Category Archives: Personligt

Skriverier om det mer personliga, dock ej det privata.

Visst ångrar man saker

Publiceringsdatum by
8

Jag höll på att krocka med Niklas, ni vet han i Skavlan, i onsdags utanför Saluhallen i Uppsala. Då tog jag fram kameran och tog en bild, varpå han förstås krävde att jag skulle svara på hans fråga. Jag försökte slingra mig, men han var mycket målmedveten. Han är bra på att få människor att säga saker.

Så frågade han: Har du gjort något du verkligen ångrar? Mina första tankar gick till allt dumt man gjort, och sa att jag gjort mycket dumma saker, men inte direkt ångrar något typ ”Je ne regrette rien”. Men han stod på sig och upprepade sin enkla fråga. Jag surrade, äh och hum, och han väntade uppfordrande på sitt speciella sätt, sånt som kan klippas bort.

Så plötsligt kom jag på vad jag många gånger ångrat och sa det där. Jag lade också till att det var mycket lindrigt, egentligen ett misstag och helt utan minsta synliga märke efteråt. Men det klipptes förstås bort, vilket var bra. För det viktiga är att barnet ifråga kanske hade känt sig slaget av mig, vilket är en plågsam tanke.

Jag fick ett sms från barnet ifråga idag på morgonen, som uppskattade den offentliga ursäkten.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , ,

Crudos förlisning II

Publiceringsdatum by
2

Den 25 oktober 2009 skrev jag om bilden jag fann från Crudos förlisning. Denna bloggpost slutar inte locka läsare. Till idag har sidan sammanlagt haft 347 besök. Flera vittnesmål har inkommit bland kommentarerna.

Idag, efter mer än ett år inkom en fyllig berättelse med helt nya uppgifter, från Lars O. Lindberg. Här kommer den i sin helhet:

”Bilden av Crudo på skäret är hänförande vacker, men vad som är mest intimt förknippat med händelsen är nog den sedermera legendariske skepparen på TV102, Kurt (Kurre) Eriksson och övrig besättning på TV102 som i full orkan genomförde själva räddningen av de två överlevande den 7 februari 1973. Vid detta tillfälle var Sören Martinsson, Käringön formellt ansvarig skeppare på TV102, Kurt Eriksson tog över rollen först något senare.

Räddningsfartyget TV102 var vid tillfället förlagt till Käringön och när larmet kom från Crudo rådde full orkan på västkusten och mycket hög sjö. Crudo var på väg västerut genom Kråksundsgap, men hade alltför svag motor för att komma igenom och drev snabbt ner mot skäret när man ropade ut sitt MAYDAY.

TV102:s besättning hoppade i sjöställen och kom fram till haveristen en kort stund senare. Då hade Crudo redan drivit på skäret på vindsidan och besättningen stod vid ankomsten på däck och höll sig i relingen. Strax därefter kastades de av stötarna i vattnet och hamnade mellan båt och skär, där en liten öppning gav dem visst skydd mot det grundstötta skrovet, som hela tiden hamrade mot berget.

TV102 kunde inte nå de överlevande från vindsidan utan kördes helt sonika upp på skäret på ”läsidan”. Kurt Eriksson och två andra besättningsmän firades ned på skäret från fören. De kunde sedan kravla sig fram till vindsidan, bärga och släpa bort de två överlevande som hela tiden översköljdes av vågorna. Senare lyfte vågorna upp hela Crudo på skäret, som framgår av Curt Warås bild. Bilden tog av Warås vid ett besök med ett annat räddningsfartyg senare samma dag.

TV102 backade därefter ut från skäret och körde med högsta fart förbi Gullholmen upp till Lysekil där ambulans väntade.

Detta var bara en av många sjöräddningar som utfördes av TV102 och dess besättning, men den fick stor publicitet och bidrog till ökade resurser för sjöräddning, kustbevakning och tull. Skepparen Kurt (Kurre) Eriksson kom också att vara den som kanske främst bidrog till kustbevakningens flygverksamhet. Kurre tog på egen bekostnad både flygcertifikat och mörkercertifikat. Detta privata initiativ kom senare att bli inledningen till nuvarande permanenta flygverksamhet kring kusterna.

Vid andra utryckningar kom man tyvärr för sent fram. Kurre ledde också dykbärgningen av omkomna efter Tjörnbrokatastrofen 18 januari 1980.

Idag är Kurre välbeställd ”pensionär” i sjöfartsmetropolen Marmaris i Turkiet. Han kan dock inte slita sig från sjön utan ägnar sig åt leveransseglingar av stora segelbåtar, utryckningar med reparationer av nöjesbåtar och andra större och mindre äventyr.

För dem av oss som träffade Kurre på somrarna i Eriksberg, Bokenäs, finns minnet kvar av en piggögd yngling i 10-årsåldern som hellre bodde under några klippblock på Kortholmen än hemma hos mor och far – och lyckades överleva på Solo, grillkorv och Mariekex. Där ligger kanske till och med Monty Pythongänget i lä med sin tuffa barndom. Se sketchen Four Yorkshiremen på Youtube!”

Andra bloggar om: , , , ,

Onsdagens stora julros

Publiceringsdatum by
2

Rolf Karlsson i sitt ombonade kök

I onsdags klarade vi oss från något som kunde ha gått mycket illa. Det finns anledning att vara tacksam. Min äldsta dotters familj (tre personer inkl. en 8 månaders dotter) fick sladd i en lömsk kurva i det glashala väglaget, svängde fram och åter över vägen i en alltmer okontrollerbar sladd – inga möten just då tack och lov – och hamnade till slut i snödrivan på andra sidan vägen med nosen åt fel håll. 8-månadersflickan sov gott i sin barnstol och märkte inget.

Chockade klev föräldrarna ur bilen på det farliga stället, en ny bil kunde sladda in i dem när som helst. Dagen före hade just denna svaga högersväng skickat en bil till samma driva, fast 50 meter längre fram. Tydliga spår var ännu inte översnöade.

Sekunderna efter kom jag i min bil och fick se min dotters chockade uppenbarelse på vägen invid bilen i drivan. Den bilden sitter där glasklar i minnet. Jag hann tänka mycket de där sekunderna innan jag stannat intill högerkanten på busshållplatsen mitt emot. Tur att vi körde i två bilar denna gång.

Vi fick vänta på bärgning drygt en timme. En vänlig man, den pensionerade jordbrukaren Rolf Karlsson stannade och erbjöd oss att värma oss i hans stora kök, där hans hustru Harriet genast satte fram nybryggt kaffe och julkakor. De berättade att de hade nio barnbarn och att de flera gånger tidigare haft folk i köket efter att ha kört av vägen på samma ställe.

Onsdagens stora julros till Rolf och Harriet för att vi fick vara i deras kök och känna att livet trots allt kunde bli som vanligt igen.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , ,

Före och efter mina år med Socialdemokraterna, del VI

Publiceringsdatum by
5

Östhammar i skuggan av Forsmark

Storkommunen Östhammar är resultatet av en nästan 20 år lång, delvis smärtsam process av sammanslagningar. Utgångsläget var sex ”kommuner”, de två små kuststäderna Öregrund och Östhammar, landskommunerna vid kusten Frösåker och Gräsö, samt inlandskommunerna Oland och Dannemora. De representerade traditionellt flera olika bygder. Kustbygden med näringar som fiske och småjordbruk, handel, hantverk, småindustri och badgäster. Inlandskommunerna med betydande jord- och skogsbruksområden och de gamla bruken med gruvor och järnhantering. Allt i det förindustriella samhället fanns i Östhammar; adel, präster, borgare och bönder.

Efter andra världskriget när folkhemsbygget tog fart på allvar var kommunerna för små och saknade den skattebas som krävdes för att bygga vidare. 1957 försökte de små Ö-städerna att skaffa sig lite större skatteunderlag genom att gå samman med sina närmaste landskommuner Frösåker respektive Gräsö. Tio år senare blev Öregrund den första staden som upphörde att vara stad, då den gick samman med Östhammar. Antalet städer i Sverige minskade från 133 till 132.

Men vilken ort skulle hysa borgmästare, stadsfullmäktige och stadshus och vem skulle ge namn åt den nya staden? Den frågan löstes upp genom 1971 års kommunreform. Med den försvann alla städer i ett nafs, utom Stockholm. Tätorterna kunde då behålla sina namn, trots att de ingick i större kommuner. Och, enligt vad som förtäljs på bygden eftersom var IOGT-logen starkare i Östhammar än i Öregrund. Därför landade namnförhandlingarna i att Öregrund fick Systembolaget och Östhammar fick kommunalkontoret och kommunnamnet.

1971 etablerats en ny och mycket betydelsefull storhet strax norr om Östhammars och Öregrunds tätorter – ett kärnkraftverk utanför det gamla anrika bruket Forsmark. Östhammars kommun behövde nu ännu mer ekonomiska muskler, så 1974 uppgick även inlandskommunerna Oland och Dannemora i Östhammars storkommun.

Det moderna Östhammar var nu bildat. Det blev en kommun med stor landsbygd, många små tätorter och ”centralorten” Östhammar i östra utkanten. Säkert ett ganska svåradministrerat pastorat med många inbyggda och motstridiga intressen.

Centerns blev relativt starka tack vare många bönderna på kommunens vidsträckta landsbygd, medan Socialdemokraterna hade sin starka bas i brukens industrier. De övriga partierna var små och spelade liten roll – så länge Östhammarsandan rådde.

Den urgamla dragkampen mellan Öregrund och Östhammar ersattes av dragkampen mellan bruken – främst Gimo – och Östhammars tätort. Båda krävde simhallar och konstisbanor, vilket var omöjligt. En stor simhall hamnade därför i Gimo, medan Östhammar fick nöja sig med en liten 12-metersbassäng. Länge hade bara Gimo konstisbana. Och så vidare.

Många små byskolor fanns runt om i storkommunen. När tätorterna växte expanderade skolorna där, särskilt i Gimo och Östhammar. Byskolorna försvarades frenetiskt av alla, utom av de som skötte ekonomin. Flera av skolorna var som små familjeföretag. Mannen var folkskollärare och hustrun var småskollärare eller speciallärare. När dessa lärarpar gick i pension blev situationen labil. Det här sammanföll med 70-talets förflumning, vilket inte gjorde förhållandena mindre komplicerade. Birger Norén och hans Socialdemokrater drev så sent som på 90-talet igenom flera kostsamma byskolerenoveringar, som senare visat sig strategiskt felaktiga. Men det mesta av detta var ju den allmänna skolpolitikens fel.

70-talet var kulmen på folkhemsperioden. Pragmatiska samarbetspersoner i Socialdemokraterna och Centerpartiet förstod att kommunens utveckling hängde på om de avgörande besluten kunde fattas i brett samförstånd. Det lyckades man med under de avgörande åren. En koalition av Socialdemokrater och Centerpartister styrde. Den så kallade Östhammarsandan rådde. Forsmark var den sista stora industrisatsningen som man hann besluta i samförstånd innan miljörörelsen med sitt kärnkraftsmotstånd exploderade och komplicerade livet för samförståndspersonerna inom C och S.

I oktober 1975 flyttade min fru och jag dit med vår fyra månader gamla dotter. Vi visste inte mycket annat än att min fru fått jobb och att jag säkert också skulle kunna få ett efter några månaders barnledighet. Det rådde ju lätt klondikestämning. Nya villaområden hade växt ut runt den gamla staden med inflyttade vattenrallare och kärnkrafttekniker och många nya barn. Två nya skolor byggdes och den ganska nya högstadieskolan byggdes ut. Östhammars tätort ändrade karaktär de där åren. Vi var en del av den förändringen.

Socialdemokraterna var mycket välorganiserade och hade lokalföreningar på varenda liten ort. Man var dessutom starka inom fackföreningarna och i IOGT. I Östhammar hade IOGT en stor biograf, fina konferenslokaler och en eget litet Skansen som hette Gammelhus. Centerpartiet var också en äkta folkrörelse och hade lokalföreningar i varje liten by, kvinnoföreningar och 4H-rörelsen.

Idag är det Centern som i viss mån utvecklat sin folkrörelseorganisation, medan Socialdemokraternas helt fallit samman. Socialdemokraternas storhetstid sammanföll förstås med storhetstiden för industrierna på bruksorterna. När den basen krympte blev det svårt att förnya sig. Man blickade mest tillbaka. Sista stora Socialdemokratiska satsningen var kärnkraftverket. Centern däremot hade redan genomlidit sin stora kris med bondesamhällets försvinnande och lyckats ta sig upp på banan igen i ny skepnad, men med rötterna kvar på storkommunen Östhammars landsbygd.

Dock, än är Socialdemokraterna största parti med 19 av 49 mandat i fullmäktige. I realiteten har man minskat med 4 mandat sedan valet 2002. Centern har hållit sina 9 mandat tre val i rad. Moderaterna består av minst tre inbördes stridande fraktioner, fick ändå 10 mandat 2010, men blev satta åt sidan av Centern och Socialdemokraterna som bildade koalition – Östhammarsandan håller kanske på att återuppstå. Övriga har 2 mandat vardera (inklusive SD), utom KD som har 1.

S har minskat bland annat på grund av att Birger Norén inför valet 2002 bildade ett eget parti med namnet Solidaritet och Samverkan (SoS). Han var då djupt besviken på sitt eget parti, bland annat på grund av EU-inträdet och tyckte att han och hans närmaste bland Norénarna var de enda kvarvarande ”riktiga Socialdemokraterna”. I två val knep han 2 mandat, samtidigt som S fortsatte att tappa. Nu har Birger med ålderns rätt lagt politiken på hyllan, SoS är nedlagt och hans väljarskara har återvänt till S, som därmed ökat 1 mandat. Men S och SoS har tillsammans sedan 2002 minskat från 23 till 19 mandat.

För närvarande företräds de två ledande partierna av pragmatiska och kompetenta personer. Det socialdemokratiska kommunalrådet har konkurrerat ut Centerns borgerliga allianspartners och tagit plats i kommunledningen. Främsta orsaken är förstås moderaternas inbördes splittring. Men en annan viktig orsak är att Centerns starke man är kompetent, strategiskt medveten och väl förtrogen med vänsteridéer från sin egen ungdom. Det gör honom lämpad att samarbeta med Socialdemokrater på ett sätt som vore hans koalitionspartners från förra mandatperioden främmande.

Socialdemokraterna har trots sin organisatoriska kollaps ändå kvar ett starkt stöd i kommunen. De har gått tillbaka, men kan fortfarande få fram ganska dugligt folk. Men lyckas de inte reorganisera sig och vitalisera sig som folkrörelse kommer tillbakagången att fortsätta och Sverigedemokraterna att ta plats bland de stora partierna. De håller nämligen på att organisera sig som en folkrörelse med allmänt politikermissnöje och islamofobi som bärande programpunkter.

Fortsättning följer …

Bloggportalen: Intressant

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Bländande nobless

Publiceringsdatum by
3

Jag blir alltid på dåligt humör den dagen då TV sänder Nobelprisutdelningen med efterföljande fest. Det finns flera skäl. Det viktigaste är att Nobelprisen är högst tveksamma. Värst är fredspriset. Att det finns någon legitimitet kvar efter att Henry Kissinger, Al Gore, Martti Ahtisaari, Barack Obama och andra krigsskapare fått priset är märkligt.

Litterturpriset är nästan lika märkligt. Att överhuvudtaget försvara idén att akademien kan överblicka all världens litteratur och anse sig äga kompetens att plocka ut det bästa russinet varje år är hybris. Sedan Ivar Lo-Johanssons principiella kritik försvann har all debatt om det här tystnat.

Ekonomipriset ska jag inte fördjupa mig i, men det vilar på mycket bräcklig grund. För mer kött på dessa benknotor läs Stefan Lindgren.

Men som sagt, TV-spektaktet gör mig på dåligt humör. Dessa uppodlade mediemänniskor som bereds plats i rampljuset, toppdressade i lång aftonklänning och frack med vit fluga, som reder ut vad som är ”rätt” och ”inte rätt” och som låtsas veta något. Man får till och med Mona Sahlin att generat leende posera framför kameran i sin rosa sidenklänning till Ebba von Sydovs kommentarer.

Förr i tiden var dessa ting förbehållna överklassen, så att de kunde flyta ovanpå utan onödig insyn. Vanligt folk kunde då i lugn och ro skita i snobberiet. Men nu ska etikettsregler, kläd- och uppförandekoder till varje pris vara var mans egendom, vilket gör att överklassens vonobenattityder rinner ut över alla breddar. Magdalena Ribbing har blivit folklig. Osunt, minst sagt.

Linda Nyberg var medias första hovdam förra året. Hon var grymt påläst och flink att tala med alla i sin lagom spänningsskapande och frimodiga stil. Jag känner henne, min lilla familj var nämligen grannar med hennes stora familj på 80-talet hemma i Östhammar. I år var det ministerns lillasyster, också en duktig flicka på väg mot toppen. Dessa representerar det enkla och något öppet, nyfiket kvinnligt.

Herrarna håller däremot distansen till det brutalt manliga med sitt språk, ett språk så kulturfint att ingen kan misstänka något opassande. Chrispinsson och Lundström glider som delfiner runt alla hårnålar. De är så oljade att innehållet glider över alla komplikationer och gör världen osynlig.

Jag känner det så här, för när jag var liten kunde vanligt folk lägga potatisskalen på vaxduken – inte hemma hos mig, men i lugn och ro hemma hos sig. Man kunde slicka på kniven och gå barfota inomhus utan att ha vett på att skämmas. Ja, kanske man till och med  kunde vinna lite respekt här och var med sitt jordnära sätt. Förresten de finaste fina bland noblessen kunde bryta koderna, vilket öppnade små gluggar för modeutveckling och stilbildning.

Det enda jag tyckte var lite intressant i år var hur man fick vanliga provrör med anemoner att stå upp på borden. En två mm järnplåt hade placerats under duken och små magneter hade limmats i botten på provrören. Listigt, men en djävligt mager anledning att genomlida resten, så jag reste mig och gick.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , ,

Mina år med Socialdemokraterna, del IV

Publiceringsdatum by
4

Här ska du skriva på, bry dig inte om det finstilta ...

Valet 1994 gick som vi vet mycket bra och den nya S-majoritetens alla förtroendevalda skulle nu trimmas ihop till något som skulle kunna liknas vid ett samspelt politiskt lag. Men alla motsättningar, skiftande intressen, gamla oförrätter och vänskapsband fanns där djupt inkapslade. Dessa berördes bara i trånga sällskap bakom ryggar och stängda dörrar och blev till skvaller.

För min del inleddes en period av riktigt kommunalpolitiskt arbete. Jag skulle för första gången ta plats i ett formellt demokratiskt organ, Kulturnämnden. Den 24 november sammankallades alla tillträdande S-personer till upptaktsträff. Jag kom att sitta bredvid en ung glad tjej från Gimo. Efternamnet skvallrade om att hon var dotter till en känd S-politiker. På min andra sida satt en med mig jämnårig kvinna, även hon från Gimo. Hon hade liksom jag engagerat sig i politiken det senaste året och var mycket entusiastisk och på hugget. Av någon anledning hade hon – helt emot traditionen – fort fått en plats i fullmäktige och släppts fram till en plats i kommunstyrelsen. Hon var liksom Birger glödande motståndare till EU. Birgers svåger (förskollärare och dagisföreståndare) hade blivit ordinarie i BUN. Ingen talade om jävproblem när det gällde honom. Missionspastorn i Östhammar hörde också till de nyvalda. Hon hade direkt placerats högt på fullmäktigelistan för att sprida lite moralisk glans och nu kommit in i fullmäktige och fått en plats i Socialnämnden. Henne kände jag en del och hoppades på lite intellektuellt och moraliskt stöd från. Men hon blev en besvikelse, jag såg henne aldrig mer och hon hade stor frånvaro från fullmäktige.

Så blev det dags för mötets sedvanliga Birger-anförande. Det formades till en slags vädjan om öppnare diskussioner om kommunpolitiska frågor. Alla nickade instämmande, men ingen hade något att tillägga. Varför diskussioner alltid tystnade när Birger var i rummet kunde man ju inte ta upp. Jag dristade mig i alla fall (som vanligt) till ett litet inpass. Först instämde jag i Birgers önskan om mera diskussioner och tog sedan upp kommunens dåliga skolpolitik som exempel. Den måste diskuteras och jag påtalade att nya BUN skulle bli mycket svag med D som ordförande. Då fräste Birgers nyinvalde svåger mot mig så att diskussionen åter dog. Min bordskamrat, den nyvalda kvinnan från Gimo såg skrämd ut.

Julen kom och ett nytt år. 1995 satsade Volvo fem miljarder kronor i fabriker och nya bilmodeller, bland annat en storsatsning i Uddevalla. Alkoholimporten till Systemet och restauranger blev fri. Carl Bildt blev EU:s medlare i Bosnien. FN släppte in Bosnienserbiska armén (BSA) i Srebrenica, vilket ledde till slakt på 8000 bosniska muslimer. Kroatien genomförde Operation Storm som rensade ”sitt område” från serbiska skyddstrupper och serbiska civila. Det orättfärdiga Daytonavtalet skrevs under i Paris under stort tryck från USA och EU. Ingvar Carlsson meddelade sin avgång till mars 1996. I svenskarnas första val till EU-parlamentet deltog 41,2% och Miljöpartiet fick starkare stöd än i riksdagsvalet. Mona Sahlin fick sin Tobleroneaffär och lämnade regeringen. Sveriges försvarsminister Thage G. Peterson vägrade tillsätta en utredning om svenskt medlemskap i NATO.

Kulturnämnden hade under föregående valperiod lanserat begreppet ”kulturturism” som något mycket angeläget. Den ställdes emot Bert Karlssons motbjudande ”sommarlandsturism”. Kultur kontra kommersialism, fint mot fult alltså. Nämndens vice ordförande (efter valet) var en driftig centerpartistisk kvinna E, som kunde politikens alla formella manövrer och informella finter. E var en mycket mer kompetent ordförande än A. A var å andra sidan mycket snällare, vilket inte var till någon hjälp. I praktiken styrde E fortfarande, fast nu genom A. Och, ”kulturturismen” var alltså deras gemensamma skapelse.

Turismen hade under 90-talet fått allt större betydelse för hela kommunen som en viktig näring vid sidan om de stora industrierna Sandvik och Forsmark. Nämnden utmålade sig som garant för att ”kulturen” skulle bli motorn i utvecklingen av turismen. Inte något ”sommarland” alltså. Näringslivskontoret kunde eventuellt få vara med på ett hörn, men makten skulle ligga i kulturnämnden – ansåg kulturnämnden.

Det här var nämndens politik när vi nyvalda klev in på första mötet. Jag kände knappt till det och reagerade inte nämnvärt i början, för visst lät det trevligare mer ”kulturturism” än ”Bert Karlsson-turism”. Det fanns dock krafter som var minst sagt skeptiska till ”kulturturismen”. De såg den som lätt världsfrånvänd. Allt kan inte vara små mysiga gårdsbutiker och hembakade bullar. Turismen måste dra mycket folk till kommunen och inriktas på att ge ordentligt klirr i stora och små företagares kassor. Och då krävs det även stora satsningar på stora anläggningar. Dessa ansåg förstås att det var fel att låta kulturnämnden ha hand om turismen. Ansvaret borde placeras där övriga näringslivsfrågor fanns. Birger Norén hörde till skeptikerna.

Därför blev det viktigt för kulturnämndens S-ledamöter att driva igenom sin politik mot Birger Norén & Co. Jag fick därför till uppgift att författa en skrivelse för att motivera varför ”kulturturism” skulle vara partiets linje gentemot den kapitalistiska ”Bert Karlsson-turismen” och att turismen därför skulle sortera under kulturnämnden. Jag gjorde min läxa och A blev överförtjust över mitt ”fantastiska arbete” med ”turimskrivelsen”. På en organisationsträff med Birger och de andra cheferna (S) hade A fört fram idéerna om ”kulturturismen”. A berättade senare för mig att Birger ”gått i taket och beskyllt k-nämnden för att driva kampanj mot honom”, men att han tagit sitt förnuft till fånga efter att ha tagit del av ”kulturnämndens” skrivelse. A hade också föreslagit att skrivelsen skulle bli en motion till AK-årsmötet, men det hade Birger dock inte nappat på.

Jag minns inte vad jag skrev i den där skrivelsen, men det var säkert politiskt korrekta vänsterschabloner för det kulturella mot allt kommersiellt, idéer som jag egentligen redan då var mycket skeptisk till. Jag är glad att jag inte hittar den i mina gamla anteckningar. Med tiden insåg jag att nämndens idéer om ”kulturturism” verkligen var världsfrånvända och övergick till skeptikerna.

Fortsättning följer …

Bloggportalen: Intressant

Andra bloggar om: , , , , ,

Mina år med Socialdemokraterna, del III

Publiceringsdatum by
5

Östhammar i skuggan av storpolitiken 1994

1994 var på riksplanet ett politiskt händelserikt år. På våren slutförhandlar Sverige och EU  villkoren för svenskt inträde och en socialdemokratisk ”extra partistämma” röstar ja till svenskt EU-inträde. Ny läroplan (Lpo 94) införs från höstterminen. Tony Blair blir partiledare för brittiska Labour. I augusti lämnar de sista ryska ockupationstrupperna Estland och Lettland, som blir fria. I valet 18 september får Socialdemokraterna får 45,3% och har majoritet tillsammans med Vänsterpartiet. Ny demokrati åker ut och Miljöpartiet återkommer. Ingvar Carlsson bildar regering med Göran Persson som finansminister. Den 13 november röstar svenskarna med knapp majoritet ja till EU. Den 28 november röstar norrmännen nej. Den 15 december beslutar en enhällig riksdag om att gå med i EU. 28 september förliser Estonia. Och under året sänks A-kassan till 70%, fyra partier gör upp om ett helt nytt pensionssystem, Stig Malm ersätts av Bertil Jonsson som LO-ordförande, det statliga Postverket blir vinstdrivande bolag, SSAB privatiseras och Sverige går med i PFF (Partnerskap för fred).

Väsentliga komponenter i det nyliberala systemskiftet kom alltså detta år – och Socialdemokraterna återerövrade regeringsmakten. Mot denna storpolitiska fond ska man se det som utspelade sig även i det lilla Östhammar.

***

Trots att det var valår var aktiviteterna lokalt närmast obefintliga. Sponsrade utskick och centralt producerat valmaterial distribuerades till oss medlemmar för utdelning i brevlådor i närområdet. Mycket blev säkert liggande hemma hos folk. Jag gjorde min plikt trots att jag ännu inte bestämt mig för att rösta S. Lådvis med förstamajmärken spreds bland medlemmarna för försäljning. Det årets märke hade för första gången den nya kontroversiella S-loggan, den stiliserade rosen. Någon redovisningen av försäljningen kom inte på tal vad jag kan minnas. Jag har min låda kvar, allt är fortfarande osålt.

Efter sommaren sammankallades i alla fall S-föreningen. Nu gällde det det traditionella uppsättandet av valaffischer. Gubbarna – för vi var bara gubbar – visste precis vad som skulle göras. Man behövde knappt talas vid, det bara rullade på. Jag stod som fånig åskådare till den halvstumma planeringen. De gamla träställningarna fanns visst i någons uthus eller i något kommunförråd. Spett och slägga, hammare och spik, penslar och klister ordnades fram som inför alla tidigare val. En av de gamla trotjänarna kollade med de övriga att det var okej att han som vanligt köpte ut en platta starköl på föreningsen bekostnad. Alla nickade instämmande, utom den sympatiske enmansvalberedaren B, som tyckte det hela var lite pinsamt med mig som åskådare. ”Men vi får se till att plakaten inte kommer på sned i alla fall”, sa han i ett försök att skämta till den märkliga situationen.

Valet gick utmärkt. S fick egen majoritet i fullmäktige. Birger Norén var den självklare kandidaten till finanskommunalrådsposten. Ingen andades om något annat.

Elva dagar efter valet, den 29 september, hade vår S-föreningen nomineringsmöte till styrelser och nämnder. Biger Norén var frånvarande för ovanlighetens skull, vilket lättade på diskussionsklimatet.

Eftersom jag ville förändra kommunens skolpolitik på väsentliga punkter, var jag tvungen att tala emot ett återval av den tidigare S-ordföranden D i Barn- och utbildningsnämnden (BUN). Denne hade tidigare fört en rent destruktiv linje. Jag hade försökt diskutera skolpolitiken med honom direkt vid flera tillfällen, men helt misslyckats att nå fram med minsta lilla skoltanke. Han var närmast hatisk till skola i allmänhet och lärare i synnerhet, en för den tiden ganska typisk sosse i dessa avseenden. Mycket gammalt skolhat (läs klasshat) tog sig detta skeva uttryck inom partiet sedan ganska lång tid. D var ”Metallare”, som gjort facklig och på senare år även politisk karriär. Ordförandeposten i BUN tillsammans med övriga arvoderade uppdrag innebar ett heltidsarbete för honom. Han var alltså beroende av det och ansåg sig självskriven till posten.

Denna S-falang var stark i Östhammar och hade Norénarnas fulla stöd. De var många förskollärare och fritidspedagoger och de värnade frenetiskt barnomsorgen och dess pedagogik på en vettig ”kunskapsskolas” bekostnad. Det här är en viktig orsak till Socialdemokraternas helt misslyckade skolpolitik de senaste 30 åren.

Jag fick trots allt stöd för mitt förslag att inte föreslå D till BUN-ordförande av mötets enda yngre kvinna C, som dessutom nominerad mig till BUN, vilket möjligen var lite väl provokativt. Även andra talade om D:s olämplighet, men på grund av hans jäv. Han var nämligen sambo med en av rektorerna för gymnasieskolan. Resultatet blev att vår S-förening uttalade sig emot C som BUN-ordförande och att jag nominerades till ledamot i kulturnämnden.

Nomineringsproceduren genomfördes i alla föreningar med något liten livslåga i behåll. Det här var nämligen det enda som fortfarande ansågs viktigt för de aktiva partimedlemmarna. De som inte tagit sig in på fullmäktigelistan konkurrerade nu hårt om övriga arvoderade poster i styrelser och nämnder. Att välja någon ny från basplanet till en tung post i en tung nämnd var för den tunga majoriteten en omöjlighet. Då skulle ordningen och lugnet brytas. ”Antalet tjänsteår” hade blivit helt avgörande. Tunga poster fördelades som belöning för lång och trogen tjänst. Att frångå detta krävde exceptionella förhållanden; tjänstefel, lagöverträdelser eller möjligen jäv. Dock, frågan om jäv var känslig med tanke på alla Norénare, som ju var ett närmast arketypisk exempel på svågerpolitiskt välde. Östhammars socialdemokratiska partiorganisation var omvandlad från en aktiv politisk folkrörelse till vad Jan Myrdal så träffande beskrivit som ”en köbildning”.

Vad de små S-föreningarna framförde i sammanhanget vägde emellertid lätt på AK:s repskap, eftersom storindustrin Sandviks stora S-förening kontrollerade en majoritet av AK:s valda delegater. D var alltså ganska säker på att bli vald. Att en kaxig nykomling och dessutom någon slags vänsterextrem lärare skulle lyckas få majoritet till att inte utse D var mycket osannolikt.

Jag hade även tagit upp frågan om D:s olämplighet i arbetetarekommunens styrelse (AK-styrelsen), där jag också slunkit in som suppleant. Det blev ett enhälligt uttalande mot D som BUN-ordförande. Förklaringen till att jag kunde få igenom det var att Birger Norén och hans närmaste vapendragare för en tid sedan lämnat AK-styrelsen. Skälet till det var att Birger blivit till bristningsgränsen irriterade på ombudsman A och tyckte det var meningslöst att sitta med där. Istället för Birger hade hans svåger, han som också placerats i BUN, insatts i AK-styrelsen. Genom honom tänkte förstås Birger fjärrstyra AK-styrelsen. I övrigt styrde Norénarna S-politiken via fullmäktigegruppen, ibland med AK-styrelsen närvarande.

Jag förvånades över att AK-styrelsen – lokala partistyrelse – hade så få möten och att mötena ofta bara var en utflykt eller att någon kom och berättade om något aktuellt ämne. Det hade förvandlats till en liten studiegrupp.

Efter att AK-styrelsemötet nu antagit uttalandet mot D tänkte jag att D omöjligt skulle kunna bli kandidat till BUN-ordförandeposten. För att vara riktigt säker begärde några dagar efter mötet en kopia på protokollet från A. Jag fick då beskedet att det ännu inte var klart. Andra gången hände samma sak. Tredje gången jag frågade och det fortfarande inte var skrivet förstod jag att något hade hänt. Jag pressade den timide A med mina frågor, varpå han till slut tillstod att Birger Norén gått i taket över AK-styrelsens uttalandet och givit honom en rejäl skrapa. A var alltså så rädd för Birger att han inte vågade skriva det där protokollet. Förmodligen hade resten av AK-styrelsen också fått ta emot ovett från Birger för de låtit sig förledas av den infiltrerande och intrigerande vänsterextremisten. Ingen mer än jag frågade därefter efter protokollet. Birger hade satt sig som en propp på frågan som om uttalandet aldrig tagits.

Den 28 oktober kom så det avgörande AK-repskapet i Frösåkersskolans aula. Ett 60-tal delegater var närvarande. Barbro Andersson Öhrn, som efter det framgångsrika valet återfått en riksdagsplats, var ordförande. Ombudsmannen A skötte formaliteterna. Birger Norén var laddad. D var frånvarande (sjukskriven för överansträngning) – men valbar. Valberedningen föreslog D till ordförandeposten i BUN. Jag begärde ordet och argumenterade för att D var en olämplig person på grund av att han tidigare fört en skadlig skolpolitik. Jag nämnde förstås AK-styrelsens och min lokala S-förenings uttalanden. Jag fick medhåll från några unga kvinnor. Några andra pekade på jävproblemen.

Så blev det då dags för ett Birger Noréns myndiga anförande, det som skulle ställa allt tillrätta. I vanlig ordning reste han sig, vaggade lite, pausade effektfullt för att höja spänningen, och anlade den karaktäristiskt halvslutna blicken för att koncentrerade sig. Så inledde han med att i lugn ton ställa sig helt på D:s sida, motiverade sitt ställningstagande med att lojala medarbetare inte skulle behöva ta emot skit på det sätt som skett. Så beskyllde han i klarspråk mig och andra för att driva kampanj, ja skamlig häxjakt, mot D.

Därefter vågade ingen mer begära ordet. Jag fann det meningslöst att fortsätta diskussionen. Ordförande Andersson ingrep då effektivt genom att konstatera att diskussionen var avslutad och skyndade vidare i proceduren. Två ytterligare personer nominerades som BUN-ledamöter, båda politiskt aktiva förskollärare, tillika ”Norénare”. Plötsligt fanns en person för mycket på listan, vilket ledde till begäran om sluten omröstning för att få fram vem som skulle strykas. A fick bråttom organisera lappskrivning och att hålla reda på röstlängden så att inget valfusk skulle kunna förekomma. Minns inte hur de löste röstproceduren, men vi köade upp och lade våra lappar i en papperskorg. Efter en lång paus återkom rösträknarna och meddelade resultatet. Den kvinnlige, sist nominerade och minst besläktade Norénaren kom på sista plats. Näst sist kom D.

Min dagbok säger inget om röstsiffrorna här, men D slank alltså med på ett bananskal.
Kvar fanns nu frågan om D skulle föreslås som ordförande. Om detta blev det ännu en sluten omröstning. Ja eller nej på en lapp i papperskorgen och sedan rösträkning. Det blev 33 ja och 24 nej. Alltså den minst önskade BUN-ledamoten skulle nu föreslås till ordförande.

Efteråt var jag trots allt ganska nöjd. Diskussionen hade åtminstone lett till att D kom näst sist på BUN-listan samt att så många som 24 av 57 fåtts att rösta emot honom som ordförande. Hans ställning var rejält försvagad, liksom för övrigt även hela Norénfalangens. Inte på länge hade de mött så mycket motstånd.

Fortsättning följer …

Bloggportalen: Intressant

Andra bloggar om: , , , ,

Mina år med Socialdemokraterna, del II

Publiceringsdatum by
3
Folk på marsch en vacker majdag 1993 på Rådhustorget i Östhammar

Folk på marsch en vacker majdag 1993 på Rådhustorget i Östhammar

I januari 1993 skickade jag ett kort brev till partiombudsmannen A. Jag försökte genom några exempel förklara att situationen i föreningen var orimlig, ja faktiskt sjuk. Ingen gör något, allt står still. Utom den heltidsanställde kommunombudsmannen, som ändå mest vänder papper som en kommunal byråkrat. Det sista skrev jag inte, för jag ville komma till tals med A om saken. Men inget svar kom.

Den timide A, som ville vara vän med alla, fick ännu ett bekymmer. Vad skulle han göra med brevet? Visa det för ledningen? Birger? Ännu visste jag inte att Birger tålde A mycket dåligt. Birger tyckte att A var en mespropp.

Det var i februari 1993. Jag var på mitt första årsmöte i lokala S-föreningen. På en halvtimme var allt på dagordningen avklarat. Verksamhetsberättelse på femton rader antogs. Ekonomisk berättelse godkändes efter revisorernas snabba granskning och godkännande. Tre styrelseledamöter omvaldes, trots att ingen av dem yttrat ett ord, eller ens deltagit i något av de tre föreningsmöten jag bevistat. Enmansvalberedaren B, en med mig jämnårig och sympatisk högre kommuntjänsteman, hade undvikit alla bekymmer genom att göra som året innan och året dessförinnan, alltså endast fråga om personer ställde upp för omval. Alla omvaldes, bland annat Birgers sympatiske svåger som sammankallande i studiekommittén, trots att denna kommitté sovit djupt hela året. En yngre kvinna C, som jag kände från tiden som elev på ortens högstadium och som varit med i FiB-gruppen, omvaldes till ordinarie på plats nr. 13 (av föreningens 15) i arbetarekommunens representantskap och ledamot i föreningens studiekommitté. Hon var inte närvarande, men henne röstade jag förstås för och tänkte att henne kunde jag kontakta för att söka en allierad i vitaliseringsarbetet. Även jag invaldes i studiekommittén.

Inga motioner fanns att behandla.

Därefter begärde som vanligt Birger ordet. Han ställde sig upp, klippte på sitt speciella sätt med ögonen, det såg ut som han blundade, vaggade lite i Gunnar Sträng-stil och inledde ett för dagen passande eftertänksamt anförande. Han kände oro för partimedlemmarnas och grundorganisationernas passivitet och brist på initiativ. Kanske det ändå skulle finnas underlag för nå´n form av aktivitet i till exempel EG-frågan? EG-frågan var het och Birger var själv svuren EG-motståndare. EG hade ännu inte blivit EU med sitt Maastrichtfördrag och Sverige hade ännu inte sökt medlemskap. Han nämnde att föreningsstyrelsen behandlat frågan men inte kommit till skott. Sanningen var den att medlemmarna var djupt splittrade i EG-frågan och att ett initiativ genast skulle visa en spricka i fasaden.

Anförandet var en tydlig produkt av mitt brev till A. Det hördes på tonfallet, kändes i luften och anades i Birgers blick. A hade alltså visat brevet för Birger, som hade läst och tagit intryck av. I alla fall funderat på ett sätt att hantera saken. Många nickade instämmande, jag instämde också i hans funderingar i en kort replik. Så lägrade sig åter lugnet och mötet tog slut. Det var något på TV som lockade.

Ingenting hände förstås. Man låg lågt och inväntade partitoppens riktningsgivande utspel i EG-frågan. Våren och sommaren passerade utan aktiviteter, men i oktober skulle plötsligt en ny ledningsorganisation för skolan beslutas i fullmäktige. Socialdemokraterna var i opposition och partiets fullmäktigegrupp hade i beredningsarbetet opponerat mot de borgerligas idéer om en ”marknadsanpassad beställarutförarmodell”. För att få ihop en lösning åkte kommunalråden (inklusive oppostitionsrådet Birger Norén) på Finlandskryssning. Man lyckades trots allt enas om ett så kallat marknadsanpassat beställarutförarkoncept, alltså precis det som Socialdemokraterna dittills motsatt sig. Man enades också om att behålla det mesta i den gamla organisationsöverbyggnaden och istället lägga de tunga neddragningarna ute i den så kallade skolverksamheten. Det sista var förmodligen det Birger Norén fick mot att gå med på marknadskonceptet.

Det här skrev jag öppet om i en artikel i UNT 1993-10-20. Jag fick ta emot diskreta ryggdunkar från för mig både kända och okända Socialdemokrater. Enligt flera informella rapporter från kommunhusets kafferum var många av kommunens tjänstemän positiva till det jag skrivit. Men ordningen rubbades förstås inte. Överenskommelsen rullades igenom som planerat. Birger Noréns grepp om den allt mer malätna S-apparaten var järnhårt.

Birgers politiska karriär började som radikal SSU-are och byggnadsarbetare. Senare blev han känd som sossen som kompromissade om vräkningen av familjen i Lars Molins film Baddjävlar. Som vaktmästare på kommunala daghemmet Logården blev han fackligt och polititiskt aktiv. Det blev hans plattform tills kommunpolitiken som snart var hans levebröd. Vid sidan om drev han hela tiden sitt jordbruk på hemgården i Valö. Han levde med sina hästar och tittade till dem nästan varje dag. Till kommunkontoret kom han ofta i den gamla duetten full med jord och halm iklädd blåbyxor. Ortens ungdomar mötte honom ofta på lördagskvällarna med stora guldbrickan på bröstet. Han var ordningsvakt på ungdomsdiskon och andra offentliga festiviteter. Birger var ett föredöme, en man av folket som uppbar stor respekt från många. En rejäl och pålitlig karl helt enkelt.

Till sin hjälp hade alltså Birger Norén sin familje- och släktklan, de så kallade Norénarna – med flera centralt placerade personer i olika kommunala verksamheter, alla Socialdemokrater. Flera i den stora släkten insåg det djupt osunda i dessa förhållanden och skämdes. Men istället för att ta strid, drog de sig bort från den kommunalpolitiska hetluften och lämnade därmed fritt fram för de politiskt aktiva Norénarna.

Jag var kluven inför pratet bakom Birgers rygg. Vid mina möten och diskussioner med honom tyckte jag mig se bred bildning och ett ärligt politiskt engagemang, något jag såg mycket lite av hos alla andra. De flesta var rädda och hukade för hans politiska utfall. Jag tror att han uppskattade att jag sa emot och ställde frågor. Inom vissa gränser förstås. Problemet i Östhammars arbetarekommun var absolut inte bara Birger Norén. Det var lika mycket en partikultur som formats under lång tid och som präglades av medlemmars underordnande attityd till den/de man valt som sina företrädare. Man lät Birger hållas för att själv slippa kliva fram och ta ansvar. Det här vet jag att Birger också tänkte, även om han aldrig sa det rent ut. Han var obrottsligt lojal mot partiet, men ofta kritisk mot sina undersåtar. Om det var vi faktiskt ganska överens.

Jag kontaktade C för att tala lite om tillståndet bland Östhammars sossar. Hennes kritik visade sig betydligt mer förbittrad än min. Hon hade nästan gett upp och tänkt lämna partiet eftersom hon ansåg att partiet faktiskt förde en politik i strid med kongressbeslut. Hon ansåg att lokalsossarna helt styrdes av Norénarna. De kontrollerade praktiskt taget alla viktiga poster. Vi beslutade att försöka delta i något möte gemensamt för att därmed bli två som öppet opponerade.

Fortsättning följer …

Bloggportalen: Intressant

Andra bloggar om: , , , , , ,

Mina år med Socialdemokraterna, del I

Publiceringsdatum by
3

Östhammars rådhus 1991

Nu smälter det Socialdemokratiska partiet ihop som våris på Östhammarsfjärden. Det beror på att idéutvecklingen varit eftersatt mycket länge. Både Göran Persson och Mona Sahlin är produkter av denna outvecklade och felaktiga politik. Därför går partiet bakåt i val efter val. Den socialdemokratiska ledningen har förlorat kontakten med vanligt folk och kvar finns endast de människor som vuxit upp i, funnit sin utkomst i och/eller på annat sätt gjort karriär inom ”rörelsen”. Det här är väl belagt sedan länge. Läget är förmodligen så illa som Socialdemokraten Stig-Björn Ljunggren sa i programmet Debatt häromdan: ”Att vända sig till medlemmarna i partiet idag är som att ropa ner i en säck potatis.”

Stagnationen, eller snarare förruttnelsen, har alltså pågått så länge jag kan överblicka. Jag har erfarenheter av framför allt två områden, partiorganisationen i Östhammars kommun och skolpolitiken i riket och lokalt.

***

Efter skolans kommunalisering i slutet av 80-talet började en ny era. Kommunerna fick fria tyglar att forma sina nya organisationer och därmed skära ner och strukturera om. Man hade tidigare redan fått fri hand om alla skattepengarna. Det blev nu på lokalplanet som skolpolitiken skulle formas.

En höstdag 1992 kontaktade jag ombudsmannen A för att anmäla mig som ny medlem. Han hjälpte mig till rätta och tyckte det var roligt att jag nu tagit steget in i den verkliga rörelsen. På grund av mitt arbete med FiB/Kulturfront betraktades jag som ”ytterkantsvänster”. Eftersom jag inte heller var uppväxt inom rörelsen, inte var släkt med eller ingift i den, var misstänksamheten från de ledande kompakt. IB-affären spökade fortfarande och kommunistnojan hade en djupt nermyllad. Vägen var i praktiken därför stängd. Men det visste jag inte då.

Däremot var många vanliga partimedlemmar, de allra flesta äldre än jag, vänliga och intresserade och ville gärna prata politik med mig. Den 30 november 1992 bevistade jag mitt andra möte i centralorten Östhammars S-föreningen, för att aväta det traditionella julbordet på restaurang Rospinglan. Det första var ett par månader tidigare och hade bara varit lite information om kommunalpolitiken, som kommunalrådet Birger Norén kallade det. Nu tog Birger emot med en stor stark i näven. Vi slog oss ner runt ett dukat bord och blev serverade julskinka, gröt, glögg och kaffe. Alkohol fick man betala själv, resten betalades ur föreningskassan. Efter glöggen reste sig Birger och gav åter lite information om kommunalpolitiken. Det var mest gnäll på borgarnas förslag att rusta ner fritidssektorn. Inget om situationen i skolan. Sedan övergick snacket till allmänt borgargnäll. Allt ska försämras, arbetslösheten växer, jobben försvinner, Skål!

Jag minns att jag häpnade över frånvaron av idéer om vad man skulle kunna göra åt eländet. Ett så försoffat gäng som denna lokala sossegrädda med kommunalrådet i spetsen hade jag knappas väntat mig att möta. Alla hukade inför Birger, ingen sa emot. Han lade alltid beslag på sista ordet. Han drog sig inte för att skälla ut folk inför de församlade. Här fanns mycket att göra.

Våren 1993 såg jag ännu ganska ljust på möjligheterna att ta mig in på någon förtroendepost i partiet, skapa mig en plattform för att kanske så småningom ta mig in i fullmäktige eller i Barn- och utbildningsnämnden (BUN). Utsikterna att så småningom kunna börja dra i lämpliga trådar för att påverka skolpolitiken kändes ganska goda. Det är ju så här demokrati ska gå till. Jag började faktiskt känna mig som en sosse. Men det skulle visa sig lite mer komplicerat än så.

Fortsättning följer …

Bloggportalen: Intressant

Andra bloggar om: , , , , , ,

Bloggtävling

Publiceringsdatum by
3

Mitt webbhotell, som jag haft sedan 2005, BoxHosting, har gått samman med Webbhotell City Network. De utlovar nu bättre service och kraftfullare produkter. Måste säga att det under mina fem år som bloggkund har fungerat utan avbrott och supporten har varit tillmötesgående. Blir det nu ännu bättre blir jag förstås ännu nöjdare.

I samband med samgåendet utlyser de en tävling dom kallar: Är du en blivande proffsbloggare? Varför inte. Lite reklamintäkter vore välkommet. Att vinna en I-pad eller få sponsrad hosting vore också trevligt. Anmäler härmed denna blogg till tävlingen.

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: , ,