Pedagogiken under mina år i skolan var kluven i två skilda världar, en för dem som inte jobbar praktiskt i skolvardagen och en annan för dem som förhåller sig strikt vetenskapligt till begreppet. Ytterst få är populärvetenskapliga inom pedagogiken. Det är kanske det jag nu ska försöka mig på. Continue reading
Lärarutbildningen på 70-talet, var kluven i två huvuddelar; ämnesteori samt metodik, pedagogik och praktik. Allt utom pedagogiken försiggick på Seminariet. Ämnesstudierna försökte de anpassa och begränsa till just vad man måste kunna för att undervisa på mellanstadiet, vilket gjorde dem ganska torftiga. Lärarkandidaternas studiebakgrund varierade kraftigt mellan avlagd akademisk examen och just avslutad fackskola. De senare hade knappt läst någon engelska och hade det mycket kämpigt minns jag. Continue reading
Skolan har en ofantlig historia. Någon rimligt komplett sådan kan inte fångas i ett kapitel, i en hel bok eller ens i en hyllmeter böcker. Men det är med skolans historia som med världshistorien. Den kan beskrivas, tolkas, belysas från olika håll och diskuteras. Den historia jag betonar är vår skolas plats i den folkliga bildningen. Jag försöker därigenom fånga folkbildningens betydelse för socialt framåtskridande. Andra anlägger andra perspektiv på sin skolhistoria. Continue reading
Den ståtliga Berättarladan i en paus
Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga i Berättarladan på själva Ekeby (Rottneros) – med utsikt över Löven (Fryken) – en vacker sommarkväll, var en stor kulturupplevelse. Jag tvekar inte att använda detta slitna ord.
Recensionerna har varit genomgående översvallande:
”Det mest storslagna av det Västanå Teater satt upp … Bedövande skönhet … Stinnerbom får den gamla Berättarladan att lyfta … Få teaterföreställningar är så virvlande, intensiva, rytmiska och ögonfägnande … Trolskt visuell …”
Jag instämmer i allt detta. Bohéme på Stockholmsoperan, som jag såg i våras, bleknar påtagligt vid en jämförelse.
Läste på lite om Västanå Teater. Rötter i 70-talets fria barnteaterrörelse. På 80-talet fick gruppen ”folkkulturprofil” med särskild Värmlandsanknytning. Selma Lagerlöfs berättelser återkommer ständigt. 1990 engageras Leif Stinnerbom som konstnärlig ledare och Inger Hallström Stinnerbom som kostymör. Då formas den mycket speciella berättarkonst – en slags helhetsteater i folkdanston. Sedan 2009 är teatern regionteater för Värmland och vorden kulturpolitik.
Jag har aldrig sett något liknande. Allt är lika viktigt; texten, musiken, dansen, dräkterna, dekoren och inramningen. Men det är alls inte opera eller musikal. Inga tillagda insmickrande ballader eller högstämda arior. Nej, Gösta Berlings och de andras repliker är precis som Selma formulerade dem och berättande partier reciteras ofta i talkörer, texterna alltså plockat direkt från boksidorna.
Möjligen kan man kalla det en slags burlesk balett. Det svänger hela tiden och rör sig på scenen, precis som folkdansen ofta brukar illustrera bygdens liv och arbete. Männens kappor och kvinnornas frasande sidenkjolar snurrar ofta som stora klockor i cirklar. Ja, som dansande dervischer i en sufiorden.
Magnus Stinnerbom har komponerat all musik, genomgående med en omisskännlig folkton som ger en grundton i hela berättelsen. Stångjärnshammaren ligger i början som ett monotont trumdunk, men upphör när den försupne Gösta Berling och de andra kavaljeraerna – efter ett kontrakt med den onde – tar över på Ekeby. Dunket återkommer när arbetet och vardagsordningen återställs på slutet. Hela ensemblens rörelseschema bygger på polskor och norsk halling. Mycket effektfullt.
Ännu en komponent som bidrar starkt till helheten berörde mig starkt. Allt hantverk är utformat med stor skicklighet och konstnärlig omsorg. Inger Hallström Stinnerboms dräkter är fantasifullt utformade, minutiöst välgjorda och funktionella i minsta detalj. Snickeriernas utformningen och formspråket i hela den fasta inredningen är genomgående från speglarna på publiktoaletterna till krönet ovanför musikernas upphöjda plats (som på en cirkus) i fonden. Och den gigantiska träladan – i sig ett skulpturalt monument över skickliga timmermäns arbete, i vilken många hundra kor stod idisslande och romande bara en generation tillbaka i tiden – är det perfekta yttre skalet för denna manifestation i vad jag vill kalla en folkets kultur.
Läs t ex Nils Schwartz i dagens Expressen
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Selma Lagerlöf, Gösta Berlings saga, Västanå teater, Rottneros, Strinnerbom
Glädjemarsch i Göteborg efter Norges befrielse, 7 maj 1945 (Foto: Percy Lundwall)
Har just läst Yvonne Hirdmans bok Den röda grevinnan, som i långa stycken behandlar tiden i Tyskland mellan de två så kallade världskrigen – Weimarrepublikens tid. Visst har jag läst om denna tid och hört ekona från de heta striderna bland de demokratiska krafterna (inklusive vänstern) då – om vem som stod för det största sveket i kampen mot den framväxande nazismen. Men aldrig tidigare har jag förstått hur svårt det var, hur oförsonligt vapnen och orden slungades i dessa strider och hur slumpartat det ofta var i vilket av de demokratiförsvarande lägren man kunde hamna. En överväldigande majoritet ville stoppa nazisterna. Men den oförsonliga splittringen blev den perfekta jordmånen för Hitlers triumfatoriska framgångar som i sin tur ledde till miljontals människors död. Det borde inte ha skett!
50 år senare, i vänsteruppsvinget på 1970-talet, då även jag började tänka politiska tankar, blev begrepp som stalinist, trotskist, tendensfrihet, fraktionering, anarkism, socialfascism, folkfront och enhetsfront åter vattendelare inom vänstern. Jag hamnade av ganska slumpartade skäl bland dem som var fientligt inställda mot allt som kunde kallas trotskism, anarkism och fraktionsfrihet. Det var varken djupgående studier eller intellektuella överväganden som vägledde mig, utan snarare sympatier och antipatier för personer i de olika lägren. I Vietnamrörelsen fanns alla samlade men jag fångades in i den kulturströmning som manifesterade sig i Folket i Bild/Kulturfront och blev därmed antitrotskist och enhetsfrontsförkämpe. Att jag därmed i någon mening reproducerade Kominterns (Stalins) politik från 30-talet hade jag ännu ingen aning om.
En annan tung politisk faktor komplicerade saken ytterligare. Samtidigt som vi alltså förde den gamla Komminternlinjen så var vi vitglödgade Sovjetmotståndare. Vi hade gjort upp med Sovjetkommunismen (dock ej med Lenin och Stalin) och blivit Sovjetkritiska i samma mening som man tidigare främst varit USA-kritiska, protesterade intensivt mot både invasionen av Tjeckoslovakien och Afghanistan och försvarade alla staters rätt till självbestämmande i sann FN-sk folkrättsanda. Vi såg då Sovjets (Warszawapaktens) framstötar i olika delar av världen som det mest hotfulla. De organiserade kommunisterna bland oss hade dessutom en enkel analys som förklarade att Sovjet övergått från Kommunism till Socialimperialism, vilken var minst lika farlig som kapitalismens (läs USA:s) imperialism. I utrikesfrågor sjöng vi pinsamt unisont med Kina. Vi var frivilligt fjärrstyrda skulle man kanske kunna säga. Dock, i det globala spelet vet jag fortfarande inte om vi var bättre eller sämre än någon annan i dessa avseenden.
Att striderna inom vänstern på 70-talet i väsentliga delar var ett 40-50 år gammalt eko från Weimarrepublikens dagar var jag alltså dåligt medveten om. Först efter murens osannolika fall 1989 då gamla spöken – dolda under det kalla krigets tunga täcke – kommit loss, komplicerades min bild på allvar av vad som hänt. Balkan, Baltikum, Kaukasus, Mellanöstern, Indien, Kina – och nu senast Arabvärlden – illustrerade komplexiteten genom att börja sina mer eller mindre smärtsamma rörelser mot något nytt. Dessutom visade sig EU allt tydligare vara ett fiasko, både politiskt och ekonomiskt. USA är idag uppenbarligen på dekis och helt ekonomiskt beroende av Kina.
Världen håller på att vändas upp och ner. Det kalla krigets olika förklaringsmodeller har tappat sin relevans. Men! Kapitalismen (demokratin) har inte kunnat skapa välfärdsstater åt alla. Ingen tror heller längre att miljökris, energikris och finanskris kommer att lösas av den fria marknaden. Och! Kommunismen är och förblir en återvändsgränd.
Så, den komplicerade värld, som de stora politiska elefanterna trots allt skapat, förvaltas nu mycket illa av de ”demokratiskt förtroendevalda”. Systemet har i världsmåttstock förlorat i legitimitet. Ingen inom den etablerade politiska sfären har svar på de stora frågorna. Greklandskrisen, finanskrisen och USA:s ekonomiska kris är tydliga exempel. Lägg därtill västvärldens oljehungriga ”humanitära krig” och bristen på stringens framstår ganska klar. Här finns en vidöppen dörr att kliva in i och slå rakt mot demokratins hjärta.
Så långt kommen i mina politiska sommarfunderingar så kliver en (eller ett par) galning-/ar in genom denna dörr och skjuter och spränger vilt omkring sig bland oskyldiga och försvarslösa människor. Skälen är uppenbart politiska och han förmår på några timmar döda 92 människor. Det sker dessutom nästgårds, i det välmående och fredliga landet Norge.
Den som gör sånt är förstås förvirrad, men inte en obegriplig alian. Det finnas många med liknande politiska tankemönster där ute i våra yttrandefrihetliga samhällen. Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna drar till sig många av dem, men de är mycket noga med att hålla rent från de uppenbart förvirrade. Den organiserade högerextremismen vinner på det som nu sker.
I webbtidningen Nationell idag (ND) skriver man 2011-07-23:
”En massaker som denna hade varit otänkbar i ett fungerande folkhem som tar hand om alla sina medlemmar och där det finns en gemenskap. Det är bara i ett splittrat liberalt samhälle som människor kan leva isolerat och avskärmat från gemenskapen – det som liberalerna kallar för ”frihet” – och som är en förutsättning för att en galning ska kunna bygga upp en låtsasvärld i vilken dylika dåd är motiverade.”
Jimmy Åkessons uttalande samma dag är kort och till förväxling likt Fredrik Reinfeldts.
Det här mönstret – att extremister bombar och skjuter oskyldiga varpå de etablerade förfasar sig – är välkänt sedan länge. I den Röda grevinnan läser jag om den så kallade Scheringeraffären 1930 i Tyskland. En förvirrad ung nazist (senare avhoppad till KPD), Rickard Scheringer (tidigare dömd bör bombförsök) hade tillsammans med några sammansvurna försökt skapa en nazistisk folkarmé ”för nationell befrielse” – för störtandet av den ”dekadenta” republiken. För detta dömdes de i en rättegång på hösten 1930 till korta fängelsestraff. I rättegången vittnade Adolf Hitler själv mot Scheringer & Co och svor att aldrig gripa makten i Tyskland med våld. Han hade då redan segervittring och jordskredssegern kom också 1933 – i fria val.
En annan förvirrad ung man (uttalad antinazist) var Marinus Van der Lubbe. I sin förtvivlan över att varken kommunister eller socialister gjorde uppror när nazisterna fick makten 1933, kände han sig tvungen att själv gripa in. Varför han valde att tände på i just riksdagshuset är oklart, men att han därmed hjälpte nazisterna att befästa sin makt är solklart.
Alltså: I orostider gror underliga idéer och udda existensers förvirrade tankar får näring. I många europeiska länder är för närvarande med all säkerhet demokratin på väg mot en långsam upplösning. Det som hände i Tyskland på 30-talet är förmodligen för närvarande sakta på väg att hända i hela Europa simultant. Vilka politiska krafter kan idag enas runt det mest grundläggande (kultur, yttrandefrihet och fred) i en värld där demokrati ska ha en chans? Det finns all anledning till oro …
Läs också Prableen Kaurs upplevelser från dramat på Utöya
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Den röda grevinnan, Hitler, Norgeattentaten, högerextremism, Hitler, Scheringeraffären, Stalin, Trotsky, Van der Lubbe, Weimarrepubliken, Yvonne Hirdman
Kriserna avlöser varandra som vanligt. Greklandskrisen är den som just nu dominerar nyheterna. Den är alla livrädda för. Situationen är revolutionär. Fast utan någon folklig kraft som kan ta ledningen och vara ett alternativ till det genomkorrupta ”demokratiska” system som berikat de rika och fått folket att sluta betala skatt. EU med sin euro verkar snarare ha underblåst kriserna än bidragit till trygghet och stabilitet. Det finns all anledning till oro.
Snart avgår nästa frihetsflotta mot Gaza. Hur ska det gå? Mankell och Boëthius ska med i år. Måtte de lyckas denna gång att bryta blockaden och öppna ett litet fönster i israelernas brutala ghettomur.
Min unge vän har just gift sig med en vacker flicka från Palestina. Denna lilla spricka i muren kunde ingen ockupationsmakt förhindra.
I dessa sommartider känner jag plötsligt skrivkramp. Blir alltmer uppslukad av det nära närvarande och det förflutna. Känner visserligen att allt hänger ihop, men som att det mesta vore sagt eller skrivet redan. Så är det förstås inte.
Kommer att låta bloggen vila längre stunder än vanligt en tid framöver. Är trött på tyckarpamfletterna jag haft så lätt att knacka ner på datorn. Kanske mitt skrivande kommer att ändra karaktär, eller tystna. Vi får se. Nu tar vi sommaren först.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Ship to Gaza, Greklandskrisen, skrivkramp, bröllop
Framtidsbild för oss i Uppskedika med flera byar
För en tid sedan mobiliserades alla gräsrötter omkring oss på Stjärnudden för att vår stillsamma landsbygd kändes hotad. Svenska Kraftnät (SKN) var i färd med planering av en 400 kV-ledning rakt genom vår bygd. En titt på myndighetens hemsida visade tydligt att vi och många andra skulle få ledningen inpå stugknuten. Detta måste förhindras! Namninsamling, skrivelser, insändare, facebookgrupp … skapades fort och effektivt.
Men att stoppa ledningen är förstås omöjligt. Strömmen från Forsmarks uppgraderade aggregat kan ännu inte säkert distribueras till den glupska elmarknaden i södra Sverige. Hallsta pappersbruk har länge saknat en trygg elförsörjning. Den nya 400 kV-ledningen genom vår bygd skulle lösa dessa stora problem och är därför ett riksintresse. Våra lokala protester innebär möjligen lite grus i maskineriet, att stoppa ledningen är otänkbart.
Häromdan inbjöd SKN alla berörda till samråd i Östhammars IOGT-lokal Storbrunn. Biosalongen var välbesatt av skogsägare, jordbrukare och sommarstugeägare. Två unga kvinnor, en ung man och en medelålders och mycket erfaren kraftledningsplanerare med stor teknisk kunskap behärskade helt scenen men anlade en mycket ödmjuk ton. Alla synpunkter mottogs med tacksamhet. Men, fantasifulla förslag som nedgrävning, havsbottendragning, dragning direkt till Enköping eftersom Holmens kanske ska läggas ner … allt detta avfärdades som uteslutet.
Alltså, uppgraderar man Forsmark måste staten se till att strömmen kommer ut på marknaden. Motar vi bort ledningen från vår bygd, så drabbar den istället andra. Protester riskerar alltså att uppfattas som simpelt bytänkande. Samhället har blivit så beroende av el-kraft att alla människor får huka sig för de anläggningar som krävs.
Jag som inte ens var motståndare till kärnkraften på 70-och 80-talen har dock börjat fundera i nya banor. Efter tsunamikatastrofen i Japan med flera härdsmältor i Fukushima kan man fundera på om kärnkraft överhuvud går att göra säker. Japan är ett tekniskt högstående och rimligt demokratiskt samhälle. Men, de klarar uppenbarligen inte att skapa säker kärnkraft. Nu kan man ju invända att vi inte har tsunamivågor i våra vatten. Men det kanske finns andra osäkerhetsfaktorer som vår demokrati med sina tekniker och experter idag inte förmår överblicka.
Inte kan vi stoppa kärnkraften idag. Men nog måste vi stoppa den stora tunga kärnkraften i framtiden. Alternativen måste utvecklas och byggas ut, effektiviseringar och smart teknik måste fram på alla områden, kanske även små kärntekniska anläggningar. Ja, den energiglupska kapitalismen måste på allvar börja kontrolleras.
SKN gör i sin senaste plan klokt nog en extra krok runt våtmarken Rörmar väster om Barkö. Är det allmän hänsyn till bebyggelse eller kanske en undanmanöver runt markägaren Jan Guillous domäner? Nå, vi alla som som bor i Barkö, Ånö, Uppskedika m fl byar i kraftledningsgatans väg kommer att få finna oss i en 50 m bred kalhuggning genom våra bär- och svampskogar. En del kommer också att få de höga ledningstornen som fond för den nedgående solen i väster. En rad med vindsnurror hade möjligen känts mer framtidsinriktat.
Vi sitter alla i samma Aniaraskepp, fast detta rymdskepp är minst lika klasskiktat som någonsin Titanic var.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Svenska Karftnät, kärnkraft, Forsmark, Uppskedika, Ånö, energi
Ibland stannar tiden. Det märks här på bloggen att så varit fallet för mig de senaste 14 dagarna. Jag har nämligen ägnat all tid åt min mor, som levt sina sista veckor på avdelning 238 på Mölndals sjukhus. I fredags dog hon, just fyllda 94, av en stroke som drabbade henne för nästan två veckor sedan. Det var en helt naturlig och värdig död av ålderdom, inget att orda om för andra än för oss anhöriga.
När jag nu börjar återvända till tidsflödet märker jag att mycket har hänt, med Juholt, Japan och Libyen som främsta nyckelord. Men innan jag funderar lite mer över dessa, ska jag ändå säga något om den svenska vården.
Själv har jag varit lyckligt lottad och aldrig varit intagen på ett sjukhus. Även min mor hade inte legat på sjukhus mer än vid tre förlossningar under andra världskriget och vid en blindtarmsoperation i sin tidiga ungdom. Vi hade alltså ringa egen erfarenhet av landstingsvård. Min vårdbild präglades istället av mediernas krisartiklar och skandalprogram om vården som kostar så mycket skattepengar och som därför måste marknadiseras för att bli effektiv.
Inget av detta kunde jag se några spår av under mina två intensivveckor på avdelning 238. Min mor fick förstklassig vård. Det absolut bästa som finns av smärtlindring och omhändertagande ställdes till vårt förfogande. Bemötandet var professionellt, vänligt och välkomnande. Kaffeautomaten var lika mycket vår som personalens och inte ett knyst när vi ibland var upp till tio personer efter besökstidens slut.
Personalen kunde verkligen sin sak, vilket underlättade för oss alla, inte minst för min mor. Nu förstår jag vad vårdkvalité kan betyda. Avdelning 238 på Mölndals sjukhus är, från mitt perspektiv, ett strålande exempel på att skattfinansierad offentlig vård ger oss ett civiliserat samhälle.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Mölndals sjukhus, offentlig vård, sjukvård
Blanche visar upp sin hysteri för dem som trodde de förstod
Idag blev P.O. Enquist utsedd till medicine hedersdoktor vid Uppsala Universitet. Det togs upp i P1:s Vetandets värld idag. Vi fick höra om olika medicinska teman som genomströmmar hans litteratur. Han svarade själv på några frågor på slutet. Lyssna noga på dem!
Minns hur jag, trots att jag visste att det är svårt att få sina barn att läsa vad man själv gillar, försökte intressera min medicinstuderande dotter att läsa romanen Blanche och Marie. I rent studiesyfte. Vet inte hur det gick.
Den berättelsen drabbade i alla fall mig särskilt hårt, för den visade på ”medicinvetenskapens” ibland farligt bräckliga grund. Särskilt när det gäller det svårfångat mänskliga i däggdjuret människan. Mina reaktioner på slarvig hantering av ”diagnoser” är nämligen instinktiv. Jag känner hur raggen reser sig som på en hotad hund. Det ilar inuti benen, som en snabb våg av svidande värk. Jag känner att jag går i försvarsställning och rustar mig för att slå tillbaka varje angrepp. Utanpå försöker jag ändå behålla masken av intellektuell saklighet. Det är svårt.
Varför är det så? Mitt intellektuella och lite skrytsamma svar är att jag sett för mycket av hunsande och oreflekterat degraderande av människor. Men jag tror inte det är erfarenhetsbaserat, det finns som en försvarsmekanism i alla människor. En slags överlevnadsintinkt som knyter människor samman och alltså motverkar trakasserier.
”Hysteriska kvinnor” anpassade sig till diagnosen, vilket då var ett sätt att överleva. Vi går alla in i våra diagnostiserade roller. Hypokondri är bara lite för mycket av det vi alla faktiskt sysslar med. Samhället förser oss med lämpliga diagnoser. Idag ”går vi in i väggen” när vi tappar kontrollen över vårt förhållande till omvärlden. Vetenskapen gör då sitt yttersta att finna diagnoser och skapar ”utmattningsdepression”, ”fibromyalgi” mm.
Barn idag är särskilt illa ute enligt min uppfattning. De lever i en tuff värld med hårda krav mycket tidigt. Anpassningsförmågan är visserligen outgrundlig, men för en del blir det ändå så att de faller ur ramen på olika sätt. ”Överaktivitet”, ”överpassivitet – apati”, bråk och allmänt svåranpasslighet, inlärningsproblem … Vetenskapen gör som vanligt sitt yttersta för att finna diagnoser och skapar ”ADHD”, ”ADD” mm. Jag har förstås lika svårt att att bedöma diagnosers relativa bräcklighet som Blanches och Maries samtid. Ja, diagnoserna kan ju till och med vara socialt funktionella, alltså hjälpa människor till medicinering och ett bättre liv, än de annars skulle haft. Men i vetenskaplig mening tillåter jag mig ändå att tvivla.
Alltså, bättre att läsa P.O. Enquist än att läsa för mycket medicinska rapporter och utredningar från Socialstyrelsen. I alla fall är P.O. Enquist oumbärlig för både skolan och vården.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: P.O. Enquist, hysteri, ADHD, Blanche och Marie, diagnoser
Det här är den allra äldsta bilden i Percy Lundwalls (min morfar) fotoarkiv. Den är tagen ”omkring 1897″ – som det står i anteckningarna – vid stranden i Limhamn. Personerna i båten heter Tryggve och Carl Hall och segelbåtens namn är Svalan.
Percy föddes 1884 och var alltså 13 år när bilden togs. Han har förmodligen inte tagit bilden själv, för på ett annat ställe framgår att Percy fick sin första kamera i konfirmationspresent av sin engelsk/norske morbror Jacob Hessler, som bodde i West Hartlepool i England. En annan bild, daterad år 1900, är från hans konfirmationsmiddag. Han hade alltså ingen kamera 1897.
Percy var äldste son till John och Charlotte Lundwall. John var sjökapten som höll på att etablera sig som skeppsredare i Malmö. De hade återvänt från England där de träffats och gift sig, bodde ännu i Malmö, men hade köpt mark i Limhamn och planerade att bygga ett eget stenhus intill Strandgatan. Pojkarna Hall i Svalan bodde förmodligen redan i det borgerliga nybyggarområdet vid havet söder om Malmö.
I Limhamn hade människor bott i tusentals år. Sedan medeltiden hade man livnärt sig på tre sätt; fiske, jordbruk och på att producera byggnadsmaterial till de expanderade städerna. I Limhamn var det kalkstensbrytning och kalkbruktillverkning (upprinnelsen till dagens Skanska) som var byggnadsmaterialet. ”Lim” i Limhamn är förresten ett gammalt ord för kalk.
År 1900 är det nya tider och de framgångsrikt skapande borgarna i Malmö, vi skulle idag kalla dem entreprenörer, söker sig nya ståndsmässiga boplatser med vida vyer och mycket frisk luft. Lundwalls dras särskilt till havet. Johns far var lots och själv är han sjökapten och på väg att bli skeppsredare, om än i ganska liten skala.
Nu 2011 talar vi om den stora revolutionen i Nordafrika, Sverigedemokraternas intåg i salongerna, men också om TV-programmen På spåret, Skavlan och Solsidan. Vad talade familjen Lundwall om år 1900? Vad upptog deras tankar vid sidan av familjens väl och ve?
År 1900 uppgick Sveriges befolkning till fem miljoner och 55 % lever fortfarande av jordbruk och fiske. Allt som hade med sjöfarten att göra talade Lundwallarna förstås om. Ångbåtstrafiken över Atlanten växte kraftigt och man tävlade om snabbaste och mest effektiva förbindelse. Den jättelika atlantångaren SS Deutschland vann en tävling som snabbaste altlantfartyg år 1900. På sommaren hölls både Socialdemokratiska arbetarpartiets fjärde kongress och LO:s andra kongress i Malmö och Kata Dahlström valdes in i partiets verkställande utskott. De beslutade också att kollektivanslutning till partiet skulle vara en fråga för varje fackförening. Villkoren för fria företagare och faran med den framväxande arbetarrörelsen diskuterade säkert mellan John Lundwall och hans affärskolleger – och med sonen Percy. På kulturområdet framträdde Ellen Key med boken Barnets århundrade, vilket säkert tog stor plats i samtalen i kretsen kring Charlotte. På världsutställning i Paris erövrade både Carl Eldh och Carl Milles stora priser. Charlotte var en mycket modern kvinna med konstnärliga ambitioner och förfasade sig säkert även över den svenska boxningspremiären inför publik, som ägde rum på Tivoli i Malmö i oktober. Alla med intressen i England var förstås djupt engagerade i det pågående Boerkriget. England försvarade ju där sina koloniala intressen mot de upproriska boerna i det fjärran Sydafrika.
Jag har nu skannat in 6632 svartvita negativ som omspänner åren från 1900 till 1959. Det finns säkert lika mycket till, fast från ”diasmåbildens” barndom fram till början av 1970-talet. Allt i det svartvita arkivet är minutiöst dokumenterat. Diabilderna är däremot ännu så länge i en enda röra.
Genom hans bilder kan man nu – mer än en generation efter hans död (1973) – vända tillbaka och se vad han ville visa oss av sitt liv. Det är förstås mest familjebilder, men även mycket från platser där han bott, ställen han besökt och på människor han mött. Kvalitén skiftar mycket, men många bilder är mycket bra. Det är en liten kulturskatt, främst kanske för människor med anknytning till Göteborg, men säkert också för andra. Fler borde få se det. Vad gör man av det?
Några fler tidiga bilder:
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: gammalt fotoarkiv, Göteborg, historia, Limhamn