Kontraster och klyftor

Rhodes memorial nedtaget på jorden

Bilden av Sydafrika har nu fått färg. Landet är tre gånger så stort som Sverige, har ca. 49 miljoner innevånare (folkräkning pågick under besöket), är oerhört rikt på naturtillgångar och arbetskraft och bubblar av utveckling och stora tunga konflikter. Kontrasterna är knivskarpa i alla avseenden och närmast obegripliga för en folkhemssvensk.

Julius Malema hade sina sista dagar som toppolitiker när jag var i Sydafrika. I Cape Times visades han på förstasidan i rosa kostym och hatt för att markera avståndet till de fattiga massorna. Han är sannerligen motsatsernas man denne populäre, förlåt populistiske, Malema.

Vid det offentliga företaget som driver verksamheten omkring Robben Island (fängelseön utanför Kapstaden där Mandela m fl. satt fängslade) pågick en strejk. Utanför terminalen mitt i det fashionabla Waterfront demonstrerade arbetarna med banderoller med Marx på och rytmisk toi-toi-sång. De protesterade mot att deras chef tjänade ohyggligt mycket mer än de och krävde 25% lönelyft.

Vi rörde oss mest efter de stora vyernas vägar. Krugerparkens fantastiska viltreservat, Gods Window, Taffelberget, Cape Point, Hermanus valar, Franschhoeks vingårdar och, som sagt, Waterfront i Kapstaden. Men vi passerade också små samhällen som dominerades av svarta människor (vilket knappast är fallet i Kapstaden), tiggare och gatuentreprenörer vid ljussignalreglerade trafikkorsningar, på bensinmackar och parkeringsplatser. De slet alla med någon enkel sevicetjänst för en liten slant.

Och ständigt växande townships på obebyggda markytor runt Kapstaden. Där bosätter sig helt okontrollerat fattiga människor från grannländer och Sydafrikas glesbygder. Det liknar kringområden i alla stora tigerekonomiers metropoler världen runt. Hit flyttar man för att livet trots allt ter sig aningen mindre hopplöst än långt ute i den ännu stillastående periferin. Här förvandlas livet från stillestånd till äventyr med vissa små chanser till snabba små eller stora klipp.

Dessa shack-aereas är veritabla brandfällor och smitthärdar eftersom rinnande vatten är en bristvara och alla kokar mat över öppen eld. Men i Sydafrika blir de numera allt mer permanenta med både vattenledningar, sanitära anordningar och el för matlagning, ljus och laddning av mobiltelefoner inte minst. Är man infödd vit medelklass i Kapstaden kör man inte in i ett sådant område. Det är visserligen fullt möjligt, allt är öppet, men det sociala bråddjupet blir alltför iögonenfallande. Världarna kan ännu inte mötas på de fattigas arena.

Men landet är på väg framåt. Apartheid är trots allt borta. I princip råder likhet inför lagen. Pressen är fri. Onkel Tom är på väg ut ur sin stuga. Landets alla befolkningsgrupper har en lång gemensam historia, som ingen kan ta ifrån dem. Afrikaans, blandspråket som de flesta sydafrikaner åtminstone förstår och kan prata, finns där som en påminnelse om det gemensamma sammanhanget. De har hittills undvikit inbördeskrig. Det är inte skit. Men jord och egendom är provocerande ojämnt fördelat. De flesta har ändå för mycket att förlora på att göra som i Zimbabwe. Klyftorna är bildligt och bokstavligt djupa i alla avseenden. Frustrationen över detta är stor och otåligheten likaså. Kampen om vägen framåt går inom ANC. Klockan kan inte vridas tillbaka, endast framtiden är möjlig.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , ,

Gadaffimordet

Tre saker om mordet på Gadaffi:

1) Gadaffi var inte en betydelselös tyrannisk pajas. Han betydde mycket för Afrikas avkolonisering. Att bilden av honom just nu är så endimensionell i dagens medier kan man bara beklaga.

2) Hur det gick till när han togs av daga blir nog svårt att utreda. Men NATO-bomberna gjorde nog grovjobbet. FN-systemet har fått sig ännu en knäck.

3) Hur de stridande klanerna, de så kallade rebellerna, med sina urgamla intressen att försvara ska kunna enas för att bygga någon slags samhälle för Libyens befolkning är svårt att se. Landet ligger nu vidöppet för utländska krafter med oljevittring för återkolonisering.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , ,

Juholt?

Var på medlemsmöte i S-föreningen ikväll. Vi pratade först om idéer till framtida motioner inom partiet. När det var tio minuter kvar av mötestiden avbröt en upprörd medlem ordföranden och sa att nog måste vi socialdemokrater när vi träffas ägna några minuter åt det som nu händer i partiledningen. Så brakade det löst. Upprördheten var stor, ingen verkade tro att Håkan Juholt kommer att reda ut denna storm. Hans situation kommer fort att bli ohållbar, ja den är det redan.

Själv har jag känt mig djupt bedrövad i flera dagar. Ska det nu visa sig att denne man fifflat med hyran. Är han också korrupt? Det vore ett avskyvärt svek mot alla som nu satt sitt hopp till honom. Hyresbidrag för högavlönade toppolitiker är ju befängt. Att en sådan regel kan antas är bevis nog för att systemet är korrupt.

Frågan om media blåser upp saken ställdes på mötet. Jo, kanske det, men är det inte motiverat med hårdbevakning i det här fallet?

Hur mycket tål Socialdemokraterna? Det lilla hopp som tändes hos många av oss med den retoriskt skicklige Juholt, slocknar fort. Vi är tillbaka på ruta noll.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: ,

Bonus 4 – Barnens nya värld

Ännu en jättefråga pockar på att ta plats. Det är frågan om den värld som omger våra barn och hur den påverkar begreppet barn och därmed hur vi hanterar det hela? Är de små människor? Är de som vi eller lever dom i en annan värld? Svaren på dessa eviga frågor formaterar pedagogiken och skolan. Att svaren skiftat genom skolhistorien är alldeles uppenbart. Inte minst har barnet skiftat karaktär under den senaste generationen. Den ska jag nu försöka få ett grepp om. Jag tar det därför får början. Continue reading

Bonus 3 – Mitt pedagogiska credo

Pedagogiken under mina år i skolan var kluven i två skilda världar, en för dem som inte jobbar praktiskt i skolvardagen och en annan för dem som förhåller sig strikt vetenskapligt till begreppet. Ytterst få är populärvetenskapliga inom pedagogiken. Det är kanske det jag nu ska försöka mig på. Continue reading

Bonus 2 – Att bli och att vara lärare

Lärarutbildningen på 70-talet, var kluven i två huvuddelar; ämnesteori samt metodik, pedagogik och praktik. Allt utom pedagogiken försiggick på Seminariet. Ämnesstudierna försökte de anpassa och begränsa till just vad man måste kunna för att undervisa på mellanstadiet, vilket gjorde dem ganska torftiga. Lärarkandidaternas studiebakgrund varierade kraftigt mellan avlagd akademisk examen och just avslutad fackskola. De senare hade knappt läst någon engelska och hade det mycket kämpigt minns jag. Continue reading

Bonus 1 – Min skolhistoria

Skolan har en ofantlig historia. Någon rimligt komplett sådan kan inte fångas i ett kapitel, i en hel bok eller ens i en hyllmeter böcker. Men det är med skolans historia som med världshistorien. Den kan beskrivas, tolkas, belysas från olika håll och diskuteras. Den historia jag betonar är vår skolas plats i den folkliga bildningen. Jag försöker därigenom fånga folkbildningens betydelse för socialt framåtskridande. Andra anlägger andra perspektiv på sin skolhistoria. Continue reading

Sätt in pengar till Johans och Martins rättshjälp

Johan (t.v.) och Martin på jobbet (Bilder uppsnokade på facebook)

Jag citerar vad Maria Küchen skrev på facebook idag:

”Johan Persson (fotograf) och Martin Schibbye (skrivande journalist) sitter fängslade i Addis Abbeba sedan 1 juli i väntan på rättegång för påstådda terrorbrott. De tog sig in i Ogaden, en provins som stängts för omvärlden av diktaturregimen i Etiopien, för att journalistiskt kartlägga omständigheter kring oljeutvinning och människorättsbrott. Föreställningar har cirkulerat att de skulle vara gerillaromantiker som själva ansvarslöst försatt sig i en ohållbar situation; jag vill understryka att detta inte stämmer. Båda dessa publicister är seriösa och meriterade, Schibbye har bidragit med text i en rad tidningar från Svenska Dagbladet och ETC till Socialpolitik och Filter, Johan Persson tillhör bildbyrån Kontinent och belönades 2011 med en av Årets Bilds utmärkelser för sin dokumentation av nynazism i Kalifornien. Oron är just nu stor för deras framtid, bifogar här länkar från Journalistförbundets ordförande Helena Giertta, Publicistklubbens Ulrika Knutson och Svenska Dagbladets redaktionschef Martin Jönsson.

Det är bra att försöka skapa ett brett medvetande i Sverige till stöd för Schibbye och Persson. Deras trångmål angår i högsta grad även skönlitterärt skrivande eftersom de drabbats av den fria skribentens totala utsatthet; ingen redaktion betalar deras rättegångskostnader, ingen arbetsgivare ligger på för att få dem fria. Schibbyes och Perssons dilemma är därmed i högsta grad det fria ordets, det vill säga: Deras sak är vår. Vad Etiopiens regering gör, är att medvetet skrämma skrivande från att i framtiden ge sig in i Ogaden där rapporter antyder att människorätten kränks systematiskt. I riksdagen har representanter för (kd), (c), (v) och (mp) lyft frågan och understrukit att det är bråttom. Rättegången mot Schibbye och Persson börjar i Addis Abeba 18 oktober; får vi inte hem dem innan dess är risken betydligt större att de blir kvar i etiopiskt fängelse mycket länge.

”Utrikesdepartementet hanterar detta som vilket annat konsulärt ärende som helst och då täcks inte kostnaderna för advokat. För att garantera att Martin och Johan får en så bra rättslig hjälp som möjligt i ett land som är rättsosäkert startar vi den här insamlingen”, säger Jesper Bengtsson, ordförande för Reportrar utan gränser. ”Eventuellt överskott från insamlingen ska användas till stöd för andra journalister som behöver rättslig hjälp när de arbetar utomlands. Donera pengar genom att betala in på bankgironummer 5567-3818, betalningsmottagare Reportrar utan gränser. Märk inbetalningen Johan och Martin.

Jag har satt in 500 kr idag. Meddela i en kommentar om du har satt in pengar, eller om du tänker göra det – som en uppmaning för andra att följa våra exempel.

fib.se kan du följa i stort sett allt som skrivits i svensk press om Johan och Martin den senaste tiden.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , ,

Misshandel = feminism?

Bild från Wikipedia

En vuxen man lockade en tonårsflicka med självskadebeteende till BDSM-sex. (B står för Bondage, d v s att den underordnade parten är fysiskt fängslad på något sätt. D står för att ena parten Dominerar. S står för Sadism och M för Masochism, d v s att ena parten upplever fysisk smärta.). Mannen åtalades för grov misshandel. En rättegång prövade saken och fann honom helt oskyldig, trots att flickans fysiska skador var väl dokumenterade. I DN kallas det för ”En feministisk seger”.

Saken är förstås upprörande. Vi har nu ett samhälle med ett rättsväsende som kallar kvinnomisshandel för kvinnofrihet. För misshandel var det – trots att det finns en grupp människor som identifierar sig som BDSM-are med rätt att få sin ”läggning” accepterad som helt normal.

Att DN:s ledarredaktion kommer fram till att hovrättsdomen är rimlig går att förstå. BDSM betraktades tidigare som sjukliga sexuella avvikelser, vilket inte längre är fallet. RFSU i Sverige arbetar för att underlätta för personer som praktiserar BDSM. Sexuella minoriteter av olika slag bör förstås åtnjuta rättssäkerhet. Och kvinnor och män bör förstås få bestämma över sina kroppar och sitt privata sexliv.

Utifrån det här kan man alltså förstå domen. Men är den rimlig? Kunde kanske en annan tolkning av lagen, mer i samklang med allmän rättsuppfattning, gjorts i det här fallet? Är det verkligen orimligt att tänka att samhället bör skydda en tonårsflicka (mot hennes vilja) från fysisk sexuell misshandel?

Lena Sommestad skrev idag på sin blogg bland annat att: ”Det självklara svaret är att han (32-åringen) hade kunnat avstå masochistiskt sex med en ung kvinna som han inte känner. Han hade kunnat ha omdöme nog att inse det olämpliga i att plåga en ung flicka.” Efter detta följde många upprörda kommentarer, även flera uppskattande. Bra att S-kvinnornas ordförande snabbt reagerar.

Att det finns tonårsflickor som ”frivilligt” ägnar sig åt BDSM är ju inte konstigare än att det finns de som svälter sig till döds, skär sig, prostituerar sig, hoppar från Västerbron eller blir självmordsbombare. Men det gör varken BDSM eller annan självdestruktion bättre. Ett människovärdigt samhälle måste självklart skydda även dessa flickor.

När samhällets ledande normbildare (DN i det här fallet) betraktar ett fall av grov misshandel av en tonårsflicka som en seger för feminismen, då finns anledning att ställa frågan: Vart är detta samhälle på väg?

Läs också: SvD 2011-09-21, SvD 2011-09-17

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , ,

Claes Rydbeck: Lyssna på lärarna!

Claes Rydbeck är gäst här på bloggen. Claes är en nyligen pensionerad mellanstadielärare, bosatt i Helsingborg och har jobbat i 35 år på mellan- och högstadiet, först några år i Åstorp och sedan i Höganäs.

Regeringen vill genomföra en satsning på läraryrket. Karriärtjänster skall skapas. Nygamla tjänster skall införas (lektor, adjunkt, huvudlärare). ”Särskilt duktiga” lärare skall kunna erövra dessa och därmed få högre lön än andra lärare. Detta sägs ur lönesynpunkt gynna hela kåren. Därmed höjs även yrkets status, vilket anses nödvändigt för den framtida rekryteringen av duktiga lärare.

Man frågar sig osökt hur detta skall gestalta sig i praktiken. Sedan lärarnas bägge fackförbund lämnade kåren vind för våg åt individuell lönesättning, är det många lärare som knutit näven i fickan och lagt band på sin ilska. Lönekriterier har slagit världsrekord i flummighet – om det ens har funnits några. Godtycket har varit totalt. Vad som varit duktigt lärarskap har reducerats till fjäsk och kryperi, vilket i sin tur skapat fullständigt onödiga motsättningar mellan grupper eller individer. Det andliga klimatet har varit förgiftat och förlamande enligt flera lärares enstämmiga vittnesmål. Naturligtvis inte på alla skolor, men på alltför många.

Nu vill regeringen i lag stadfästa möjligheten för ett liknande godtycke! De lärare som är ”särskilt bra på att undervisa” skall få kalla sig adjunkt eller huvudlärare och få högre lön. En utredning jobbar redan med att skapa kriterier för vad som skall gälla för dem som kan komma i åtanke. En ren lektortjänst grundad på dokumenterad genomförd forskning i ämnet må vara en sak – kan säkert accepteras av alla – men tillsättandet av övriga ”karriärtjänster” blir ytterligare sten på redan mycket tung börda. Godtycket förblir, all den stund det helt enkelt inte går att ta fram kriterier för dylika tjänster, kriterier som upplevs som rättvisa. Betänk även att när riktlinjerna presenteras så skall dessa sedan ”tolkas” av skolledning. Därmed faller allt.

I Helsinborgs Dagblad kan man på ledarplats läsa att syftet med regeringens satsning bl.a. är att skapa nya utvecklingstjänster som ”kan leda till högre lön för ambitiösa lärare”. Med tanke på hur ambitiös den fullständigt övervägande delen av lärarkåren är blir det många ”utvecklingstjänster” som skall tillsättas. Det blir dyrt det. Eller menar HD att ambition är mindre förekommande bland de flesta lärare och att det därför är bra att regeringen nu gör någonting åt det?

Hela förslaget, hela tankegången vittnar om att de som är satta att bestämma inte har insikt i hur skolvärlden fungerar. Naturligtvis är läraryrket inget alternativ för studenterna idag. De vet nämligen att förutsättningarna inte är särskilt lockande. Det där med lönen känner alla till, men de har också hört sig för rent allmänt. De vet att arbetsmiljön är eftersatt. Gamla otidsenliga lokaler, nedskräpning och förstörelse är legio. Arbetsrum och arbetsplatser som ingen annan yrkesgrupp skulle acceptera anses duga för lärare. Gammalt eller obefintligt material till följd av besparingar är vad som bjuds. Ständiga diskussioner om arbetstider. Till sist – och lika avgörande som låg lön – elever som är alltför många i samma klassrum och som alltför ofta stökar, bråkar, kommer för sent eller uteblir. Elever som visar dålig arbetsdisciplin. Så ser det omvittnat ut i många svenska skolor idag. Detta vet de blivande studenterna. Det var nämligen inte så länge sedan de själva gick i skolan. De har också hört talas om en ökande arbetsbörda till följd av byråkratisering och dokumentationshysteri. En ökande arbetsbörda som fackförbunden har låtit förbli obetald.

Det är utmärkt att sakernas tillstånd äntligen uppmärksammas. Björklund har rört om i grytan. Det är bra. Det finns också möjligheter att vända utvecklingen:

- Låt staten ta över. Kommunerna har visat att de inte kan hantera skolan.
- Högre lön åt ALLA lärare. Kräver en helt annan attityd från facket. Med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) som motpart krävs en kämpande fackförening.
- Satsa stora pengar på förbättrad arbetsmiljö. Det skall vara ändamålsenligt, modernt, snyggt och välstädat.
- Återinför lönetrappa (en och annan latmask skulle kanske glida med, men det är ett litet bekymmer jämfört med nackdelarna med individuell lönesättning).
- Slopa skolplikten och inför läroplikt i likhet med finsk modell som ju lägger ett helt annat ansvar på föräldrarna.

Var och en skall ha en demokratisk rätt att gå i skolan, men det skall vara en rättighet som kan förverkas genom dåligt uppförande. Verksamheten kan på detta vis försvaras. Det terapeutiska klimatet ersätts av att allt kretsar kring studier.

Om inte en önskvärd förändring utgår från lärarna själva blir resultatet inget annat än en svindyr tulipanaros.

Claes Rydbeck

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , ,