer skrämda för de där islamisterna.

Ett mord på en äldre kvinna i Landskrona begicks för att hon parkerat lite snett. Mediespelet regisseras slugt av Sverigedemokraterna som pekar ut mördaren, en invandrarpojke, med namn och bild. Landskrona går man ur huse mot våldet. Journalister ställer sina illmariga frågor och stämningsläget skruvas upp enligt regianvisningarna. Ingen säger uttryckligen att mördaren är islamist. Men …

Ett dubbelmord i Växjö, Di Leva misshandlar sin fru och Rocky är tillbaka på upptäcktsfärd i Berlin.

I mitt andra hem Östhammar (ingår i UNT:s spridningsområde) kan Moderaterna inte komma överens om en kandidatlista till kommunvalet. Det blir minst två. Svåra klassmotsättningar sliter nu i partiet. Redan inför förra valet slet sig den moderata Gimogruppen loss och bildade eget. Osämjan gäller mest vilken stil man ska ha i sin framtoning. En och annan katt lär ha smitit in bland hermelinerna. Och sådant måste stävjas känner hermelinerna. Eller var det katterna? Middagsbjudningarna blir inte trevliga framöver. Politiska diskussioner kommer att förstöra stämningen.

Efter år av processande har generaldirektören för Kammarkollegiet, Claes Ljung, dömts – i två instanser – till rivning av sin ”jordbruksbyggnad” (med panoramafönster mot underbar havsutsikt) på den lilla ön Alören utanför Öregrund eftersom något jordbruk inte går att bedriva i klippskrevorna. Han ska överklaga.

Det var i stort sett allt. Inget om hur det går för Sverige i kriget. Det är dock inget att förvåna sig över. UNT och resten av medieetablissemanget har inte riktigt förstått att vi är i krig. Det var väl inga svenskar som stupade förra veckan.

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Afghanistankriget, Alören, Öregrund, Östhammar, Claes Ljung, Di Leva, Geely, Landskronamordet, Media Markt, Sverigedemokraterna, UNT, Växjömordet, Volvo

Idag får fallet Mohamed Omar ett helt uppslag i SvD KULTUR. Där analyseras vad som hände med honom. Hur kunde det gå så illa?

Jag kände Omar väl och umgicks mycket med honom mellan 2003 och 2009. Jag såg hur Kultur-offentligheten reagerade och behandlade honom under dessa år. Min bild är en helt annan än den som förmedlades därifrån. Därför har jag tidigare försökt ge min bild.

Först ska det sägas att vi var politiskt överens i kritiken av det så kallade kriget mot terrorismen, USA:s krig i Irak och Afghanistan och Israels nu 60-åriga etniska rensning av Palestina, d v s om sionismen. Därutöver gick våra politiska uppfattningar isär i det mesta.

Därför hade vi en pågående diskussion om det mesta och Omar lyssnade förundrad till mitt lite mossiga folkrörelsebudskap. Men han förstod det inte. Han fastnade lätt i de geniala idéernas och geniernas avgörande betydelse för allt framåtskridande. Han provade ofta någon patentlösning som i ett slag skulle vända allt på rätt köl här i världen. Religion i vidaste mening var en sådan. Men han provade också idén om en världsregering, ekologiska väckelser, demokratins svaghet, odling av eliternas nedärvda intelligens etc. Det spretade minst sagt.

Det finns idag många sökare som Mohamed Omar. Men få passade så perfekt in i det svenska samhällets sug efter en guide till den okända och exotiska muslimska världen. Här fanns en svensk aningslös godtrogenhet, framför allt i mediavärlden, som är mer skyldig till fenomenet Omar än han själv. Detta framkommer ganska bra i dagens SvD. ”Vårt behov av en Omar är omättligt”, konstaterar Omars f d förläggare Harald Hultqvist. Det är på pricken.

Så fort Omar trodde sig ha fått korn på sanningen blev han förutsägbar och därmed helt ointressant. Hans trosvisshet är nu gränslös. I en avkortad intervju, där standardfraserna om ”Fröintelsemyten” strukits, säger han att om tio år har ett antisionistiskt parti

”några procent [av rösterna] och tio-tjugo bildade och hängivna personer som arbetar för saken. Jag är partiledare, men kanske har vi hittat någon bättre om tio år. Om jag skulle dö idag skulle det inte finnas någon som kan förvalta det jag har byggt upp. För att få frid måste jag veta att det finns en grupp människor som tar hand om det.”

Så talar en som fastnat i sin egen förträfflighet. Patetiskt minst sagt, men messiaslängtan finns inom alla religioner. Omar klagar idag på bloggen på att det han sa om ”Förintelsemyten” strukits ur intervjun, och återger allt där istället. Det intressanta med det är inte strykningen, utan att han genom att återge beskrivningen av sin egen roll i den lilla svenska islamiströrelsen, faktiskt bekräfta att han ser sig själv på det viset.

Ännu en artiel i SvD idag; Kultursidorna gav Omar en scen. Läs vad jag skrivit om Omar tidigare.

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Afghanistan, Förintelsemyten, Irak, islamism, Israel, Mohamed Omar, Palestina

Igår var det exakt 30 år sedan folkomröstningen om kärnkraften. Uppmarschen till omröstningen var en plågsam tid för oss som var politiskt aktiva på vänsterkanten och samtidigt trodde på både teknik och förnuft. Tittade i min dagbok och fann lite om det här. 15/3 1980, en vecka före omröstningen demonstrerade linje 3 i det lilla Östhammar:

”Ute hela familjen för att bese det bedrövliga skådespelet på stan. Det godkända folket marscherade och beskyllde oss andra för att vara ansvarslösa, barnamördare, motståndare till livet och jag vet inte allt. JA TILL LIVET – NEJ TILL KÄRNKRAFT var huvudparollen för tåget. Det angav tonen. Att det fanns så mycket flummare i kommunen var en överraskning. Fam. Lindelöf gjorde sensation genom att stå utanför.

Denna rörelse är en besvikelse. Jag känner på något sätt igen mig i den. Ser mina egna fel och förstår varför folk i allmänhet föraktar vänstern. Den rena osakligheten, den blinda övertygelsen, enigheten om något obestämt påhittat, ett slags väckelserörelse byggd på enkla slagord och attribut. Jag blir rädd. Jag undrar om förnuftet idag har en chans. Är resonerande omöjligt? Vad händer med demokratin i detta klimat?

Att jag nu står utanför demonstrationen beror inte på att jag älskar k-kraft, det är snarare motståndarnas blinda övertygelse om att k-kraftsavskaffande skall lösa alla problem, allt från människors ensamhet till arbetslösheten och freden.

Plågsamt att se så många vänner i tåget. Kanske funderade någon lite på varför jag stod vid sidan.”

22/3, dagen före omröstningen:

”Sverige håller andan. Det är obehagligt med denna omröstning, den skär rätt in. Å ena sidan beundrar jag denna rörelse för sin verkligt massomfattande verksamhet. Fantasin och tillförsikten verkar enorm. Sverige kommer aldrig att bli som tidigare. En verkligt politisk omvälvning har faktiskt skett.

Och den har jag bekämpat. Jag förstår helt enkelt inte den politik som linje 3 bedriver. Den verkar glad och förhoppningsfull, men jag uppfattar den som djupt pessimistisk. Den odlar katastrof- och skräckstämning. Svenska folket föraktas som enbart pryl- och ABBA-diggare. Det är en falsk bild.

Men någonstans är det ändå rätt och riktigt. Jag reder inte ut det ena från det andra. Jag lyckas idag, dagen före omröstningen, inte se vilken sida som väger över. Skall de få min röst eller inte? B säger att hon känner sig tvingad att rösta 3. Det är nästan samma med mig.

Har varit trött idag och haft ångest efter en nästan sömnlös natt.”

26/3, tre dagar efter omröstningen:

”Röstade blankt. Att rösta 3 hade varit att falla för påtryckningar.”

Att vi nu till och med är på väg att kunna ersätta de gamla reaktorerna är ett framsteg, trots att det för med sig bränsle- och avfallsproblem. Men, de problemen verkar gå att lösa genom att elda nya reaktorer med de gamla reaktorernas avfall. Ja, det har faktiskt gått framåt sedan 1980. Den tekniska utvecklingen har blivit tillåten igen, men det tog en hel generation att komma vidare.

Atriklar om saken: DN 2010-03-23, AB 2010-03-22, GP 2010-03-23

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: atomkraft, folkomröstningen 1980, kärnkraft

Välarrangerat självporträtt av 28-åringen år 1912.

Har börjat fundera på vad en morfar är för något. Det finns två skäl till det. Det ena är att jag sedan flera år fördjupat mig i min egen morfars liv genom det fotoarkiv och annat som han lämnade efter sig, vilket också satt spår här på bloggen. Det andra är att jag själv förmodligen kommer att vara morfar innan jag fyller pension i slutet av maj i år. De flesta hinner få barnbarn innan de blir 65, så också jag alltså. En generation räknas som 30 år, vilket betyder att det är lite sent, men ändå ganska normalt.

Jag tänker att en morfar står närmare sina barnbarn än en farfar. Kanske för att döttrar är närmare sina mödrar än sina fäder, varpå vi fäder som har döttrar hänger med på denna täta koppling. Och jag som har tre döttrar har aldrig tänkt annat än att jag är lika nära dem som deras mamma är, fast på ett annat sätt förstås.

Nej, det är fel att generalisera. Kanske skulle man kunna finna ett slags mönster i en sociologisk undersökning, men det kan vara hur som helst med det där från familj till familj. Min morfar stod i alla fall mycket nära sin dotter, medan hans två söner var betydligt mindre fadersbundna. Därför stod även jag och mina två systrar mycket nära morfar. Han var en vardagsmänniska i min barndom, medan mormor var lite för fragil för att passa i vardagen och komma mig nära.

Pappa försvann ur mitt vardagsliv före tonåren och blev en formalitet. Farfar dog samma år jag föddes och farmor var en helt främmande person. Man ställdes upp framför henne en gång vart annat år för att ta emot en konstig kram, fast det kändes som man skulle ta i hand. Men morfars kramar var varma. Jag tyckte om att ta ett famntag med honom.

Att nu se magen växa på min dotter känns genant befriande. Varför ska man bry sig så mycket om det? Det är deras barn och deras ansvar. Men de kanske kan ha lite nytta av en vardagsmorfar, en som finns till hands lite då och då. En som kan tala och vara med deras barn på ett annat sätt än de hinner själv. En som kan knyta samman och förmedla något av det som var när deras föräldrar var små, vilket alltid är spännande för små barn. ”Berätta när du var liten!” frågar dom ofta. Även i skolan var det ett av toppämnena när kontakten funkade i klassrummet.

Alltså en morfar (och mormor förstås) är inte skit. Att påtagligt se att ens liv får en fortsättning är en grundläggande lustkänsla, om än inte en nödvändig för ett rikt liv. Jag är tacksam för att min morfar var tillräckligt fåfäng för att se till att det han samlat och dokumenterat bevarades till eftervärlden. Han är död sedan 1973, men kontakten mellan honom och mig är självklar. Han betyder lika mycket för mig idag som hans stora varma kramar gjorde när jag var barn. Länge leve morfar!

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: barnbarn, döttrar, farfar, farmor, generationer, morfar, mormor, pensionering, söner

Det här kan vi studera och intressera oss för, ju mer desto bättre. Men det är en fråga för den historiska forskningen att undersöka och eventuellt göra auktoritativa uttalanden. Att politisera just det armeniska dramat idag, som man gjorde i riksdagen igår, är ankdammsmässigt. Man häpnar åter över hur opportunistiskt lättledda de rödgröna är i sin utrikespolitiska linje. Man spelar Carl Bildt och därmed Nato- och Afghanistanaktivismen i händerna genom att driva fram en omröstning i denna historiska tvistefråga. Inte ens om folkrättsexperten Ove Bring och alla världens historiker vore eniga om saken ska riksdagen rösta om sådant. Det misskrediterar politiken och politiserar historien. De rödgröna skjuter sig åter i foten.

Tidningarnas kommentarer spretar åt alla håll. Liberalt är idag synnerligen kluvet (långt in i s- och v-leden f. ö.). Expressen tycker som regeringen och liberala Ö-viks allahanda som oppositionen t ex. Anders Rönmark bekräftar att det är mest inrikespolitik som hänger intimt ihop med jakten på renegater, vilken är så tydlig i frågan om sionism/antisemitism. Han skriver:

“Ibland måste även diplomatiska svenskar visa vad vi anser om folkmordsförnekare.”

Vad ska man rösta om nästa gång? Ja, varför skulle det sluta med detta?

Stefan Lindgren skriver 2010-03-11:

”En annan aspekt är att om man ska fördöma turkarnas ´folkmord´ på armenier, måste man i samma andetag fördöma kurdernas ´folkmord´ på assyrierna – som i procent var betydligt grymmare. Detta ´folkmord´ skedde under exakt samma tid. … Dessa ´folkmord´ är som kinesiska askar, där en stöt utifrån – som regel en imperialistisk intervention – utlöser kedjereaktioner eller där
imperier medvetet hetsar folk mot varandra enligt principen divide et impera.

Turkiet är ett land som historiskt varit föremål för kolonialmakternas ingrepp. Och ränderna går inte ur när Frankrike vill vägra Turkiet EU-inträde och kriminaliserar ´förnekande´ av folkmordet på armenierna (vilket Turkiet kvitterat genom att kriminalisera förnekande av de franska massmorden i kolonierna – Madagaskar, Algeriet etc).”

Carl Bildts och regeringsalliansens hållning i denna fråga är den enda rimliga.

_______________
Fler artiklar om saken: Folkbladet idag, DN idag, DN idag, AB idag

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: antisemitism, armeniska folkmordet, Carl Bildt, rödgröna oppositionen, sionism