Min faster gifte sig någon gång på 30-talet med en tysk officer. Det är en spännande men olycklig historia som hon tyvärr till största delen tog med sig i graven. Men det berättas att hon träffade sin blivande man på ett societetsbröllop i Stockholm där Hermann och Carin Göring deltog. Ännu var de tyska Nationalsocialisterna välsedda gäster hos den svenska noblessen.
På bokrean köpte jag Görings Sverige – en hatkärlek av Björn Fontander. Tänkte jag skulle finna något om människorna runt min faster och hennes tyske man.
Fontander verkar lätt besatt av det faktum att nazisternas andre man hade så djupa svenska förbindelser. Han har snokat fram dagböcker och brev i stora mängder och citerar och citerar. Han har även skrivit en bok Carin skriver hem, som bygger på endast hennes brev. Orkar man läsa igenom allt det här framträder en bild av hur den svenska noblessen tänkte och handlade mellan de två världskrigen.
Jag fann dock inget om min faster. Möjligen kan jag säga att jag återupplevde en språkton och en doft av förlamande förfining som präglade en del vuxna i min barndom. Människor av klass! En kuslig förnimmelse av en bortglömd sida av mig själv.
Från överklassens aristokratiska ideal till nazismens var hoppet mycket kort. Gemensamt var svärmeriet för starka handlingskraftiga ledare, höga ideal, stolta deviser och suggestiva symboler. För aristokratin var demokrati liktydigt med kulturellt förfall. Den moraliska upprustningen efter Weimarrepublikens urartade (Entartete) kultur, hade stor dragningskraft. Nationalsocialismens framtoning blev för denna nobless oemotståndlig. När de senare även tågade mot bolsjevismen blev euforin total.
Det var Hermann Göring och hans sköna svenska hustru Carin Göring (gift Kantzow, född Fock) som i dessa kretsar framgångsrikt kunde föra fram Nationalsocialisternas budskap. Adolf Hitler var betydligt mindre attraktiv, en liten oansenlig man utan stil och anor. Hitler behövde den yvigt utåtriktade Göring för att ge nazismen glitter, glans och färg.
För dem inom noblessen med judiska anor och vänner var ändå ”judesaken” en broms. Det förstod Göring, som här försökte tona ner. I Nürnbergrättegången 1946 försvarade han sig genom att förneka att formuleringen om ”den slutliga lösningen” i protokollet från Wannseekonferensen 1942 alls skulle tolkas som ett planerat massmord på judar. Det var bara fråga om att ”slutligt ordna det för Europas judar”, vilket var en närmast human åtgärd.
Att man inte protokollförde planerna på massutrotning med gaskammare och annat är fullt logiskt. Dels var säkert alla i ledningen inte eniga om utrotningslinjen. Göring och andra vacklade möjligen en aning. Dels förstod man att om utrotningslinjen beskrevs i svart på vitt ökade risken att fienden skulle komma över uppgifterna och skapa skadlig motpropaganda. Därför är det logiskt att protokollet från Wannsee formulerades en smula diffust. Göring ansvarade för konferensens pampiga inramningen, men han utsåg Reinhard Heidrich till konferensordförande.
Intressant är att dagens svenska förintelserevisionister använder samma argumentationsteknik som Göring. De diffusa formuleringarna fyller alltså sin funktion.
Om man försöker sätta sig in i förhållandena på 30-talet är det lättare att förstå att det gick som det gick. Överklassens knäfall för Nationalsocialismen är ganska lätt att förstå. Det enda svenska motstånd som nämns är Torgny Segerstedt med sina misshagliga skriverier i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och Karl Gerhards ökända trojanska häst. Men i Sverige var motståndet mot nazismen mycket mer än detta. Men det beskrivs inte i denna bok, antagligen för att det knappast berörde Görings svenska kretsar.
Att folk i allmänhet i Tyskland i så stor utsträckning valde Nationalsocialismen är svårare att förklara. Några pusselbitar här är att det tyska folket led av arbetslöshet och osäkerhet under 30-talskrisen. Då fanns inga a-kassor och arbetsmarknadsutbildningar. Man drömde sig tillbaka till kejsar Wilhelms dagar före den stora förnedringen i Versaillefreden 1918. Den tyska arbetarrörelsen splittrades och förmådde därmed inte bjuda nazismen något motstånd. Nazisterna kunde förknippa dem med oredan, krisen och den urartade konsten. Så vann NSDAP en jordskredsseger i riksdagsvalet 1933 och Adolf Hitler blev rikskansler.
Kan man säga att det finns likheter med Europa idag? Ja, men situationen är också mycket annorlunda. Ingen idag säger öppet att man vill avskaffa demokratin, inte ens Sverigedemokraterna. Visst finns det politikermissnöje, visst är arbetslösheten hög, visst skapar folkomflyttningar och krig social oro, visst har vi finanskris och ekonomisk kris. Men bromsen mot öppet totalitära lösningar, som i Tyskland 1933, är ändå stark.
Däremot kan man lära att fascismens ansikte varierar. Det mest eteriska, mest finstämda och de mest sprödbakade små torskar kan bakom fasaden dölja det mest fasansfulla. Det är Hermann Göring, hans två fruar, hans styvson Thomas, hans dotter Edda, hans morbida Carinhall etc, etc tydliga bevis för.
Till sist ska nämnas att historien om Göring som konsttjuv är helt fantastisk. Förmodligen är han den störste i denna bransch någonsin. Det tänkte förmodligen även Carl-Johan Vallgren som på sid 433 och 434 (eller möjligen någon annan stans) måste ha hämtat just sin skicklige konservator - han som blev konstförfalskare - till romanen Kunzelmann & Kunzelmann.
Tänk om jag kunde ringa upp min gamla faster och tala om allt det här. Det hade hon gillat.
________________
Några artiklar om boken: Internationalen, Populär historia,
Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Björn Fontander, Hermann Göring, Carin Kantzow, Görings Sverige – en hatkärlek, Carin skriver hem, Nürnbergrättegången, Wannseekonferensen, Torgny Segerstedt, Nationalsocialisterna, Sverigedemokraterna, NSDAP
