Varför fastnade just Johan och Martin?

Publiceringsdatum 2011-12-27 by Knut Lindelöf

De dömdes skyldiga, men efter den lägsta straffsatsen på 11 år. Det kan som Karin Schibbye, Martins mamma, säger kanske tolkas som en signal om att efter en nådeansökan få en snabb frigivning. Men säker kan man inte vara. Jag inbillar mig att om den svenska regeringen agerar bestämt nu kan de få reda på om ovanstående signal är rätt uppfattad. Att Johan och Martin söker nåd med en snabb frigivning som följd ligger rimligen i både den etiopiska och den den svenska regeringens intressen. Sverige och Carl Bildt kan visa på handlingskraft och Etiopiens regering får ”de oskyldiga” att acceptera domen – och i princip erkänna att det inte var journalistik de utövade i Ogaden.

Alternativet att överklaga är förstås mycket mer osäkert för dem själva och för de anhöriga. De tänker säkert att det ligger i båda regeringarnas intressen att killarna söker nåd. Hur långt är de personligen beredda att gå för att försvara yttrandefriheten och rätten att få rota i Lundins affärer med Etiopien? Det måste de bestämma själva och vi måste respektera deras beslut. Vad de än gör ska de undvika misstaget som Jan Guillou och Peter Bratt gjorde efter första IB-domen, att gå skilda vägar. Ett gemensamt beslut är det bästa under alla omständigheter.

Ur kampen för yttrandefriheten:s perspektiv vore förstås ett överklagande välkommet. Opinionen för deras hittills förda linje är mycket stark och borde rimligen även innefatta den svenska regeringen. Inte minst på grund av de nio miljarder i svenskt bistånd sedan 1973 som gått till demokratiuppbyggnad just i Etiopien.

Karin Schibbye ställer också en mycket viktig fråga i intervjun ovan. Hur kan det komma sig att Johan och Martin fastnat, medan andra journalister som åkt fast på liknande sätt varit frisläppta efter 14 dagar? Det kan man som sagt fundera på.

Läs även i dagens AB Demonstration utanför Etiopiens konsulat och Gunnar Bergdahl i dagens HD Tragedin i Etiopien

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Johan Persson, Martin Schibbye, Carl Bildt, Karin Schibbye

Går det att finna en tredje ståndpunkt i skolfrågan?

Publiceringsdatum 2011-12-09 by Knut Lindelöf

Jag har många gånger bestämt mig för att inte skriva mer i den så kallade skoldebatten. Den har för länge sedan sprungit förbi mig känns det som. Men så hörs plötsligt en ny röst som säger det man själv vill säga, med på ett nytt och konstruktivt sätt, och med referenser som innebär nya och vidgade perspektiv. Bara det senaste året kan jag påminna mig tre sådana exempel: Maziej Zaremba (Zaremba 1, Zaremba 2, Zaremba 3), Sven-Erik Liedman och Johan Kant. Alla tre skrev jag om (länkade ovan), trots mina föresatser att inte skriva.

Så igår smög sig en länk fram till mig via en vän på Facebook. Läs Ronny Ambjörnsson i DN 2011-12-01. Och vips var jag fast igen. I stillsam och eftertänksam ton skriver den bildade klassresenären, med sitt bred perspektiv inympat i sina sinnen, om att grundskolans utveckling inte bara är antingen god eller ond. Det kanske finns något nytt att ta vara på även i 70- och 80-talens skolutveckling, som nu riskerar att spolas ut med det så kallade badvattnet. Han utgår från Ellen Keys viktiga iakttagelser redan på 1880-talet om att läraren bör ”lära lärjungen göra sina egna iakttagelser, lösa sina egna uppgifter, finna sina egna hjälpmedel i böcker, lexika, kartor, o dyl.” annars mister de till slut ”förmågan att själv se”. Det var en reaktion på att hon såg vad som hände med de arbetarbarn som förblev tysta i folkskolan, som bara lärde sig som papegojor, som inte blev litterata i någon mänskligt demokratisk mening. Klassperspektivet var för henne klart. Det var en viktig upptäckt.

Dessa idéer genomsyrade sedan de stora skolreformerna efter kriget. De idéer som initierades redan under mellankrigstiden, men föll i glömska under kriget, men blev ett stort och viktigt framsteg. Här har t ex. Zaremba och andra (Svensk näringsliv och Jan Björklund t ex.) en annan syn. De menar att det var här skolsveket började, alltså med Socialdemokratins sociala ingenjörskonst.

Nå, Ambjörnsson sätter sedan fingret på vad som idag saknas i dagens hopplösa skoldebatt. Klassperspektivet! Varje pedagogisk arbetsmetod (eller skolreform) som inte på allvar alfabetiserar utan pressar ut de kulturellt fattiga från den samhälleligt demokratiska scenen, är en dålig metod (eller reform). Han preciserar att …

”den progressiva dialogpedagogik som med entusiastiska unga lärare trängde ut i våra skolor på 70-och 80-talen var på många sätt en värdefull injektion i ett stelbent och ganska oreflekterat system. Problemet var att det var en pedagogik utformad i enlighet med ideal och vanor i medelklassen, den medelklass som befolkade våra högskolor och universitet. Medan arbetarna lärt sig att vara skeptiska till orden, har medelklassen ofta dessa som sitt levebröd. Självständighet prioriteras, medan det kollektiva inte sällan ses över axeln.”

Man kan alltså omfatta Ellen Keys grundhållning till skolbarnens lärande samtidigt som man kan vara kritisk mot 70- och 80-talens pedagogiska progressivism. Dessutom kan man ge Maciej Zaremba rätt i hans skolkritik, ge Jan Björklund kredit för de tankar som legat till grund för delar av hans reformvåg, samtidigt som man kan vara djupt kritisk till den ultraliberala ”valfrihetsrevolutionen” inom skolan – som skett under både socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Alla huvudansvariga, alla partier, har alltså haft både rätt och fel! En tredje ståndpunkt vore här kanske möjlig.

Eftersom jag nu är igång igen måste jag säga att det andra programmet i UR-serien Världens bästa skitskola med sitt Eftersnack berättade egentligen inget nytt. Allt som avslöjades var skåpmat. Eländet har länge varit värre än vad det anständiga sätter gränser för. Exemplen på skolor (Jordbromalmsskolan i detta fall) som lagts ner av valfrihetsideologiska skäl – och lämnat de kulturellt fattigaste i sticket äro många vid det här laget. Det är egentligen inget konstigt med det. Det är ju den antisociala klasspolitik som vunnit stöd i allmänna val. Dags för förändring! Kalla det bara inte för ”Change” eller något ”som gör skillnad”.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Ellen Key, Ronny Ambjörnsson

Johan och Martin …

Publiceringsdatum 2011-12-06 by Knut Lindelöf

… förhördes idag i rättegången i Addis Abeba. I SvD (Brännpunkt) skriver idag ett antal publicister att det måste bli en friande dom.

”För den svenska regeringen skulle en fällande dom innebära ett bakslag för det egna diplomatiska arbetet, likväl som ett bakslag för regeringens vilja att prioritera press- och yttrandefrihet i det utrikespolitiska arbetet. Sedan Persson och Schibbye fängslades i början av juli har regeringen hållit en mycket låg profil i ärendet och Carl Bildts första kommentar gick ut på att det var olämpligt av två journalister att resa till Ogadenprovinsen.”

Hur det går är avgörande för Johan och Martin personligen. Men oavsett utgången kommer regeringen och Carl Bildt att få det hett om öronen. Blir de fällda kommer också domen att falla hård mot regeringen och Bildt. Och, blir de friade – vilket jag ännu utgår ifrån – kommer historien om Lundin i Ogaden, som inte blev skriven i somras att bli skriven av Johan och Martin och av många andra. Det ser vi fram emot.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Johan Persson, Martin Schibbye, SvD Brännpunkt

Folkhemseliten e´ liten men mäktig

Publiceringsdatum 2011-12-04 by Knut Lindelöf

I våras hade vi det senaste stort uppslagna blottläggandet av det svenska skoleländet, Maciej Zarembas serie i DN (och senare boken) Hem till skolan. Dessförinnan hade vi Gunnar Ohrlanders bok Den gudarna älskar ... Dessförinnan hade vi många många fler varningsrop om att skolan var på väg att bli allt sämre på att skänka svenska barn nödvändiga kunskaper, allt mer ojämlik och allt mer socialt stökig. Jag vill påstå att varningsklockorna började ringa ordentligt redan 31 maj 1979. Då kom det så kallade ”Uppropet för kunskap i skolan” i Dagens Nyheter. Seden dess har den svenska (S)kolvärlden varit uppdelad i grovt sett två läger; för och emot ”kunskap i skolan”. Denna långa strid har varit djupt ofruktbar och vi kan idag konstatera att båda sidor haft både rätt och fel. Ingen har vunnit.

Ännu en skolkatastrofserie har nu startat, denna gång i Utbildningsradion (UR), Världens bästa skitskola. 1,5 klocktimmar ägnade jag åt att än en gång mycket pedagogiskt få orimligheterna på alla områden i skolan bekräftade. Vi konstaterar åter (för vilken gång i ordningen?) att svenska skolan sammantaget är en veritabel katastrof.

I programmet Eftersnack, illustrerades tydligt att alla ”vet” vad som bör göras, men alla ”vet” olika saker. Samtidigt som alla inser att drastiska åtgärder är av nöden, vågar ingen riktigt tro att det ska fungera på riksplanet. Göran Greider (som ska vara orakel på alla områden) ser ett återförstatligande som en nyckelåtgärd. Karin Olsson från Expressen vill gå in och låta varje skola fås att förstå att höga förväntningar på elever är nyckeln till ett lyft för skolan. Filmaren Zanyar Adami, föreslår allt och ingenting men låter mycket klok. Ann-Marie Begler från Skolinspektionen avslutar med att som prioritet nummer ett vilja göra något för alla bokstavsdiagnostiserade barn. Programledaren Natanael Derwinger kunde knappt styra dessa ostyriga skoltyckare.

Läget i skolan påminner faktiskt om läget i det Socialdemokratiska arbetarpartiet. Alla är överens om att det är värsta krisen på 50 år, men alla i toppskiktet bekämpar varandra med alla till buds stående medel. Det är säkert ingen slump att denna likhet nu framträder så tydligt. Socialdemokraterna och den svenska grundskolan är båda mäktiga inkarnationer av det svenska folkhemmet. Båda dessa inkarnationer har framfött en i långa stycken gemensam generation av ledande byråkrater (politiker), en maktelit som varken är som det gamla finanskapitalet eller kulturkapitalet (för att tala med Bourdieu), utan en slags ny folkhemselit som bygger sin makt på kontroll av skattepengar. De kommer ur fackföreningar, partier, folkhemsföretag (Konsum, Folksam, Posten, Televerket, SJ … ), stora organisationer, statliga verk etc och är i allt större utsträckning ingifta i varandras familjer. De är i princip lojala med ”det starka samhället”, som Palme talade så vackert om, men som för länge sedan berövats sin gloria. Anders Isaksson beskrev fenomenet utförligt i boken Den politiska adeln, som kom i två upplagor 2003 resp. 2006.

Denna ”folkhemselit” har under den senaste generationen omorienterat sig politiskt på alla sätt, utan att för den skull släppa ifrån sig sina surt förvärvade privilegier. Jag säger bara Björn Rosengren, så får fenomenet ett ansikte.

Ett annat typfall är Ylva Johansson som utbildade sig till lärare och inledde sin politiska karriär i Kommunistisk Ungdom (dåvarande VPK:s ungdomsförbund). I riksdagsvalet 1988 kom hon in i riksdagen där hon satt 1988-1991 bl a som suppleant i Utbildningsutskottet. Senare gick hon över till Socialdemokraterna (skilde sig från V-riksdagsmannen Bo Hammar och gifte om sig med Erik Åsbrink, socialdemokratisk finansminsiter) och värvades av Ingvar Carlsson till skolminister (1994-1998). Efter skolministertiden blev hon verkställande direktör för utbildningsföretaget ”Att Veta AB”, ett företag som ägdes av Svenska kommunförbundet, ett antal fackförbund och Lernia. Idén var att sprida IT inom skolan. Det gick emellertid mycket dåligt och 2004 avgick hon som vd och blev istället biträdande socialminister i Göran Perssons regering. Ett år senare lades bolaget ned, förlusterna uppgick då till 200 miljoner kronor.

Socialdemokratiska kommunpolitiker har bevisligen utnyttjat den nyöppnade skolmarknaden för att personligen tjäna pengar. I Kungsbacka har socialdemokraten Ola Salsten tjänat miljoner via friskolekoncernen Baggium. Även här i Uppsala har ett före detta socialdemokratiskt kommunalrådet Stavros Giangozoglu startat en fri förskola och nu i sin iver att maximera vinsten slarvat med att anställa behörig personal.

När det nyliberala drömprojektet nu kraschat (finanskris, vårdkris, skolkris, EU-kris, FN-kris, oljekris, miljökris, krig …) sprider sig förstås oron i folkhemseliten och dess kommunala svans. Håkan Juholt talar med stor övertygelse emot marknadslösningar inom välfärdssektorn. Sina utspel har han provat ute i landet bland vanliga S-medlemmar och känt starkt stöd. Eftersom den nye S-ledaren inte är tillräckligt lojal mot den gamla folkhemseliten (som han borde känna sig som en del av), hamnar partiet i kris. Det var faktiskt länge sedan som medlemmarna hade något avgörande inflytande i det socialdemokratiska partiet. ”Medlemsstyre” anses säkert av eliten som katastrof i dubbel bemärkelse, dels för partiet men också för Sverige.

Folkhemselitisten känner sig allvarligt hotad och bekämpar därför Håkan Juholt med alla medel. Här vidgas nu sprickan till en avgrund både i det Socialdemokratiska partiet och i skolsverige. Striden är på liv och död och risken är överhängande att partiet spricker i två delar.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Anders Isaksson, Björn Rosengren, Håkan Juholt, Ola Salsten, Stavros Giangozoglu, Världens bästa skitskola, Ylva Johansson, Maciej Zaremba, Gunnar Ohrlander, Skoluppropet 1979, Socialdemokratiska arbetarpartiet

Dåliga svenskkunskaper drar ner resultaten

Publiceringsdatum 2011-11-29 by Knut Lindelöf

Klassrum i den krisdrabbade staden Detroit

Varför sjunker elevernas resultat i skolan? Det finns förstås många faktorer som påverkar. Vad vi mest diskuterar är undervisningens former, att pedagogiken blivit slapp, att uppföljning av elevernas resultat är dålig, att vi har för lite betyg, att vi har för mycket betyg, att elever har för lite stöd hemifrån, att specialundervisning rustats ner, att mobbning och kränkningar breder ut sig, att de ekonomiska resurserna krymper, att den tidigare skolpolitiken förstörde skolan, att den borgerliga alliansen med Björklund i spetsen raserat det som tidigare byggdes upp, att lärarnas status sjunkit, att eleverna blivit förstörda av medievåld …

I DN adderar idag Lasse Granestrand ännu en mycket oroande utveckling, som klart framträder av statistik som DN fått fram med hjälp av Skolverket. Mer än var tredje utrikes född elev klarar inte grundskolan. Nästan fyra av tio barn som kommer från ett annat land har nu för dåliga betyg i nian för att få börja gymnasiet. På åtta år har andelen utrikesfödda bland de obehöriga till nationella program ökat från 24 till 37 procent. I Finland håller man hög och jämn nivå tack vare en blygsam invandring.

Det här betyder i klarspråk flera saker. Dels att vi har en skola som inte klarar av att lära invandrarbarn det svenska språket. Dels att gapet mellan invandrarbarns resultat och svenskfödda kraftigt ökar. Dels att grundskolans betygsgenomsnitt dras ner av den ökande delen invandrarbarn. Dels att studiemotiverade invandrarföräldrar kommer att flytta sina barn från invandrartäta områden. Dels att studiemotiverade svenskfödda föräldrar kommer att flytta sina barn till etniskt rensade friskolor. Gissa vilket parti som kommer att skylla eländet på den stora invandringen?

Det pågår i radion en diskussion om rätten för föräldrar att själva ordna hemundervisning för sina egna barn. Flera föräldrar har klagat på att reglerna omkring det här skärps i den nya skolagen. Ginna Lindbergs rapporterade tänkvärt i P1-Morgon om hemundervisningen i USA. Även denna diskussion pekar på skolans påstått skadliga inverkan på så kallade annorlunda och begåvade barn. Vad ligger i förlängningen?

Mobbning har förstås alltid förekommit. På överklasskolan Lundsberg kallas det än idag för ”kamratuppfostran”, något fullkomligt accepterat, ja till och med önskat, i deras kretsar – trots att rektorn förnekar att det är något han känner till. Läs mer om Lundsberg här. Men, i den vanliga skolan har i alla fall mobbningen knappast någonsin varit satt i system. Där fanns faktiskt en sund social fostran som alla vettiga skolor måste bygga på. Denna sociala fostran byggde på en slags kamratlig kollektivism, som i vårt hårdnande samhälle blir allt mer obegriplig och allt svårare att upprätthålla.

Vi är inne i en riktigt ond cirkel med ökande motsättningar och en helt automatiskt etnisk och klassmässig rensning.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: invandrarelever, segregering

Självpåtagna skygglappar

Publiceringsdatum 2011-11-27 by Knut Lindelöf

Medieuppmärksamheten omkring de fängslade journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye har nu dragits in på ett sidospår. Medienra i Sveriges Radio P1 lät igår Johan Hakelius svara för sig angående krönikan han skrev i Affärsvärlden 2011-11-15. Därmed har han lyckats växla in frågan på det sidospår som är så skadligt för opinionstrycket mot att få ett litet fönster öppnat mot det som sker i Ogadenprovinsen i Etiopien.

Ett annat fönster som verkar svårt att få upp på glänt i Sverige är det mot det inre av Indien. Det är fråga om fattiga människor som vägrar anpassa sig till den pågående så kallade utvecklingen i Indien. De motsätter sig folkfördrivning och skogsskövling.Hundratusentals människor har fördrivits. Eftersom de lever inne i Indiens djungelområden kan de inte nå ut till världsopinionen på det vanliga sättet – demonstrera mitt i storstäderna framför mediernas kameraögon. Nej, de befinner sig utanför mediernas kameravinklar helt enkelt. Därför har de tvingats att ta till vapen och startat krig mot den indiska staten. De slåss för sin överlevnad.

Om detta har Arundhati Roy skrvit och talat. Hon är nu åtalad för sin öppet uttalade solidaritet med dessa kämpande människor. De leds av de så kallade naxaliterna som ser sig som maoister. Även Jan Myrdals senaste bok Röd stjärna över Indien handlar om ett besök hos dessa människor. Läs mer om det här på den nystartade hemsidan Indiensolidaritiet.

Varför intresserar sig så få för att upplysa medieskuggan i Ogaden och i Indiens djungelområden? Jo, för att de som leder opinionsarbetet runt det här kan beskyllas för antingen kommunism eller maoism.

Alltså, anlofiler och andra kolonialismblinda lirare som Johan Hakelius tillåts sätta skygglappar på våra medier, på det att ingen skugga ska falla över Bildts, Lundins och andras folkfördrivande affärer.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Johan Persson, Martin Schibbye, Carl Bildt, Johan Hakelius, Ogaden, Arundhati Roy, Jan Myrdal, Indiensolidaritet, naxaliter, maoister, kommunister

Smygande McCarthyism

Publiceringsdatum 2011-11-21 by Knut Lindelöf

Nu hettar det till omkring journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye som sitter fängslade i Etiopien. Johan Hakelius skrev en krönika i Affärsvärlden häromdagen där han berättar vad han hört skvallervägen om Martin Schibbye. Smålandsposten hänger på idag med en artikel Den fängslade revolutionären där man upprepar för sin läsekrets exakt vad Hakelius redan berättat.

Att: Martin Schibbye varit redaktör för tidning Rebell, som ges ut av KP:s ungdomsförbund RKU (Revolutionär Kommunistisk Ungdom). Sedan radar han upp en rad demokratiskt tveksamma punkter i RKU:s politik och summerar till slut storsint att även sådana rötägg ska slippa fängslas för terrorism. Hakelius spelar indignerad över att ingen berättat det här. Som om det på något sätt skulle ha med saken att göra. Vad Johan och Martin har för politiska åsikter i allmänhet är fullständigt ovidkommande. Det är förstås därför som journalistkåren hittills avhållit sig från att skriva om det här.

Tänk om man skulle börja ifrågasätta våra mest uppburnas demokratiska pålitlighet på grund av ”kommunistiska lik” i garderoben. Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund, bankdirektör Klas Eklund, chefen för Sveriges kontor i Afghanistan Anders Fänge och departementsrådet Katarina Engberg är några jag genast kommer att tänka på. De hade alla ett ungdomligt engagemang i ”Kommunismen”. Själv hade jag också ett par år i det maoistiska SKP.

Den där krönikan skrev förstås inte Hakelius av något annat skäl än att reducera stödet och sympatierna för Johan och Martin. Nej i praktiken stöttar han Carl Bildt i hans allt känsligare position. Det är inget annat än McCarthyism.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: McCarthy, Martin Schibbye, Kommunism, Johan Persson, Johan Hakelius, Carl Bildt

Facklig förtroendeman i Capetown

Publiceringsdatum 2011-11-18 by Knut Lindelöf

Min nyfunne vän och hans fina passagerare

De radade upp sig på trappan till terminalen. Banderoller, kampsånger och plakat talade om hård kamp för bättre arbetsmiljö och höjda löner. De som jobbade på båtarna ut till Robben Island (R I) var i strejk.

Jag gick fram till en av dem, en reslig man med solglasögon, och frågade. ”Vad gäller strejken?” Han redogjorde för skriande orättvisor mellan bolagets chef och vanliga sjömän på båtarna till R I.

Problemet för oss var att deras maskningsaktion medförde att vi inte kunde komma ut till R I. ”Kan du inte hjälpa oss att få biljetter så att vi kan komma ut idag. Imorgon reser vi hem till Sverige”, ljög jag.

”Kommer du från Sverige? Ni svenskar är mycket välkomna till Sydafrika! Vad heter du?” Jag sa mitt namn och frågade om hans. Jag minns inte vad han svarade. Han sköt nu upp solglasögonen i pannan och visade en vänlig blick, ja han tog på mig och talade som om vi var mycket nära vänner. ”Vet du, sa han, jag har kört den svenske kungen ut till R I, och konstigt nog, han såg ut som du, keps och vitt hår som spretar ut under. Jag har också kört Obama och Celine Dion ut till R I.”

Han berättade vidare att han seglat med den nygamla Ostindienfararen Götheborg, som besökte Kapstaden den 19 februari 2006. Jag berättade då förstås att jag var från Göteborg, varpå han berättade om att han hade två söner som nu gick på College, varpå jag berättade att jag hade tre döttrar, barnbarn o. s. v. Vi skulle kunna ha fortsatt vårt samtal på en restaurang i närheten om jag inte hade ett sällskap på ytterligare fyra personer med mig och så gärna ville ut till R I.

Vi avrundade därför vårt samtal och han slutade med att uppmana mig att gå in till biljettluckan och fråga efter återbudsbiljetter. Vi skakade hand och jag önskade dem framgång med strejken.

Så gick jag in till biljettkassan igen. Eftersom man i högtalarna tydligt deklarerat att alla turer till R I var fullbokade flera dagar framåt, så var alla köer borta. Jag knackade på glasluckan och frågade om de hade några återbudsbiljetter. ”Vad heter du”, frågade mannen bakom glaset. Jag sa mitt namn. Han knappade lite på sin dator och frågade hur många biljetter jag ville ha. ”Vi är bara fem personer”, sa jag lite skämtsamt. Mannen ändrade inte en min. Det rasslade lite i en skrivare och så räckte han fram fem biljetter.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Kapstaden, Capetown, Celine Dion, Obama, Robben Island, kungen, Karl XVI Gustaf, Götheborg

Kontraster och klyftor

Publiceringsdatum 2011-11-13 by Knut Lindelöf

Rhodes memorial nedtaget på jorden

Bilden av Sydafrika har nu fått färg. Landet är tre gånger så stort som Sverige, har ca. 49 miljoner innevånare (folkräkning pågick under besöket), är oerhört rikt på naturtillgångar och arbetskraft och bubblar av utveckling och stora tunga konflikter. Kontrasterna är knivskarpa i alla avseenden och närmast obegripliga för en folkhemssvensk.

Julius Malema hade sina sista dagar som toppolitiker när jag var i Sydafrika. I Cape Times visades han på förstasidan i rosa kostym och hatt för att markera avståndet till de fattiga massorna. Han är sannerligen motsatsernas man denne populäre, förlåt populistiske, Malema.

Vid det offentliga företaget som driver verksamheten omkring Robben Island (fängelseön utanför Kapstaden där Mandela m fl. satt fängslade) pågick en strejk. Utanför terminalen mitt i det fashionabla Waterfront demonstrerade arbetarna med banderoller med Marx på och rytmisk toi-toi-sång. De protesterade mot att deras chef tjänade ohyggligt mycket mer än de och krävde 25% lönelyft.

Vi rörde oss mest efter de stora vyernas vägar. Krugerparkens fantastiska viltreservat, Gods Window, Taffelberget, Cape Point, Hermanus valar, Franschhoeks vingårdar och, som sagt, Waterfront i Kapstaden. Men vi passerade också små samhällen som dominerades av svarta människor (vilket knappast är fallet i Kapstaden), tiggare och gatuentreprenörer vid ljussignalreglerade trafikkorsningar, på bensinmackar och parkeringsplatser. De slet alla med någon enkel sevicetjänst för en liten slant.

Och ständigt växande townships på obebyggda markytor runt Kapstaden. Där bosätter sig helt okontrollerat fattiga människor från grannländer och Sydafrikas glesbygder. Det liknar kringområden i alla stora tigerekonomiers metropoler världen runt. Hit flyttar man för att livet trots allt ter sig aningen mindre hopplöst än långt ute i den ännu stillastående periferin. Här förvandlas livet från stillestånd till äventyr med vissa små chanser till snabba små eller stora klipp.

Dessa shack-aereas är veritabla brandfällor och smitthärdar eftersom rinnande vatten är en bristvara och alla kokar mat över öppen eld. Men i Sydafrika blir de numera allt mer permanenta med både vattenledningar, sanitära anordningar och el för matlagning, ljus och laddning av mobiltelefoner inte minst. Är man infödd vit medelklass i Kapstaden kör man inte in i ett sådant område. Det är visserligen fullt möjligt, allt är öppet, men det sociala bråddjupet blir alltför iögonenfallande. Världarna kan ännu inte mötas på de fattigas arena.

Men landet är på väg framåt. Apartheid är trots allt borta. I princip råder likhet inför lagen. Pressen är fri. Onkel Tom är på väg ut ur sin stuga. Landets alla befolkningsgrupper har en lång gemensam historia, som ingen kan ta ifrån dem. Afrikaans, blandspråket som de flesta sydafrikaner åtminstone förstår och kan prata, finns där som en påminnelse om det gemensamma sammanhanget. De har hittills undvikit inbördeskrig. Det är inte skit. Men jord och egendom är provocerande ojämnt fördelat. De flesta har ändå för mycket att förlora på att göra som i Zimbabwe. Klyftorna är bildligt och bokstavligt djupa i alla avseenden. Frustrationen över detta är stor och otåligheten likaså. Kampen om vägen framåt går inom ANC. Klockan kan inte vridas tillbaka, endast framtiden är möjlig.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Sydafrika, Julius Malema, Robben Island, Kruger Park, Tablemountain, Capetown, ANC

Gadaffimordet

Publiceringsdatum 2011-10-21 by Knut Lindelöf

Tre saker om mordet på Gadaffi:

1) Gadaffi var inte en betydelselös tyrannisk pajas. Han betydde mycket för Afrikas avkolonisering. Att bilden av honom just nu är så endimensionell i dagens medier kan man bara beklaga.

2) Hur det gick till när han togs av daga blir nog svårt att utreda. Men NATO-bomberna gjorde nog grovjobbet. FN-systemet har fått sig ännu en knäck.

3) Hur de stridande klanerna, de så kallade rebellerna, med sina urgamla intressen att försvara ska kunna enas för att bygga någon slags samhälle för Libyens befolkning är svårt att se. Landet ligger nu vidöppet för utländska krafter med oljevittring för återkolonisering.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Gadaffi, Nato, olja

Knut Lindelöf

om livet och politiken

Category Archives: Politik